Det var ett tag sen sist. Och jag har stora nyheter. Mina närmaste vet ju redan men nu gör jag det mer officiellt liksom. Har inte riktigt vågat tro på det och än känns det overkligt.
Jag har fått en anställning! Jag har fått jobb! Jag börjar jobba den 1 april, det vill säga nästa vecka. Och nej det är inget aprilskämt. ;-) Det är en utvecklingsanställning som senare övergår i en trygghetsanställning.
Anledningen till att jag inte skrivit nåt om det förrän nu beror nog mest på att jag inte ville äventyra själva äktheten i det. Som att ifall jag skrev om det eller sa det högt för många gånger så visade det sig att det bara varit en dröm eller så.
Vad är det för slags jobb då som jag äntligen fått? Jo det är hos Svenska Migrationscentret som nu öppnar kontor i flera kommuner runtom i landet.Bland annat då i Forshaga som är min kommun.
Här finns en länk som handlar om just detta.
Och här är ett pressmeddelande med lite detaljer.
(Tillägg den 28/3 - om länkarna av nån anledning inte funkar så finns också en
Facebooksida. ) ;-)
Sen jag fick veta att jag skulle få en anställning har jag sakta börjat förstå att detta är vägen tillbaka till frihet. Till ett nytt liv. Ja det låter väldigt dramatiskt men det är sant. När jag blev sjuk 2004 trodde jag först inte att jag skulle behöva kämpa så för att få hjälp. Jag fick heller ingen hjälp, blev ju bara intalad att jag snart skulle bli frisk, att det inte var så farligt.
Men jag blev ju inte frisk för det. Snarare tvärtom. Så mina förhoppningar om att kunna arbeta kom inte förrän jag på min praktik på pastorsexpeditionen hade kommit upp i 30 timmar i veckan och kände att jag orkade det. Men det var ju bara för ett par år sen.
Många gånger har jag ju tänkt tanken att jag aldrig mer skulle kunna jobba. Trodde aldrig jag skulle få en sån här chans.
Men nu är jag där. :-)
Lite orolig är jag dock eftersom jag så fort blir trött om det blir för mycket omkring mig. Och jag är anställd på heltid, vilket jag aldrig varit nånsin förr. Jo när jag gjorde praktik i samband med min undersköterskeutbildning, all praktik är oftast på heltid, men det var längesen. Känns som en hel evighet sen och det var det också, nämligen 1991. :-)
Så nu håller jag på, så här veckan innan, och ordnar och planerar hur jag ska lägga upp min tillvaro framöver med ett jobb som kräver min tid åtta timmar om dagen och så får jag lägga till bussresorna på det. Det är så mycket som jag behöver förbereda och försöker ta en sak i taget i lugn och ro.
Viktor är förberedd också. På att jag inte kommer vara hemma lika mycket. Att han kommer hem före mig varje dag och att jag åker hemifrån förmodligen innan han ens gått upp på morgonen. Så visst blir det skillnad men denna skillnad är vår frihet.
Känslan av frihet är enormt viktig. Att slippa skicka in papper till socialen varje månad och bli granskad och få så himla lite att leva på. Att Viktor från och med nu kan få behålla sitt studiebidrag själv eftersom det inte kommer att räknas in som hushållets inkomst. Pengarna
är ju hans men enligt socialen är de hushållets och räknades in i normen. Vi var ju tvungna att använda dem till mat.
Tre ord som betyder allra mest för mig just nu:
Jag får lön. Så jag kan försörja mig utan att behöva gå till socialen. Och jag är stolt över att få betala skatt igen eftersom jag vet att en del av skatten går just till kommunens socialtjänst till alla de som fortfarande har det som jag haft det. Jag är stolt över att nu kunna bidra till att hjälpa dem som jag blev hjälpt. För jag vet vad viktigt det är att få denna hjälp. Samtidigt som jag förstås önskar att de som är sjuka ska få pengar från F-kassan istället. Utan att ständigt bli ifrågasatta.
Arbetsuppgifterna är jag heller inte orolig för, det är verkligen sånt som intresserar mig, så det ska nog gå bra. Vi i arbetsgruppen ska nu alltså bygga upp vår arbetsplats själva, utforma den. Som flest blir vi 20 stycken men just nu är vi inte så många. Vi kommer att få tillskott längre fram av bland annat nysvenskar som vi då får ta hand om till viss del och stötta. Det känns bra och meningsfyllt tycker jag. Men först ska vi få bli lite varma i kläderna själva. :-) Få komma in i jobbet i lugn och ro, som han sa den där trevlige och sympatiske mannen som informerade oss och som jag just nu glömt namnet på.
Så jag slapp bli indragen i jobb och utvecklingsgarantin (FAS 1/ FAS 2) tack och lov.
Känslan av att världen är öppen för mig igen har infunnit sig. Vägen hit har varit lång och ibland mycket plågsam men nu är jag ändå här. Till slut. :-) Sen att det kommer bli kämpigt även om jag har ett anpassat jobb vet jag ju förstås. Men jag är redo och peppad.
Men jag hade inte kommit hit där jag är idag utan alla de som jobbade/jobbar i församlingen. Inte heller utan coachen Anna som fann praktikplatsen som passade mig perfekt.
Ja det finns några stycken, ingen nämnd ingen glömd, som jag har att tacka för allt som fört mig framåt sen 2009 då jag blev inskriven i Projekt Kraftstation. Då är det så mycket enklare att vandra på den där svåra stigen om man har folk som stöttar och uppmuntrar. Och som tror på en och ens förmåga att komma igen. Det är det viktigaste av allt.
Kram!
