Idag har det snöat.

Eftersom jag sen igår är hundvakt åt världens goaste, mysigaste vovve så skulle jag såklart ut imorse på promenad och när jag klev ut så kände jag att det regnade. Det var även snöflingor inblandade i regnet som la sig på Isacs rygg. Under promenaden så växlade det lite, ibland avtog det lite och ibland tilltog det, så att säga. Men när vi kom hem så började det snöa rejält och flingorna var enorma och föll liksom i klumpar. Men eftersom det inte var tillräckligt kallt så smälte det bort rätt snabbt. Och just nu tittar solen fram. Men ändå. Första snön har fallit.

Isac ligger på täcket och sover. Viktor har ju höstlov den här veckan så han sitter och ser på film just nu. Imorgon ska han åka till sin pappa för att få ett par lediga dagar även med honom.

Att ha Isac här fixade till den rätta stämningen. Mysstämningen. Det är märkligt vad mysigt det är att ha en hund som ligger under bordet när man äter mat. Eller ligger hoprullad bredvid en i soffan när man ser på teve. Eller ligger på golvet och tuggar på ett ben av sån där torkad oxhud eller vad de gör dem av. Det känns så fridsamt.



Vov på er allihop!

Fram för flera parfymfria alternativ

När jag smörjde mitt ansikte imorse så tänkte jag på varför det finns så få parfymfria ansiktskrämer. Min vanliga har tagit slut och jag har glömt köpa ny så jag tog en parfymfri lotion som jag köpte i somras. Den köpte jag eftersom man ju helst inte ska smörja sig med parfymerade produkter och sen gå ut i solen. Endera har jag hört det nånstans eller också så känns det bara som om det är det rätta. Jag vet inte. Det känns som om jag sagt det här förut men då blir det en repris då...

Jag skulle vara väldigt tacksam om alla som gör krämer och lotioner kunde producera ett parfymfritt alternativ också. Och då menar jag alla, inte bara apoteket. För oss som inte gillar starka dofter och för alla de som är allergiska mot parfym. Det finns inte så många att välja på men om alla de stora bolagen kunde föregå med gott exempel så vore det ju inte helt fel. Om de nu inte redan har gjort det då förstås men jag har inte sett några häromkring. Man vill ju inte lukta som en parfymfabrik. Inte jag i alla fall. Ibland är det en vidrig doft på ansiktskrämerna och den ska man ju ändå ha på och omkring näsan så att säga...

Man duschar och använder en duschkräm med parfym, schampot doftar nåt annat, ansiktskrämen har en doft, kroppslotionen en annan. Man kanske använder mousse eller gele till håret, det doftar oftast väldigt starkt. Sen kanske man kletar i ytterligare nåt; vax, gele eller sprayar håret. Allt detta med starka dofter. Nu finns det ju serier med en och samma doft till en del av dessa produkter men det kanske ändå blir en tre, fyra olika dofter som alla blandas. Sen har man kanske parfymerat tvättmedel och sköljmedel också och då doftar kläderna på ett sätt.

Som jag sa så finns det redan en del parfymfria produkter men det borde finnas ett sånt alternativ inom varje känt märke. (Och jag förutsätter då att det inte finns det i nuläget, var säljs de i så fall?) Och de skulle såklart inte vara dyrare än de andra. Snarare tvärtom eftersom det måste bli billigare att utesluta just de extrakt som parfymen utgör. Eller?

På sjukhus står det ofta en lapp uppsatt vid olika ställen, vid vissa avdelningar, där folk uppmanas att låta bli parfym eftersom det finns de som är känsliga. Om det finns fler parfymfria alternativ så behöver ingen gå runt och lukta som en parfymfabrik.

Jag vill naturligtvis ha produkter med parfym också, jag har ju egna favoriter inom det området. Och jag blandar helst inte ihop dem med en massa andra dofter.

Och förresten, när jag ändå är igång... varför måste herrparfymer dofta så fränt? Varför kan inte herrarna få dofta lite mildare? Måste t.ex. rakvatten vara så extremt starkt att man kan trilla baklänges av det? ;-) Nåt att fundera på...

Idag är det fredag och det är full fart mot helgen, som Gert Fylking brukar säga. Utanför mitt fönster är det mörkt och dystert och det blåser rejält till och från. Jag känner inte som om det är full fart nånstans för min del men det är väl som vanligt då... ;-) Häj!

Äta bör man, men inte för fort...

Idag var det en sån där trollmorgon igen. Solen som bröt igenom dimman och fick allt att se sådär sagoaktigt ut. Som om man gick omkring i självaste Sherwoodskogen liksom...

Nåja. Jag har märkt vid mina senaste promenader att jag är så borta i tankarna att jag knappt tänker på var jag är. Rätt som det är när jag tittar mig omkring så blir reaktionen; Oj är jag redan här?

Vad jag tänker på? Ja det kan vara allt möjligt. Ibland kan det vara uppslag till små berättelser som gör att jag blir så indragen i dem att jag då försvinner från omvärlden. Fantasin sätter ju inga gränser. En del gånger har jag funderat på att skriva om mördare och poliser eller kanske spöken och sånt men jag känner oftast att jag nog vill hålla mig till saker som jag känner till, eller kanske ren science fiction för då kan man hitta på precis vad som helst utan att någon kräver några referenser eller faktauppgifter.

Hörde på nyheterna på radion att några forskare kommit på att om man äter för fort så finns det stor risk att man blir fet. Jaha! Det har jag vetat väldigt länge. Ända sedan jag fick lära mig kostkunskap i skolan. Det trodde jag var allmänt känt. Det tar cirka 20 minuter för magen att skicka signalen till hjärnan att den är mätt. Om man äter för fort så får man i sig alldeles för mycket mat innan den säger stopp. Det är väl inte så svårt att räkna ut? Jag har också försökt lära Viktor detta då han är en väldigt matglad liten herre och slukar allt man ställer fram åt honom. Vilket också syns. Jag har försökt få honom äta långsammare. Det funkar inte på honom. När han är klar har jag mer än halva min portion kvar. Jag är nämligen en sån där långsamätare. Och han frågar mig ibland hur jag orkar fortsätta tjata om det när det ändå inte fungerar. För att jag bara måste, brukar jag svara. För att jag vägrar att ge upp.

Nu finns det ju människor som kan äta kopiösa mängder mat väldigt snabbt utan att de blir feta. Men de är undantagen. Sen beror det ju kanske också på vad man äter. Det är ju skillnad på kakor och morötter. ;-)
















Glöm inte att äta i lugn och ro och ta gärna några grönisar också. :-)

Kram!

Jag sitter här och grunnar som vanligt...

Dagarna ramlar på i vanlig ordning och hösten är ju här med både vackert höstväder med sol blandat med en del regn och rusk till och från. Nästa vecka är det höstlov och nu till helgen måste vi komma ihåg att ställa tillbaka klockan till "vintertid" igen. Som jag sagt tidigare; snart är det jul även om vi kan tycka att det är långt dit. Det kommer att rulla på snabbt nu.

Jag ser faktiskt fram emot att pynta med ljus, dekorationer och röda gardiner trots att jag inte bryr mig så värst om julen som högtid sett. Den kyrkliga delen är jag inte alls intresserad av utan det är väl i så fall den hedniska delen som får ta över. Julgranen och maten. ;-)

Ute i världen är det osäkert med finanserna. Pengar fattas både här och där. Eftersom jag inte äger ett jota (aktier, fastigheter och sånt) så känns det inte som om krisen knackar på just hos mig även om det drabbar oss alla på olika vis. Hos mig har det varit ekonomisk kris i flera år nu men jag har fått lov att rätta mun efter matsäcken som det heter. Vilket nog många höjdare inom finansvärlden borde lära sig att göra. Och har man inget val så måste man ju.

Det amerikanska presidentvalet närmar sig med stormsteg. Det ser just nu ut som om USA kommer att få sin första färgade president och grädde på moset hade ju förstås varit om det blivit en färgad kvinnlig president men det är väl en bit kvar att gå innan man kommer så långt kanske... Sen måste det ju komma fram bra kandidater också förstås. Nu hoppas jag att herr Obama inte kommer att behöva gå i någons ledband utan får vara just en sån president som USA behöver. Jag hoppas att han kan hålla sin dröm och sina förhoppningar levande och inte få dem grusade av olika förståsigpåare som alltid ska lägga sig i och styra. Många har ju svårt för förändring men nu behövs det verkligen just en sådan.

Apropå det jag skrev i måndags om att se glädjeämnen och guldkorn som finns i ens närhet så upptäckte jag häromdagen att min novemberkaktus kommer att blomma även i år trots den omilda behandling den utsattes för under förra hösten med flytt, konstig placering i lägenheten och allt. Två flyttar förresten för jag fick den av min farmor när hon flyttade lite tidigare samma höst. En riktig rekordblomma det där! :-) Kanske en liten obetydlig detalj i det stora hela men ändå... nånting att se på varje dag och bli glad av.



Kanske den kommer att se ut så här framöver... tjuuusigt...


Ha en bra dag. Kram på er!

Idag firar vi... en som fyller 50

Idag tänkte jag fira en mycket speciell och mångsidig person som fyller 50 år. Jag skulle kunna skriva spaltmetrar om honom och allt han sysslar med men det orkar jag faktiskt inte, det skulle ta halva dagen och trots att jag gillar honom skarpt så har jag fler saker att göra idag. :-)

De flesta kommer nog mest ihåg honom som hjälten och kungen i Sagan om ringen-trilogin. Men att vara skådis är bara en liten del av vad han ägnar sig åt. Politik, bokförläggning, poesi, foto, musik och mer därtill. För min egen del är han en stor inspiration när det gäller foto. Jag hade slutat fotografera, av nån konstig anledning, men genom att inspireras av honom och hans foton började jag igen och jag har nog aldrig tagit så många fantastiska bilder som den hösten, då jag liksom vaknade upp igen.

Han är en person som tar vara på ögonblicket och det är precis en sån jag också vill vara. Under en kort period så lyckades jag faktiskt med detta konststycke för det är inte lätt när man aldrig gjort det förut. Det krävs faktiskt träning. Man är ju ständigt upptagen med att rusa iväg och göra saker inför morgondagen, man glömmer lätt att se och uppskatta det som finns just här och nu.

Ibland så tränger sig också livet på alltför hårt och man måste släppa sina drömmar för att kanske ägna sig åt att kämpa för sin överlevnad på ett mer påtagligt vis än tidigare. Detta gör att man ständigt måste leva i framtiden och ständigt planera inför den och det är ju aldrig bra. Det är ju ändå här och nu vi befinner oss. Vi ska varken leva i "dået" eller i "sen'et" utan i nuet. Men det är som sagt svårt.

Det gäller att tänka nu eller aldrig i vissa situationer, när man ska göra sina val, för det ögonblick som vi har just nu kommer aldrig tillbaka och det är vad vi inte gjort som vi ångrar för det mesta. Jag tänkte nu eller aldrig när jag reste till Los Angeles då för ett tag sen. Jag tänkte att jag aldrig mer skulle få chansen igen och därför var jag tvungen att ta den här och nu. Annars skulle jag ångra ihjäl mig senare. Vilket jag nu, nöjd och med facit i hand, kan säga att jag hade rätt i. Jag har aldrig ångrat den resan.

Det ögonblick då jag faktiskt fick se in i de där vackra ögonen kan jag återuppleva när jag vill. Jag minns också känslan av att stå framför hans fantastiska foton som inspirerat mig. Att faktiskt få se både honom och fotona i verkligheten. Ja det var en upplevelse som heter duga. Jag hade inte väntat mig mer än att få en bok signerad och så börjar karln prata på svenska med mig när han fick veta att jag var svensk (jag var liksom inställd på engelska eftersom alla andra runtomkring mig talade just engelska) och får mig att tappa fattningen för en stund. Det var jag inte förberedd på. Men, men sånt är livet. Jag svarade i alla fall på det han frågade trots att det var lite trögt i hôvvet för tillfället. :-) Och som sagt... den där blicken... den glömmer jag inte i första taget... Så idag firar jag en av mina källor till inspiration: Viggo Mortensen som blir 50 år just idag. :-)



Som Aragorn














Mer som sig själv liksom. Ett lite äldre foto men nog så trevligt att se på... :-)













Ha en bra dag alla! Kom ihåg att leva här och nu och ta vara på de små guldkornen som finns överallt bara man vill se dem.

Somliga går med trasiga skor.

Somliga går med trasiga skor 

säg vad beror det på 

gud fader som i himmelen bor 

kanske vill ha det så. 

Gud fader som i himmelen bor, 

blundar och sover sött. 

Vem bryr sig om ett par trasiga skor, 

när man är gammal och trött

Vem bryr sig om hur dagarna går 

de vandrar som dem vill. 

Medborgare om etthundra år, 

finns du ej längre till.

Då har nån annan tagit din stol 

det vet du inte av 

du känner varken regn eller sol 

ner' i din mörka grav 

vem bryr sig om hur nätterna far 

jag bryr mig inte ett spår

Bara jag får ha mitt ansikte kvar  

Dolt i min älsklings hår.

Jag är en tvivelaktig figur. 

Duger ej mycket till. 

Bakom ett hörn står döden på lur. 

Han tar mig när han vill.

Somliga går med trasiga skor,

tills de har slutat gå. 

Djävulen som i helvetet bor 

får sig ett gott skratt då.

Cornelis Vreeswijk

Stresshantering

Det där med stress är en märklig sak. För precis när man tror att man lugnat sig och inte stressar som man gjorde förr så kommer, i alla fall jag, på mig själv att jag stressar så jag blir alldeles andfådd. Hur kommer detta sig? Efter 15 aktiva år inom hemtjänsten kanske det helt enkelt är svårt att ändra sig. Det känns ständigt som om någon jagar mig genom tillvaron.

Men jag behöver ju inte stressa så varför känner jag mig då stressad? Jag får heller inte stressa för det kan faktiskt göra mig jättesjuk.

När jag tog min sedvanliga promenad förut så drabbades jag av stressyndrom. Jag kände det som om all världens tyngder låg på mig, det blev jobbigt att andas och jag hade alldeles för högt tempo när jag gick. Jag fick dra ner ordentligt på takten annars hade jag inte orkat gå alls. Jag hade som ett kaos i huvudet och en slags oro och tyngdkänsla i hela kroppen som gjorde det väldigt svårt att röra mig. Och jag började känna mig svettig utan anledning. Då förstod jag att näe nu måste jag ta det lugnt. Jag trodde nämligen att jag skulle bli tvungen att vända och gå hem igen, så dålig kände jag mig. Även om jag inte kommit särskilt långt. Och jag ska heller inte se på en sån sak som ett misslyckande eftersom promenaden är viktig oavsett längd.

Men när jag drog ner på tempot och andades lugnare och faktiskt insåg att jag inte var tvungen att gå hela turen, jag kunde ju vända om det kändes jobbigt, så gick det genast mycket lättare. För vad hade jag för anledning att stressa? Att gå den här promenaden på morgonen ska ju vara mitt sätt att koppla av, att njuta av luft och natur. Det har nu blivit min rutin varje dag. Nåt som jag gör helt enkelt. Men denna rutin får inte bli en tvingande sådan utan ska vara högst frivillig. Den måste ge mig en känsla av att bli glad och nöjd, inte stressad och tvingad. Och då menar jag inre tvång. Nästan som en mani.

Jag måste inte ta mig runt min "bana" på minsta möjliga tid, jag kan ta den tid som behövs. Ingen väntar på mig, ingen står med ett stoppur utanför porten och kollar om jag kommer hem senare än vanligt. Det började förresten redan innan själva promenaden imorse. Jag kom upp lite senare än de andra dagarna, ja jag lyssnade lite extra på Rix Morronzoo... Så när jag kom iväg så kände jag mig lite försenad. Utan anledning egentligen. För vad spelade det för roll?

Som sagt; vissa rutiner är oftast bra att ha men om de på nåt vis blir bindande och man har en osynlig stämpelklocka på väggen som man måste hålla sig till, då blir det inte längre roligt. Att man känner ett behov av att ta en promenad eller en joggingtur är inte fel men det ska inte vara nåt som känns tvunget att göra av någon annan anledning än just känslan av att man gjort sig själv en tjänst. För det man tvingar sig att göra utifrån stress och press brukar inte resultera i att man mår bra alls. Trots att det från början var tänkt så.

Jag lyckades gå hela vägen runt precis som jag gjort nu de senaste dagarna. I ett mycket lugnare tempo än vanligt men jag behövde inte ge upp. Jag klarade det med hjälp av att jag hanterade min stress. Om någon hade sagt till mig förra året vid den här tiden att jag skulle gå långa promenader i stort sett varje morgon skulle jag aldrig trott det. För jag orkade knappt gå ut till postlådan vissa dagar, vilket inte var så många meter.

Efter snart fem år med värk och trötthet så kämpar jag fortfarande dagligen med att lära mig leva med min fibromyalgi. Under de här åren har väldigt få personer trott på mina problem vilket också kan ha betytt att jag själv förnekat dem och sett ner på mig själv. Jag har haft nån enstaka bra dag och då har jag direkt tvivlat på mig själv. Kanske jag inte var så sjuk som jag sa, kanske jag ändå kunde jobba som vanligt... och så vidare. Så möjligheten för mig att acceptera min sjukdom har haft mycket att göra med hur andra, och inflytelserika, personer har sett på det. I synnerhet vissa läkare och naturligtvis också F-kassan.

När man har fibromyalgi så kan man aldrig lita på sin kropp. Inom några minuter kan man hamna i sjukdomstillstånd som känns som influensa utan att man har influensa. Från en timme till en annan kan jag känna mig så sjuk att jag måste ta en tablett och lägga mig. Jag kanske får ligga hela eftermiddagen för att som genom ett trollslag strax innan sängdags må som vanligt igen. Så har jag en bra dag så ska jag njuta av den, inte tvivla på mig själv och tro att jag är frisk och har ljugit både för mig själv och andra. För jag vet ju att sjukdomen finns där hela tiden. Den är en ständig kompanjon som följer mig överallt. Jag minns inte längre hur det känns att inte ha ont i kroppen, att vara pigg och frisk.

Däremot har jag fått lära mig att vissa dagar bör jag inte göra så mycket utan vila medan jag andra dagar kan göra mer. Man får anpassa sig. Nåt annat kan man inte göra.


















(Bilden är lånad från tillberga.nu)

Ibland går faktiskt skam på torra land...

Så nu har man sett den några gånger. Vilken då? Jo, Försäkringskassans reklamfilm. Och aldrig tidigare har jag sett värre lögner framställas på ett så fint sätt. Inte ens i de vanliga och ibland flashiga reklamfilmerna om mat från Findus eller olika hårprodukter.

Första gången jag såg den så trodde jag det var en reklamfilm för nåt trevligt försäkringsbolag men döm om min förvåning när allt avslutades med Försäkringskassans logo. Jag satt nog och gapade i över fem minuter över detta. Fick höra på radion imorse att denna film kostat 15 eller om det var 19 miljoner kronor att göra. Till vilken nytta då? Tänk vad många människor som hade kunnat få hjälp för den summan! Och då hade de dessutom verkligen kunnat förbättra sin urusla status.

Ingen i hela Sverige tror på Försäkringskassan efter allt som den ställt till med. Ingen litar på denna myndighet. Och det oavsett hur många reklamfilmer de gör. De kan nämligen inte leva upp till det som de säger i filmen. Det är jag själv ett levande bevis på. Därav min stora förvåning. De kan alltså blåneka att betala ut sjukpenning för två månader men de kan lägga 19 miljoner på en reklamfilm utan att blinka. Men det är ju som med allt kommersiellt; det ska ju låta bra och se bra ut för att folk ska bli lurade att tro på det.

I dagens Värmlands Folkblad får vi uppgifter som jag faktiskt bara väntat på eftersom jag vetat att de måste komma nån gång. Uppgifter som styrker det jag förstod för länge sen och som jag sagt till de handläggare på F-kassan som jag haft. Att de som blir ignorerade får mer problem, att de inte blir friskare bara för att någon på F-kassan säger det. Det är bra att det finns bevis, men det är mindre bra att de som styr inte bryr sig om bevisen. Men som vanligt så är det för många som har skygglappar på och som inte vill se. De bara ångar på och så länge de själva är friska behöver de ju inte bry sig...

Från det ena till det andra... den här historien om tevebilden och allt snurr som varit runt detta under sju veckors tid blev lite märklig häromdagen. Jag fick ett mail från bovärden som sa att en av de ansvariga för bostadsbolaget tydligen hade pratat med mig och meddelat hur det låg till. VA!? Vad menade människan? Det är ingen som pratat med mig och absolut inte den hon nämnde. Jag mailade tillbaka och frågade varifrån den uppgiften kom. Fick till svar att det var han själv som sagt det. Jag började förstås undra vem i hela friden han talat med som utgivit sig för att vara jag. Har jag fått en dubbelgångare? Har han pratat med mig i sin fantasi och det var så verkligt att han faktiskt tror att det var på riktigt? Hur kan han säga att han pratat med mig när han inte gjort det?

En gång för längesen var jag med om nåt liknande, fast mycket värre. Vi bodde då i Karlstad och hade fått en massa anmälningar på oss av en hämndgirig granne. Bostadsbolaget skickade ett rekommenderat brev med hot om vräkning och menade att de varnat mig åtskilliga gånger men att jag inte gjort som de sagt till mig. I brevet stod uppräknat en massa saker som jag anklagades för men som jag aldrig gjort.

Där stod jag också frågande. Ingen hade varnat mig för nåt. Två bovärdar med allvarliga miner hade varit hos mig vid ett enda tillfälle och påtalat att någon anmält att vår hund störde, vilket heller inte var nåt att anmäla för egentligen - vovven var ensam väldigt kort stund nån gång per dag och gnydde och var lite ledsen - men inga andra "varningar" hade utfärdats. Dessutom så fixade vi det genom att inte lämna honom ensam ens fem minuter efter detta samtal. Och vi som är en mycket stillsam familj blev förstås mycket ledsna.

Jag tog kontakt med bostadsbolaget och frågade vad de menade med detta men fick till svar att de hade gjort rätt och om jag inte skärpte mig så åkte vi ut. Jag fortsatte att maila, pratade med bovärdar och lyckades till slut få en ursäkt från bostadsbolaget genom en bovärd som själv tyckte allt var konstigt. De fick till slut lov att erkänna att de hade fel. Och att grannen som anmält mig skulle råka illa ut själv om han fortsatte anmäla mig för sånt jag aldrig gjort.

Vilket de ansvariga på bostadsbolaget rätt snart förstod att han hade gjort när de kollade upp allt ordentligt. Jag hade också turen som fick hjälp av en mycket sympatisk bovärd som rätt snabbt kunde konstatera att de gjort fel. Det var också han som sa ifrån om att de utfärdat varningar till mig eftersom han kunde hjälpa mig bevisa att ingen hade gjort det. Som också sa att inget av detta skulle ligga kvar på mig i framtiden eftersom det var felaktiga anmälningar.

Men hur kunde detta gå så långt utan att jag ens var inblandad? Jag som heller aldrig stört eller blivit anmäld för något tidigare. Det är ju vad man frågar sig. Jag har bott i lägenhet större delen av mitt liv och aldrig varit med om nåt sånt förut. Så om folk som har makten att ställa till ett elände för en kan få för sig såna här saker då har man inte så mycket att sätta emot. Resultatet blev ju också att jag inte ville bo kvar utan nästan letade ihjäl mig efter en annan bostad och fann då det hus som jag nyss sålt. Och på den vägen är det...

Så som sagt... ibland går skam på torra land. ;-)

Ha en bra dag alla!

Kram!

Måndag igen.

Passar på att skriva lite medan jag väntar på att tvätten ska bli torr därnere i tvättstugans båda torktumlare. Vilken bra uppfinning torktumlare är. Handdukarna blir så mjuka och lakanen lättare att vika ihop. Härligt.

Morgonens promenad bjöd mig på en underbar upplevelse bland granar och tallar. Dimman som steg från älven var sådär trolsk. När solen letade sig in genom alla stammarna i skogen så såg det ut som en riktig sagoskog och jag hoppas att fler än jag fick se och uppleva detta imorse. Det stormade rejält natten till igår men även om det tog i ordentligt här omkring huset, jag trodde balkongen skulle följa med i vindarna, så hade stormen lämnat naturen rätt så orörd. Det var lite fler löv och barr på marken, annars var det som vanligt. Björkarnas skarpgula färg lyser i skogen och även när det är mulet så blir det ljust om jag säger. Fantastiskt vackert.


Jag vill bo i en svamp annars får jag kramp.
Det finns hopp för min kropp i en mullig sopp.
Kom ikväll och va snäll bli min kantarell.
Titta in och ta ton i min champinjon...

(Electric Banana Band)


Kram alla!

Kanelbullens dag

Det verkar som om det blir mer och mer sällan som jag skriver här men rätt som det är så kanske det blir varje dag, det vet man aldrig. Varje dag den här veckan har jag faktiskt tänkt att jag skulle skriva en skvätt men jag har inte hunnit. Vilket kanske låter märkligt men det är sant. Det har varit en del annat att stå i och som jag tidigare sagt; tiden går men inte jag.

Hösten har redan kommit in i oktober och det är lite svårt att hänga med i svängarna. Snart är det jul. Jodå, det kommer att gå fort som räcer fram till advent och sen går de där fyra veckorna fram till jul lika fort om inte fortare. Men det känns rätt okej och anledningen till det är att jag inte behöver bekymra mig om snöskottning och höga elräkningar. Att vara befriad från detta gör mitt liv så mycket enklare och trevligare. Det där med snön brukar ju inte hända förrän längre fram, på våren nästan, men elräkningarna var ju en pest mest hela tiden.

Efter sju veckor med världens sämsta tevebild så blev den äntligen bra i torsdags kväll och har varit sen dess. Som genom ett under. Jag har mailat bovärden, jag har ringt till canal digital flera gånger under dessa veckor, och nu senast i måndags, men inget har hänt. Häromdagen, onsdag närmare bestämt, så mailade jag bovärden igen och undrade om vi hyresgäster verkligen skulle behöva betala för detta elände och vips så var bilden bra igen redan på torsdag. Plus att jag fick besked om att från och med nästa vecka skulle nån firma ta hand om och greja med kabelnätet. VA!? NU!? Efter att vi haft det så här i sju veckor? Man häpnar. Jag trodde allt var fixat nu, de har ju verkligen haft tid på sig och vetat om länge att det var fel på det. Jaja... då är det väl kanske att vänta sig tillfällig avstängning/nedsläckning och annat tråkigt under tiden som de ordnar med det. Vi får se.

Jag ville nästan inte stänga av teven på torsdag kväll för att det var så fin bild. Efter sju veckor med kornig bild och mycket störningar så är det ljuvligt att slippa anstränga ögonen för att se vem som är med i programmen. Ettan och fyran har varit allra värst, nästan omöjliga att se på ibland, och det är också de kanaler som jag ser på mest. Det var så klar bild så det var som om man putsat glasögonen ordentligt även om man inte ens hade dem på sig.

Mina grannar, de unga pojkarna på andra sidan väggen, har hållit igång som vanligt men sent en kväll runt 23.30 fick jag nog och bankade i väggen. Då blev det tyst. Så tyst att man kunnat höra en knappnål falla. Jag somnade äntligen i tystnaden. Sen dess har de hållit sig lugna och det var ju bra.

Den ungen mannen här bredvid i trappuppgången fick sent en kväll besök av en annan granne, som bor under honom. Mannens upprörda röst hördes in till mig där jag låg och löste korsord så jag gick upp och kikade i titthålet på dörren för att se vad som pågick därute.

Den irriterade grannen sa att nu fick det bli slut på drämmandet i ytterdörren varenda kväll för han behövde sova eftersom han gick till jobbet tidigt. Pojken lovade att sluta drämma igen dörren. Skyllde på att den varit trög av luftfuktigheten (?) så att det var därför han tvingats ta i så, men att det var bättre nu... jojo... Ehrm... Nog för att han drämt igen den några gånger till efter detta men han har absolut bättrat sig. "Tänk efter lite!" bad mannen. Och det var ju just det jag skrev om förra gången. Att de inte kan tänka att det finns fler som bor i huset som de ska ta hänsyn till. Mannen menade att på helgerna brydde han sig inte om ifall det var oväsen i lägenheten och trapphuset, men på vardagarna skulle det vara tyst och lugnt efter klockan 22. Gissa om jag blev glad där jag stod och tjuvlyssnade. Vi får hoppas att informationen gick in. :-)

Idag tycker jag att vi ska äta kanelbullar. Om man kan få tag på några. Jo för det är kanelbullens dag idag. Jag har tyvärr inga bullar men en härlig chokladsockerkaka som väntar på mig i köket. ;-)

Ha en härlig lördag! Kram!


Mums!