Ingen "sagan om ringen" men ändå...

Den korta men ändå rätt så viktiga sagan om den trötta Mamman

Det var en gång en Mamma som hade tre barn. Algot, Elgit och Vilgot. De var det finaste och viktigaste hon hade i sitt liv och hon älskade dem alla tre väldigt mycket. Ett tag hade de också en hund som hette Bullen men han blev sjuk så de var tvungna att avliva honom. Det hela var mycket sorgligt.

Plötsligt blev Mamman dålig och kunde inte jobba längre. Hon blev sjukskriven. Pengarna räckte knappt till och de klarade sig nätt och jämt. Mamman var alltid trött och hade så ont i sin kropp att det inte alltid var så lätt att ta hand om Vilgot och deras hem.

Algot och Elgit var numer så stora barn så de bodde faktiskt inte kvar hemma hos Mamman. Det var bara Vilgot som gjorde det och varannan vecka var han hos sin pappa. Så varannan vecka bodde Mamman alldeles själv.

Mamman var så trött så trött och Vilgot blev ibland sur på henne för det. Han ville ha tillbaka sin vanliga Mamma som orkade en massa saker. Som orkade hugga ved, baka bullar och cykla till stranden på sommaren. Han tyckte inte alls om den här trötta Mamman. Han gnällde ofta på henne för att hon alltid var trött. Då suckade hon tungt och försökte förklara.

Vissa dagar mådde Mamman lite bättre. Då kanske hon orkade städa lite och laga ordentlig mat. Inte bara värma saker i mikron eller ugnen.

Ingen läkare ville hjälpa Mamman. De sa att hon visst kunde jobba. Att hon inte alls var så svag och skruttig som hon sa att hon var. Mamman blev ledsen. Hon var tvungen att bli arbetslös och inte sjukskriven. När man är arbetslös måste man hela tiden söka nya jobb även om det inte finns några. Annars får man inga pengar alls.

Men Mamman orkade inte söka några jobb. Hon orkade nästan inte ta sig ur sängen en del morgnar. Och det var extra noga att hon gjorde det när Vilgot var hemma och skulle till skolan.

Det viktigaste för Mamman var att Vilgot hade det bra och att han var omskött och fick mat. Han blev kramad och pussad varje dag av Mamman. Algot och Elgit kom på besök ibland och de blev också kramade och fick mat.

De hoppades alla att allt ville ordna sig så att Mamman inte alltid behövde vara skruttig och trött. Kanske vinna på lotteri så att hon kunde klara sig utan en massa bidrag.

Tänk vad Mamman skulle få det bra då. Kanske hon äntligen kunde köpa sig det hon behövde. Kläder, skor och andra saker. Kanske hon också skulle kunna åka nånstans dit där det var varmt och få njuta av sol och värme. Kanske hon kunde köpa lite julklappar till jul. Få lugn och ro. Förmodligen skulle hon aldrig bli helt frisk men i alla fall må lite bättre.

Mamman var i alla fall glad att hon hade sina barn Algot, Elgit och Vilgot. Hennes kärlek till dem skulle aldrig någonsin bli trött och skruttig.

Slut.

(skriven 2007)

Det är onsdag och här sitter jag och grunnar

Är det inte sorgligt när det enda roliga man kan se framför sig och tänka på när man vaknar är att sätta igång datorn? Bedrövligt. Men därute är ju världen. Därute händer det saker. Jag vill vara med därute. Men det enda jag orkar är att sitta och läsa om det på datorn.

Samtidigt så trivs jag med att ha lugn och ro så det är väldigt motsägelsefullt.

Läste förut om den där svininfluensan som visst ska komma under hösten och att vi ska erbjudas vaccin för den är så farlig. Lika farlig som Spanska sjukan var. Så det räcker inte med allt det vanliga eländet, vi får detta också ovanpå allt... suck.

Hur som helst, livet går vidare även om det är lite trögt. Man får gå här och vänta för det är ju så när andra är satta till att bestämma hur ens liv ska bli framöver. Det är mycket frustrerande att behöva ha det så. Jag måste nog komma igång och få ordning på mina tankar och skriva ner det jag kan samla ihop till nåt bra. Men koncentrationen är långt borta. Mina tankar fladdrar alldeles för ofta iväg och jag glömmer vad jag skulle skriva/göra. Blir lätt distraherad av både det ena och det andra. Mest det andra... ;-)

Det brukar sägas att man måste lägga manken till men den där manken är allt bra tung och besvärlig att få nån ordning på. Jag får kanske lyssna på lite musik för att få lite extra inspiration. Ibland kan det hjälpa för att komma igång med tankeverksamheten och fantasin.

Men det blir nog en kopp kaffe först ändå... :-) Kram!

Dikt

Ensam

Står ensam

Naken

Hudlös

Det bränner och isar

Både utanpå

Och inuti

Känner mig tom

Ihålig

En sorgsen vind blåser runt

Där inne

Jag vill ropa

Be att få slippa ifrån

Slippa stå ensam

Naken

Hudlös

Och ihålig

Men det finns ingen där

Som kan höra mig

Det är tomt

Jag står ensam.

(ELB Maj 2009)

Kom inte på nån bra rubrik idag...

Idag fick jag brev från länsrätten där min överklagan till socialens beslut hamnat. Jag fick ju inget försörjningsstöd i juni på grund av att jag inte orkade gå på ett möte i maj angående det där projektet som jag pratat om.

Gissa vad det stod? Ja kom igen nu? Jag kan vänta... kan sjunga en stump medan jag väntar... *sjunger lite för mig själv*

Ska jag tala om det? AVSLAG förstås. Jag hade skickat med info om fibromyalgi, jag hade skrivit ut alla mail jag skickat till han, ja ni vet vem, och hans svar till mig. Dels ett mycket formellt men informativt brev. Nåt liknande (formellt sett) har jag nog aldrig skrivit. Inte ens till F-kassan. Men nej. Det är fullkomligt hopplöst att få folk att ens vilja begripa. Nu kan jag visserligen komma dragandes med mer protester innan ett visst datum men till vilken nytta då? De bryr sig ju inte om det jag säger ändå. Det är så man vill strunta i allting men då ger man dem ju rätt. Och det vill inte jag.

Läste för övrigt följande i VF imorse:

Vem kan lita på välfärden/ VF

När man läser sånt här så får i alla fall jag rysningar av obehag och jag är nog inte ensam. När folk som har så pass svåra, faktiskt dödliga, sjukdomar inte kan få hjälp, inte kan få ett värdigt slut heller... ja då kan man verkligen bli orolig inför framtiden. Skicka pengar i efterskott till en människa som redan är borta... VA? Är det så vi ska ha det?

Vad ska de ha för bevis på att man inte kan arbeta? Som det ser ut nu så är det endast döden som är bevis på att man inte har någon arbetsförmåga.

Jag blir så arg så jag nästan spricker för de som sitter och bestämmer och beslutar att ge avslag oavsett om det gäller F-kassan eller socialen, de kan ju inte alls ha någon som helst framförhållning för hade de det skulle det inte bli så här. De måste ju tänka framåt och se till att folk som behöver hjälp ska kunna få det också. I tid. Annars har vi det snart som i USA, uteliggare överallt som går omkring och tigger och bor i trappuppgångar. Visserligen finns det ju en viss mängd uteliggare även här i Sverige men vi kommer att få ännu fler.

Det enda som de tänker på just nu är att spara pengar, inte rädda människoliv. Det sägs att folk inte är så sjuka längre. Och då syftar de förmodligen också på att folk inte ens sjukskriver sig när de har feber och är förkylda utan går och jobbar ändå och smittar ner alla andra. Sen tar det längre tid att bli frisk om man aldrig får vila sig. Det kan ju vem som helst räkna ut. Men folk vet ju att det inte är nån idé att sjukskriva sig. Man får ju ingen ersättning ändå. Och då går folk som är sjuka till jobbet istället. Och vad händer till slut? Jo det blir ännu fler som klappar ihop av utbrändhet.

Redan för några år sen så satt jag och önskade hett att alla de som nekat mig hjälp, som ignorerat mina besvär, som förlöjligat mig och min diagnos att de skulle drabbas av samma sak. Att ingen skulle hjälpa dem, ingen skulle tro på dem. Jag önskar ingen människa att bli sjuk, i vanliga fall, men de som har bestämt att bara för att vissa sjukdomar inte syns på utsidan så är det ingen sjukdom, de kan gott få drabbas av nåt liknande. Åtminstone under en viss period. Så kanske de fattar sen.

Det är nästan så man skulle vilja lära sig voodoo... Grrrr...

För övrigt så har jag inte hört ett ljud om projektet ännu. Det var ju sagt att allt skulle starta den 1 juli. Jag blev tillsagd att någon skulle ta kontakt med mig så jag avvaktar. Men om det var så fruktansvärt brått med det där mötet i maj som jag inte orkade gå på, vilket resulterade i att jag inte fick några pengar i juni, varför i hela friden händer det inget nu? Hade nåt hänt fortare om jag gått på mötet?

För att få upp humöret igen så måste jag ha lite musik... Fann en helt ljuvlig version av den här låten (som länge har varit och fortfarande är en stor favorit för min del) som jag inte hört förut men som fick mitt humör att stiga rätt högt. ;-)

Pour some sugar on me - Def Leppard

Nu känns det lite bättre faktiskt. Kram!

Segt och kvavt

Det är lite segt. Viktor är hemma hos mig den här veckan, ute är det regn i luften och ganska kvavt. Vi har fikat och det finns liksom inte så mycket att göra.

Det har hänt ruskiga saker här under helgen. En 14-årig pojke drunknade i älven efter att ha klättrat på ett brospann, ramlat ner och på vägen till vattnet slog han huvet i nån stålbalk. De fann honom inte förrän söndag eftermiddag och då hade de letat sen natten till lördag. Vad han skulle upp där och göra kan man ju fråga sig men tydligen så är det vanligt att ungdomarna här håller på med såna dumheter. Nu hoppas man ju att de lägger av när de ser vad som kan hända. Men vi får väl se.

Och idag tänkte jag att jag kände för en gammal goding till låt som jag inte har lyssnat på på väldigt länge. Tänkte ta den officiella videon först men den var det så dåligt ljud till så det fick bli en live version.

INXS - Need you tonight

Inspiration. Det är nåt som jag har längtat efter ett bra tag. Och då menar jag till att skriva. Jag brukar ha flera historier på gång i huvet ibland men under en rätt så lång period så har det varit helt blankt. Nu däremot har jag minst tre på gång, samtidigt. Jag vet ju inte om det blir nåt av nån men det känns ändå roligt att leva sig in och försöka få ihop en bra handling. Jag är väl lite lat också och skulle önska att jag kunde koppla in en sladd direkt från hjärnan till datorn så att allt jag tänkte skrevs ut allteftersom så jag slapp sitta och använda armar och händer. Jag blir så fort trött och får kramp i händerna. Det beror ju såklart inte bara på lathet men jag är också lite otålig av mig och orkar inte hålla på för länge med en historia för då blir jag trött på de jag skriver om.

Så det lär nog aldrig bli nåt i stil med Sagan om ringen för mig inte. ;-) Men det är fantastiskt roligt att skriva och till slut kan personerna kännas som om de lever sitt eget liv. Det är bara att hänga med. Och det roligaste är ju att man kan hitta på precis vad som helst att skriva om.

Jag anmälde mig till en kurs i manusskrivande på teatern i Karlstad för några år sen men tyvärr så startade aldrig kursen. Det var för få som anmält sig. Typiskt. Det hade jag velat lära mig. Men det är ju inte för sent än. Nån gång kanske...

Det var en evighet sen jag nämnde nånting om det men i örnboet är det rätt så tomt nu. Efter vad jag kunnat se så är de två äldsta flygfärdiga och är ute och svävar omkring.

Här flyger nummer två av örnungarna. Namnet är Breeze. (De andra två har fått namnen Hero och Tiny.)

Foto: Harry Milt

Värmebölja och tofuglass

Det är så varmt att till och med jag nästan smälter bort. Just nu sitter jag i korsdrag men det blåser så varmt att det knappt känns. Nog för att jag älskar värme men när man inte har nån ork att ordna med cykeln för att åka nånstans så känns det genast lite mindre tilltalande med värmen. Att ligga och plaska i vattnet vid nån stillsam sjö vore ju det bästa. Badstränder däremot är det värsta jag vet, det är alldeles för mycket folk och skrän. Jag vill ha lugn och ro. Förra sommaren lyckades jag ta mig iväg vid några tillfällen, tidigt på förmiddagen, och fick ha stranden för mig själv en stund. Det var härligt.

Det ska ju dock bli svalare väder. Vi får väl se när det ändrar sig.

Jag ska inte skriva så mycket, tänkte bara vinka lite och säga att jag är vid liv. ;-) *vinkevink*

Jag har fortfarande inte hört ett pip från de där som har hand om projektet. Det är ett stressmoment i sig, att aldrig få veta hur det blir.

De senaste dagarna har jag inte haft så svårt med värk som annars, förmodligen för att det är varmt. Min apati däremot finns fortfarande kvar. Och känslan av att det mesta är så meningslöst. Om jag dammar en bokhylla idag så är den redan dammig imorgon igen. Eller ja, nära på i alla fall. Så varför göra det alls? Nu har jag i och för sig faktiskt dammat min hylla men ändå...

Det kanske jag sagt förut, då blir det repris, men jag vill kunna städa en gång för alla, laga mat en gång för alla och gå till konsum en gång för alla, tvätta håret en gång för alla... hehe... Ja det där sista kanske var dumt. Men jag har sånt hår som måste tvättas varje dag för att vara/se fräscht ut och nu är det rätt så långt och lite trist att behöva tvätta ständigt. Att gå omkring med otvättat hår är nåt jag inte gillar. Och jag tror inte min omgivning skulle gilla det heller till slut.

Jag har sån där mjölkmage så jag måste ha laktosfri glass. Jag har köpt Tofuglass. Den är ju inte så väldigt god men rätt okej. Smakar lite papp tycker jag. Jag älskar nämligen glass och efterlyser mer laktosfria alternativ för det är så sorgligt när en glassälskare måste sluta äta glass. ;-( Särskilt så här på sommaren är det väldigt trist. Men man får härda ut. Så är det bara.

Apropå Tofuglass så har jag ju en bunke med sånt i frysen... Jag tror det blir tidigt fika idag. :-)

Ha en bra fredag. Kram!

"Ånej, jag hade inte tänkt att se ut som Babsan nu igen. Snacka om dålig hårdag!"



Jag fann den här bilden för ett tag sen och tyckte den var så gullig. Hunden var säkert måttligt road...