Och i söndags när jag satt och läste (fortfarande i den där boken om kvinnor som tänker för mycket) så fick jag plötsligt en insikt. Insikten fick mig att helt plötsligt känna ett stort lugn inombords. Och jag sa till mig själv att såklart skulle jag åka in till stan och träffa de människor som skulle ta hand om mig under arbetsprövningen. Det var ju inte nåt konstigt med det och detta tillfälle var ju bara ett enda litet ögonblick i evigheten så visst skulle jag klara det. Så jag förberedde Viktor på att han skulle få regera ensam ett par timmar under måndagen. Vilket gick alldeles utmärkt, han var på ett soligt humör när jag kom hem och jag var trött men nöjd för egen del.
Ett varmare välkomnande får man leta efter så jag tror jag kommer att klara den här arbetsprövningen utan att behöva avbryta i förtid. För stämningen på en arbetsplats är nog vad som är allra viktigast för min del. Sysslorna kommer liksom i andra hand. Sen blir det ju också bara varannan dag (på egen begäran) så jag hinner återhämta mig mellan varven.
Igår hann jag inte göra så mycket, jag var bara där en timme, men imorgon - onsdag - ska jag vara där i 2-3 timmar. Så då får vi se hur det går. Det kändes lugnt inombords även efter att jag varit där så jag tror det är rätt ställe att vara på. För mig som inte jobbat på fem år går det inte att bara kastas in på en arbetsplats med krav att jag ska jobba likadant som alla de andra. Jag måste få tid på mig att vänja mig vid att först och främst behöva åka hemifrån, sen att umgås med folk och lära känna dem plus kanske jobba lite också. :-)
För övrigt är jag lite orolig för vad min handläggare på socialen håller på med. Hon har inte hört av sig överhuvudtaget. Jag har mailat henne flera gånger, senast häromdagen, för det har inte kommit in några pengar ännu den här månaden. Jag har som tur var fått retroaktivt bostadsbidrag så jag hade pengar till de viktiga räkningarna men om hon på nåt vis försöker straffa mig för att jag inte gick och pratade med den där Rog... ehrm... karln som är hennes chef så kunde hon väl åtminstone vara såpass vettig så hon kunde meddela mig vad som försiggår. I vanliga fall brukar pengarna sättas in runt den 26-27 i månaden. Men jag har inga pengar fått och inget meddelande heller. Om hon är sjuk så måste ju någon annan ta över så att folk kan få pengar till sina räkningar. Detta är första gången nåt sånt här händer. För hon brukar vara väldigt snabb när det gäller. Det hänger ibland upp sig på teknikaliteter (bankdagar och sånt) eller också har jag varit sen med ansökan och då får ju jag skylla mig själv. Men så var det inte den här gången.
Vad jag funderar på är om det är det där informationsmötet jag var kallad till förra veckan (och som jag ju inte gick på) som det handlar om egentligen... Vad som störde mig också med detta möte var att hon och hennes chef hade kommit överens om att jag skulle dit och prata med honom utan att först fråga mig vad jag tyckte. Och trots att de fick veta min nuvarande situation med utredningen så insisterade hon på att jag ändå skulle gå dit. Vilket jag ansåg var meningslöst på grund av att jag just nu har fullt upp med denna utredning.
Och varför tar inte den där chefen kontakt med mig personligen per telefon och reder ut det direkt med mig? Om de nu tycker det är så himla viktigt för mig att jag får möjlighet att uttrycka mina önskemål och tankar, som det så fint heter. För min del så tycker jag att de kan vänta tills utredningen är klar och se vad resultatet av den blir. Först då kan jag kanske vara redo för ett samtal med den där Rog... eh... chefen. ;-) Och varför är det så viktigt att jag pratar med honom just nu? Han får väl tåla sig lite tycker jag.
Jag måste säga att ibland så undrar jag hur de tänker de som jobbar med såna här saker. Vet de inte att det är människor som det handlar om? Man är inte bara ett namn på ett papper. Att ta hänsyn till hälsa och social situation är ju ett måste i dessa fall. Men de kanske har glömt att de jobbar inom socialförvaltningen... Kanske de tror att vi är som maskiner där det bara är att trycka på en knapp så funkar vi igen... men även maskiner kräver underhåll och reparationer för att de ska kunna fortsätta fungera.
Ibland undrar man ju... men det är väl för att spara pengar som de försöker jaga ut folk i ett arbete som de inte orkar med egentligen. Nåt som kan göra att människor far ännu mer illa och behöver ännu mer hjälp. Hot har aldrig funkat särskilt bra. Men det tror ju regeringen att det gör så då måste ju alla som kan hänga på förstås.
Såg ett sånt där vitt streck på himlen förut... längtade upp och iväg...
Bild tagen genom flygplansfönstret på väg hem från Los Angeles. Vilken känsla det var att sitta där och se ner på marken. Och att sen få sitta och njuta av solen...
Molntäcket låg som snö nedanför vingen...
Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar