Efter mötet med psykologen igår så har jag äntligen förstått varför jag aldrig blir piggare. Han upptäckte att jag fortfarande lider av den utbrändhet som gjorde mig sjuk redan 2004. Och tänker man närmare efter så är det ju inte konstigt eftersom jag haft både F-kassan, Arbetsförmedlingen, och nu även socialen, efter mig hela tiden som en stor blåslampa. De utmattningssymtom som jag visade då finns fortfarande kvar eftersom jag aldrig fått möjlighet och rätt att läka, vila, sova och ha lugn och ro och rehabiliteras på något sätt.
Och i och med att flera läkare vägrade inse mina problem, vägrade ta tag i varför jag hade värk och var trött, utan istället menade att jag naturligtvis skulle bli frisk snart, så gick jag ju själv och bara väntade på att min kropp skulle börja må bättre. Men den gjorde ju inte det. Istället blev den sämre och sämre.
Hur som helst, det var ett mycket givande samtal och jag är så tacksam för att det finns människor som lyssnar, ser och förstår att tolka de signaler som vi skickar ut. För även om vi tror att det inte syns så gör det det. För den som vill se.
Apropå det där brevet som jag fick från kommunen... ja jag säger då det. Jag förklarade ju i ett mail (när jag inte fick tag på henne på telefon) till min handläggare på socialen precis allt om utredningen och om att jag inte ansåg mig behöva ett sådant möte för tillfället men ändå så fattade hon inte det.
Hon lyckades inte få tag på mig igår, för jag var upptagen (jodå jag kan också vara det ibland även om jag inte är så "viktig" som vissa...) och hon hade då talat med den här enhetschefen, som tydligen var hennes chef, och sa att jag borde gå på mötet och prata med honom. Till vilken nytta då kan man undra när jag ju håller på att ta reda på om jag har någon arbetsförmåga alls och i så fall hur mycket...
Jag skrev tillbaka och meddelade att jag visst inte tänkte gå på nåt möte och träffa den här Rog... ehrm, karln. ;-) Höll nästan på att skriva hans namn där... men jag vill ju som sagt inte hänga ut folk...
Och hur många gånger orkar man egentligen sitta och gå igenom sina problem med ytterligare nya människor? För att ändå få höra att det inte finns något som passar. Att jag gör det högst frivilligt i utredningen är en annan sak. Där känns det som om det kan ge ett resultat eftersom de jag pratar med faktiskt lyssnar på och antecknar och bryr sig om vad jag säger. De vill hjälpa mig på alla sätt de kan. De vill se till att jag får den chans, oavsett om jag kommer att orka jobba eller ej, som jag har rätt till.
Om de formulerat sig lite annorlunda i brevet så kanske reaktionen, från min sida åtminstone, inte blivit så stark. Istället för att hota med att dra in ersättningen och beordra folk hit och dit kunde de ju ha sagt att mötet var ett erbjudande till alla dem som kanske mist sitt arbete av andra skäl än sjukdom och nu tvingades söka försörjningsstöd men som gärna ville ha en chans till praktik. Något hot om indraget försörjningsstöd skulle inte ens ha funnits med i brevet. Man kunde ju i efterhand kollat upp de som inte var där, och som inte meddelat att de inte kunde komma, och då fått ta beslut om indraget stöd om det hade behövts.
Min handläggare bad om ursäkt om jag hade känt mig hotad eller kränkt och att det inte varit meningen.
Meningen var att ge mig en möjlighet att prata med den här chefen om mina önskemål, tankar och synpunkter. Jag kan bara skaka på huvudet. Kommunen hade inga praktikplatser som passade förra gången jag var tvungen att arbetspröva trots att jag framförde alla mina åsikter och synpunkter på att ingen av dem passade just mig. Jag har svårt att tro att de vaskat fram så många fler passande nu. I det läge som min kommun (och även många andras) befinner sig så är det indragningar överallt och även socialförvaltningen ska dra in på folk på olika sätt. Eller folk ska (erbjudas=tvingas) gå ner i arbetstid vilket innebär lägre lön.
Jag förstår inte hur sjuka eller funktionshindrade ska kunna få jobb utifrån den praktik som de så gärna vill skicka ut oss på. I mina ögon går det inte ihop. Sen så får man ju knappt nån ersättning under praktiken heller, det är väl F-kassan som betalar det, så det kanske bara är en fråga om besparingar från kommunens sida. Inte omtanke om invånarna.
Att bli godkänd för att få försörjningsstöd är minsann inte det lättaste heller. Man ska först ha sålt av allt av värde och levt upp alla sina besparingar DÅ först är det okej. Och sen ska man alltså leva på existensminimum, varje månad skicka in kopior på kontoutdragen så att de ser att man inte fått pengar från nåt håll, lån från vänner kallas nämligen för "inkomst" i deras ögon och räknas av mot det stöd som betalas ut. Vilket innebär att när lånet ska betalas tillbaka så mister man det dubbla eftersom socialen dragit av det först och sen ska man betala tillbaka det till den man lånat av. Läste en insändare som handlade om just detta. Jag har upplevt det också. Därför lånar jag helst kontant nu för tiden, pengarna direkt i näven alltså, för då kan inte socialen ta ifrån mig ett enda öre av dem.
Det finns nog en missuppfattning om det där med socialen och jag tror att den lever kvar sen 80-talet då det var mycket lättare att få bidrag. Många ser ner på oss som får försörjningsstöd och menar att vi är ena lata jävlar som tycker om att leva på bidrag. Om de bara visste hur fel de har... Fast visst, det finns säkert de som missbrukar systemet, såna har ju alltid funnits men jag tycker nog att personalen på socialförvaltningen bör ha en såpass bra utbildning, och kanske framför allt människokännedom, så de kan lära sig att skilja fuskare från oss som verkligen behöver pengarna. Vi ska inte behöva straffas för sånt som några få idioter håller på med.
Ibland är det allt tufft att vara människa. Ibland önskar jag att jag var en hund. :-) Till och från.
Ha en bra lördag.kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar