Senaste Nytt: Nybliven korrekturläsare - brände hål på glasögonen

Hela kvällen igår satt jag och korrekturläste diktboken som jag fick skickad till mig på pdf-fil via mailen. Jag satt och lusläste, kollade och kollade och kollade en gång till och till slut kändes det som om ögonen blängt färdigglodda. Jag kunde nästan ha bränt hål i glasögonen så mycket stirrade jag på texten. :-) Och alldeles nyss mailade jag iväg mina anteckningar om vad jag upptäckt som behövde ändras. Jag hade fram tills imorgon på mig men jag kunde inte upptäcka nåt mer så det kändes som att det var dags. Så när allt är ordnat och ändrat så är det dags för tryckning.

:-)

Imorgon ska Carina och jag till kyrkogården för att reka inför den meditationsvandring vi ska ha i april, närmare bestämt den 21/4, då kyrkan (Nedre Ullerud) anordnar nåt som kallas för Stilla Dagen. Det ska bli en dag då folk kan komma till kyrkan och få massage i olika former (både klassisk, taktil och kraniosacral) meditera en stund, göra Qi Gong, gå en meditationsvandring, en pilgrimsvandring, samtala med diakon eller präst. Plus att det kommer att finnas en buffé med bl.a frukt, sallad och bakverk som är tillgänglig hela dagen i sockenstugan. En skaparhörna kommer också att finnas om det är så att de intryck man får under dagen behöver komma ut i ord eller färg. Ett bokbord kommer också att finnas och jag letar böcker som ska vara med på bordet. Detta är tänkt att vara böcker som kan lånas hem om så är, vi ska kolla med biblioteket ifråga om det. Allt som pågår denna dag är gratis, det är värt att poängtera.

Men som sagt; imorgon ska vi reka själva meditationsvandringsrutten. Och på torsdag ska vi till blomsteraffären för att reka inför utställningen där. Det är mycket på gång just nu och det känns rätt bra. Även om jag som sagt får vara uppmärksam så jag inte gör för mycket och blir slutkörd.

Men det är ändå rätt skönt att veta vad jag har att göra, och att jag har nåt att göra så jag inte blir sysslolös för det är heller inte roligt. I synnerhet inte när jag ökat på mina timmar och faktiskt har mer tid att använda liksom.

I början så orkade jag ju inte sitta där det var folk om jag skulle leta efter nåt på datorn eller så, nu vill jag inte sitta själv. Jag sitter helst hos Lisbeth på expeditionen, mitt i smeten. Så även om Lisbeth pratar med mig och berättar historier, den ena galnare än den andra kan jag säga, så kan jag göra saker samtidigt. Och vi har fantastiskt roligt hela tiden, vilket jag också har nämnt i andra inlägg. :-)

Viktor har varit iväg och åkt skridskor idag, de har haft friluftsdag. Jag tror det hade varit okej, han var på gott humör när han kom hem och jag gissar att stunden med matsäcken var höjdpunkten. :-)

Ha det bra! Kram!

Del av ett av de vackra fönstren i Solbergskyrkan i Grums.

Ny sosseledare och en film man blir glad av

Filmen vi såg igår kväll var Happy Feet 2. Både jag och Viktor gillar animerad film så vi brukar oftast titta på såna när vi har mys. Och denna är ny och så himla rolig. Jag tror nästan att den är bättre än den första faktiskt. Så mycket härlig musik och väldigt söta pingvinungar. Och Brad Pitt gör en väldigt bra insats som krillen Will. :-) Sin allra bästa roll kanske. Hehe... (jag är inget fan av honom precis). Han och Matt Damon är rösterna till två stycken krill-kompisar som liksom rymmer från stimmet.

Jag rekommenderar denna film varmt. :-)

Idag är jag så trött men det är inte så konstigt. Veckan har varit aktiv och jag har inte känt mig trött och i behov av så mycket vila så det kom väl efter idag. Men det får väl vara så även om jag tycker det hade varit trevligt om jag fått nåt annat gjort också.

På förmiddagen satt jag och lyssnade på nye partiledaren för socialdemokraterna; Stefan Löfvens installationstal, på SVT:s hemsida, och visst låter det bra det han säger. Och han sa det också väldigt bra. Han verkar lågmäld och klok men... jag tänker inte låta mig luras av det utan kommer att vara på min vakt den här gången. Det faktum att han är väldigt EU-vänlig gjorde mig inte nåt vidare glad. Att han också gärna tycker att vi ska vara med i EMU är inget jag gillar heller. Tänk vad de tjatade innan omröstningen till EMU, de hotade med att vi inte kunde stå utanför, att allt skulle gå åt pipsvängen om vi inte var med. Vad hände? Det gick bättre för oss under krisen därför att vi inte var med. Så... nää... jag väntar och ser vad som händer. Tar inte ut nåt i förskott den här gången. Bara för att han verkar vara en rejäl person, fd svetsare och allt, som vet hur verkligheten ser ut så måste han ju inte ha jordnära och bra åsikter i allt för det. Men visst har han fördelar när det gäller olika saker, det kan jag hålla med om. Han kan nog ge Reinfeldt en match i debatterna för han kommer från ett annat håll liksom.

Jag tror det är bra att vara skeptisk och jag undrar fortfarande vad som hände internt när det gäller Juholt... hm...

Nåja. Vi får väl se hur det blir med det där.

Ha det gôtt! Kramar från en extra trött fibrotant. ;-)

Nu är det snart dags!

Igår kväll fick jag läsa förordet till diktboken. Carina vidarebefordrade mailet från Bengt Starrin. Han har skrivit så bra att jag blev alldeles lycklig av att läsa det. Och jag är så glad och det känns väldigt hedrande att han ville skriva förordet.

Nu är det snart dags att skicka iväg allt till tryckeriet. Tydligen blev det inte tryckeriet på Gotland som vi först trodde, Ingrid från Sensus fann ett annat som då var billigare. Och hon kände visst karln som hade tryckeriet. Sånt kan vara en fördel ibland. :-)

Nåväl. Nu mailade jag nyss mina viktiga saker till Carina, nämligen dedikationen och tacket. Det är ju, som jag sa för ett tag sen, Carinas man Henric som fixar med designen av boken. Det är han som lägger in all text och kämpar med bilderna så att allt ska passa in. Och det gör han väldigt bra.

Det känns allt nervöst faktiskt. Men på ett bra sätt. Ungefär som det kändes inför utställningen. Och det känns viktigt att jag kommer ihåg att tacka de som haft stor betydelse för mig under den här tiden. De som fått mig att äntligen vilja och orka delta i livet igen. Och naturligtvis de som möjliggjort boken. Jag tror förresten att känslan jag har nu, när det gäller livet, är en helt annan än jag haft någonsin.

Det kan ju ha med åldern att göra också, man förändras ju med tiden. Sånt som var viktigt förr är inte så viktigt nu och kanske tvärtom. Men genom att hamna på en arbetsplats där jag blev så väl omhändertagen och respekterad har inneburit att jag liksom funnit mig själv. Det är ingen dum grej kan jag tala om! ;-)

Självkänslan har stigit många meter sen jag började min praktik och stiger lite i taget hela tiden. Och även självförtroendet har blivit större. Jag vågar mer. Och det är nåt som känns väldigt befriande...

Nu väntar Viktor på mig, vi ska ha mys. Chips och film.

Ha en härlig kväll! Kram!

Friska tänder och en hungrig mage

Idag har jag varit hos tandhygienisten på ett sånt där årligt besök. Egentligen skulle jag varit iväg redan innan jul men det blev inte så. Men nu är det gjort. Och jag är så glad för den här gången hade jag inga hål! Hurra! Även om jag måste ha lite koll på vissa ställen och vara extra noga så var det inget som behövde lagas just nu. Toppen! :-)

Vi pratade om tandvårdsförsäkringen Frisktandvård. Där kan man bli bedömd och sen kan man då fylla i en blankett och betala en fast avgift under flera år. Jag låg tydligen rätt bra till när det gällde själva summan för jag hade noll risk i två av fyra bedömningar. De andra hade jag rätt låg risk i. Och därför kan också årssumman bli rätt låg. Och jag behöver inte betala mer även om jag måste laga eller göra nåt med tänderna under året. Själva undersökningen går ju på runt 700-800 så redan där har man ju tjänat in en del.

Hon hämtade in en tandläkare, en ung man som såg alldeles för ung ut för att vara tandläkare, som då bedömde riskerna och det ena med det andra. Och allt såg bra ut. Jag behövde dock inte bestämma nåt idag utan får hem blanketter som jag kan läsa igenom och skicka in om/när jag bestämmer mig. Fick med en broschyr också. Det kan ju dra iväg och bli så in i hoppsan dyrt med tandvård så nog vore det bra att liksom betala en liten summa per månad istället för en bautastor summa om karius och baktus kommer och våldgästar. Vilket de ju tenderar att göra ibland. Mina gamla amalgamfyllningar kommer förmodligen behöva bytas framöver också, de håller ju länge men inte i evighet... Så nu har jag nåt att grunna på.

Efter en hel timme hos hygienisten, det tog tid med röntgen, undersökning, tandläkarens riskbedömning, putsning, tandtråd och flourlack, så skulle jag strax vidare till ett möte på skolan. Ett möte om Viktors framtida skolgång. Det blev ett kort möte för det enda som egentligen skulle beslutas om var ifall Viktor ska skrivas ut ur särskolan i och med att han ändå ska läsa grundskolans läroplan. Vi bestämde att han ska skrivas ut. Hans möjligheter till vidareutbildning ökar om han inte är bedömd utifrån särskolans betygsskala. Däremot kommer han att successivt behöva vänja sig vid större krav när det gäller studerandet. Om han vill komma vidare snabbare måste han läsa ikapp rätt mycket matte.

Sedan ska vi åka på studiebesök på IVAS. En gymnasieutbildning som finns till just för elever med någon form av autism eller Aspergers. Där får också eleverna komma och göra "praktik" nån vecka för att få känna på hur det är att studera där. Jag håller tummarna för att Viktor kommer in där när han ska söka gymnasieutbildning. Mycket kan ju hända på ett år så vi får väl se hur det går. Men han ska alltså gå ett extra år i grundskolan tack vare att reglerna ändrades i juli förra året. Men som det ser ut nu så är det nog till en fördel för honom ändå.

Rektorn sa nåt om att det är rätt mycket diskussioner (inom skolvärlden antog jag att hon menade) angående just de barn/elever som hamnar i kläm i och med lagändringen och att de som bestämt kanske så småningom, när de fått resultatet av hur allt föll ut, får göra ändringar igen. Hon menade också på att Viktor har otur för han hamnar precis i skarven av det hela och får det lite extra jobbigt. Men det är ju inget vi kan göra nåt åt just nu. Det är bara att försöka göra det bästa av det.

Och nu är jag så hungrig att jag måste äta mat. Jag fick ju inte äta efter mitt besök hos hygienisten, skulle ju vänta i ett par timmar. Och inte får jag borsta ikväll heller... ack. Men om hon säger det så... :-)

Jag har problem med ilningar i tänderna på grund av tandborstskador och hon gav mig ett litet prov på en tandkräm som är bra. Jag använder ju Sensodyne annars men nu börjar det ju komma andra sorter också.

Ställde den bredvid en tändsticksask för att det ska synas hur liten och söt den är. :-)

Ha det gôtt och glöm inte borsta tänderna. :-)

Kram!

Idag har jag inte så mycket att komma med för egen del...

Häromdagen läste jag på SVT:s hemsida om en 16-årig tjej som seglat jorden runt. Det kallar jag modigt. En del kanske skulle kalla det för total galenskap men det gör inte jag.

Jag kallar det för mod.

Sen hittade jag nåt annat också, minns inte vilken dag det var... Fast det var inte på SVT, det var i VF..

Det handlar om Facebook.

Jag tycker det är lite intressant, och även lite skrämmande, när det blir såna otroliga upptrissade påfund som exempelvis facebook. Twitter var ju också enormt överdrivet upptrissat i början. Och visst är det väl kul att följa vissa personer på Twitter men ändå... jag håller mig nog ändå till bloggandet. Det känns inte lika stressigt. Sen är det rätt trist när vissa saker endast finns på facebook och om man vill delta så måste man gå med. Samma med Twitter. Om man däremot vill kommentera på en blogg behöver man inte skaffa ett konto för att få göra det. Fast på en del bloggar ska man vara registrerad i nåt som heter disqus tror jag men det är ju inte så allvarligt.

Och det trista ibland när man sitter och läser på öppna facebooksidor, som exempelvis församlingens sida, påskuppropets eller solrosuppropet så kan det då och då poppa upp en sån där ruta där det står att man måste registrera sig för att läsa mer. Det går att klicka bort den men det är ju störande ändå.

För övrigt har jag inte så mycket på hjärtat idag. Jag satt här och tänkte att jag väl hade något jag kunde skriva om men nee...

Viktor har beställt ett par sockor av mig, det är så kallt på golvet hemma hos hans pappa sa han, så han ville ha ett par och han hade väldigt bestämda åsikter om färgen på dem. De skulle vara röda och vita. ;-) Eller det gick bra med svarta och vita också. Det fick bli röda och vita. Och när han såg garnnystanen så nickade han nöjd. Så nu är det bara att sätta igång då... :-)

Ha det bra! Kram!

Blivande fotvärmare.

Kampen tar aldrig slut

Ingen människa är perfekt. Ingen är felfri. Detta är vad jag uppmanar alla att tänka på. Naturligtvis kan man ju kanske tycka att offentliga personer (ex politiker) ska ha renare mjöl i påsen än vi andra och det finns ju gränser för dumheterna (tänker nu närmast på de amerikanska presidentkandidaterna... suck) men ändå...

Jag har inte skrivit nånting om Håkan Juholt på väldigt länge. Men nu måste jag ändå säga vad jag tycker om denna tragiska historia. För tragisk är vad den är.

När jag skrev om honom senast så var jag besviken. Och då menar jag inte på allt det som media harvat på om när det gäller ersättningar hit och dit utan själva politiken. Det blev så fel när det var tänkt att bli så rätt.Det han stod och talade om på första maj lät ju så himla bra och man fick hopp igen. Men så fort media tog hand om det där sjabblet med ersättningarna så var det ju kört för karln. Han var dömd utan rättegång kan man säga. Och även om politiken hade varit bra så hade han förmodligen ändå blivit bortmotad. Av nån anledning som jag ännu inte blivit riktigt klok på...

Vill vi verkligen även fortsättningsvis ha en sån politik som vi har nu i Sverige? Vill vi att klyftorna ska öka? Vill vi att det aldrig blir någon ändring i sjukförsäkringen? Vill vi att vården ska privatiseras? Att allt ska säljas till högstbjudande och försvinna ur svensk ägo?

För ärligt talat... det är på väg att gå käpprätt åt helsefyr som det ser ut nu. Och det ser inte ut att bli något regeringsskifte i och med att det inte finns en opposition som är stor, eller stark, nog.

Och jag kan rekommendera till alla som ens har den minsta tanke på att rösta åt höger nästa gång; läs Soldat med brutet gevär av Vilhelm Moberg. I den boken finns all den historia om början till kampen som byggde upp det svenska samhälle som fanns för ett tag sen innan borgarna började bryta ner det igen.

Folk levde i misär, de fattiga ungdomarna kunde inte studera (för att komma vidare och få det bättre) utan tvingades ta underbetalda jobb där de slet ut sina kroppar i förtid. Barn tvingades att arbeta, de hade knappt tid att gå i skolan för de måste hjälpa till att försörja familjen. Folk hade heller inte råd med sjukvård, läkarbesök kostade mycket för den som var fattig. Det fanns inte allmän rösträtt, endast de inom vissa kretsar fick rösta. Det vill säga de som hade pengar. Folk var omyndiga mycket längre då och hade väldigt få rättigheter över huvudtaget. Det vill säga de som inte var rika. De var ju födda med sina rättigheter, de behövde inte kämpa för dem.

Det som händer huvudpersonen Valter Sträng är också förmodligen sånt som författaren själv var med om under denna tid då boken utspelar sig. Det finns så mycket som Valter vill ändra på, han kämpar och kämpar och redan vid 11 års ålder går han med i den ungsocialistiska klubben Frihetskämpen och är då den yngste medlemmen. Han arbetar då på ett glasbruk för några ören om dagen. Några av de andra kämparna hamnade i fängelse för sina åsikter. Man fick inte ha andra åsikter än de som var tillåtna (regeringens och kungens) och man fick absolut inte gå omkring och tala om dem. Valter delade ut förbjudna flygblad vid ett tillfälle. För han hade väldigt tidigt bestämt sig för att bli klasskämpe.

Det var en kamp som vi som lever nu inte ens kan föreställa oss. Folk offrade sina liv i kampen för rättvisa och för att det skulle bli bättre i samhället. Att fattiga skulle få det bättre. Och alla de rättigheter som vi är vana vid nu fanns inte alls då. Det som händer i boken utspelar sig under åren 1897-1921.

Det som tagit så många människor alla dessa år att bygga upp kan Reinfeldt i princip förstöra på en kvart.

Inte är det väl detta samhälle vi ska ha tillbaka igen? Det som så många under åren kämpat och faktiskt offrat sina liv för att vi ska slippa?

Det här är vad jag känner efter att ha följt den tragiska historien med Juholts uppgång och fall. Och man kan ju innerst inne börja fundera på hur det kommer sig att det blev så här... Nog för att Mona Sahlin fick ta mycket skit och ständigt bli påmind om den där Tobleronen så är ju det ingenting mot vad som hänt Juholt. Och då kan man ju tycka att det som Sahlin gjorde faktiskt var värre än det Juholt gjorde angående den ersättning han fick för sitt boende. Han gjorde inget medvetet fel efter vad jag förstått utan det var de som skulle behandla hans ansökan som inte riktigt hade koll på reglerna. Regler som verkar ha varit påhittade i efterhand... Sahlin använde ju medvetet det där kontokortet som hon visste att hon inte fick använda till privata kostnader... Sen har jag inte följt precis allt han sagt och gjort den senaste tiden, jag har inte orkat, men enligt vad jag förstått har han förstört sina partimedlemmars förtroende på nåt vis.
Det verkar inte om om de alla strävar åt samma håll i politiken liksom.

Men tänk så här... om man redan i förväg är dömd att misslyckas så är det minsann inte så lätt att återhämta sig igen. Man blir nervös, kanske inte hittar de rätta orden då man behöver dem som mest, kanske börjar slänga ur sig saker som endast är halvsanna... Allt kan hända för när tankarna börjar vandra är det svårt att stoppa dem. Det kan hända vem som helst.

Som sagt... ingen är felfri.

Nåja. Livet går vidare. Men det känns lite tyngre för nu blir det en enorm kamp att få bort den sittande regeringen med Reinfeldt i spetsen. En man som helt saknar empati med andra människor.

Nej nu måste jag göra nåt som jag blir glad av. :-)

Doktor Blom skriver ut denna medicin till sittande regering. Och Reinfeldt ska ha dubbel dos.











Ha en bra lördag! Kram!

Vilhelm Moberg
(1898-1973)

Drömmar av olika slag...

Idag fick jag se en tidig version av hur min (ja jag får väl lov att säga att det är min även om väldigt många är inblandade...) diktbok kommer att se ut. :-) Flin i bôtt! Det var så häftigt att se hur den kommer att bli med all sån där info i början som man ser i böcker med ISBN-nummer och allt. Ojoj...

Jag satt och gick igenom den och gjorde bara små justeringar och la in förslag på bilder där det skulle vara det, för övrigt såg det jättebra ut. Det är Carinas man som fixar med bokens grafiska design, han är bra på sånt. Det känns lite som ett familjeprojekt alltihop. För det är så jag känner det när det gäller både Carina och hennes familj, Ingrid från Sensus, Tina från Bilda och de som jobbar på pastorsexpeditionen. De känns lite som min familj. Jag trivs väldigt bra i den familjen. :-)

En dröm håller på att bli sann. Mina dikter i en bok... Det känns helt fantastiskt. Overkligt på nåt vis men fantastiskt.

Bengt Starrin håller på att skriva förordet och det ska bli väldigt spännande att se vad han skrivit. Han har fått hela bunten med dikter att läsa, han ville ha dem för att kunna ta till sig materialet liksom.

Det kommer att bli två diktsamlingar i boken. Den som heter Vägen Upp och som är dikterna från utställningen och sen kommer en fortsättning. En mer positiv del som heter Känslan bär mig. Den innehåller inte så många dikter som den första. Vi begränsade oss där för det finns nämligen fler än de som kommer med i boken.

Den nya diktsamlingen kommer att ställas ut i blomsteraffären här i Deje snart. Vi var på möte med ägaren där igår och gick igenom hur det skulle bli. Hon hade så många bra idéer och fick hela bunten med dikter att läsa. Sen ska hon skapa något i sitt skyltfönster utifrån en av dikterna vilket jag tycker är så spännande för det lämnar jag ju helt åt henne att välja. Sen kommer dikterna att dyka upp lite här och var inne i affären. :-)

Det är så roligt när man får träffa inspirerande människor, vilket jag sa häromdagen också. Men det tål att upprepas. Jag återkommer till hur det blir med den utställningen längre fram. Den ska dock vara klar att ställas ut redan i början av februari så jag får en del jobb framöver.

Viktor har gjort ett kuddfodral i slöjden.

Jag tyckte det var så fint. :-)













Inatt drömde jag att jag sjöng för full hals. Och inte vilken sång som helst heller... Det var O helga natt. :-) Men det var så kämpigt att få ut tonerna liksom. Som om jag sjöng mot en vägg eller en kudde kanske. Jösses! Tänk om jag låg och sjöng i sömnen! HA! Jag vet ju inte det i och med att jag sover ensam och Viktor hör ju aldrig nåt, hans rum ligger ju en bit ifrån mitt också för den delen. Jag minns att jag liksom la handen för örat, sådär som Jerry Williams gör, för att höra om jag lät bra på de höga tonerna. :-) Det var nämligen inte bara jag som sjöng utan det verkade som om jag var i en stor byggnad med massor av folk i men stod i skymundan på nåt vis och sjöng som en galning. Vad ska man tro om en sån dröm?













Ha det gott! Kram!

Goa människor som inspirerar

Varje gång jag träffar folk som är glada och vänliga blir jag både rörd och väldigt glad. Människor som utan vidare bara tar emot mig och innesluter mig i sitt hem och i sina liv även om de inte känner mig alls. Det finns så många sådana människor runtomkring det är bara det att om/när man är väldigt deppig eller mår dåligt på annat sätt så ser man inget av det där goa och vänliga. Man vill bara gömma sig och strunta i hela världen. Sån var jag väldigt länge.

Ju längre ut jag förlägger min trygghetszon desto fler sådana människor träffar jag. När jag mådde som sämst hade jag en väldigt begränsad zon där jag kunde röra mig utan att bli stressad eller känna mig invaderad. Nu har den blivit rätt stor. Och den växer ständigt. Rädslan för att känna mig utlämnad och bli stressad har försvunnit och jag känner mig trygg i och med mig själv på ett annat sätt mot tidigare.

Detta är en stor sak för min del. Jag är stolt över att jag kommit dit. Klappar mig själv på axeln då och då och berömmer mig för det jag gjort och gör. :-) Precis som min psykolog sa att jag skulle göra då jag klarat av nåt jag inte trodde att jag skulle orka. Hon sa hela tiden att jag inte skulle vara för hård mot mig själv om jag kanske inte klarade allt det jag hade tänkt, på en gång, utan istället berömma mig för det jag faktiskt gjort och gjorde.

Jag tror att även om jag har en bit till att gå så har verkligen den här tiden tillsammans med de som jobbar på pastorsexpeditionen hjälpt mig att få visa mig som den jag är. Den avslappnade stämningen och kravlösheten har gjort att jag istället bett om att få krav på mig, bett om uppgifter och sökt mig till de andra mer och mer. Inte bara tytt mig till Carina. Jag har fått möjligheten att tänja på mina zongränser. Och det har gått bra varje gång. Därför att när jag väl gjort nåt så har jag varit redo, jag har velat pröva mig själv, velat testa. Och tack vare Carina så har jag vågat göra saker som jag aldrig trodde jag skulle uppleva. Så det känns verkligen härligt.

Och trots att man dagligen läser i tidningar om hur folk slåss oprovocerat, de skjuter ihjäl varann, de mördar barn och gör inbrott... så finns det ändå så många fantastiska människor som ger oss allt det där varma och goda, det där som gör att vi orkar med tillvaron även om den är ett rent helvete ibland. Dessa människor är inspiration. Jag vill tacka för att ni finns!

Idag har vi (jag och Carina) varit i Grums och hängt upp utställningen. Fick träffa Carinas härliga mamma och hennes (mammans) lika härliga gubbe. Och efter en fantastisk lunch hos dem så åkte vi till Grums kyrka där vi träffade diakonen Birgit. Hälsade också på kyrkoherden innan vi åkte därifrån. Han hade nämligen gått in i kyrkan, där vi satt upp utställningen, och börjat smygläsa lite. :-)

Carina tog foton som hon vid tillfälle kommer att lägga in på utställningens Facebooksida. Jag hade förstås inte huvet där det skulle vara imorse (under armen som vanligt såklart...) för då hade jag ju kunnat komma ihåg att ta med kameran. (Ack!)

Nåt som jag däremot har foto på är den lilla ljuslykta som jag och Carina fick varsin innan vi åkte därifrån.

Ha det bra! Kram!













Idag är det förresten Martin Luther King-dagen. Mannen som stod upp för mänskliga rättigheter och för de fredliga metoderna i kampen. Som kämpade för ett färgblint samhälle... Men som miste livet på grund av den inställningen. Tänk att en del människor har så svårt att både höra och se sanningen. De är så rädda för förändring att de hellre tar död på någon som vill nånting bättre än det som är. Är det inte konstigt? Hur tänker dessa?

Han fick faktiskt Nobels fredspris 1964. För sin kamp mot rassegregering och rasdiskriminering bland annat.

Martin Luther King
1929- 1968

Han är också en inspiration.

En puff för Solrosuppropet

Idag blir det två inlägg. (Hoppsan!) Tänkte bara nämna att vid påsk så kommer det att bli ännu ett upprop men istället för Påskuppropet så heter det Solrosuppropet. Och som förra gången antar jag att det sker över hela Sverige. På annandag påsk. Men vi kommer nog inte att kunna fixa någon manifestation här hos oss denna gång. Fast man ska väl aldrig säga aldrig. Men det är rätt mycket annat att hålla reda på under våren.

Nu vet vi ju heller inte om diktboken är klar då och om den är det så kanske vi gör nåt speciellt i samband med det. Vi får se.

La i alla fall till Solrosuppropets sida på Facebook här intill (hoppas att det inte gjorde nåt att jag snodde bilden av solrosen) så att den som vill och som har Facebook kan ta del av det som sägs/skrivs. Tyvärr, för oss som är anti-facebook, så finns det ingen annan möjlighet att delta i konversationerna. Läsa kan man ju för det är ju en öppen sida. Oavsett om vi kan medverka eller ej: vi får inte ge upp! Vi måste få folk att fatta att...












Extra kramar från en som nu är lite pömsig av allt julpyntsborttagande och skrivande. :-)

Igår var det Knut och julen skulle ut...

De senaste dagarna har jag, och i viss mån även Viktor, dansat ut julen. Eller dansat är väl att ta i. Det har varit en hel del stånk och pust, det är slitsamt att plocka bort tomtar och stakar. Det pustigaste är att gå ner med allt i källaren för det blir några vändor. Men jag var i tvättstugan idag så jag passade på att ta med grejer varje gång jag skulle ner dit. Så nu är det nästan färdigdansat om jag säger så. :-) Som vanligt när vi har julgransskakning så gömde jag lite godis i granen. Annars hade jag nog inte fått nån hjälp av Viktor att klä av den.

Det är väl lite småpyssel kvar och det är ju det som är trevligt med att fixa till det efter julen. Leta upp grejer som man inte använt på ett tag, kanske ta andra ljuslyktor eller ljusstakar än de man hade före jul, ta fram dukar man inte haft framme på länge. Och det viktiga är ju att man släpper in ljuset. Ljusa gardiner med våraktig känsla. Och solen som når in till blommorna. Den når inte bara in till blommorna, den visar också hur fruktansvärt smutsiga fönstren är. Men det får gå ändå. :-)

För exakt sex år sen just nu när klockan är nio på kvällen i Sverige så befann jag mig i Santa Monica. Klockan var tolv på förmiddagen där och jag hade nog precis börjat min promenad till galleriet vid Bergamot Station för att se på utställningen av Viggo Mortensens foton och Georg Gudnis tavlor. Plus att stå i kö till boksigneringen också. Jag minns att jag kom fram runt klockan ett och där stod en hel hög människor i en kö så jag anslöt mig till dem. Utan att riktigt ha koll på om det var just den kön som jag skulle stå i. Men det spelade ingen roll tyckte jag. Jag stod där och lyssnade på folk när de pratade runtomkring mig. Det var rätt varmt och skönt, det hade just regnat lite men höll uppe precis då.

I fyra timmar stod jag och väntade i den långsamt slingrande kön innan jag kom fram till bordet och fick mina två böcker signerade, där var avskilt med rep och en sån där säkerhetsvakt med snäcka i örat och kostym stod och släppte fram oss en i taget, så när man kom fram till Viggo så var det väldigt tyst och lugnt. Georg satt vid ett bord en bit bort. De tjattrande amerikanska damerna hördes nästan inte. Det blev nästan så det susade i öronen av att det blev så tyst.

Än idag vet jag inte hur jag fixade det. Och då menar jag inte själva mötet, som var nog så nervöst, utan själva strapatsen av att stå så länge och vänta. Men hela den veckan mådde jag så himla bra att jag efteråt kallade den för "den magiska veckan". Under de där fyra timmarna så blev jag dessutom inte ens kissnödig eller hungrig. Konstigt eller hur? :-) Jag fick liksom superkrafter den där veckan.

Till saken kan också sägas att innan jag for fick jag tabletter för att fördröja den där eländiga månatliga plåga som vi fruntimmer har. Detta skulle nämligen drabba mig just den vecka då jag skulle vara där och då hade jag inte kunnat göra nånting om jag fått dras med det så svårt som jag hade på den tiden. Så tabletter för att fördröja eländet hade jag fått. Hormontabletter. Dessa hade en del biverkningar men det stod inget om hur bra en sån som jag skulle må av dem. Hehe... Jag fick inga biverkningar, tvärtom.

Så jag kan nog faktiskt tacka dessa piller för min starkare hälsa just den veckan. När jag kom hem och hade varit hemma ett tag och allt var som vanligt på hormonfronten så blev jag jättedålig. Fibron tog i med nya krafter. Skulle väl ta igen det som den missat förstås den jä... eh... rackarn... ehrm. Det är därför som jag tror att hormonerna har väldigt mycket med min fibro att göra.

En helt fantastisk upplevelse var det i alla fall den där magiska veckan och det är nåt som jag aldrig någonsin glömmer så länge jag lever och har minnet i behåll. Och så har jag ju fotona förstås.

Och böckerna som jag fick signerade förstås. Bland annat denna...




























Tyvärr hade jag inte råd att köpa Georgs bok då och även om jag hade gjort det så hade mitt bagage blivit så tungt, boken är rätt stor, så då hade jag fått så mycket i min ryggsäck att jag trillat baklänges. :-) Jag reste nämligen endast med en ryggsäck som bagage och kunde då ha den som handbagage och slapp stå vid bagageutlämningen på flygplatserna. Det är det bästa när man kan resa lätt.

Kram!

Galleriet. Eller vägen in till det kanske man ska säga.










Mitt hotellrum











Mitt badrum. Jag kände mig väldigt lyxig och jo det fanns badkar också. Plus en helt fantastisk morgonrock som jag svepte in mig i när jag hade duschat efter ankomsten. Den hängde på baksidan av badrumsdörren och hade monogram och allt... tyvärr fotade jag aldrig den, så dumt. ;-)













Jag var väldigt imponerad av hur handdukarna var vikta. :-)

Sen vill jag minnas att det också fanns nån slags fläktanordning som man kunde sätta igång, med varmluft, ifall man var lite frusen efter duschen.

En hårtork fanns där också.



Och i garderoben fanns en strykbräda och ett strykjärn! Jo faktiskt. :-) Eftersom jag extremt sällan reser och bor på hotell så vet inte jag om det är standard så jag tyckte det var häftigt. Jag kände mig väldigt lyxig hela veckan.

Hej å hå!

Nu är jag tillbaka igen. Med nya krafter får vi förmoda. Jag tog lite ledigt även från bloggen under helgerna, tyckte det var rätt okej att göra det. Inte mycket händer ju när det är helg. Man träffas och äter och pratar och har trevligt till långt in på natten ibland. Det blir väldigt lite tid till att blogga då. Sen tror jag knappast att nån är intresserad av att läsa om all mat och sött klet som jag ätit heller... hehe... Men nu är det slut med ätandet, ja inte av vanlig mat men allt annat bôs (gôtt bôs) som man stoppar i sig på jul.

Och när jag blev helt ensam här hemma så blev jag så trött. Vilket kanske var vad jag behövde också men det var lite trist när det var så mycket som jag hade tänkt pyssla med i min ensamhet.

Upptäckten av att jag behöver folk omkring mig för att hålla mig pigg var förvånande. Om jag ska förklara så kan jag säga att jag blir som en sån där lampa inne på offentliga toaletter. En sån där som känner av rörelse och som då tänder sig och förblir tänd tills personen gått ut. Då slocknar den efter ett tag. Precis sån blir jag! I alla fall nu för tiden, kanske inte så mycket förr när jag mådde som sämst för då var jag mest släckt.

Jag orkade inte läsa som jag hade tänkt, inte förrän alldeles nu i helgen då satte jag igång och blev fast i det, utan istället flyttade jag in i den lilla staden Capeside och lärde återigen känna de som bor där. Tittade alltså på serien Dawson's Creek igen. (Såg på den för ett par år sen för första gången, följde den inte när den gick på teve.) En fantastisk serie som handlar om några ungdomar och deras liv, upplevelser och val fram tills det att de växer upp och börjar sina respektive vuxna liv. Det handlar om Dawson, Joey, Pacey, Jennifer, Jack och bitvis också Jacks syster Andie. Min absoluta favorit av dessa är Pacey. En kille som verkligen får kämpa för att ta sig genom tillvaron. Han är dålig i skolan, blir ständigt nedtryckt av sin far och skämtar oftast bort sitt elände. Man kan inte låta bli att ta honom till sig liksom. Han spelas av Joshua Jackson och han är anledningen till att jag började se på Fringe. Som sagt var... :-)

Nåväl. Idag har jag börjat mitt "jobb" igen efter ledigheten och det känns väldigt bra att allt är igång igen. Skolan börjar imorgon och Viktor, som varit hos mig i helgen på grund av att Adde kom på besök - detta ville han ju inte missa - är kvar hos mig fortfarande men blir hämtad under eftermiddagen för det är hans pappa-vecka nu egentligen. Så nu blir det ordning på torpet efter allt hattande hit och dit. Han var nämligen lite grinig över att behöva flänga fram och tillbaka, och tjurade när väskan skulle packas, men när han fick höra min förklaring så gruffade han lite men fick lov att erkänna att jag hade rätt. Det berodde ju delvis på hans pappas jobb och delvis på att Viktor själv vill vara här när storebror är i faggorna. Och då kan det bli lite joxigt. :-)

På onsdag har vi möte igen angående diktboken. Den är på gång som sagt och det blir ett tryckeri på Gotland som vi kommer att använda. Ett tryckeri som Sensus brukar använda till sina böcker. Tror inte jag sagt det förut. Så när boken väl är tryckt och vi fått den i våra glädjefnattiga händer så kommer jag att göra en del reklam för den här på bloggen. Vi vill sprida den hej vilt nämligen. ;-) Nåja så värst vilt kanske det inte blir via bloggen, men ändå.

Hade ett möte förra veckan, här hemma i mitt kök faktiskt i och med att jag var ledig från praktiken, med arbetskonsulenten (som heter Madelene) och vi pratade igen om detta med att jag har så många universitetspoäng och att jag skulle kunna få ihop till en slags examen. Då kunde jag använda mig av denna examen framöver i sökandet efter nåt akademiskt arbete kanske... ja man kan väl få drömma eller hur?

Hon blev förresten alldeles eld och lågor för ett tag sen när hon fick veta att jag läst på universitetet för det hade hon ingen uppgift om alls. Så hon frågade vad jag hade läst och när jag berättade det så menade hon att jag kanske inte behövde så många poäng från ett av ämnena för att kunna få en examen. :-) Detta ligger dock en bit in i framtiden men hon skulle kolla vilken studievägledare som kunde tänkas ha hand om den biten inom humaniora som är det område det gäller. Litteraturvetenskap och Svenska språket är de ämnen jag läste A,B och C-kurserna i. Det är bara (inte så bara förresten) uppsatserna kvar i båda ämnena. Och det kan ju vara intressant att veta hur jag kan göra för att få examen.

Jag skojade med Erika om att utifall jag blir professor på gamla dar då ska jag kalla mig för professor Balthazar Blom. Jag har alltid gillat den där rolige lille gubben. :-)



















Vi får se hur det blir. Från och med imorgon så ökar jag min praktiktid med en timme extra per dag. Ska bli spännande att se hur det går. :-)

Ha en fortsatt bra dag! Kram!

Joshua Jackson. En av mina absoluta favoriter från Dawson's Creek och Fringe såklart. Sätter in den bilden både för min egen skull och för Carinas... ;-)