Såg på SVT:s hemsida att Eva Dahlgren nyligen varit med i ett program som heter Tack för musiken. Nu har jag inte sett programmet men jag har alltid gillat Eva så jag fick lust att leta upp en gammal video med den mest fantastiska (tycker jag) låt som hon gjort...
Ängeln i rummet
(1989)
Skogen
tisdag 30 augusti 2011
fredag 26 augusti 2011
Trevligt möte och lite annat jox
Så var det fredag igen. Det är kvavt. Luftfuktigheten är hög. Alla kex i skafferiet blir sega. Strösockret blir till en klump i påsen. Man får hacka med en kniv i kryddburkarna för att kunna skaka ur kryddorna.
I alla fall. Den här veckan har jag träffat två damer, en från Bilda och en från Sensus, två studieförbund som inte vanligtvis brukar samarbeta vilket de nu kommer att göra framöver. Med mina dikter från utställningen som grund. De var fulla med idéer och det var så roligt och inspirerande att prata med dem. På nåt vis så har jag börjat fatta vad som håller på att hända men jag tror ändå inte jag begripit vidden av det. Men jag tar en sak i taget och så får vi se var vi hamnar. Spännande är det oavsett. :-)
Sen har jag hjälpt Lisbeth också i arkivet. Nästa vecka ska vi åka till stan hon och jag med papper som ska lämnas in för att bli böcker. Det handlar om protokoll från kyrkorådets möten, folk som gått ur eller in i kyrkan (inte bokstavligt då alltså...), begravningar och dop.
Annars är det mest utställningen som tar upp tankar och tid. Den 15 september ska det ju vara klart alltihop för då är det vernissage. :-)
Idag har jag letat upp ett klipp med Galenskaparna som jag tycker är så bra. Det de sjunger om stämmer ju även nu fast det är såpass längesen de gjorde denna revy. Och jag gillar verkligen debatten, som inte blir nån debatt för att alla är... överens. ;-)
Ha en bra fredag! Kramelikram!
I alla fall. Den här veckan har jag träffat två damer, en från Bilda och en från Sensus, två studieförbund som inte vanligtvis brukar samarbeta vilket de nu kommer att göra framöver. Med mina dikter från utställningen som grund. De var fulla med idéer och det var så roligt och inspirerande att prata med dem. På nåt vis så har jag börjat fatta vad som håller på att hända men jag tror ändå inte jag begripit vidden av det. Men jag tar en sak i taget och så får vi se var vi hamnar. Spännande är det oavsett. :-)
Sen har jag hjälpt Lisbeth också i arkivet. Nästa vecka ska vi åka till stan hon och jag med papper som ska lämnas in för att bli böcker. Det handlar om protokoll från kyrkorådets möten, folk som gått ur eller in i kyrkan (inte bokstavligt då alltså...), begravningar och dop.
Annars är det mest utställningen som tar upp tankar och tid. Den 15 september ska det ju vara klart alltihop för då är det vernissage. :-)
Idag har jag letat upp ett klipp med Galenskaparna som jag tycker är så bra. Det de sjunger om stämmer ju även nu fast det är såpass längesen de gjorde denna revy. Och jag gillar verkligen debatten, som inte blir nån debatt för att alla är... överens. ;-)
Ha en bra fredag! Kramelikram!
fredag 19 augusti 2011
Kampen fortsätter... plus en aning nostalgi
Häromdagen blev jag och Carina intervjuade bland annat angående Påskuppropet. Hur vi blev indragna i det och hur det gick till och så...
Han som gjorde intervjun antecknade febrilt under tiden. Jag hade önskat han haft en bandspelare eller liknande vilket jag ju trodde alla hade nu för tiden. Det blev därför lite trögt stundvis för vi fick vänta in honom så att vi inte drog iväg och pratade och han inte hann med liksom. Fick läsa resultatet igår innan den publicerats, om vi hade nåt att tillägga eller dra ifrån, och den var okej. Det kom ju med väldigt lite av allt vi hann säga på den timme intervjun tog men huvudsaken är ju att det viktigaste var med och det tycker jag väl att det var. När den publicerats så kommer jag att lägga in en länk här eller eventuellt lägga in hela intervjun. Vi tog förstås upp utställningen och att det är som en fortsättning på Påskuppropet. Carina är som min manager eller vad man ska säga, hon pushar ständigt för mina dikter. :-)
När det gäller kampen för de utförsäkrade så behöver den fortsättas ända tills allmänheten har begripit att vi inte kan ha ett system som slänger ut svårt sjuka ur sjukförsäkringen till fattigdom och ovisshet. Att behöva ägna sig åt att överklaga F-kassans beslut är inget liv som man vill leva. Istället för att få hjälp, tid och möjlighet att tillfriskna så blir man sjukare.
Det som politikerna har sagt som ett mantra i flera år har den stora massan svalt helt och hållet; Att alla sjuka är fuskare. Och ju mer en lögn upprepas desto fler är det som tror på den. Men den blir ju inte mer sann för det. Naturligtvis behöver alla kamper, alla manifestationer nå politikerna MEN det allra viktigaste just nu är att allmänheten får upp ögonen. Vi måste tillsammans bli så många att politikerna inte kan undgå att se och höra och till slut måste de göra nåt.
Inte för att jag är religiös men älska din nästa såsom dig själv, är en ju av de kristna värderingarna som man ju bör försöka tänka på och man kan väl säga att folk istället älskar sina plånböcker mer än sin nästa i det här fallet. Det är viktigare att de får mer i plånboken, mer att handla för, än att deras medmänniskor får sjukvård och rätt till rehabilitering och vila när de blir sjuka.
Men detta gäller ju även dem. De som inte bryr sig och som fortfarande tror på lögnerna. Den dagen de blir sjuka (de flesta av oss blir ju sjuka på nåt vis nån gång) så hamnar de där själva men det tänker de inte på. Så länge folk är friska och har ett jobb så skiter de oftast i vad som händer runtomkring. Alla tänker ju inte så men alldeles för många. Det är just dessa människor som måste uppmärksammas och som måste börja tänka lite längre än näsan räcker.Det är så många som säger att de verkligen inte vill betala (mer) skatt så att "alla lata fuskare ska kunna gå hemma och slöa"... men de kan som sagt hamna där själva och hur blir det då?
Samhället (det vill säga VI) måste ju hjälpa sina medborgare tillbaka till ett värdigt liv inte vända ryggen åt och låta folk leva fattiga och i misär. Sånt hände för längesen men vi vet ju bättre nu, eller ska veta bättre kan man ju tycka. Det gäller också att folk börjar tänka sig in i situationen själva.
Att de börjar tänka på ifall de blev sjuka och om ingen trodde på dem. Om alla runt omkring sa att du ser inte sjuk ut, det är nog bara tillfälligt. Och om FK sa nej till alla sjukintyg som läkaren skrev med orden: du har inte nedsatt arbetsförmåga med en fjärdedel ens så därför nekas du sjukpenning.
När du inte ens orkar ta dig ur sängen på morgonen på grund av värk eller utmattning så är dessa ord ett stort hån.
Och innebörden av orden är; Gå och jobba för du är inte sjuk, du bara inbillar dig. Eller om personen är arbetslös; Du är inte sjuk, du bara inbillar dig. Sök ett jobb. Anmäl dig på AF. Ingen ersättning, ingen rehabilitering och därför blir personen naturligtvis ännu sjukare.
När man är sjuk försöker man ju hålla kvar vid det friska så mycket det går men när man blir misstrodd tappar man allt det som är friskt i och med att man ständigt måste bevisa sin sjukdom. Och ändå får man ingen hjälp. Detta innebär att man ramlar längre och längre ner i depression och blir ännu mer sjuk. Man identifierar sig till slut med sin sjukdom och risken är att man inte kan bli frisk.Det har gått för långt.
Så i och med det som händer nu kommer vi att få fler och fler människor som dras med ständiga depressioner och annat som de inte kan tillfriskna ifrån på grund av att det gått för långt. Sånt som blir kroniskt men som inte hade behövt bli det om nån hade trott på dem från början och hjälpt dem när de sökte hjälp.
Det är ju så att ju mer negativa upplevelser man har desto mer svart blir ju tillvaron. Ganska självklart eller hur? Och att ständigt behöva kämpa för sina rättigheter som sjuk gör att man blir väldigt arg, ledsen och bitter. Om man ens orkar det. Livet tappar sin mening. Detta i sin tur bättrar inte på ens tillfrisknande. Man behöver då väldigt mycket hjälp om man ska ta sig ur det.
En del tar sig aldrig ur det utan väljer att ta sitt liv istället. Ett sånt samhälle vill då inte jag ha.
Jag minns vid nåt tillfälle att jag tänkte som så att om jag ska kunna kämpa och eventuellt hjälpa andra i den här kampen så måste jag först och främst själv få hjälp för att orka. Och jag hade den turen och möjligheten att få den chansen i och med att jag till slut, efter många sorger och bedrövelser, träffade någon/några som trodde på mig och som ville hjälpa, som inte ignorerade mig. Så nu orkar jag kämpa och ni kan verkligen lita på att jag ska göra det jag kan i den kampen. Och nu kan jag använda mina erfarenheter som jag fått genom det jag upplevt.
Avslutar med lite mjosik. :-)
Igår morse hörde jag en låt på radion som gick varm hemma hos oss under 1986-87. Den är fortfarande lika bra tycker jag. Här kommer den, 80-talsfrisyrer och de hemska kläderna och allt. :-) Ack vad jag tyckte han var snygg den karln... men det var då det.
Puss och kram och ha en bra fredag!
Han som gjorde intervjun antecknade febrilt under tiden. Jag hade önskat han haft en bandspelare eller liknande vilket jag ju trodde alla hade nu för tiden. Det blev därför lite trögt stundvis för vi fick vänta in honom så att vi inte drog iväg och pratade och han inte hann med liksom. Fick läsa resultatet igår innan den publicerats, om vi hade nåt att tillägga eller dra ifrån, och den var okej. Det kom ju med väldigt lite av allt vi hann säga på den timme intervjun tog men huvudsaken är ju att det viktigaste var med och det tycker jag väl att det var. När den publicerats så kommer jag att lägga in en länk här eller eventuellt lägga in hela intervjun. Vi tog förstås upp utställningen och att det är som en fortsättning på Påskuppropet. Carina är som min manager eller vad man ska säga, hon pushar ständigt för mina dikter. :-)
När det gäller kampen för de utförsäkrade så behöver den fortsättas ända tills allmänheten har begripit att vi inte kan ha ett system som slänger ut svårt sjuka ur sjukförsäkringen till fattigdom och ovisshet. Att behöva ägna sig åt att överklaga F-kassans beslut är inget liv som man vill leva. Istället för att få hjälp, tid och möjlighet att tillfriskna så blir man sjukare.
Det som politikerna har sagt som ett mantra i flera år har den stora massan svalt helt och hållet; Att alla sjuka är fuskare. Och ju mer en lögn upprepas desto fler är det som tror på den. Men den blir ju inte mer sann för det. Naturligtvis behöver alla kamper, alla manifestationer nå politikerna MEN det allra viktigaste just nu är att allmänheten får upp ögonen. Vi måste tillsammans bli så många att politikerna inte kan undgå att se och höra och till slut måste de göra nåt.
Inte för att jag är religiös men älska din nästa såsom dig själv, är en ju av de kristna värderingarna som man ju bör försöka tänka på och man kan väl säga att folk istället älskar sina plånböcker mer än sin nästa i det här fallet. Det är viktigare att de får mer i plånboken, mer att handla för, än att deras medmänniskor får sjukvård och rätt till rehabilitering och vila när de blir sjuka.
Men detta gäller ju även dem. De som inte bryr sig och som fortfarande tror på lögnerna. Den dagen de blir sjuka (de flesta av oss blir ju sjuka på nåt vis nån gång) så hamnar de där själva men det tänker de inte på. Så länge folk är friska och har ett jobb så skiter de oftast i vad som händer runtomkring. Alla tänker ju inte så men alldeles för många. Det är just dessa människor som måste uppmärksammas och som måste börja tänka lite längre än näsan räcker.Det är så många som säger att de verkligen inte vill betala (mer) skatt så att "alla lata fuskare ska kunna gå hemma och slöa"... men de kan som sagt hamna där själva och hur blir det då?
Samhället (det vill säga VI) måste ju hjälpa sina medborgare tillbaka till ett värdigt liv inte vända ryggen åt och låta folk leva fattiga och i misär. Sånt hände för längesen men vi vet ju bättre nu, eller ska veta bättre kan man ju tycka. Det gäller också att folk börjar tänka sig in i situationen själva.
Att de börjar tänka på ifall de blev sjuka och om ingen trodde på dem. Om alla runt omkring sa att du ser inte sjuk ut, det är nog bara tillfälligt. Och om FK sa nej till alla sjukintyg som läkaren skrev med orden: du har inte nedsatt arbetsförmåga med en fjärdedel ens så därför nekas du sjukpenning.
När du inte ens orkar ta dig ur sängen på morgonen på grund av värk eller utmattning så är dessa ord ett stort hån.
Och innebörden av orden är; Gå och jobba för du är inte sjuk, du bara inbillar dig. Eller om personen är arbetslös; Du är inte sjuk, du bara inbillar dig. Sök ett jobb. Anmäl dig på AF. Ingen ersättning, ingen rehabilitering och därför blir personen naturligtvis ännu sjukare.
När man är sjuk försöker man ju hålla kvar vid det friska så mycket det går men när man blir misstrodd tappar man allt det som är friskt i och med att man ständigt måste bevisa sin sjukdom. Och ändå får man ingen hjälp. Detta innebär att man ramlar längre och längre ner i depression och blir ännu mer sjuk. Man identifierar sig till slut med sin sjukdom och risken är att man inte kan bli frisk.Det har gått för långt.
Så i och med det som händer nu kommer vi att få fler och fler människor som dras med ständiga depressioner och annat som de inte kan tillfriskna ifrån på grund av att det gått för långt. Sånt som blir kroniskt men som inte hade behövt bli det om nån hade trott på dem från början och hjälpt dem när de sökte hjälp.
Det är ju så att ju mer negativa upplevelser man har desto mer svart blir ju tillvaron. Ganska självklart eller hur? Och att ständigt behöva kämpa för sina rättigheter som sjuk gör att man blir väldigt arg, ledsen och bitter. Om man ens orkar det. Livet tappar sin mening. Detta i sin tur bättrar inte på ens tillfrisknande. Man behöver då väldigt mycket hjälp om man ska ta sig ur det.
En del tar sig aldrig ur det utan väljer att ta sitt liv istället. Ett sånt samhälle vill då inte jag ha.
Jag minns vid nåt tillfälle att jag tänkte som så att om jag ska kunna kämpa och eventuellt hjälpa andra i den här kampen så måste jag först och främst själv få hjälp för att orka. Och jag hade den turen och möjligheten att få den chansen i och med att jag till slut, efter många sorger och bedrövelser, träffade någon/några som trodde på mig och som ville hjälpa, som inte ignorerade mig. Så nu orkar jag kämpa och ni kan verkligen lita på att jag ska göra det jag kan i den kampen. Och nu kan jag använda mina erfarenheter som jag fått genom det jag upplevt.
Avslutar med lite mjosik. :-)
Igår morse hörde jag en låt på radion som gick varm hemma hos oss under 1986-87. Den är fortfarande lika bra tycker jag. Här kommer den, 80-talsfrisyrer och de hemska kläderna och allt. :-) Ack vad jag tyckte han var snygg den karln... men det var då det.
Puss och kram och ha en bra fredag!
lördag 13 augusti 2011
Augustieftermiddag med Isac
Min promenad med Isac i bilder. :-) Matte skulle åka in till stan och då fick vovven hänga med på min sedvanliga eftermiddagspromenad. Nåt som både han och jag tyckte var väldigt trevligt.
Tårtan är till Kjell som fyller år idag. Hurra och Grattis!
torsdag 11 augusti 2011
Nyduschad
Allt är rentvättat efter gårdagens rejäla sköljning. Solen skiner men det är inte direkt någon värme. Det känns lite höstaktigt.
I alla fall. Jag tog min promenad trots hällregn igår och det var rätt skönt för jag frös inte. Tvärtom blev jag rätt svettig. Det blir ju lite fuktigt från insidan med när man har regnställ. Passade på att ta lite foton i skogen.
Jag stod en stund och lyssnade på regnet. Nu syns det ju inte att det regnar men det gjorde det. Luften blev alldeles grå av regn. Så det är inte bara min mobilkamera som gör det så, det såg faktiskt ut så. :-)
Väldigt blöta rönnbär.
Ha en bra torsdag! Kram!
I alla fall. Jag tog min promenad trots hällregn igår och det var rätt skönt för jag frös inte. Tvärtom blev jag rätt svettig. Det blir ju lite fuktigt från insidan med när man har regnställ. Passade på att ta lite foton i skogen.
Jag stod en stund och lyssnade på regnet. Nu syns det ju inte att det regnar men det gjorde det. Luften blev alldeles grå av regn. Så det är inte bara min mobilkamera som gör det så, det såg faktiskt ut så. :-)
Väldigt blöta rönnbär.
Ha en bra torsdag! Kram!
onsdag 10 augusti 2011
REGN! Och en ny filmtrailer.
När jag läste rubriken på mitt förra inlägg så blev jag lite full i skratt för det kan läsas på lite olika vis. Själv läste jag det som Man-glad (glad i män - om jag ska förtydliga den tanken) fast jag ju faktiskt hade skrivit det själv och visste mycket väl vad rubriken syftade på. Jag började till och med tvivla på hur ordet mangel stavades. Ju mer man tittar på ett ord desto konstigare ser det ut.
Nåja jag kan ju erkänna utan vidare omsvep och förklaringar att jag är man-glad också. :-)
Det har regnat så fruktansvärt under förmiddagen så jag trodde vi alla skulle flyta iväg med hus och hem bort till en oviss framtid. Det gällde att klä sig i full mundering innan det var säkert att gå ut så man inte blev ihjälregnad: Regnställ, paraply och gummistövlar. Vilket jag då hade för att hålla mig torr och det funkade faktiskt. Som tur var.
Tänkte lägga in trailern till filmen som bygger på den bok jag fick av Carina på min födelsedag. Och nej jag har inte hunnit läsa den än. Boken heter Niceville och är skriven av Kathryn Stockett men filmen heter The Help. Jag fick leta ett tag innan jag hittade den just för att man tror ju att filmen ska heta samma som boken. Nåja. Här kommer den.
Ha det bra i blötan!
Kram!
Nåja jag kan ju erkänna utan vidare omsvep och förklaringar att jag är man-glad också. :-)
Det har regnat så fruktansvärt under förmiddagen så jag trodde vi alla skulle flyta iväg med hus och hem bort till en oviss framtid. Det gällde att klä sig i full mundering innan det var säkert att gå ut så man inte blev ihjälregnad: Regnställ, paraply och gummistövlar. Vilket jag då hade för att hålla mig torr och det funkade faktiskt. Som tur var.
Tänkte lägga in trailern till filmen som bygger på den bok jag fick av Carina på min födelsedag. Och nej jag har inte hunnit läsa den än. Boken heter Niceville och är skriven av Kathryn Stockett men filmen heter The Help. Jag fick leta ett tag innan jag hittade den just för att man tror ju att filmen ska heta samma som boken. Nåja. Här kommer den.
Ha det bra i blötan!
Kram!
tisdag 9 augusti 2011
Manglad och klar
Jag satt här och flummade och kom precis på att det var längesen jag skrev nåt.
Allt är som det ska. Praktiken rullar på. Vi planerar inför utställningen och det räcker och blir över med tankearbete. Det är väldigt roligt men lite klurigt och många val som ska göras och så. Fyllt år har jag gjort (förra veckan) och det var en väldigt trevlig dag med uppvaktning redan på förmiddagen av Carina och Lisbeth. Carina hade gjort i ordning en kasse med presenter och överst låg en rosa ballong. Serpentiner var utlagda på bordet och där stod en liten flagga.
Hemgjord saft och sylt går inte av för hackor. En bok och ett personligt designat bokmärke (med mitt namn på baksidan) gör inte heller det. Och vi ska inte tala om chokladen... slurp. Det var mörk choklad med havssalt och det var längesen jag åt nåt så gott... Den är slut kan jag tala om.
Sedan blev det tårta och bullar hemma lite senare på eftermiddagen.
Dagen efter packade jag en korg med kaffe, bullar och tårtan som blev kvar och gick hem till min gamla farmor och bjöd henne på kalas. Jag hade även lagt ner både porslin och skedar så att det skulle vara som på kalas, hon behövde inte stå med disk sen. Hon tyckte det var så festligt för hon sa det flera gånger "tänk att jag blev bjuden på sånt kalas!" :-) Det var uppskattat.
Så här såg tårtan ut. Tänk vad åren går... Men även om det står ett visst nummer på tårtan så blir jag aldrig en dag äldre än 29... ;-) Hehe...
Försöker också komma igång med mina promenader igen även om jag tar dem på eftermiddagen istället, på morgonen hinner jag ju inte i och med att jag ska på praktiken och skulle förmodligen inte orka göra nånting om jag gick en lång promenad först. De dagar jag är ledig kan jag ju gå på morgonen. Jag måste hålla mig igång även om det imorse kändes som om jag dragits genom en mangel under natten. En sån där gammal stor en. En sån har vi nere i tvättstugan faktiskt. Men den används nog inte av nån, den står nog bara där som en slags antikvitet eller så.
Så här ser den ut.
I alla fall. Jag har extra mycket värk och är extremt trött just nu, det bara flög på mig för en stund sen så jag orkade varken göra nåt eller tänka. Det blir ju så ibland. Därav flummandet framför datorn.
Och nu ska jag fortsätta flumma en stund till.
Kram!
Allt är som det ska. Praktiken rullar på. Vi planerar inför utställningen och det räcker och blir över med tankearbete. Det är väldigt roligt men lite klurigt och många val som ska göras och så. Fyllt år har jag gjort (förra veckan) och det var en väldigt trevlig dag med uppvaktning redan på förmiddagen av Carina och Lisbeth. Carina hade gjort i ordning en kasse med presenter och överst låg en rosa ballong. Serpentiner var utlagda på bordet och där stod en liten flagga.
Hemgjord saft och sylt går inte av för hackor. En bok och ett personligt designat bokmärke (med mitt namn på baksidan) gör inte heller det. Och vi ska inte tala om chokladen... slurp. Det var mörk choklad med havssalt och det var längesen jag åt nåt så gott... Den är slut kan jag tala om.
Sedan blev det tårta och bullar hemma lite senare på eftermiddagen.
Dagen efter packade jag en korg med kaffe, bullar och tårtan som blev kvar och gick hem till min gamla farmor och bjöd henne på kalas. Jag hade även lagt ner både porslin och skedar så att det skulle vara som på kalas, hon behövde inte stå med disk sen. Hon tyckte det var så festligt för hon sa det flera gånger "tänk att jag blev bjuden på sånt kalas!" :-) Det var uppskattat.
Så här såg tårtan ut. Tänk vad åren går... Men även om det står ett visst nummer på tårtan så blir jag aldrig en dag äldre än 29... ;-) Hehe...
Försöker också komma igång med mina promenader igen även om jag tar dem på eftermiddagen istället, på morgonen hinner jag ju inte i och med att jag ska på praktiken och skulle förmodligen inte orka göra nånting om jag gick en lång promenad först. De dagar jag är ledig kan jag ju gå på morgonen. Jag måste hålla mig igång även om det imorse kändes som om jag dragits genom en mangel under natten. En sån där gammal stor en. En sån har vi nere i tvättstugan faktiskt. Men den används nog inte av nån, den står nog bara där som en slags antikvitet eller så.
Så här ser den ut.
I alla fall. Jag har extra mycket värk och är extremt trött just nu, det bara flög på mig för en stund sen så jag orkade varken göra nåt eller tänka. Det blir ju så ibland. Därav flummandet framför datorn.
Och nu ska jag fortsätta flumma en stund till.
Kram!
tisdag 2 augusti 2011
Inte bara för tänder...
Tandkräm är starka doningar. Häromdagen letade jag fram ett par silverörhängen (ringar) som jag inte haft på länge. De har legat och blivit sådär tråkigt mörka och fläckiga och varje gång jag sett dem så har jag tänkt att nu ska jag göra dem rena. Men det är lite trist att fylla diskhon och stoppa i den där plattan och hälla på salt... Vet inte om det finns folk som fortfarande använder sånt för att göra rent sina silversaker men det brukar vara rätt effektivt. Silverputs var det längesen jag använde.
Nu tänkte jag i alla fall ta hand om mina örhängen och jag beslöt mig istället för att använda tandkräm. Vid ett tidigare tillfälle hade jag tandkräm på ett par örhängen, som inte var lika angripna, och det blev bra.
På bilden är den vänstra ännu inte gnuggad med tandkräm medan den högra är klar. Jag skulle väl kanske ha tagit en bild av båda innan de blev putsade men när jag kom på att jag skulle fota dem så hade jag redan putsat det ena.
Så här blev de när det var klart. Jag tog bara en liten klutt tandkräm och gnuggade in och sköljde sen av med vatten. Billigare och mer lättillgängligt än alla möjliga putsmedel som man tror sig behöva vid puts av silver. Åtminstone är det ju rätt bekvämt när det gäller små saker som örhängen.
Och nu vet vi varför Adde har så vita tänder. Det är nämligen den tandkräm han använder när han är här. Hehe... :-)
Den tar bort allt möjligt bôs... men det går nog bra med en mildare sort också. Detta var pepsodent super flour.
Kram!
Nu tänkte jag i alla fall ta hand om mina örhängen och jag beslöt mig istället för att använda tandkräm. Vid ett tidigare tillfälle hade jag tandkräm på ett par örhängen, som inte var lika angripna, och det blev bra.
På bilden är den vänstra ännu inte gnuggad med tandkräm medan den högra är klar. Jag skulle väl kanske ha tagit en bild av båda innan de blev putsade men när jag kom på att jag skulle fota dem så hade jag redan putsat det ena.
Så här blev de när det var klart. Jag tog bara en liten klutt tandkräm och gnuggade in och sköljde sen av med vatten. Billigare och mer lättillgängligt än alla möjliga putsmedel som man tror sig behöva vid puts av silver. Åtminstone är det ju rätt bekvämt när det gäller små saker som örhängen.Och nu vet vi varför Adde har så vita tänder. Det är nämligen den tandkräm han använder när han är här. Hehe... :-)
Den tar bort allt möjligt bôs... men det går nog bra med en mildare sort också. Detta var pepsodent super flour.
Kram!
måndag 1 augusti 2011
Fotbad, psalmer och ny månad...
På söndagskvällarna, sedan några veckor tillbaka, tar jag ett fotbad. Det är något jag varmt rekommenderar för det är så härligt. Att ta sig en stund och sitta med fötterna i blöt, fila på dem, torka och smörja in med nån go kräm... Ack vad skönt det är. Särskilt när man ränt i tvättstugan en hel eftermiddag. Då är fotbadet en liten belöning, som ett guldkorn att njuta av. Under tiden man sitter där och skvalpar kan man fundera lite i lugn och ro. Eller se på nåt trevligt avsnitt av nån favoritserie.Produkterna på bilden är vad jag använder. En lavendelkula som får smälta i vattnet och lavendelkräm att smörja in fossingarna med efteråt.
Ny månad är det ju också. Min månad. :-) Kom på att jag glömt vända blad i almanackan. Och praktiken är igång igen som vanligt. Carina är tillbaka från semestern och nu ska vi på allvar sätta igång med förberedelserna inför höstens utställning.
Jag minns att jag nämnt nånting om detta tidigare men bara lite löst. Men nu kan jag berätta att i september så kommer vi att ha en utställning med dikter och foton som en fortsättning på Påskuppropet. Dikterna är mina och skildrar den tid som var mörkast i mitt liv. Det skildrar när det börjar gå nedför till det mörkaste och sedan vägen upp till det ljusare. En del foton kommer att vara mina men det kanske även blir bilder från annat håll. Vi får se.
Enligt Carina blir det fler och fler församlingar som är intresserade av utställningen. Den är nämligen tänkt som en vandringsutställning så vi lämnar den ifrån oss efter att vi haft den här i cirka två veckor. Vi håller på och klurar på upplägget. Vi vet ju till största delen hur vi ska göra men sen ska det ju passa alla sorters lokaler och i en kyrka, som vi ska börja med i höst, så finns det inte alltid bra utrymme för att sätta upp sånt här. Jo det finns väl egentligen en hel massa utrymme men det kanske inte passar ändå liksom.
Nån församling har valt att ha utställningen på biblioteket eftersom de vill att så många som möjligt ska få ta del av den. De vet väl med sig att kyrkor inte är så välbesökta. ;-) Det finns tydligen också andra planer än utställning med dikterna men det återkommer jag till längre fram. Carina är alltid full av idéer. :-)
Anledningen till att vi startar utställningen i kyrkan här beror på att området runt kyrkan är väldigt speciellt för mig och större delen av bilderna är därifrån. Jag är ju inte troende men platsen betyder rätt mycket för mig. Jag är liksom hemma där. Och när nu kyrkan ändå finns där och står till vårt förfogande så passade det ju bra.
Idag bad Carina mig att välja psalmer om/när utställningen (eller enskilda dikter) ska användas i gudstjänster. En uppgift som hon gav mig med glimten i ögat. :-) Hon vet ju att jag inte är troende. Men jag fick ihop en liten samling som kändes bra även för en icke troende. För hon menade att det var jag som skulle utgå ifrån hur jag känner eftersom det är mina dikter.
Det var så roligt att träffa henne, Lisbeth och Lilja, en av prästerna, igen (de andra har fortfarande semester) och det känns härligt att sätta igång med praktiken efter ledigheten!
Angående utställningen så känns det väldigt overkligt. Ibland känns det som om det inte händer mig utan mer som om jag står bredvid mig själv och tittar på. :-)
Ha en go' eftermiddag!
Kram!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)