Mitt hus har varit till salu sedan i oktober/november förra året och nyligen så var det faktiskt klart med en köpare. Men det strulade till sig förstås. Min vanliga tur. Nu är huset åter ute på marknaden och det ska bli visningar igen. Det ska bli en redan imorgon faktiskt.
Därför tog jag en tur dit nu på morgonen för att greja lite och se om jag kunde få med lite saker hem. Det finns nämligen en del grejer kvar som jag inte vet var jag ska göra av eftersom förråden där jag bor nu är minimala. Dessa saker som är kvar gör också att det känns lite sorgset när jag kommer in. Det är som spillror av ett liv på nåt vis. Kartonger med gamla barnböcker, gosedjur som inte längre används, korgar och lite mattor, skyltar från mina äldsta barns studentfirande. Tänkte i alla fall att jag skulle samla ihop sakerna som fortfarande är kvar och väntar på transport. Ställa dem lite mer ordnat.
En vindslucka har av okänd anledning slitits av och förra veckan, i fredags, försökte jag att sätta den tillbaka men klarade det inte. För att göra det var jag tvungen att klättra upp på en stege och kliva omkring på ett mycket knarrigt, bågnande och rätt så skört plasttak. Vilket gjorde mig fullständigt stel av rädsla. Jag hade nog kunnat fastna däruppe, i ren panik för att röra mig, om inte viljestyrkan hjälpt mig att komma ner.
Och samma var det idag när jag skulle göra ett nytt försök. Jag hade tänkt ut så bra hur jag skulle göra... klättra upp för stegen gick hur bra som helst, jag är inte rädd för höjder. Men när jag skulle kliva upp på plasttaket satte skräcken in igen. Det buktade och även om jag satte mig på knä, för att liksom jämna ut tyngden, så var paniken så stark att jag bara klarade att rätta till luckan, började sedan dra mig försiktigt (och väldigt stelt) bakåt för att nå stegen och sen så lugnt som möjligt klättra ner igen, mycket skakis.
Samtidigt blev jag förbannad på mig själv. Vad fruktansvärt löjligt! Pöh! Att inte klara en så enkel sak som att sätta dit en lucka. Vad har jag blivit för en mes?
Saken är ju den att på grund av att min kropp inte längre lyder mig, jag är stel och har värk och får lätt kramp i olika muskler och blir ibland yr i bollen, så måste jag lyda min kropp. Och om den säger till mig att det räcker nu, om den ger mig signaler om att jag måste lägga av med det jag försöker göra annars händer en olycka; då lyssnar jag på kroppen. Jag törs inte annat.
Förr kunde jag utsätta mig för stark fysisk press. Lyfta tunga saker, skruva i tröga skruvar, hugga ved, renovera båtar, tapetsera, måla och hänga på stegar högt och lågt. Flänga omkring för att hinna så mycket som möjligt på kortast möjliga tid...
Men det går inte nu. Jag måste låta bli och det är mycket frustrerande. I synnerhet när man varken känslomässigt eller åldersmässigt är redo för det.
Just nu känner jag mig som om jag arbetat hårt en hel dag, haft gymnastik en timme, tagit en promenad ovanpå det och sen städat några timmar.
Det enda jag gjort är att i sakta mak ha följt min son till skolan, i lugn takt cyklat till mitt tomma hus, tagit reda på och slängt vissna blommor, torkat av fönsterbrädor och bänkar, rakat askan ur den lilla öppna spisen, allt i lugn och ro, och sedan då varit uppe och kämpat med min skräck uppe på det där taket. Sen cyklade jag hem och sjönk ner som en sten på en stol med en kopp kaffe. Fullständigt slut. Jag har sån värk i mina muskler att jag knappt orkar lyfta armarna. Jag orkar nog inte göra så mycket mer idag.
Så kan det vara en del dagar... Men det är bara att bita ihop och försöka stå ut. Hoppas bara att huset blir sålt snart så jag får ägna mina krafter åt annat än att bekymra mig om det som varit. Sånt är ju rätt onödigt att ödsla värdefull tid och ork på eller hur?
Man måste gå framåt och inte vända sig om och se tillbaka hela tiden. Då kan man ju snubbla, ramla och slå sig eller kanske missa nåt trevligt som finns framför en ju! ;-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar