Regntunga skyar... vart än jag ser...

Idag har det regnat precis hela dagen. Jag var så blöt förut att jag hade behövt hängt upp hela mig på tork. Det hade till och med regnat in i mina jackfickor och sen gått igenom direkt på jeansen. Och blöta jeans är ingen höjdare. Mina nycklar var blöta, min pappersnäsduk var sladdrig, mobiltelefonen var så blöt att det blev imma på den när jag tog upp den... Men nu är jag torr.

Hade en dust med datorn också nyss. Telefonen ringde och internet kopplade ur sig direkt. När sånt händer vill man inte behöva ha något annat att pyssla med för man blir så irriterad att det liksom inte går att koncentrera sig på annat än att det är fel på datorn. I alla fall blir jag sån. Nu var jag tvungen att göra mat mitt uppe i allt och irritationen växte. Det kvittade vad jag gjorde, jag fick upp ett meddelande om att det inte gick att ansluta, att min DNS-server inte kunde läsa IP-adresser.... *mutter, mutter, gruff* Samtidigt som jag var tvungen att steka upp skivor av köttfärslimpan, värma sås och göra potatismos...

När väl middan var över så satte jag mig för att fortsätta söka efter vad som var fel men det gick inte att få fram vad det var. Istället stängde jag av datorn och gick ifrån en stund. Det var nog det bästa jag kunde ha gjort. För när jag sedan satte igång allt igen så funkade det till min stora häpnad. Teknikens under.

Nåja. Sonen spelar tevespel och gastar därinne åt teven som om figurerna i spelet ska kunna höra honom och göra som han säger medan han frenetiskt trycker på speldosan (?) för att det ska bli som han vill.

Dagen har varit blöt som sagt. Men nu är den snart slut. Min favoritvovve och jag har gosat och såklart varit ute och ränt i regnet idag. Han gillade det inte heller men kissa bör man... Ja jag har varit hundvakt idag och man blir på så gott humör när man är tillsammans med glada och busiga hundar. Man blir liksom varm i hjärtat.

Och imorgon gäller det att se upp. För då är det stora lurendrejardagen. Det vill säga 1 april. Håll korpgluggarna öppna för allt som verkar lurigt. Eller som jag sa en gång - jag har förmågan att för det mesta säga fel om det är krångliga ord - korkpluggarna. Det kanske stämmer bättre på vissa... ;-) Men vaddå korpar förresten.....















Är det inte bättre med örnblick?

Sommartider hej, hej, sommartider...

Ja så har man nu ränt runt och ställt rätt alla klockor. Fast en av klockorna fick spatt och gick totalt fel. Har fått ställa om den tre gånger. Endera har vi fått ett spöke som vill skoja med oss eller också är klockan kaputt. Vi får väl se om det ordnar sig.

Detta med sommartid är väl inget jag är så förtjust i. Det tar några veckor för mig innan jag liksom kommit in i det. Första tiden går jag och tänker på att "nu är klockan egentligen si eller så..." Och samma är det på hösten när vi går tillbaka till vintertid. Jaja man får väl stå ut. Detta med sommartid används på fler ställen i världen men då kallas det för "light saving" eller nåt sånt. Allt för att man ska få ut så mycket av dagsljuset som möjligt.

Och efter gårdagens mörker och regn så känns det just nu rätt bra att solen tittar fram mellan molnen och skiner på mig. Fast jag är trött som en gammal gnu ändå. Och snart är det dags att laga mat... Tänk om man inte behövde äta så ofta. Då kunde man ju slippa ägna så mycket tid åt att först fundera ut vad man ska äta, sen stå och laga iordning nånting en timme för att äta upp det på mindre än en kvart. Jag som avskyr att laga mat tycker att det är förspilld tid som man skulle kunna ägna åt annat, trevligare och mer givande saker.

Ibland önskar jag att det fanns en tablett man kunde ta och så blev man mätt. En biffstekstablett och en krämochmjölktablett. Så var det klart sen.


Ständigt denna mat som måste lagas och ätas...
























Men man ska väl inte gnälla.... vi har ju i alla fall mat.

I väntan på sommaren

... så kan man njuta av denna bild.



När det ännu inte kommit upp mer än små krokusar och eventuellt några frusna påskliljor i rabatterna så kan man ju ändå sitta och glo på den här bilden och liksom föreställa sig lukten av pelargoner eller så. Inte för att de luktar så värst gott men ändå... det är ju känslan man vill få fram.

Dagen har inte börjat så bra men förhoppningsvis så kan den bara bli bättre.

Att få ett fattigt besked från socialen är inte vad man vill ha. Tänk om de nån gång kunde förstå hur mycket saker och ting kostar och inte räkna med samma summor som de gjorde på 80-talet. Suck. Men med tanke på att mina problem är futtiga i jämförelse med det jag skrev om igår (toalettuppropet) så får jag väl vara nöjd med det jag har.

Nåja, som sagt, dagen kan bara bli bättre. För inte ska den väl bli värre? VA? Hjälp! Näe... Tror jag måste trösta mig med en härlig bild till. Och en liten tankedikt också...

Vägen jag går och som leder till mitt mål är ibland väldigt smal. Den är ju aldrig bred, mer som en stig liksom. Och ibland har något fallit över stigen, ett stort träd kanske och jag måste ta mig över hindret. Det kan ta en stund att klura ut hur, men när jag väl gjort det så klättrar jag förbi och går vidare. Ibland kan det vara en grind som jag måste öppna och gå igenom. Sådana grindar är det för det mesta faktiskt. Fast ett och annat träd faller också ibland men hittills har jag lyckats komma vidare.

Vad är då mitt mål? Jag vet faktiskt inte för det jag satt upp som mål NU kanske inte alls kommer att bli var jag slutligen hamnar.

(ELB - 2006)

Det är väl bara att bita ihop och komma igen.

Edited to add: (som det heter på utländska, det innebär att man lägger till lite mer på det man redan skrivit och trott sig vara klar med.)

Så här på fredagen kom jag på, hastigt och lustigt, att jag gärna vill tipsa om en mycket trevlig och romantisk upplevelse som garanterat höjer hjärtfrekvensen. Nämligen en mycket bra brittisk teveserie. Nej rynka inte på näsan för allt i världen. Detta är i en annan klass än de som vanligtvis visas på teve. Från BBC förstås. North & South efter en roman skriven av Elizabeth Gaskell. Den är i fyra delar och jag som älskar historier som t.ex Pride and Prejudice av Jane Austen blev salig när jag såg den. Den här är, om möjligt, ännu bättre. Den finns på dvd. Såg själv alla de fyra underbara avsnitten i följd för ett tag sen och suckade så gardinerna fladdrade när sista avsnittet var slut. :-)

Så... i väntan på sommaren (då det förhoppningsvis blir varmt å gôtt) kan man dels glo på foton av blommor och gröna gångar, dels se på den här fantastiska serien North & South med Daniela Denby-Ashe och Richard Armitage i huvudrollerna. Sen tror jag man klarar ännu lite mer snö om så skulle vara.... ;-)

Nu är jag klar... tror jag...

Fram för allas rätt att ha en toalett!

Nu blir det lite "skitprat" här. Såg på nyheterna igår kväll där de pratade om att en stor del av befolkningen i Afrika, bland annat, och även vissa ställen i Asien tror jag det var, och säkert fler ställen, inte hade toaletter och att det därför dog en massa barn varje dag av sjukdomar som spreds på grund av detta.

De hade ett inslag från Soweto i Sydafrika där det visserligen fanns toaletter, de såg ut som Baja-Major, men de kom ju inte och tömde dem så ofta som det behövdes så folk fick ändå gå ut i naturen och göra sina behov med risk för sin hälsa och säkerhet. De kunde bli ihjälslagna och rånade om de var ute och pinkade eller så när det blivit mörkt. Det fanns visst nåt fält i närheten av bostäderna dit de gick och där var det tydligen livsfarligt att vara efter mörkrets inbrott. Men det skulle visst bli bättre nu, det var en strävsam karl som kämpade för detta. Hoppas han lyckas.

På många ställen kissar och bajsar de direkt i vattendragen och det innebär ju att om de tar dricksvatten en bit därifrån så... ugh!

Tänk vad bra vi har det. Vi har toalett inomhus, rent och fint. Och blir det fel på den så kan vi ringa till nån som kommer och fixar det.

Tänk att behöva bekymra sig om ifall nån kommer och slår en i skallen, eller ännu värre mördar en, när man sitter där och hukar. Vilken pressad situation.

Och flickorna kunde inte gå till skolan när de hade mens för det fanns inga toaletter. En del planerade också sitt ätande och drickande så de inte skulle behöva bli varken kiss- eller bajsnödiga förrän de kom hem igen. Skrämmande.

Det där med att planera sitt drickande känner jag igen mig i eftersom jag själv har problem med att alltid vara/bli kissnödig. Man vet ju aldrig om det finns en toa på det ställe dit man ska. Och en del offentliga toaletter är inte direkt rena om jag säger så. Men definitivt mycket renare än de som finns i Soweto.

2008 skulle visst utnämnas som sanitetens år eller vad det var. Så jag säger; Fram för allas rätt, att ha en toalett! Vi måste se till att folk även i de fattiga länderna får sitta i lugn och ro på en ren toa när de ska kissa och bajsa.











Visst ska de också kunna få ha en sån här?

Ordning och reda...

Jag hade tänkt ha med olika fasta punkter i min blogg men hur det än är så har det inte blivit så. Möjligtvis för att jag inte är ett dugg fast själv. Jag menar att jag har svårt att hålla mig till planeringar. Till scheman. Jag tycker om att göra listor, där jag radar upp olika saker som behöver göras men sen när jag ska beta av listan så flyttas en hel del på framtiden eller stryks helt. Detta är inget jag är stolt över precis och det har inte alltid varit så. Det var ju lättare att hålla sig till planeringar när jag jobbade. Nu behöver jag inte ha samma kontroll.

Mitt nya motto har blivit; jag gör det sen...

Men det brukar ordna sig ändå. Som tur är.

Jag tänkte skriva om hur svårt det kan vara att finna något som är intressant att skriva om. Men jag vet inte vad jag ska skriva. Jag kanske ska göra det sen...

För jag har nämligen en del annat som jag måste göra idag. Så kanske om jag hinner, lite senare, eller imorgon... då ska jag skriva om... om... ja vad var det nu? Jo om att det kan vara svårt att finna intressanta saker att skriva om. Så var det. Mitt minne är bra men kort.

Så... vad var det nu jag skulle göra först... hm... jo just det... först ska jag diska... suck...


Längtar såååååååå efter sommaren... Inte för att det har med ämnet att göra men ändå... längtar ihjäl mig efter värmen, grönskan och ljuset...

"De där lata bidragstagarna ska bort."

Ibland känns det väldigt kränkande att behöva ta del av vissa inskränkta människors åsikter. Det finns många som tror att det är hur enkelt som helst att få socialbidrag. Eller försörjningsstöd som det så fint heter. Det är det inte. För vissa kanske men inte för alla.

Nu ska jag inte gå in på detaljer, det är alltför beklämmande, men det som gör mest ont är att så många människor som inte vet hur man blir behandlad av F-kassan, Arbetsförmedlingen och socialtjänsten, anser att man är en börda för samhället, ett bihang som ska bort. Ungefär som blindtarmen. De vet ju inte varför man tvingas söka bidrag.

De drar alla över en kam. En del knäppstarar anser till och med att "den som inte arbetar ska heller inte äta". Men vi som inte orkar arbeta blir ju också hungriga. Vi har barn att ta hand om som behöver oss. Ska vi inte få äta för att vi inte arbetar? Vem ska då ta hand om våra barn när vi inte får äta? Ska de placeras ut hos de som arbetar då kanske... de som har rätt att äta... eller? För barnen måste ju få mat... Hm...

Staten sparar miljarder på indragen sjukersättning. Folket blir friskare. Jaha... jag har då inte sett att folket blivit friskare bara för att sjukersättningen dragits in för de som haft den länge eller för att folk nekats ersättning och utredningar oavsett sjukdomstillstånd. Tvärtom. Och där talar jag av egen erfarenhet. Enligt dem (F-kassan i första hand) så har ju inte arbetsförmågan med sjukdomen att göra alls. Har de ludd där hjärnan ska sitta kanske...

Politikerna vill att folk ska jobba och det tycker jag är okej. Det är bara det att det finns så många som faktiskt inte orkar jobba mer. Som har rätt att äntligen få ta det lugnt och försöka skaffa sig ett drägligt liv trots att hälsan inte är den bästa.

Jag läser varje dag i diskussionsforumet på SVT:s hemsida och blir varje dag lika störd på hur många inskränkta människor det finns. Självgoda, arroganta typer (oftast män) som aldrig varit sjuka eller arbetslösa och som inte kan förstå hur det känns att vara sjuk och inte bli trodd. Men en dag kan de också drabbas. De kan också bli akut sjuka och nekas hjälp. Och då sitter de där och kanske blir sedda som den där "late bidragstagaren".

Och nu ska den här "late" bidragstagaren gå och fixa sig lite mat. ;-)

The road goes ever on

The road goes ever on and on

Down from the door where it began.

Now far ahead the Road has gone,

And I must follow, if I can,

Pursuing it with eager feet,

Until it joins a larger way

Where many paths and errands meet

And wither then? I cannot say.

J.R.R.Tolkien

Åsså va dä påsk igen...

Långfredag. Röd dag. Ledigt från skolan. Ute har det snöat, det blåser svinkallt och det ser då inte ut som om våren är på väg. Den har nog tagit ledigt i år och rest till ett varmare ställe. Förra året vid den här tiden var det så varmt att man kunde sitta ute i t-shirt och sola och bli riktigt svett. Men så blev det ju kallt resten av våren förstås.

Som sagt, det är ju påsk. Jag firar inte påsk. Jag är överhuvudtaget inte så förtjust i storhelger. Allt förstoras upp nåt så hemskt och man "måste" så mycket. Man måste ju städa, sätta upp särskilda gardiner och pynta. Och nu till påsk ska man helst ha påskkärringar på kvastar, påskris med diverse prydnader i, kycklingar och fjädrar och plastägg både högt och lågt och allt ska gå i gult. Och godis, godis, godis och åter godis. Tandtrollen har det härligt den här helgen.

Men påsken är ju bara fyra dagar (om man inte går efter traditionen att ta in påskris en viss helg för då börjar det tidigare) och jag anstränger mig verkligen inte för att ta fram en massa grejer som jag nästan genast ska ta bort. Det är skillnad på jul. Även om jag nog inte är så förtjust i att fira jul heller. Jag gillar att pynta till advent och att sitta och mysa med familjen och äta gott i lugn och ro men det där andra kvittar.

Det kan ju råda delade meningar om varför vi firar påsk. En del firar ju delen med påskkärringar, påskbrev, blåkulla och det där. En del firar genom att gå till kyrkan och vara ledsna (idag) för att en man som hette Jesus blev upphängd på ett kors och dog och några dagar senare uppstod (då är alla glada igen) och flög upp till himlen.

De flesta har ju med sig båda delarna i sitt firande även om man kanske inte bryr sig så värst om varifrån traditionen kommer. En del tror på Påskharen också. Det har aldrig jag gjort.

Min elvaåring frågade häromdagen; "Hur länge levde den där Jesus egentligen? Hur gammal var han när han dog?" Och jag som inte är det minsta religiös eller kristen hör mig själv säga; "Ja han var väl runt 30 år." Men jag anser att min son får själv bilda sig en uppfattning om det där med Jesus. Om han frågar mig så tänker jag svara för de har ju ofta samtal i skolan om våra högtider och om religion. Men det är viktigt att belysa saker från olika håll.

Jag hade en djupt kristen lärarinna på lågstadiet och hon pratade om Jesus ständigt och jämt. Hon hade till och med varit och besökt det ställe som sägs vara hans grav. Gått längs Golgata. Vi fick se hennes resa på diabilder. Hon blev oftast väldigt rörd när hon pratade om detta.

Berättelsen om Jesus fick vi som sagt höra jämt och ständigt (kändes det som, men förmodligen var det bara varje påsk) och till sin hjälp hade hon en stor tygbit som var uppsatt på väggen där hon sen satte upp olika figurer (som hon gjort själv) som fästes på tyget, med kardborre eller liknande, som då var målat som landskapet var där. Allt för att göra det spännande. Rätt smart drag av henne tycker jag. Det blev lite som teater liksom. Vi sjöng sånger om Jesus ofta och sjöng en psalm varje dag och bad en bön på morgonen. Hon var rätt fanatisk vår fröken... Men hon var av den gamla stammen. Som undervisade i den kristna andan.

Man kan ju vara andlig utan att vara kristen/religiös.

I alla fall.

För längesen (i min ungdoms dar, hehe) när jag bodde i Arvika en sväng, brukade jag och min dåvarande gube varje påsk åka till ett ställe som heter Bergs Klätt. Det är fantastiskt vackert där och om vädret är fint så finns det inget mysigare ställe att vandra på. Utsikten är så fin och när man kommer högst upp på klätten kan man se långt ut över Glafsfjorden. Men beroende på att påsk kommer lite olika så var det inte lika trevligt varje gång. Ibland var det sol och fint men ibland var det snö och kallt. Men det var ändå en rätt trevlig tradition. Nu har jag inte varit där på många år. Man flyttar omkring och får nya traditioner. Familjen ombildas och andras ideer och vanor kommer in i tillvaron.

Men bara för att jag inte firar påsk så hindrar det mig inte från att önska att andra ska ha en trevlig helg.

GLAD PÅSK! (och gott nytt år höll jag på att lägga till...)

Köp en bukett tulpaner. Då kvittar det om snön faller tät utanför. Vänd blicken mot blommorna och glöm snön och kylan. Snart måste det väl ändå bli vår eller hur?

Som Lars Ekborg sjöng en gång för längesen...

"Köp en tulpan annars får du en snyting.
Köp av en snubbe med blomster i år.
Köp en tulpan langa hit lite kosing.
Lär dig din dönick att nu är det vår!"

Jag tror jag skulle behöva en "tornado"...

Ja jag funderar starkt på att skaffa en sån. För vad det än är som man saknar i tillvaron så kan detta behov tillfredsställas med just en "tornado". När allt känns som mest bedrövligt så skulle man ju vilja ha nåt som ordnar upp saker och ting liksom. Så här säger några personer om produkten...

"Min fru sa alltid att det där klarar du inte av i alla fall men så köpte vi en Tornado och då blev det tyst i lådan."

"Förr gjorde jag bort mig nästan jämt. Jag spillde på mig, ringde fel och hade sönder heminredning. Men nu när jag köpte en Tornado så går jag inte av för hackor."

"Sen jag köpt en Tornado så har jag vart så glad, så glad, så glad, och lite ledsen också, men mest glad, jätteglad."

"För mig som inte gillar tidiga morgnar, skägg och trädgårdsskötsel är det ju idealiskt med en Tornado."

"Nu när vi ska gå med i EG också är det ju viktigt att man är förberedd och då måste ju en Tornado vara det bästa man kan ha."

"Det är inte lätt att bli vuxen, kraven ökar och kläderna blir för små, men så köpte jag en Tornado och äntligen passade jag i hatt."

"Om man har en Tornado behöver man varken TV, CD eller WC."

(Ur programmet Tornado - 1993)


Se där, det enda som behövs egentligen är en "tornado".

Undrar var man kan köpa en? Och är den dyr tro?

"Tornado, jippiiiii!"

Tomma hus och konstig skräck för att gå på plasttak.

Finns det något sorgligare än att komma in i ett tomt hus som man tidigare bott i? Ett tomt hus som påminner en om livet man haft där, lukter och känslor. Alla förhoppningar som man hade när man flyttade in. Alla bekymmer man haft, kalas av olika slag, allt som hänt under de år man bott där. Allt kommer till mig när jag går in i huset. Vi bodde där i 6 år.

Mitt hus har varit till salu sedan i oktober/november förra året och nyligen så var det faktiskt klart med en köpare. Men det strulade till sig förstås. Min vanliga tur. Nu är huset åter ute på marknaden och det ska bli visningar igen. Det ska bli en redan imorgon faktiskt.

Därför tog jag en tur dit nu på morgonen för att greja lite och se om jag kunde få med lite saker hem. Det finns nämligen en del grejer kvar som jag inte vet var jag ska göra av eftersom förråden där jag bor nu är minimala. Dessa saker som är kvar gör också att det känns lite sorgset när jag kommer in. Det är som spillror av ett liv på nåt vis. Kartonger med gamla barnböcker, gosedjur som inte längre används, korgar och lite mattor, skyltar från mina äldsta barns studentfirande. Tänkte i alla fall att jag skulle samla ihop sakerna som fortfarande är kvar och väntar på transport. Ställa dem lite mer ordnat.

En vindslucka har av okänd anledning slitits av och förra veckan, i fredags, försökte jag att sätta den tillbaka men klarade det inte. För att göra det var jag tvungen att klättra upp på en stege och kliva omkring på ett mycket knarrigt, bågnande och rätt så skört plasttak. Vilket gjorde mig fullständigt stel av rädsla. Jag hade nog kunnat fastna däruppe, i ren panik för att röra mig, om inte viljestyrkan hjälpt mig att komma ner.

Och samma var det idag när jag skulle göra ett nytt försök. Jag hade tänkt ut så bra hur jag skulle göra... klättra upp för stegen gick hur bra som helst, jag är inte rädd för höjder. Men när jag skulle kliva upp på plasttaket satte skräcken in igen. Det buktade och även om jag satte mig på knä, för att liksom jämna ut tyngden, så var paniken så stark att jag bara klarade att rätta till luckan, började sedan dra mig försiktigt (och väldigt stelt) bakåt för att nå stegen och sen så lugnt som möjligt klättra ner igen, mycket skakis.

Samtidigt blev jag förbannad på mig själv. Vad fruktansvärt löjligt! Pöh! Att inte klara en så enkel sak som att sätta dit en lucka. Vad har jag blivit för en mes?

Saken är ju den att på grund av att min kropp inte längre lyder mig, jag är stel och har värk och får lätt kramp i olika muskler och blir ibland yr i bollen, så måste jag lyda min kropp. Och om den säger till mig att det räcker nu, om den ger mig signaler om att jag måste lägga av med det jag försöker göra annars händer en olycka; då lyssnar jag på kroppen. Jag törs inte annat.

Förr kunde jag utsätta mig för stark fysisk press. Lyfta tunga saker, skruva i tröga skruvar, hugga ved, renovera båtar, tapetsera, måla och hänga på stegar högt och lågt. Flänga omkring för att hinna så mycket som möjligt på kortast möjliga tid...

Men det går inte nu. Jag måste låta bli och det är mycket frustrerande. I synnerhet när man varken känslomässigt eller åldersmässigt är redo för det.

Just nu känner jag mig som om jag arbetat hårt en hel dag, haft gymnastik en timme, tagit en promenad ovanpå det och sen städat några timmar.

Det enda jag gjort är att i sakta mak ha följt min son till skolan, i lugn takt cyklat till mitt tomma hus, tagit reda på och slängt vissna blommor, torkat av fönsterbrädor och bänkar, rakat askan ur den lilla öppna spisen, allt i lugn och ro, och sedan då varit uppe och kämpat med min skräck uppe på det där taket. Sen cyklade jag hem och sjönk ner som en sten på en stol med en kopp kaffe. Fullständigt slut. Jag har sån värk i mina muskler att jag knappt orkar lyfta armarna. Jag orkar nog inte göra så mycket mer idag.

Så kan det vara en del dagar... Men det är bara att bita ihop och försöka stå ut. Hoppas bara att huset blir sålt snart så jag får ägna mina krafter åt annat än att bekymra mig om det som varit. Sånt är ju rätt onödigt att ödsla värdefull tid och ork på eller hur?

Man måste gå framåt och inte vända sig om och se tillbaka hela tiden. Då kan man ju snubbla, ramla och slå sig eller kanske missa nåt trevligt som finns framför en ju! ;-)

Min första hjälte

Om jag inte minns helt fel, och det tror jag knappast, så fyller en av mina gamla hjältar år idag. Ingemar Stenmark. Kära nån vad jag var kär i honom när jag var 12 år! Jag följde varenda tävling, dag som natt, och skrev upp mellantider, jämförde och höll koll. Väggarna, och till och med garderobsdörrarna när väggarna tog slut, i mitt rum var tapetserade med bilder på honom. (Och även på ABBA då förstås) Jag grät floder, när han körde ur. Fast jag gick förstås undan så ingen skulle se det. Jaja jag vet att jag var en nörd.

Satt som klistrad vid teven när de visade ett program om/med honom och man fick se hur han tränade balans genom att gå på lina. På ett rep som han spänt upp mellan två björkar. Jag tror han cyklade enhjuling också men är inte helt säker. Man börjar bli senil...

Lyssnade för det mesta på sportradions sändningar och Christer Ulfbåges ibland totalt iq-befriade frågor i segerintervjuerna. Som den blyge idrottsmannen svarade fåordigt på. "Hur känns det nu då?" Och svaret kunde bli; "Jo, hä' väl bra." Fast han blev mer pratsam med åren. Han lärde väl känna Ulfbåge, blev nästan lite kompis liksom. Han kunde till och med ge skämtsamma svar ibland och vid några tillfällen minns jag att jag spelade in vissa intervjuer för att kunna lyssna på dem igen och igen... (Jag sa ju att jag var en nörd.)

Ja det är inte klokt egentligen... Fast jag var ju inte ensam om att beundra honom. Hela Sverige stannade ju av när han körde sina åk. I skolan släpade vår magister in en teve i klassrummet och struntade i lektionen för att vi skulle titta på när han åkte. Vi satt där och höll andan. Kom han ner på en bra tid kunde vi andas ut och fortsätta lektionen utan bekymmer. Åkte han ur var hela dagen förstörd.

Han höll ju på och tävlade länge och vann och vann och hur det nu var så kom någon och bestämde att nu skulle reglerna ändras för den där Stenmark han vinner ju jämt och så kan vi inte ha det. Då blev det nya regler som gjorde det svårare för honom att vinna hela världscupen. Jag vet inte säkert om det var av denna anledningen men skvallret gick om att det var så. Han var tvungen att börja med Super-G och störtlopp för att få ihop kombinationspoäng och det var tydligen inget för honom. Jag minns inte om jag följde de allra sista tävlingarna, hade kanske börjat intressera mig för andra saker då.

I alla fall... han fyller 52 och är flintskallig nu för tiden. Hans vackra, bruna lockiga hår är för längesedan borta... Så kan det gå. Han har tydligen en plats i mitt hjärta ännu den gamle gossen. För det första jag tänkte på när jag såg dagens datum var att Stenmark fyller väl år idag. :-)

"Hä bar' å åk'."

Melodifestivalskvalet... nu igen.

”Och om låten blir för tråkig ja då tar jag det kallt
för då byter jag tonart och höjer ett halvt, ja jag höjer ett halvt”

(från Truckdrivingsång ur Macken)

Ja ungefär så tycker jag det är när man lyssnar på bidragen till melodifestivalen. Tonarten höjs och höjs. Ingen låt blir bättre för att tonarten höjs stup i kvarten. Jag har inte sett på deltävlingarna och jag kommer inte heller att se på den stora finalen ikväll. Jag tycker ärligt talat inte att man kan tävla i musik. Det finns alldeles för många olika stilar och smaker. Och jag förstår inte varför låtskrivarna aldrig kan komma på några verkligt bra och annorlunda låtar utan allt låter lika år från år. Och allt låter "melodifestivalsaktigt". Det vill säga som jag tror att de tror att det måste låta för att det ska bli en vinnande låt.

En del låtskrivare kan skriva hur bra låtar som helst när de inte skickar in dem till melodifestivalen. Men så fort det är fråga om denna tävling så får de tydligen spatt i skrivarnerven och gör trista dussinlåtar.

Jag har lyssnat på en del av bidragen i radio och den jag tycker bäst om hittills är BWO:s låt, vad den nu heter... Nåt med "Lay your love on me." Den är mer disco... Det är lite ABBA eller Madonnastil över den. Men så har jag ju alltid varit en discobrud.

För det mesta så tycker jag det mest är en skrikmätartävling. Jag blir alldeles andfådd efter att ha lyssnat på Charlotte Perelli, Sanna Nielsen, Linda Bengtzing, Carola med flera. De tar ju i så man är rädd att de ska förstöra stämbanden eller kissa på sig. I och för sig så finns det undantag. Jag gillar verkligen Sarah Dawn Finer. Nu är hon ju inte med i år (väl?) men jag gillar verkligen hennes röst.

Undrar om Gert Fylkings kampanj för Christer Sjögren kommer att göra nån nytta? Inte för att jag hoppas det precis. Den låten hörde jag nog två sekunder av när jag råkade hamna på kanal ett och sen zappade jag panikslaget vidare den där första deltävlingslördagen. Puh!

Jag kom också just nu att tänka på "Melodifestivalen, varje år", av Galenskaparna där den enda låt som de inte hört alls vinner. "Snart blir det bättre igen" med sångerskan Kokko Danielsson. Juryn sitter i burar, åldersvis, och alla ger tolv poäng till den enda låt de inte hört.

De som är i buren för medelålders röstar på låtar som inte finns med i tävlingen; La Paloma, Drömmen om Elin, Din mun säger nej men dina ögon svarar ja(g), Vid min cittra vill jag kvittra... För att slutligen ge tolvan till "Snart blir det bättre igen".

Vi får aldrig höra låten för den sjungs aldrig.

En höjdare är också kommentaren från en bitter låtskrivare (Lasse Nästanholm) som säger;
"Jag skickade med åtta låtar och dom tog bara med tre av dom och det var mina sämsta låtar. Reglerna måste ändras till nästa år." Då säger programledaren; "Det kanske vore bättre om du skickade in dina bästa låtar nästa år, istället för dom sämsta menar jag, men nu ska vi inte prata mer med dig, nu ska vi ha trevligt."

Här är en av mina favoriter från "Melodifestivalen varje år" ur Himla många program:

Om du vart en möbel

Orust: Anders Eriksson

"Om du vart en möbel hade du gått å sälja,
om du vart en Treo hade du gått å svälja.
Om du vart en Pommac hade du gått å dricka,
om du vart ett vykort hade du gått å skicka.

Men nu är du den du är och jag har fått dig på min hals,
och jag kan inte göra nånting mé dig alls.
Men om du vart en möbel hade jag sålt dig direkt".

En riktig hit eller va? ;-)

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar,
då när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Karin Boye
(1900-1941)

Redan fredag!

Tröttheten var så kompakt förut att jag tvingades ta en liten paus och lägga mig och "läsa" lite. Det vill säga jag somnade med boken på magen. När jag sedan vaknade av att min elvaåring drog näven i soffan av ilska för att det blev nåt tjorv i hans tevespel så var jag i alla fall en aning piggare. Sonen fortsatte med sitt ilskna gnölande och sa med grinfärdig röst att jag inte fattade hur det var när jag tyckte att han fick lugna sig lite. Men till slut hoppade väl Turtlarna i spelet som han ville eller vad det nu var de gjorde. För han blev lugn och ropade till slut; Nu klarade jag det!

Det var då för väl.

Den här veckan har innehållit lite andra saker än mina veckor brukar. Därför känns det som om den gått väldigt snabbt. Det har kommit en ny medlem till vår familj. En busig, charmig och fullkomligt ljuvlig åtta månaders hundpojke med namnet Isac. Sånt händer inte varje vecka. Ja han bor ju inte hos mig då utan hos min dotter. Och jag känner mig nästan lite som om jag blivit mormor. Ja det låter väl dumt men det är väldigt roligt och mysigt med den lille vovven. Det var kärlek från första ögonkastet. I alla fall från min sida. Jag vet ju inte hur han känner. Blöta pussar får man ändå. Pussar som han delar ut med största glädje och ibland nafsar han lite i hakan på en också.

Jag var hundvakt i tisdags eftermiddag och när vi gick ut på kisspromenad så var det nog faktiskt mer han som var ute och gick med mig än tvärtom. Han är en stark rackare och mina armar kändes lite klena. För att inte tala om träningsvärken jag har haft resten av veckan. :-) Men så småningom så lär han sig ju att gå fint. Han är ju så ung än. Och nyfiken och busig. Tänkte jaga en flock med kråkor när vi var ute.

Tisdagskvällen slutade med pizza och det var nog den godaste pizza jag ätit. En mycket trevlig dag.

Och nu sitter jag här med tröttheten svidande i ögonen iklädd myskläder för att snart sätta mig i soffan och mysa med elvaåringen som nu gett upp försöken att kämpa i Turtlarnas värld och istället äter på ett äpple och ser på Cartoon Network. Jag vet att jag förmodligen kommer att somna, i smyg, när vi ser på (tecknade) Fantastic Four med hans täcke över oss. Det brukar jag göra och han brukar aldrig märka nåt. För jag har blivit lite av en expert på att svara honom även om jag sover. Det är nog en sån där grej som föräldrar lär sig. Antar jag. Att sova med ena ögat och att svara på tilltal även om man sover. :-)

Snark!

Måndag igen

Ja så börjar en ny vecka som ligger framför en som en enda lång räcka av timmar. Det känns så ibland. En del dagar bra, andra mindre bra. Det gäller att försöka göra det bästa av dem.

I lördags hade jag världens fest. Jädrar vilket drag!

Nej det hade jag inte. Det enda drag som fanns här hemma var det som kom från fönstren. Men man kan ju alltid drömma.

Lördagen var lugn. Handlade lite på konsum. Läste tidningen. Löste korsord. Satt vid datorn. Åt mat. Fikade och åt semla. Såg på teve. Åt lite till. Såg på teve igen. Åt chips.

Detta liknar mer ett utdrag ur en kos dagbok än en lördag för en kvinna i sina bästa år.

Men det jag gjorde var ändå rätt trevligt. Det var avslappnat och kravlöst. Ingen tjatade på mig om att laga mat eller något annat heller för den delen. Jag fick ägna mig åt saker i lugn och ro. Det är heller inte så dumt. Min yngsta son bor ju varannan vecka så nu har jag några dagar att varva ner och ladda innan han kommer hem igen. Då är det Cartoon Network som gäller på teven igen. Inget annat.

Såg på en film rätt tidigt på lördagskvällen. "Can't buy me love" från 1987. Där fick man verkligen återuppleva 80-talet från modets värsta sida. Att man ens kunde tänka på att klä sig i dessa hemska kläder! Axelvaddar och mönstrat så man blir vindögd. Flickorna såg ut som tanter med pumps och kjol. Och vilka frisyrer! Jag minns att jag såg filmen första gången i början av 90-talet tror jag och filmen är ju rätt kul om man inte tittar alltför mycket på kläderna och frisyrerna. Kräkvarning! Jag vill inte tänka på mitt eget permanentade burr till hår och mina skrikiga tröjor och byxor på den tiden... *rys* Och man tyckte ju att det var snyggt...

Historien går ut på att en nörd (Patrick Dempsey) blir en häftig typ bara för att han umgås med skolans häftigaste tjej (Amanda Peterson) som han betalar 1000 dollar för detta, hon behöver pengar för hon har förstört sin mors (hiskeliga) mockadräkt och måste köpa en ny. Då blir han kompis med de häftiga killarna som är helt tomma i huvet allihop.

Detta var en kort men kärnfull sammanfattning av stora delar av handlingen.

Sensmoralen blir ju slutligen att det är insidan som räknas. För det går ju åt helsike med den falska coolheten. Fast filmen får ändå ett lyckligt slut om jag säger så. Det roligaste med filmen, när jag såg den då för längesen och även nu, var huvudrollsinnehavaren. Så charmig och rolig. Även när hans rollfigur är odräglig vilket han ju naturligtvis blir eftersom han inte riktigt kan hantera det där med att vara en nörd som plötsligt blir cool.

Han är fortfarande charmig, nåt så in i baljan.

Jag sa ju för några dagar sen att min favoritserie just nu är Grey's Anatomy. Han är ju med där. I sin roll allmänt kallad dr McDreamy. Det var en slags dokumentär om honom innan filmen. Och jösses vad den karln har många talanger. Värre än Martin Timell eller vem i hela friden man nu ska jämföra honom med... nä Timell ligger i lä alltså... En helt annan division. Håhjaja... :-) Jag kan inte ens räkna upp allt som den här mannen kan. Både yrkesmässigt och för övrigt. Det kanske är lättare att säga vad han inte kan. Eller vad han inte gjort. Fast det vet ju inte jag förstås. Vad vet jag? (För att koppla till det där med en kos dagbok så kan jag ju citera Kråkan i Mamma Mu- berättelserna när han alltid säger; Vad vet en ko?) Men jag blev rätt imponerad. Och överraskad. Tappade nästan fjärrkontrollen. Sånt är alltid kul. Ja inte att tappa fjärrkontrollen då.

Jora, så att...

Nej men alltså liksom att... ehrm...

Ska försöka gå vidare, lämna McDreamy och berätta lite mer om min fantastiskt "dragiga" helg.

Fast egentligen så var det väl inte så mycket mer.

Söndagen hade samma drag som lördagen. Det vill säga inget. Det regnade spik ute och sådant väder gör mig trött och lite sur. Lika sur som gräsmattorna härute.

Nu vill jag ha sol och värme och vår och sippor i skogen och kvidevitt i träden. Sen vore det ju inte fel om man fick tag på en sån där McDreamy också. ;-)

Imorgon ska jag vakta en busig hund. Det ska bli kul!

Muuu!

Veckans boktips! Självkänsla nu! av Mia Törnblom.

Dagen Svalnar

(I)

Dagen svalnar mot kvällen...
Drick värmen ur min hand,
min hand har samma blod som våren.
Tag min hand, tag min vita arm,
tag mina smala axlars längtan...
Det vore underligt att känna,
en enda natt, en natt som denna,
ditt tunga huvud mot mitt bröst.

(II)

Du kastade din kärleks röda ros
i mitt vita sköte -
jag håller fast i mina heta händer
din kärleks röda ros som vissnar snart...
O du härskare med kalla ögon,
jag tar emot den krona du räcker mig,
som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta...

(III)

Jag såg min herre för första gången idag,
darrande kände jag genast igen honom.
Nu känner jag ren hans tunga hand på min lätta arm...
Var är mitt klingande jungfruskratt,
min kvinnofrihet med högburet huvud?
Nu känner jag ren hans fasta grepp om min skälvande kropp,
nu hör jag verklighetens hårda klang,
mot mina sköra, sköra drömmar.

(IV)

Du sökte en blomma
och fann en frukt.
Du sökte en källa
och fann ett hav.
Du sökte en kvinna
och fann en själ -
du är besviken.

Edith Södergran
(1892-1923)

Internationella kvinnodagen på lördag

Halli hallå!

Jag hade tänkt skriva om nåt kul idag (skrattnödigt kul) men hela dagen har gått och jag har inte kommit på nåt. Bedrövligt eller hur? Men den här dagen har av olika orsaker inte varit så munter. Sen kom jag på att det är 8 mars på lördag och då hade jag visst nåt att säga om det i alla fall... Kanske inte så kul direkt men allt kan ju inte vara roligt heller.

Egentligen vet jag inte om jag är så värst förtjust i det där med internationella dagar hit och dit. Och just på lördag så är det ju internationella kvinnodagen. Varför då? Vad innebär det? Ska jag strunta i att städa den dagen, inte laga nån mat och bjuda mig själv på pizza och två semlor för att fira? Jag älskar nämligen semlor och äter gärna två på en gång, om de inte är för stora. Konsums är lagom stora.

Men varför ska det finnas en särskild kvinnodag? Och har alla män sina egna dagar resten av året? Nej, jag gillar inte detta så värst. Varför ska det behöva införas en dag för alla kvinnor? Kan vi inte bli uppmärksammade ändå? Kan vi inte ha en dag för att uppmärksamma mänskligheten som sådan i så fall? Om vi nu ända ska ha internationella dagar till allt möjligt. En internationell människodag. Då vi alla går ut på gatorna och har fest, är trevliga mot varann oavsett kön och kanske får gratis semlor, eller nåt annat gott?

I somras läste jag Det andra könet av Simone de Beauvoir och det som är mest skrämmande med den boken är att den fortfarande är lika aktuell nu som 1949 när den kom ut första gången. När man läser den boken så får man en tydlig bild av hur kvinnligheten har skapats och hur män och för all del även kvinnor kämpat för att faktiskt hålla kvar den i dess allra mest förnedrande form.

Jo, kvinnligheten som sådan har skapats.

"Man föds inte till kvinna, man blir det. Inget biologiskt, psykiskt eller ekonomiskt öde avgör utformningen av den gestalt som den mänskliga honan får i samhället. Det är civilisationen i dess helhet som formar det mellanting mellan hane och kastrat som kallas kvinnligt. Det är bara via andra som en individ kan konstitueras som den Andre. Om barnet existerade endast för sig självt skulle det inte kunna uppfatta sig som sexuellt differentierat. För flickor och pojkar är kroppen framför allt uttryck för en subjektivitet, det redskap som förmedlar uppfattningen av världen; de tar till sig världen genom ögonen och händerna och inte genom könsdelarna."

ur Det andra könet- Simone de Beauvoir (kapitlet om barndomen)

Det står mycket bra och intressanta saker i den boken kan jag säga.

Kvinnor ska (fortfarande) vara behagande enligt normen. Det är därför vi sliter med att raka våra ben och armhålor och sprejar på oss litervis med parfym, vill ha större bröst om vi har för små, snyggare rumpa, plutigare läppar och så vidare. Visst är det trevligt att vara ren och lukta gott och ha snygga kläder på sig men inte ska en kvinna behöva göra det endast för att behaga. Och nu för tiden, och kanske även tidigare, så gör man det inte endast för männens skull utan för att andra kvinnor ser ner på en och tycker man är äcklig om man t.ex har håriga ben.

Tänk vad bra det vore om det blev modernt med håriga ben. Jag skulle bli väldigt glad för då slapp jag mycket arbete. (jodå den här kvinnosakskvinnan tar också bort hår på benen.. ehrm) När jag såg på Raskens som gick i repris under sommaren så slog mig tanken att kvinnorna i alla fall inte behövde hålla på med sånt trams på den tiden. Nu var det ju mycket annat som de fick tampas med istället förstås men de slapp i alla fall att raka benen. Det var naturligt att kvinnorna hade hår där det faktiskt växer hår på de flesta.

Nåja.

Jag tror inte att en internationell kvinnodag någonsin kommer att förändra normen så lätt. Jag hoppas såklart men jag tror inte att det händer. Vi kan ha möten och demonstrationer och lyssna på talare i det oändliga. Så länge inställningen till det kvinnliga är att vi är till för att vara snygga och sexiga och bekväma att ha i möblerade rum så blir det nog ingen ändring. Både mäns och kvinnors attityder behöver ändras. Vi måste först och främst inse att vi alla är människor. Då kanske nåt kan hända.

Även om det sägs många fina ord på alla manifestationer och det är bra att saker uppmärksammas så hänger allt på attityden. Och något som nötts in i så många generationer ändrar man inte på i brådrasket. Det kommer att ta tid innan männen (i synnerhet) inser att vi kvinnor inte är ett hot utan finns här för att samarbeta.

Efter denna utläggning känns det som om jag hållit tal själv. Ett internationellt kvinnodagstal kanske. ;-)

Tack för idag!

Veckans ämne: Teveserier (hade inget djupämne än)

Ja jag har nog aldrig glott på så många serier som jag gör just nu. Förmodligen beror det på att jag har lite fler kanaler än jag varit van de senaste åren. Och det är rätt jobbigt med de serier som visas varje dag. De som går en gång i veckan kan man ju orka med på ett annat sätt.

Min allra största favorit just nu är Grey's Anatomy. Både gamla och nya avsnitt. Eftersom jag kom in så sent i serien (har inte haft kanal 5 på nästan sju år så det var rena julafton när jag åter fick alternativ till ettan, tvåan och fyran) så hoppade jag rätt in i en säsong och sen har jag försökt hänga med i svängarna så gott det går.

Lost är ju en annan favorit även om man blir rätt frustrerad över att handlingen är så... ja så vimsig. Det finns inget man kan greppa och inget tycks hända egentligen. Bara en massa glimtar av både det förflutna och nu även framtiden. Och det ser ut att bli fler frågor för varje avsnitt. Fast nu kanske de snart kommer till slutet. Vi får väl se.

House är också en höjdare. Trots att handlingen upprepas i stort sett i vartenda avsnitt. Jag har alltid gillat Hugh Laurie och blev fascinerad av att höra denne typiskt brittiske skådis prata amerikansk engelska.

Sen finns ju gamla godingar som repriseras. Till exempel "Doktorn kan komma" eller "Flying Doctors" som den ju egentligen heter. Dawson's Creek är en helt fantastisk serie om ungdomar och jag hade inte för avsikt att börja se den men när jag väl började kunde jag inte sluta. Lösningen på att dessa går varje dag är videon. För om jag skulle se dem när de sänds skulle jag få tillbringa hela dagen i soffan. Inte så dumt i och för sig men slöseri med tid. Det är bättre om man kan spela in och titta när man har tid. Sen kan man ju snabbspola och slipper se på reklamen. Och de här gamla serierna har ju ett slut, det kommer ju ett sista avsnitt någon gång vilket man inte har i många av de nyare serierna.

Sen så finns det en serie som jag minns sen jag var liten. Hem till gården. Jösses vad länge den hängt med. Det är ju en evighetsserie och man kan gott och väl missa en hel månads avsnitt och det har inte hänt så värst mycket. Tryggt och bra. :-)

Man måste inte se på teve. Helt klart. Men om det går en trevlig serie så är det lätt att fastna i den. Om den har roliga och spännande karaktärer vill säga. En del orkar man knappt se klart första avsnittet av.

Sen finns det kanske några serier som är så skämsiga att man inte ens vill erkänna för sig själv att man gillar dem. Ehrm... Jodå... visst... Ja Hem till gården är väl kanske lite skämsig men inte så skämsig som Glamour... Jodå jag glor väl på nåt avsnitt om jag råkar zappa över till den kanalen. Men ärligt talat så tycker jag nog de skulle kunna lägga ner innan alla varit gifta med alla och fått barn med alla. Alla är väl snart släkt med varann i den familjen.

Det finns många gamla roliga, hemtrevliga serier som man gärna minns. Nostalgi. Lilla Huset på prärien, Familjen Macahan... ja det finns säkert fler. Kommer inte på några fler nu så här direkt.

De som inte ser så mycket på teve har svårt att förstå att man kan engagera sig så enormt i en teveserie. Att man känner så starkt för karaktärerna. Men för min del så kan jag säga att den senaste tiden har jag inte orkat ha så mycket till liv så jag har nog levt lite genom personerna i serierna. De har fått stå för levandet om jag säger så. Tråkigt men sant.

Tänk om man hade en egen teveserie... hm... ;-)

Välkommen till min blogg

Det har tagit mig rätt lång tid att starta min blogg. Av anledningar som jag inte själv vet. Eller jag kanske vet men inte vill inse. Eller inte vill tala om... :-)

Det var svårt att hitta på ett bra namn som liksom skulle vara ett kännetecken för det jag vill förmedla på bloggen. Till slut fick det bli Fru Bloms hörna. Min hörna kan innehålla allt. Så mycket som möjligt skulle jag vilja säga. Allt från politik till att sy gardiner.

Jag tänkte försöka ha aktuella ämnen som jag funderar lite kring varje vecka. Men det återkommer jag till.

Som sagt...

Hej å välkommen till Fru Bloms Hörna.