Denna dagen - ett liv, som farbror Melker säger i ett avsnitt av Saltkråkan. Och vad gör man med dagen för att den ska bli så bra som möjligt? Imorse vaknade jag runt fyratiden och kunde inte somna om. Jag gav upp vid fem. Ingen idé att ligga där och bara fundera för tankarna var ju i full gång liksom.
Gårdagen var bara värk hela eftermiddagen/kvällen så den dagen stryker vi ur almanackan tycker jag! Låg däckad i sängen efter lunch och orkade absolut ingenting. Men det var på ett vis bra för jag behövde det. Det ska mycket till för att jag låter fibron ta över på det viset men nu behövde jag faktiskt vila.
När jag rannsakar mitt mående så kan jag konstatera att det är rätt längesen jag mådde bra. Längesen jag var tillfreds med tillvaron. Minns faktiskt inte när jag var det senast. Jo jag har ju förstås en del dagar då det känns rätt okej då. Inte så att jag går och hänger med huvet varje dag. En del dagar kan vara bra med en del ljuspunkter att glädjas över. Minns sången "Just idag är jag stark" för det kan vara flyktigt och det gäller att ta vara på det. Rätt som det är så kommer det vara fler bra dagar än de där dystra så man får hålla ut.
Det senaste året har innehållit både bra och dåliga saker vilket har påverkat mig på lite olika vis. Det har oavsett tagit mycket energi och gjort mig trött. Och då menar jag inte bara trött i kroppen så jag behöver vila och sova utan trött. Dränerad. Känslomässigt. Jag går ju liksom "all in" när jag gör nåt. Inget halvdant tjafs här inte! Är jag engagerad i vad det än är så ger jag järnet. Sån är jag. Och efter min utmattningsdepression är jag ju inte lika stark och måste tänka mig för mer än en gång så jag inte blir helt tömd på energi. Det är en balansgång och jag har fixat den rätt bra ändå tycker jag nog. Det är ytterst sällan som jag inte tagit varningstecknen på allvar.
Det behöver inte vara så mycket som gör mig glad och lycklig men när man har en oro i själen så orkar man oftast inte se de där små sakerna som man annars uppskattar. Jo naturligtvis finns det tillfällen då jag känner att jag är glad men de har väl inte varit så många den senaste tiden. Jag skrattar en hel del i alla fall, jag har ju Viktor som kan bråka lite med mig och oftast får mig på bra humör, men det saknas nåt ändå liksom. Även om jag trots det mår ganska bra för närvarande. Läget är under kontroll så att säga. Så det är förhoppningsvis på väg åt rätt håll.
Det syns inte på utsidan när man mår dåligt i själen. Man blir också väldigt duktig på att dölja det eftersom man inte vill göra andra ledsna eller deppiga. Man är liksom rädd för att på nåt vis smitta dem. Och ärligt talat, livet var ju så mycket enklare när man var tonåring och gick på högstadiet (fast det tyckte man ju inte då) för då hade man oftast en bästa vän att dela allt med. Kanske flera vänner som visste det mesta om en. Som visste allt man tänkte på och sånt som var viktigt för en. Allt från frustration över ens föräldrar (som inget fattade) eller nån kille man var kär i. För man pratade ju i eeeeevigheter om allt sånt där. 😛 Vilket är bra att göra för man bearbetar saker och sen kan man släppa dem och gå vidare till nästa ämne.
Numer känner jag att det blir allt svårare att hitta människor som det går att lita på. Som jag faktiskt vågar öppna mig för.Och som inte blir trötta på mig om jag tjatar om samma saker ibland. Därför håller jag väldigt mycket för mig själv. För egen del är jag väldigt intresserad av andra och vill gärna veta vad de tänker på och hur de mår. Sen är det också viktigt att man behåller det man får veta för sig själv. Om nån anförtror mig nåt personligt så stannar det hos mig.
Jag lyssnar gärna, ställer frågor och vill verkligen veta mer om den jag pratar med. Och det var nog det mest spännande under min tid i hemtjänsten. Att få höra livshistorier från en tid då man själv inte ens var född. Få veta hur allt var då. Även på mitt senaste jobb, där jag var platsansvarig, ingick det ju i mina arbetsuppgifter att bry mig om andra. Nåt som passade mig bra.
Men själv har jag inte delat med mig så mycket från mitt eget liv. Jo kanske om nån frågat mig och faktiskt velat lyssna på svaret. Detta har med tillit att göra. Att våga öppna sig för nån utan att behöva vara rädd för att allt man säger ska vändas emot en. Nåt som jag varit med om sen jag var liten. Att bli hånad, av en person man då trodde var att lita på, för att man uttryckte sina åsikter. Som barn har man ju så många idéer och ska få uttrycka dem utan att få nedvärderande kommentarer.
Jag har lärt mig att hålla mer och mer saker inombords för att liksom skydda mig själv. Det man säger kan ju inte tas tillbaka, bli osagt, för det är ju ute i det fria och ibland vill man inte utsätta sig för det. Även om det får en att gå sönder på insidan. Vissa saker går bara inte att säga hur som helst. Trots att man kanske vill.
För att nämna nåt annat, så här på slutklämmen, så är jag numer med i en åtgärd via arbetsförmedlingen som heter iNDA (ja det skrivs så) och där blir jag bemött med väldigt stor värme och respekt och jag känner mig alltid så välkommen när jag är där. Vi pratar mycket och reder ut vad jag kan och vill när det gäller ett arbete. Så det känns bra. Allt hopp är inte ute! 😉
Ha en bra dag! 💗
Och nu, om nån orkat läsa ända hit, så bjuder jag på en dikt ur boken Vägen Upp.
Livets minnesburk
Ta dig tid
Sitt en stund
Tänk på sånt
Du kanske glömt
Minns hur det känns
I magen
Av skratt som vill ut
Sockerdricksbubblor av glädje
Ta även emot gråten
Som befriar dig
Från sorgen
Låt ontet rinna bort
Stäng ögonen
Kom ihåg dofter
Av snö, syrener, smultron
Nybakat bröd och kaffe
Minns ljudet av
Glada talgoxar
Överröstande allt annat
På våren
Tillåt dig känna
Lyssna
Och minnas
Spara allt detta
Det finns tillfällen
Då man behöver
Den inre minnesburken
För att orka leva
