En insikt som gjorde gott.

Igår var jag och besökte platsen för min nya påtvingade arbetsprövning. Jag åkte dit trots att tiden var lite avig, jag skulle vara där klockan 14 och jag tyckte det var sent. Precis då kommer nämligen Viktor hem från skolan. Ända sedan onsdag förra veckan så hade jag tänkt ändra den där tiden men eftersom jag inte tycker om att ringa så avvaktade jag.

Och i söndags när jag satt och läste (fortfarande i den där boken om kvinnor som tänker för mycket) så fick jag plötsligt en insikt. Insikten fick mig att helt plötsligt känna ett stort lugn inombords. Och jag sa till mig själv att såklart skulle jag åka in till stan och träffa de människor som skulle ta hand om mig under arbetsprövningen. Det var ju inte nåt konstigt med det och detta tillfälle var ju bara ett enda litet ögonblick i evigheten så visst skulle jag klara det. Så jag förberedde Viktor på att han skulle få regera ensam ett par timmar under måndagen. Vilket gick alldeles utmärkt, han var på ett soligt humör när jag kom hem och jag var trött men nöjd för egen del.

Ett varmare välkomnande får man leta efter så jag tror jag kommer att klara den här arbetsprövningen utan att behöva avbryta i förtid. För stämningen på en arbetsplats är nog vad som är allra viktigast för min del. Sysslorna kommer liksom i andra hand. Sen blir det ju också bara varannan dag (på egen begäran) så jag hinner återhämta mig mellan varven.

Igår hann jag inte göra så mycket, jag var bara där en timme, men imorgon - onsdag - ska jag vara där i 2-3 timmar. Så då får vi se hur det går. Det kändes lugnt inombords även efter att jag varit där så jag tror det är rätt ställe att vara på. För mig som inte jobbat på fem år går det inte att bara kastas in på en arbetsplats med krav att jag ska jobba likadant som alla de andra. Jag måste få tid på mig att vänja mig vid att först och främst behöva åka hemifrån, sen att umgås med folk och lära känna dem plus kanske jobba lite också. :-)

För övrigt är jag lite orolig för vad min handläggare på socialen håller på med. Hon har inte hört av sig överhuvudtaget. Jag har mailat henne flera gånger, senast häromdagen, för det har inte kommit in några pengar ännu den här månaden. Jag har som tur var fått retroaktivt bostadsbidrag så jag hade pengar till de viktiga räkningarna men om hon på nåt vis försöker straffa mig för att jag inte gick och pratade med den där Rog... ehrm... karln som är hennes chef så kunde hon väl åtminstone vara såpass vettig så hon kunde meddela mig vad som försiggår. I vanliga fall brukar pengarna sättas in runt den 26-27 i månaden. Men jag har inga pengar fått och inget meddelande heller. Om hon är sjuk så måste ju någon annan ta över så att folk kan få pengar till sina räkningar. Detta är första gången nåt sånt här händer. För hon brukar vara väldigt snabb när det gäller. Det hänger ibland upp sig på teknikaliteter (bankdagar och sånt) eller också har jag varit sen med ansökan och då får ju jag skylla mig själv. Men så var det inte den här gången.

Vad jag funderar på är om det är det där informationsmötet jag var kallad till förra veckan (och som jag ju inte gick på) som det handlar om egentligen... Vad som störde mig också med detta möte var att hon och hennes chef hade kommit överens om att jag skulle dit och prata med honom utan att först fråga mig vad jag tyckte. Och trots att de fick veta min nuvarande situation med utredningen så insisterade hon på att jag ändå skulle gå dit. Vilket jag ansåg var meningslöst på grund av att jag just nu har fullt upp med denna utredning.

Och varför tar inte den där chefen kontakt med mig personligen per telefon och reder ut det direkt med mig? Om de nu tycker det är så himla viktigt för mig att jag får möjlighet att uttrycka mina önskemål och tankar, som det så fint heter. För min del så tycker jag att de kan vänta tills utredningen är klar och se vad resultatet av den blir. Först då kan jag kanske vara redo för ett samtal med den där Rog... eh... chefen. ;-) Och varför är det så viktigt att jag pratar med honom just nu? Han får väl tåla sig lite tycker jag.

Jag måste säga att ibland så undrar jag hur de tänker de som jobbar med såna här saker. Vet de inte att det är människor som det handlar om? Man är inte bara ett namn på ett papper. Att ta hänsyn till hälsa och social situation är ju ett måste i dessa fall. Men de kanske har glömt att de jobbar inom socialförvaltningen... Kanske de tror att vi är som maskiner där det bara är att trycka på en knapp så funkar vi igen... men även maskiner kräver underhåll och reparationer för att de ska kunna fortsätta fungera.

Ibland undrar man ju... men det är väl för att spara pengar som de försöker jaga ut folk i ett arbete som de inte orkar med egentligen. Nåt som kan göra att människor far ännu mer illa och behöver ännu mer hjälp. Hot har aldrig funkat särskilt bra. Men det tror ju regeringen att det gör så då måste ju alla som kan hänga på förstås.

Såg ett sånt där vitt streck på himlen förut... längtade upp och iväg...


Bild tagen genom flygplansfönstret på väg hem från Los Angeles. Vilken känsla det var att sitta där och se ner på marken. Och att sen få sitta och njuta av solen...
















Molntäcket låg som snö nedanför vingen...








Kram!

Earth hour, sommartid och jag vet inte allt.

Ja idag är det mycket att hålla reda på. Earth hour som innebär att vi ska stänga av elprylar och släcka lampor mellan 20.30-21.30 ikväll. En slags demonstration för att visa att vi vill ta hand om vår jord. Och det där med sommartid är ju rätt viktigt att komma ihåg för annars blir det kanske lite galet under morgondagen. :-) I synnerhet för de som jobbar i helgen...

Det är ruskigt mycket snö ute, den håller nog på att smälta bort men ändå, det är massor. Inte känns det som om det är dags att byta till sommartid inte. Det har varit snökaos på vägarna sen igår, det har varit en stökig natt i Värmland enligt lokaltidningarna. Vet inte om det har med snön att göra precis men ändå. En del våld, mordförsök och annat elände. Undrar om folk stökar för att de är olyckliga? Jag menar lyckliga människor behöver ju inte hålla på så...

Jag är trött (som vanligt, inget nytt där) och ska ta det lugnt idag. Det blir mycket mys och vila under dagen.

Så här trevligt har vi det i Sims, jag och Viktor. Där har vi också en go vovve. Önskar jag fick krypa in i spelet och vara där några år... ;-)

Ha en bra lördag och glöm inte ställa fram klockan en timme ikväll.

Kram!

Våren som vände och gick igen...

Ja se den där våren är allt en orolig typ för nu har den gått tillbaka dit där den brukar vara under vintern. Det snöar för fullt ute, snön yr. Jag gick på min promenad ändå. Kände det som om jag behövde luft. Och det finns det mycket av ute idag. Har man bara bra kläder på sig så gör det inte så mycket om vädret är blajigt. Men jag vill inte ha mer snö nu!

Det är fredag idag. Orken är lite dålig, viljan likaså. Igår drabbades jag av akut migrän och influensakänsla och fick lov att lägga mig i sängen vilket jag inte behövt göra på länge. Det gick över framåt kvällen, då infann sig en annan konstig känsla som brukar komma när värken släpper. Ungefär som när man fått bedövning av nåt slag. Kroppen känns tung och seg. Huvet likaså.

Istället för att gråta över nyfallen snö så tänker jag ägna mig åt att tänka på sånt som är varmt och skönt...

Ha en bra fredag.



Härligt va? ;-)

Kram!

När jag ser vita spår på himlen...

Det har varit ett par hektiska dagar för mig med besök hos en läkare och en arbetsmarknadskonsult. Mina krafter har gått åt till detta. Måndagen gick för övrigt åt att låta bli att oroa sig över hur det skulle gå och nu går resten av veckan åt till återhämtning och åt att låta bli att oroa sig inför nästa elände.

Besöket hos läkaren var väldigt positivt och det hade jag inte behövt oroa mig för. Däremot det enda besök som jag inte trodde skulle vara så farligt blev det värsta hittills. Det hos arbetsmarknadskonsulten.

Jag har inte varit ovanligt spänd, som jag har tänkt på, men tydligen så har jag omedvetet spänt mig. Detta gör nu att jag är så trött så för att orka med att ens diska idag är jag tvungen att ta bamyl brus coffein. Jag har ju också tvingats koncentrera mig på ett annat vis än annars, sånt gör mig också väldigt trött. Och jag har fått sätta upp ett högre tempo än vanligt. Skyndat mig på morgonen så jag blivit klar i tid tills bussen går, passat mötestider, pratat, lyssnat, svarat på frågor, interagerat socialt med främmande människor. Sånt är mycket utmattande för mig.

Det är en sak att gå på möten med folk som vill hjälpa, som vill reda ut saker som har med ens hälsa att göra så att man ska få rätt slags hjälp framöver. En helt annan att bli tvingad att göra sånt som man vet att man inte klarar av. Och om man klarar av det så blir det på bekostnad av hälsan. Både den fysiska och psykiska. Detta är ju i och för sig vad som ska utredas men ändå.

Trots att jag reagerar så här av bara dessa två resor plus möten så är jag tack vare utredningen tvingad ut på arbetsprövning redan nu till veckan. På måndag. Detta ingår som sagt i utredningen och är bestämt av F-kassan.

När vi satt och pratade om olika ställen där jag skulle kunna vara så menade människan att jag som var så verbal kanske kunde ringa nåt ställe själv och be att få komma... Gissa om jag önskade att jag hållit tyst hela tiden. Nu slapp jag ringa själv, hon fann ett ställe åt mig som hon tyckte passade även om jag sa att det kommer att bli problem för mig att ens kunna ta mig dit, men då menade hon att hon måste pressa mig lite. Vaddå måste? Varför då? Enligt både psykologen och läkaren så behöver jag massor av hjälp att hantera min stress och min värk först, så jag förstår inte varför en arbetsprövning måste till för detta. Ack ja... Det skulle ju kunna räcka med läkarens utlåtande om att jag inte har någon arbetsförmåga alls för närvarande men det gör det inte. Och det räcker inte med det jag säger heller. Det har det ju för övrigt aldrig gjort så det var ju inget nytt...

Jag trodde nog att om det framkom att jag inte hade någon arbetsförmåga, eller väldigt liten sådan, skulle jag inte behöva göra någon arbetsprövning. Men där fick jag tji.

Tröttheten är som en tjock filt över mig för tillfället. Huvudvärken är på väg trots bamylen. Jag tog ändå min promenad tidigare och fick höra en massa fågelläten som visar på att våren faktiskt är här. :-) Det var underbart i skogen. Så stilla och vackert.

Varje gång jag ser vita spår på himlen efter ett flygplan så tänker jag; Den som ändå hade suttit i det flygplanet. På väg nån annanstans...

Kram!

Omtanke, värme och respekt

Tänk vilken tur det är att det finns människor som är utbildade till att se vad som fattas oss andra. Det är ju så mycket som faller på plats när dessa intelligenta människor kan tyda alla konstiga krämpor och symtom som man har och som man inte själv förstår. Sen att deras bemötande är helt fantastiskt betyder ju också väldigt mycket. Att man känner sig välkommen, respekterad och behandlad med största omsorg är väldigt viktigt för förtroendet. Detta har en del insett, tyvärr är dessa i minoritet än så länge.

Efter mötet med psykologen igår så har jag äntligen förstått varför jag aldrig blir piggare. Han upptäckte att jag fortfarande lider av den utbrändhet som gjorde mig sjuk redan 2004. Och tänker man närmare efter så är det ju inte konstigt eftersom jag haft både F-kassan, Arbetsförmedlingen, och nu även socialen, efter mig hela tiden som en stor blåslampa. De utmattningssymtom som jag visade då finns fortfarande kvar eftersom jag aldrig fått möjlighet och rätt att läka, vila, sova och ha lugn och ro och rehabiliteras på något sätt.

Och i och med att flera läkare vägrade inse mina problem, vägrade ta tag i varför jag hade värk och var trött, utan istället menade att jag naturligtvis skulle bli frisk snart, så gick jag ju själv och bara väntade på att min kropp skulle börja må bättre. Men den gjorde ju inte det. Istället blev den sämre och sämre.

Hur som helst, det var ett mycket givande samtal och jag är så tacksam för att det finns människor som lyssnar, ser och förstår att tolka de signaler som vi skickar ut. För även om vi tror att det inte syns så gör det det. För den som vill se.

Apropå det där brevet som jag fick från kommunen... ja jag säger då det. Jag förklarade ju i ett mail (när jag inte fick tag på henne på telefon) till min handläggare på socialen precis allt om utredningen och om att jag inte ansåg mig behöva ett sådant möte för tillfället men ändå så fattade hon inte det.

Hon lyckades inte få tag på mig igår, för jag var upptagen (jodå jag kan också vara det ibland även om jag inte är så "viktig" som vissa...) och hon hade då talat med den här enhetschefen, som tydligen var hennes chef, och sa att jag borde gå på mötet och prata med honom. Till vilken nytta då kan man undra när jag ju håller på att ta reda på om jag har någon arbetsförmåga alls och i så fall hur mycket...

Jag skrev tillbaka och meddelade att jag visst inte tänkte gå på nåt möte och träffa den här Rog... ehrm, karln. ;-) Höll nästan på att skriva hans namn där... men jag vill ju som sagt inte hänga ut folk...

Och hur många gånger orkar man egentligen sitta och gå igenom sina problem med ytterligare nya människor? För att ändå få höra att det inte finns något som passar. Att jag gör det högst frivilligt i utredningen är en annan sak. Där känns det som om det kan ge ett resultat eftersom de jag pratar med faktiskt lyssnar på och antecknar och bryr sig om vad jag säger. De vill hjälpa mig på alla sätt de kan. De vill se till att jag får den chans, oavsett om jag kommer att orka jobba eller ej, som jag har rätt till.

Om de formulerat sig lite annorlunda i brevet så kanske reaktionen, från min sida åtminstone, inte blivit så stark. Istället för att hota med att dra in ersättningen och beordra folk hit och dit kunde de ju ha sagt att mötet var ett erbjudande till alla dem som kanske mist sitt arbete av andra skäl än sjukdom och nu tvingades söka försörjningsstöd men som gärna ville ha en chans till praktik. Något hot om indraget försörjningsstöd skulle inte ens ha funnits med i brevet. Man kunde ju i efterhand kollat upp de som inte var där, och som inte meddelat att de inte kunde komma, och då fått ta beslut om indraget stöd om det hade behövts.

Min handläggare bad om ursäkt om jag hade känt mig hotad eller kränkt och att det inte varit meningen.

Meningen var att ge mig en möjlighet att prata med den här chefen om mina önskemål, tankar och synpunkter. Jag kan bara skaka på huvudet. Kommunen hade inga praktikplatser som passade förra gången jag var tvungen att arbetspröva trots att jag framförde alla mina åsikter och synpunkter på att ingen av dem passade just mig. Jag har svårt att tro att de vaskat fram så många fler passande nu. I det läge som min kommun (och även många andras) befinner sig så är det indragningar överallt och även socialförvaltningen ska dra in på folk på olika sätt. Eller folk ska (erbjudas=tvingas) gå ner i arbetstid vilket innebär lägre lön.

Jag förstår inte hur sjuka eller funktionshindrade ska kunna få jobb utifrån den praktik som de så gärna vill skicka ut oss på. I mina ögon går det inte ihop. Sen så får man ju knappt nån ersättning under praktiken heller, det är väl F-kassan som betalar det, så det kanske bara är en fråga om besparingar från kommunens sida. Inte omtanke om invånarna.

Att bli godkänd för att få försörjningsstöd är minsann inte det lättaste heller. Man ska först ha sålt av allt av värde och levt upp alla sina besparingar DÅ först är det okej. Och sen ska man alltså leva på existensminimum, varje månad skicka in kopior på kontoutdragen så att de ser att man inte fått pengar från nåt håll, lån från vänner kallas nämligen för "inkomst" i deras ögon och räknas av mot det stöd som betalas ut. Vilket innebär att när lånet ska betalas tillbaka så mister man det dubbla eftersom socialen dragit av det först och sen ska man betala tillbaka det till den man lånat av. Läste en insändare som handlade om just detta. Jag har upplevt det också. Därför lånar jag helst kontant nu för tiden, pengarna direkt i näven alltså, för då kan inte socialen ta ifrån mig ett enda öre av dem.

Det finns nog en missuppfattning om det där med socialen och jag tror att den lever kvar sen 80-talet då det var mycket lättare att få bidrag. Många ser ner på oss som får försörjningsstöd och menar att vi är ena lata jävlar som tycker om att leva på bidrag. Om de bara visste hur fel de har... Fast visst, det finns säkert de som missbrukar systemet, såna har ju alltid funnits men jag tycker nog att personalen på socialförvaltningen bör ha en såpass bra utbildning, och kanske framför allt människokännedom, så de kan lära sig att skilja fuskare från oss som verkligen behöver pengarna. Vi ska inte behöva straffas för sånt som några få idioter håller på med.

Ibland är det allt tufft att vara människa. Ibland önskar jag att jag var en hund. :-) Till och från.

Ha en bra lördag.

kram!

Det kom ett brev från kommunen...

... och tyvärr är jag nog inte ensam om att ha fått detta. Det var en kallelse samt information till oss som tänker (vara så fräcka att våga) söka försörjningsstöd.

Jag kallades till ett möte nu på måndag klockan 8.30 och jag ombads observera att detta informationsmöte är obligatoriskt (jag absolut hatar det ordet, det är typiskt arbetsförmedlingen att använda det) och att ogiltig frånvaro från detta kunde påverka min rätt till försörjningsstöd. Om man inte kunde komma (om man nu var så himla fräck och våghalsig att man ändå tordes tänka sig att utebli) kunde man ringa en samordnare och tala om detta. Vilket jag försökte göra men möttes av telefonsvarare som meddelade att hon inte var där just idag. Vilket lustigt sammanträffande. Hon skulle dock vara tillbaka imorgon klockan sju.

Men imorgon förmiddag är jag upptagen själv (ska ju träffa en psykolog i samband med utredningen) så det funkar inte så bra för mig att varken ringa igen eller bli uppringd. Vilket jag också förklarade i mitt upprörda tillstånd när jag lämnade ett meddelande. Efter vad jag förstår så är detta något slags samarbete mellan arbetsförmedlingen och socialen men någon liten förvarning hade jag gärna velat ha. Men min handläggare, som jag också försökte få tag på men som jag fick veta var sjuk, har inte sagt ett pip till mig om detta.

Vidare står det så här i brevet:

"Med start omgående kommer vi att erbjuda Dig kompetenshöjande praktik. Syftet med det är att hjälpa Dig att snabbare komma in i eller tillbaka till arbetslivet. Deltagandet i praktik är obligatoriskt för att få ersättning."

Detta vidriga ord igen. Och så gillar jag inte när folk av påklistrad artighet skriver stor bokstav i ordet dig/du samtidigt som de hotar med allsköns elände om man inte gör som de säger.

Vidare står det en massa dravel som jag då rakt inte behöver någon information om i och med att jag varit bidragstagare i mer än sju månader nu. Jag vet vad som gäller, de har varenda liten uppgift av vikt om mig, alla mina papper på precis allt finns hos socialen.

Kan också tillägga att det "jag" som uttalar sig nedan är (antagligen) enhetschefen på Arbete och Utveckling inom kommunen. Skriver inget namn här för jag ska väl inte hänga ut folk sådär utan vidare... så finkänslig är jag i alla fall...*hosthost* jora så att...

"Under informationsmötet kommer jag att medverka tillsammans med personal från Arbetsmarknadsenheten. Du kommer att få en praktikplats med stöd av Arbetsmarknadsenheten.

För att få försörjningsstöd måste Du vara anmäld på arbetsförmedlingen som aktivt jobbsökande. Du måste själv hämta din handlingsplan hos arbetsförmedlingen och bifoga den till din ansökan om försörjningsstöd.

Om du inte är anmäld på arbetsförmedlingen på grund av att du är sjukskriven måste du bifoga ett läkarintyg som styrker detta.

Du ansvarar själv för att alla uppgifter som behövs för att behandla din ansökan kommer in till din handläggare på socialkontoret."

Och på slutet så var det visst inte så noga med formaliteterna för då var det liten bokstav på orden du och din. ;-) Jag har citerat det exakt som det är skrivet.

Jag har inte varit anmäld på arbetsförmedlingen på evigheter och nekas ju sjukskrivning och har hamnat hos socialen just för att jag är en av de som är för sjuka för att jobba men anses vara för frisk för att vara sjukskriven. Vilket min handläggare mycket väl vet om. Så jag tror inte hon hade en aning om att jag skulle få ett sånt brev.

Ibland undrar man hur det där samarbetet egentligen fungerar.

Detta enormt fantastiskt viktiga informationsmöte beräknas ta max en halvtimme i anspråk. Det var snabbt tycker jag för att ordna upp tillvaron för så många som är sjuka och/eller arbetslösa...hm...

Tror jag behöver en slurk med kaffe faktiskt. Och en stund i gungstolen med min intressanta bok som heter Kvinnor som tänker för mycket. ;-)



Här har vi en lite speciell kaffekopp för alla Star Wars-fans.

Nej jag har inte en sån kopp. (Är ju inget direkt Star Wars-fan heller.) Bara en vanlig tråkig en med lite rosa blommor på... fast kaffet smakar gott i alla fall.

Men det kanske smakar mer rymdaktigt i en sån här. Hur nu det kan tänkas smaka. ;-)

Uti vårsolens glans

Ja så kan man faktiskt säga nu för solen skiner och det luktar så där gott av luften som det gör på våren. På min promenad tidigare idag så såg jag tre söta ekorrar som sprang omkring och hade roligt. Plus en väldigt vacker svart fågel som såg ut som en hackspett men jag är så dålig på fåglar så det måste jag nog leta upp nånstans.

Jag fick en trisslott med posten för att jag vunnit en korsordstävling. :-) Det var tyvärr ingen vinst på lotten, men ändå. Tänk att jag vann en lott! Inte varje dag man gör det.

Sen är det den där trista veckan i månaden då jag måste dra kopior på mitt bankkontos aktivitet och skicka in till socialen. De ska ju ha ansökan runt den 20:e. Så nu har jag fyllt i och kopierat allt och ska posta sen.

Rättegången har ju börjat (för ett par dar sen) mot den där otäcka gubben i Österrike - Josef Fritzl. Han erkänner i alla fall allt nu och det finns ju ingen anledning för honom att neka till nåt. Om han tror att han kan komma undan på nåt vis så är han ju väldigt dum och det tror inte jag han är. Bara rejält pervers. Och frågan som man (i alla fall jag) fortfarande grunnar på är ju hur i hela världen kunde detta pågå i så många år utan att någon fattade misstankar? Jag menar 24 år, det är en lååång tid det. Ja jag säger då det. Jag vet inte vilket slags straff han borde få, det finns nog inget som är så grymt som det han utsatt sin egen dotter (och några av barnen hon födde) för så jag kan inte komma på nåt som motsvarar det...

Glöm för allt i världen inte bort två andra och i synnerhet mycket trevligare gubbar :-) som är ute och vandrar för en god sak.

Gert och Robert - Ystad till Haparanda.

När jag kollade deras promenadrutt så såg jag att de ju inte alls kommer in i Värmland efter vad det verkar och det tycker jag är synd. Jag hade gärna slagit följe med dem en bit. ;-)

Ha en bra onsdag! Kram!

Ord

Varma ord, vackra ord, djupa ord...
De äro som doften av en blomma i natten
den man icke ser.
Bakom dem lurar den tomma rymden...
Kanske de äro den ringlande röken
från kärlekens varma härd?

Edith Södergran

Snöblask och vårlängtan

Den här dagen har gått väldigt fort. Och det är ju trevligt i och för sig. Erika har hämtat hem sin vovve, Viktor är hemma för en vecka och jag känner mig trött men väldigt nöjd med den vecka som varit.

Igår kväll när jag och Isac var ute på sena promenaden så snöade det så fint, lätta fluffiga flingor. Inte en kotte var ute vid den tiden, det var som om alla sov utom vi, ändå var inte klockan så mycket. Vi var ute rätt länge för det var härligt med den fluffiga snön och lugnet. Isac hade en stor puff med snö på nosen hela tiden efter att ha plogat sig fram. Han gillar snö.

Allt blir så dovt när det snöar och ligger som ett fluffigt täcke på marken. När bilarna kör förbi är ljudet dovt och mjukt. Allt ligger liksom inbäddat.

Men imorse var det rätt så blaskigt. Och halkigt på sina ställen. Och nu börjar jag verkligen att längta efter vår så nu vill jag inte ha mer snö. För jag vill börja använda mina nya skor som jag ska promenera i. :-) Sen är det lite tröttsamt med alla dessa vantar, halsdukar, överdragsbyxor och vinterkängor som ska knytas.

Fåglarna är igång med sitt vårkvitter så nu är det bara solen som fattas och då försvinner ju snön också.

Och imorgon är en annan dag. :-)

Det känns som om tiden rusar iväg...

Jag skulle faktiskt skrivit igår för även om jag var trött så var jag ingen nötpåse i nåt hörn. Men tiden går liksom ifrån mig, jag har saker att göra och rätt som det är så är det sängdags. Och jag gör ju inte nånting särskilt snabbt... Men jag är glad om det jag ska göra blir gjort, det spelar ingen roll hur lång tid det tar.

Inatt sov jag så gott att jag hade ont i huvet när jag vaknade. Det kanske låter konstigt men när jag sover för tungt och för mycket så har jag ofta ont i huvet. Men jag sov så himla bra... Vilket inte är så vanligt. Och det gjorde även Isac. Vilket är mer vanligt. ;-) Vid ett tillfälle, tidigt i morse, kom han och la sitt vackra huvud på mig, liksom för att kolla om jag var vaken. Men jag låtsades att jag inte var det och då gick han och la sig på sitt täcke igen och somnade om. Och det gjorde jag med.

Tiden har flugit fram och nu är det snart kvällen. Det snöar ute. :-( Man blir lite ledsen i ansiktet av det.

Gårdagen gick väldigt bra när jag träffade två stycken av de som ska utvärdera min hälsa och sen sammanfatta den för F-kassans räkning. (Det blir nog en rätt stor räkning förresten för det är många som jag ska träffa)

Jag blev frågad en massa saker, fick göra små test både med att räkna (som inte gick så bra, jag är kass på matte) och en liten praktisk övning för att arbetsterapeuten skulle se hur min kropp reagerade. Sen fick jag skriva ner min livssituation ur socialt perspektiv. De var så trevliga och sympatiska båda två och de bemötte mig med respekt och värme. Så det kändes väldigt bra. Nästa vecka ska jag träffa en psykolog.

Isac och jag åkte buss från stan igår och han var väldigt orolig och rastlös. Saknade väl matte förstås. Han "sjöng" i stort sett hela vägen. En kille som satt i närheten hade en iPod eller mp3-spelare eller nåt och ju mer Isac sjöng desto högre hördes musiken, trots att han hade såna där öronpluggar. ;-) Det var varmt i bussen och ett par andra vovvar åkte med en bit och det gjorde ju inte saken bättre. Men han var duktig ändå tycker jag. När vi kom hem var vi väldigt trötta både han och jag. Och när Viktor hade blivit hämtad för dagen av sin pappa så la vi oss och tog en tupplur tillsammans. Det var inte dumt.

Om jag sitter för länge vid datorn så kommer Isac och talar om för mig när det är nog. Han lägger en tass på min arm. Eller också försöker han kliva upp i mitt knä. :-) Just nu ligger han hoprullad på sitt täcke. Mysigt.



Kram!

På luffen med Gert Fylking

Fast det kan man kanske inte säga även om det är en rejäl promenad han och Robert Aschberg håller på att genomföra för prostatacancerforskningen.

Läs gärna mer här.

Jag har nu också lagt till länken till cancerfondens startsida längst upp bland länkarna till vänster.

Jag hejar på här hemma i all stillsamhet. Om de skulle komma i närheten av där jag bor så ska jag nog försöka ta mig dit. :-) Och som Robert Aschberg sa när de intervjuade honom i Rix FM dagen innan de gav sig av; Om ni ser två griniga gubbar så är det vi.

Jag har varit i tvättstugan idag igen och ännu en hög med kvarglömd tvätt låg på en bänk. Förmodligen kvarglömd sen igår för den var ännu rätt så blöt. Och medan jag var där nere och grejade så öppnades dörren och där stod en skäggfjunig yngling med rolig mössa och kikade in. Jag frågade om han skulle hämta tvätt som han glömt men han skakade på huvudet och sa nej. Jag frågade också om han kanske kände nån kompis som hade tvättat men han kliade sig lite i skäggfjunet och sa nej igen. Han såg ut som om han ville springa fort därifrån för att slippa svara på frågor från det där envetna fruntimret. ;-) Så jag frågade inget mer utan log och sa okej så han fick gå.

Läste i VF idag om vad man kan råka ut för om man inte ser upp. Visst tror man väl att det ska vara i sin ordning när alla papper är påskrivna och inskickade i samband med flytt. Men det ska man visst inte göra alla gånger...

Läs vad som hände med Linnea

Ruskigt tycker jag.

Imorgon ska jag iväg för att börja utredningen som F-kassan har köpt. Jag återkommer med info om detta eventuellt imorgon om jag inte har svimmat av trötthet och ligger som en påse nötter i nåt hörn.

Men det är väl inte lönt att leka nötpåse när Isac är här. :-) Han ska nämligen följa med mig hem från stan. Matte har en del att göra och behöver lite hundvakt.




Kram!

Nostalgitripp

Igår blev jag nostalgisk och letade fram dvd-n med Saltkråkan, de första avsnitten. :-) Jag ville verkligen se på det och krypa upp i soffan med te och smörgås. Det var så mysigt. Härligt att se farbror Melker måla både stenar, fönster och buskar bara för att en geting störde honom. Eller när han gjorde "vattenledning" in i köket och det slutade med att han fick vrida många liter vatten ur mattorna och torka golvet.

Jag tröttnar aldrig att se på den här serien. Och varje gång så önskar jag att jag hade en sån där ö att åka till på sommaren. Och även vintern förresten, det är mysigt när de firar jul också.

Här är han i full fart farbror Melker. :-)












Ute i nyhetsvärlden är det förresten stora protester mot vilka låtskrivare som får vara med i melodifestivalen. Enligt uppgifter så är det två stora skivbolag som gynnas. Jaja, det är väl klart att de försöker sko sig på detta... Granskningsnämnden hade fått in anmälningar i mängder på lite av varje men detta var alltså en av dem.

Igår var det internationella kvinnodagen och jag såg (idag på SVT play) på Agenda där det diskuterades om feminismen går bakåt istället för framåt. Att en del som kanske egentligen vill vara feminister inte vill det nu när det förknippas med F! (feministiskt initiativ) Många kopplar också alltid ihop både partiet och feminismen med lesbiska manshatare vilket är helt fel. Det finns säkert även sådana men de är ju inte i majoritet.

Det är svårt att säga hur det påverkas. Jag tycker nog att på nåt vis så blir det en skränig debatt. Kvinnor har alltid haft svårt att få sina åsikter och synpunkter tagna på allvar och därför skriker de alldeles för högt och gällt nu. Ingen orkar lyssna. Tyvärr. Jag tror att vi måste börja med andra metoder för att få till den jämlikhet/jämställdhet som vi vill ha.

Jag kan tänka mig att just för att kvinnor fått stå tillbaka så länge så blir det lite väl mycket aggression över det hela. Och jag har full förståelse för det men det verkar ju inte funka så bra.

Och ibland så tror jag också att folk i allmänhet har tappat gnistan till att kämpa. Många (tror jag) tänker att den där jämställdhetskampen får "någon annan" sköta.

Vi måste ändra vårt tänk, våra attityder. Det har jag tjôtat om förut och jag tror inte det går att säga det nog många gånger. För det är precis vad som behövs. Normer och attityder behöver ändras. Så gott vi kan måste vi försöka uppmuntra varandra att gå utanför könstänkandet där vi ständigt fastnar. Våra tankar är fast i de spår som de varit i i många generationer. Och det går inte att ändra allt på en gång, det är det aldrig nåt som gör, men lite i taget går. Och då kanske vi till slut är vid målet.

Och även om jag tycker att det absolut inte var bättre förr så vill jag ibland ändå sjunka ner i Astrid Lindgrens berättelse om människorna på Saltkråkan. För även om vissa saker är rätt så tidstypiska (hur folk uppförde sig och klädde sig) så finns ändå hennes rätt så öppna syn på tillvaron med i det hela. Hon var en klok tant den där Astrid. :-)

Skam går ständigt på torra land tycker jag nog...

...vilket jag sagt tidigare även om det inte gällde just detta som jag tänker på nu. Efter att ha läst på olika ställen om alla bonusar som delas ut till höger och vänster åt giriga gubbar (för det är ju mest det eller hur?) så undrar jag egentligen hur folk kan bli så fruktansvärt själviska.

Och som finansministern sa; Om ett företag går med förlust ska det väl rimligtvis inte betalas ut några bonusar.

Det är nog första gången jag haft samma inställning som han. :-) Och nu ska de gå igenom hur dessa bonusavtal ska få vara. Jag tycker nog att i dagsläget ska ingen ha någon bonus, det kan de vänta med tills ekonomin är mer stadig. De behöver inte köpa allt det där som de brukar. De kan försöka leva på socialbidragsnorm ett tag så kanske de vore tacksamma sen om de så bara fick en vanlig löning på runt 20 000 efter skatt, eller så... För det är väl vad en hårt arbetande sjuksköterska får. Nu har jag ingen aning om hur alla lönenivåerna ligger inom sjukvården eftersom det var så längesen jag jobbade själv, men nåt sånt är det väl?

När hela Sverige är i kris så måste alla hjälpa till så att det blir bättre igen. Har de där VD-arna inte fattat det? I så fall är de nog heller inte värda några bonusar ens när det går bra för Sverige.

Hur som helst. Jag kollade upp en väldigt bra (och rockig) sångerska (en av mina favoriter) på youtube förut och lyckades hitta en gammal goding med henne. Jag har skivan där låten kommer ifrån och den är helt suverän. Nog för att den är gammal, den är från 1989 men låtarna är fortfarande så bra...

Eftersom hon sjunger på danska så kommer texten här. Bara för att få lite hum om vad det handlar om. Jag hade inget sånt där o med streck över på mitt tangentbord och orkar inte leta bland symbolerna så det fick bli oe.

Saet fri

Hvis din sjael är tung og traet
og den traenger til at bli skiftet ud
Hvis din krop er stor og doven
og du kun gider se lige ud
Ta med mig op og se det hele lid
lidt oven fra
Se på at vi bare loeber rundt
og glor på det vi har

Saet fri
Saet dig fri
Fri for dine egne graensers tyranni
Alt det
Du ka' li'
Ser du med dit oeje halvejs lukket i

Hvis alt vad du går rundt og goer
er ligegyldigt for dig selv
Du tror at der er droen på
men du vil kede dig ihjel
Ta' med mig op at se det hele lidt
lidt oven fra
Se på at vi baere loeber rundt
og glor på det vi har

Saet fri...

Här är Sanne Salomonsen live...

Jag gillar verkligen den här låten. :-) Klicka gärna på HQ (high quality) för bilden blir väldigt mycket klarare då.

Tvättpåsen och dess betydelse

Idag har jag varit i tvättstugan igen. Hängde upp våta kläder i badrummet för en stund sen och gladde mig åt min nyaste idé. Jag brukar använda tvättpåsar om jag har något ömtåligt som jag inte vill ska sno in sig i de andra grejerna och bli förstört men förra veckan kom jag på ytterligare en användningsmöjlighet.

De flesta känner nog till hur lätt det är att tappa bort strumpor när man tvättar. Och i en allmän tvättstuga ser man ständigt udda strumpor som folk missat att ta ur maskinerna ligga och skräpa. Så även när jag kom dit idag. Jag fick plocka ur två udda strumpor och en handduk ur en av maskinerna och hänga över en ho. Så, förra veckan kom jag på det. Jag la alla strumpor i en tvättpåse. Då kunde de ju inte försvinna. Så enkelt var det. :-) Naturligtvis tvättade jag mörka och ljusa var för sig. Om nu nån undrade. Kanske någon annan redan kommit på denna briljanta idé men jag tänkte ändå nämna det. För det är trist när man ska ta reda på tvätten och märker att några strumpor fattas. Då ligger de förmodligen kvar i maskinen, tätt tryckta mot trumman. Jag brukar alltid kolla runt i maskinen men man kan missa ändå. Det märkliga är också att ibland kan det ligga högar av udda strumpor i tvättstugan, läääänge, innan de försvinner. Och då alla på en gång. Kanske de slängs bort av någon mystisk tvättstugekontrollant om de legat för länge, vem vet.

Då och då glöms faktiskt hela maskiner med tvätt som kan ligga både en och två veckor och den som då glömt tvätten kanske till slut ser i garderober och lådor att det är ovanligt lite kläder och kommer på det och rusar ner i tvättstugan där den skrynkliga och kanske också dammiga tvätten legat och väntat. Som då förmodligen behöver tvättas igen...

Jag har faktiskt tappat bort en strumpa i tvättstugan vid ett tillfälle och den hittade jag aldrig sen. Den kan ha följt med någon annans tvätt. Det får jag aldrig veta.

Detta om detta.

Ute är det blaskigt, snön som kom igår har töat rejält och det är rätt slabbigt.

Viktor tyckte förresten att Cirkusoperan var rätt okej. De kunde väl kanske ha sjungit lite mindre dock... hehe. Sen var det nog så att det i alla fall var roligare att åka på en liten utflykt än att stanna i skolan och jobba. ;-) Den luringen tar alla chanser han får till att slippa skolan.

Läste en insändare idag som jag tyckte sa en del om den tid vi lever i.

Här är den.

Jag måste säga att det är nåt fel när folk måste leva ut sina aggressioner på detta sätt. Varför inte gå med i en boxarklubb? Där får man slå på både boxbollar och folk och avreagera sig på ett mer kontrollerat vis liksom. Varför gå ut och slå på nån helt oprovocerat? Och det är ju inte bara på dansställen som sånt händer. Ute på stan kan vem som helst bli nedslagen utan vidare. En sån värld vill väl ingen leva i egentligen? Nog för att det väl alltid funnits folk som vill mucka gräl och bråka men de kan väl som sagt gå med i nån boxnings-eller brottarklubb.

Nu ska jag ta mig lite kaffe och grunna vidare lite på livet och tillvaron.

Kram!

Angelägenheter och annat världsligt som man kan ägna sig åt

Så var det ny vecka och nya angelägenheter.

Det snöar ute idag. Som jag sa igår så kan man aldrig veta när snön kommer för att hälsa på även om det enligt almanackan är en vårmånad. Men talgoxarna är glada i alla fall, trots snö. :-)

Surare pojke än Viktor imorse får man leta efter. Vilket jag visste förstås men det är ändå rätt så trist. Det går åt så mycket energi för att få honom att gå upp ur sängen, äta frukost, klä på sig, borsta tänderna och vilja gå till skolan att jag ibland är helt slut när vi skiljs åt. Men promenaden som jag tar efteråt brukar rensa bort det jobbiga så även om jag är trött i huvet av tjatandet och lirkandet med en bångstyrig gosse så återhämtar jag mig relativt snabbt.

Det är svårt att motivera en person som fått för sig att han inte behöver lära sig nåt mer alls att gå till skolan. Inte ens det faktum att han ändå haft en hel veckas lov, och innan dess var sjuk och hemma från skolan en hel vecka, hjälper.

Detta om min lilla minivärld.

Ute i stora världen, eller i alla fall i den lite större delen så är det rättegången mot Pirate Bay som upptar en stor del av nyheterna.

Den följs noga på SVT för den som är intresserad.

Sen när jag var på affären och handlade mat förut så såg jag naturligtvis tidningsframsidor med bilder på kronprinsessan och den blivande prinsen med texten "Här friade Daniel till Victoria". Verkligen? Ute i snön då eller? De var ute på promenad nämligen.

Jag begriper inte denna fullständigt hysteriska upphetsning över detta. När jag var 12 (1976) så gifte sig ju kungaparet och jag följde detta med spänning. Men då var jag ju fortfarande i den där "prinsessfasen" som så många flickor tycks vara i under en period i sitt liv. En del stannar i den hela livet i och för sig. I synnerhet de som är födda till det. ;-) Jag tyckte de var ett så vackert par vår kung och drottning.

Men nu. Neee... jag vet inte om jag är så värst glad i kungahuset överhuvudtaget. Jag tycker visserligen att Victoria verkar vara en mycket trevlig och smart tjej men jag ser inte intresset i att veta allt som händer med henne. Sen funderade jag på varför de inte gifter sig redan i år. När kungaparet gifte sig så var förlovningen i mars och bröllopet i juni samma år. Är det finanskrisen som kanske hindrar ett bröllop i år? För det är ju onekligen skattebetalarna som får bekosta kalaset... Men "experter" säger ju att vi tjänar en massa på det också. Hur då? Vi kommer nog också att bli rejält trötta på att se deras nunor på varenda löpsedel framöver. I synnerhet om tidningarna ska hålla på och mala om detta i ett helt år till.

Jag tycker (och vad jag tycker är ju vad det går ut på eftersom det är min blogg) ;-) att den blivande prinsen ser trist ut men det är ju inte jag som ska gifta mig med honom, och tur är väl det. Förresten jag ska väl inte säga nåt... jag har ju ingen man alls för närvarande, vare sig trist eller ej! ;-) Men jag klarar mig rätt så bra ändå.

Fick en aktuell uppdateringsrapport från Viktor som nyss kom hem från skolan, det tar ibland tid att skriva inlägg, och dagen hade varit bra trots en grinig morgon. Imorgon skulle visst han och några till i klassen iväg på Cirkusopera... ? Jojo, så kan det bli. :-)

Att bara ta det lugnt...

Så var det mars, sådär bara tvärt. Det är väl nu som våren ska börja på riktigt. Hoppas jag. Men sånt vet man ju aldrig för rätt som det är kan det komma en snöstorm och hälsa på.

Och idag körs Vasaloppet. Så imorgon är det nog kanske en del som kommer att ha träningsvärk. En del har väl säkert tränat innan men vissa har slagit vad med nån och ställt sig i spåret utan att ha kört en kilometers träning ens. Det är dessa som imorgon kanske får svårt att ta sig ur sängen. ;-)

Något Vasalopp blir det inte för vår del, en promenad på sin höjd och mycket mys och för min del en stund i gungstolen med en bok. Det är inte helt fel sätt att tillbringa en söndag. Folk jagar upp sig så dant över allt möjligt hela tiden. Kronprinsessors förlovningar, melodifestivalen, skidtävlingar och jag vet inte vad.

Idag ska jag ta det lugnt, imorgon kanske jag ska ta itu med andra angelägna saker. :-)



Kvidevitt!