Må Bra-dag, en fjäril och kärlek till träd

Sen mitt förra inlägg som bland annat handlade lite om kommentarer så fick jag så bedrövligt många tramskommentarer (på konstig engelska) att jag istället satte in en sån där ordverifiering. Då slutade det. Skönt. :-) Nu har det varit så lugnt. För i och med att den som skickar kommentarerna måste skriva i några bokstäver för att liksom verifiera så blev det ju lite svårare. 

I lördags hade vi Må Bra-dag i Nedre Ulleruds kyrka och vi hade inte kunnat önska en bättre dag. Solen strålade och allt var sådär härligt så man knappt tror det är sant. En underbar dag. Den känns dock fortfarande i mina ömmande fötter och i muskler som jag inte trodde att jag använde på ett sånt vis så att jag skulle bli trött i dem.

När jag satte upp dikterna inför diktvandringen så fick jag lyssna till intensivt fågelkvitter och faktiskt även hästar som gnäggade. Det bor folk en bit bort från kyrkan som har hästar. Där gick jag omkring och kramade träd tidigt på lördagsmorgonen och det var en fantastisk början på dagen. Anledningen till kramandet var för att jag skulle mäta hur långt snöre jag behövde för att knyta upp dikten på trädet. :-) Men för all del, jag kramar gärna träd ändå...

Här är jag igång och har knutit upp en. En del träd är rätt så tjocka, de har ju stått där i många år och växt till sig, så det gick åt en del snöre. Förra året knöt jag upp dikter i snöslask så vädret i år var ju en stor fördel. Slapp bland annat blaffor av slasksnö i huvet... ;-)

Tujabusken lånade ut sig till en dikt. Det tackade jag för. :-)














 
Inne i sockenstugan huserade Carinas mamma Solveig och dukade fram en massa gott och en linssoppa som var otroligt god. Vi gjorde i stort sett som förra året, varför ändra på nåt som är bra? Bokbord, buffé, meditation, diktvandring, Qi Gong och massage som då skulle förbokas.

 Soppdags.

Lika vackert som smakligt!










 

 Bokbordet fanns med även i år.

Vår goa Carina i sockenstugans mötesbyrå. :-)










 
Pilgrimsvandringen blev inställd men jag tog ändå en promenad efter att jag ätit en tallrik linssoppa och druckit en kopp kaffe med morotskaka till.

Mums!
















I Gröna Gången träffade jag på vårens första fjäril. Åtminstone var det den första jag sett i år. För övrigt var det inga blommor och knopparna på träden var väldigt små, men på gång.

Den satte sig på stigen och jag smög försiktigt fram. Jag gick ner på huk och väntade, den hade inte vingarna utfällda först. Men till slut så bredde den ut vingarna och lät mig få se hur fin den var och jag kunde ta en bild. :-)






 
I skaparverkstan kunde man bland annat få lära sig att göra smycken av porslinsskärvor.

Jag hade en träff med min älskade tall! Som jag har saknat den... Detta är tallen jag brukade stanna vid då jag mådde som sämst och där stod eller satt jag ofta och tittade ut över älven.

Utsikten är ju inte så dum.

Mossigt träd i Gröna Gången.

Och ännu mera träd, smala och gängliga, med solen bakom. Jag har väl sagt att jag älskar träd eller hur? ;-)




Som sagt. en jättefin dag med de allra bästa förutsättningar. Och det var så härligt att se alla glada ansikten och höra hur roligt och fint de som var där tyckte att det var.

Toppen!

Ha en go kväll! Kram!

Söndagsfunderingar

Den här söndagen känns extra mycket som söndag... Ugh! Kanske för att det känns som om jag har en förkylning på gång. Då blir man sådär seg och trög. Nu har jag varit ovanligt seg och trög ändå den senaste tiden men detta är lite mer än så. Känner det i halsen liksom.

I alla fall.

På grund av en massa tramskommentarer från utlandet skrivna på märklig engelska har jag tvingats lägga in en moderering på alla kommentarer. Vill också uppmana att den som vill skriva en kommentar helst inte gör det anonymt. Alla anonyma kommentarer hamnar alltid i skräpposten nämligen. På nåt vis så slank de där konstiga kommentarerna på märklig engelska igenom filtret och ut på bloggen, upptäckte jag för ett tag sen, därav modereringen för närvarande.

Nog om det. ;-)

De senaste två, kanske tre, veckorna har jag varit både trött och värkdrabbad igen. Det var ett tag sen sist. Jag har förstått att det är hormonerna som spökar så det är bara att kämpa vidare ändå. Med vetskapen att det kan ändra sig igen fast jag inte vet när. Men lite sketet känns det ju förstås...

Praktiken har funkat bra trots detta men jag fick extra ledigt runt påsk just för att vila ut lite. Inte blev jag piggare för det men det var härligt med ledigt ändå. :-)

Det konstiga är att inte bara kroppen utan även hjärnan har kommit på fel spår. Ja det hänger ju ihop såklart men ändå... Självkänslan åker jojo. Upp ibland, ner ibland. Och snabbt går det också. Sånt är jobbigt. Jag tycker att det är viktigt att försöka analysera hur man mår och varför så det har jag väl försökt göra. Men det är lättare sagt än gjort. För det är ju så mycket som kan spela in menar jag.

Men jag tycker det är viktigt att försöka förstå sig själv istället för att bara sopa undan problemen och trava på som vanligt. För det går ju inte över bara för att man gör så. Struntar i det. Jag kanske har kommit in i nån slags 50-årskris såhär ett år innan... ;-) Ja sånt vet man aldrig. Jag minns inte att jag hade varken 30 eller 40-årskris så jag har inget att jämföra med.

I och för sig så är ju ålder bara en siffra, det är ju hur gammal man är inuti som verkligen gäller. Men ibland önskar man ju faktiskt att utsidan såg ut som man känner sig på den rätt så barnsliga insidan. ;-) Jordens dragningskraft blir starkare för varje år, allt strävar neråt. Men så är det ju för alla.

Apropå det där med att det viktigaste är hur man är på insidan... Det är väl lätt att säga men ändå inte så lätt att leva upp till när allt runtomkring pekar på hur viktigt det är med hur man ser ut på utsidan. Att man ska vara vältränad och slätrakad både här och där. Jag menar hur orkar man leva upp till sånt? Det går ju inte. Det är bara att lägga ner direkt.

Och en liten, men kanske också förbjuden, tanke... Skulle jag tänkt på allt sånt här om jag varit man? Hade jag brytt mig lika mycket då? Hm... För även om den där manin om att man ska vara hårlös på kroppen och vältränad likaväl gäller män som kvinnor så finns fortfarande mer tolerans för att män får se ut mer som de vill. Klä sig som de vill. Eller har jag helt fel där? Om jag har det så ber jag om ursäkt för detta påstående. (Men jag tror inte jag har helt fel där)

Jag har också förstått att tjejer som har Aspergers har det svårare än killar med samma funktionsproblem eftersom det ställs större krav på tjejer att vara som alla andra. Att bete sig som andra tjejer. Eller har jag fel där med? Killar överhuvudtaget har oftast ändå fått "tillåtelse" från både lärare och samhälle att vara annorlunda på ett sätt som tjejer oftast inte får. Eller får förresten, de kan naturligtvis vara som de är men då med risk för att bli bedömda och tittade på med hårdare ögon av samhället.

Det är svårt att vara annorlunda. Att gå sin egen väg. Svårt att vara sig själv om den man är inte passar in i mallen, i normen. Det har jag nog påtalat förut men det tål att sägas igen.

Ja det var tunga tankar på tröga söndagen. Hoppas ingen blev deppig. Utifall att nån blivit det så får jag väl bjuda på nåt kul som avslutning. :-)

En klassiker. Med engelsk text till och med. Vilket inte gör det mindre roligt.

Ha det gôtt!

PS. Vill bara tillägga att jag trots tunga funderingar mår rätt så bra. Om nu nån blev orolig alltså... ;-) Det finns så mycket roligt att fylla tillvaron med så det är absolut ingen fara.