Håhåjaja... pust

Idag har jag varit både arg och upprörd. Det enda som fortfarande kan göra mig absolut rosenrasande är när socialen tar ifrån mig pengar som jag så innerligt behöver.

Så det har varit lite mailkorrespondens med min socialsekreterare och till slut skrev hon att om jag inte var nöjd med hennes förklaring fick jag kontakta hennes chef och så hade hon skrivit chefens mailadress. Förmodligen blev hon trött på mig när jag framhärdade och ifrågasatte hennes uträkning.

Det är så här. Mitt bostadsbolag har gjort det väldigt praktiskt för sig genom att lägga ihop hyra, el och kabel-tv i samma bunt så att säga. Så man får en specifikation var tredje månad ihop med hyresavierna där de exakta avgifterna för dessa poster står. Men på själva avin är allt i en klumpsumma. Allt för att göra det enklare, antar jag.

Så långt är ju allt bra. Men nu är det tillfälligt strul med kabel-TV och dess distributör. Canal Digital har sagt upp avtalet och just nu har vi ingen alls. Men när bostadsbolaget väl tecknat avtal med en ny så får vi själva välja vilka kanaler vi vill ha istället för att bara bli tvingade att betala för ett standardpaket. I samband med detta så beslöt då hyresvärden att sänka avgiften på just kabel-TV och detta märktes ju på hyresavin. Det skulle bli 71 kronor billigare avgift. Inte mycket kanske någon tänker men för en som får försörjningsstöd är det rätt mycket. Det märks faktiskt rätt tydligt på summan av försörjningsstödet vilket jag fick erfara den här gången.

Efter en rätt så jobbig korrespondens med socialsekreteraren via mail, som sagt, och som slutade rätt så nyss med att jag fick kapitulera trots att jag hade velat dra på mig en rustning och hitta en häst för att gå till anfall med en lans mot hela socialkontoret för deras brist på information till fattiga människor, så ska jag väl tala om hur de tänker och gör...

Ehrm. Jo, när allt ligger på samma avi så får man hjälp med kabel-TV-avgiften fast man egentligen inte ska få hjälp med det för det tillhör inte skälig levnadsföring att ha kabel-TV. Och jag min idiot trodde ju att jag inte fick hjälp med den avgiften för de har ju papper och kan se alla avgifter var för sig. Det är väl då inte så konstigt att jag i min sanningsägariver skickade in papper på att avgiften sänkts, för att förklara den lägre summan på hyresavin, och trodde därmed att jag skulle få lite stålar över varje månad. (Hur naiv är jag egentligen? Man undrar ju...) Istället blir jag 71 kronor fattigare i och med att de tidigare hjälpt mig med en avgift jag inte trodde jag fick hjälp med.

GAAH!

Ja jag kan inte säga annat. Man vill ju skrika och slita sitt hår. Om man istället fick allt förklarat för sig direkt skulle sånt här inte behöva hända. Om de kunde vara tydligare i den information som man faktiskt får skulle inte sånt behöva hända. När man söker försörjningsstöd är det så extremt många saker att tänka på för egen del att det man får höra från socialsekreteraren angående regler och sånt försvinner i en grisblink. Man är ju samtidigt livrädd för att bli nekad hjälp och sitter och tänker intensivt på vad man ska säga eller inte säga... då tar man ofta inte in information så bra. Liksom.

Det är väldigt mycket som jag hade behövt få information om i samband med att jag sökte, och fortfarande söker, stöd men man får lära sig det den hårda vägen. Så är det. Och då menar jag inte bara denna händelse utan en massa annat. Det lönar sig väldigt dåligt att vara ärlig när det gäller socialen. Även om man skött sig ett helt liv så skiter det sig direkt när man kommer dit och behöver hjälp.

Mitt uppehälle, min ekonomi, styrs av en människa på socialens kontor. Hon kan bestämma om jag ska få pengar och hur mycket. Allt hänger på henne. Om hon anser att jag inte gör det jag ska, angående praktik och så, kan hon direkt göra livet surt för mig. Om hon vill. Det är detta som gör mig enormt frustrerad.

Att jag måste leva på försörjningsstöd är mitt enda stora problem just nu. Jag HATAR det! Att inte ha kontroll över ekonomin är så jäkla jobbigt. Men vad gör man? Kunde jag jobba full tid skulle jag ju göra det och då kunde ingen lägga sig i om jag fick billigare kabel-TV-avgift...

Dagen för övrigt har varit väldigt bra. Har börjat klippa och klistra inför lamineringen av dikterna. Den gamla lamineringsapparaten hade dragit sin sista suck imorse tydligen så de hade fått beställa en ny. Hm... Undrar om den blivit överansträngd så mycket som jag använt den. :-) Hehe... Nej det får jag verkligen hoppas att det inte var jag som gjorde slut på den.

Nu tror jag att jag ska se på nåt avsnitt av Life on Mars eller kanske Ashes to Ashes. När man känner sig extra sur och grinig (bland annat) så kan det hjälpa att se på DCI Gene Hunt när han svär och står i. Men när man sett alla avsnitt så förstår man att han skäller värre än han biter. Han blev snabbt min favorit i serierna. Rekommenderar dem varmt. :-)

För den som inte vet vad det handlar om så kan jag väl kort säga att polisen Sam Tyler (John Simm) är med om en olycka år 2005 och hamnar i koma och vaknar upp 1973. Han väntar hela tiden på att vakna upp till sitt vanliga liv men kan ändå inte vara riktigt säker på om han drömmer eller om han har blivit galen. Eller om han faktiskt lever på riktigt i den där världen.

Hans chef, Gene Hunt (Philip Glenister), är en polis som inte håller så hårt på reglerna. Nåt som Sam är väldigt noga med nämligen så det blir en del tjafs dem emellan...

Ashes to Ashes är en fortsättning som utspelar sig på 80-talet istället där en kvinnlig polis råkar ut för ungefär samma sak som Sam, fast på ett lite annorlunda vis. Fantastiskt bra serier båda två. Tack för det tipset Carina. ;-)

Och nu har jag blivit hungrig. Viktor har åkt med sin pappa, han ska vara hos honom en vecka, så det är lugnt och väldigt tyst här hemma. Snart är det dags för chips också. Mums! :-)

Ha en härlig fredag med möe gôtt å äte!

Kram!

Konsten att koka vaniljsås och att "motvärka" fibro

Visst är det för träligt att koka vaniljsås... Den bränner ju vid på en sekund så man får ju vispa ihjäl sig för att den inte ska sätta sig fast i grytan. Stånk! Vi har lite paj kvar så jag gjorde lite mer vaniljsås förut så vi skulle ha en skvätt till pajen. Jag vispade för allt jag var värd men tji fick jag, det blev bränt i botten. Nu klarade sig själva såsen, tror inte den tog smak, men ändå. Kanske ska börja med att köpa färdig, sån där de har i kyldisken... men det blir inte riktigt samma sak... och dyrt blir det också.

Apropå gårdagens inlägg om den där snubben från Australien och att jag skrev ut hela hans namn... det var inte illa menat. Tanken slog mig nämligen att nån kanske skulle tycka att jag var lite elak. Men jag tror knappast att någon som läser här är bekant med honom. Eller? Inte att han själv läser här heller. :-) Inget ont om Mr Williams. Han tog en rövare som inte lyckades. Och det får ju han stå för. Det knepiga är hur någon kan, genom att läsa min profil på Skype, komma fram till att henne måste jag få kontakt med. Där står nämligen endast mitt namn, min ålder och vilket land jag bor i.

Men vi fungerar ju alla olika. ;-) Friskt vågat, hälften vunnet som det heter. Fast det stämde ju inte i detta fall då.

Idag har sommaren gjort visit. Det var så varmt förut att man kunde tro det var juli eller så. Men istället står det ju snart oktober i almanackan. Jösses vad dagarna går fort. Jag och min fibro har kommit rätt så bra överens den senaste tiden. Nog för att den försöker golva mig ibland men den vinner inte lika ofta nu för tiden för jag har fått verktygen att motverka. Eller motvärka kanske jag ska säga. ;-) Jag har ju ständigt värk, den molar i bakgrunden, som en kuliss ungefär, men den är inte lika övertagande som förut. Trött blir man ju av att ha ständig värk men det finns så mycket som gör mig glad att allt ändå känns så mycket lättare att stå ut med.

Kort sagt; det är så skönt att äntligen kunna känna sig som en människa igen efter att ha levt som i ett mörkt hål väldigt länge.

Nu ska jag kolla in länkar till nåt som heter Jonssons Onsdag. Nåt som Adde skickade till mig igår kväll. Det var nåt med Galenskaparna men jag hade aldrig hört talas om det förut.

Och nu har vi kommit fram till kvällens sportsändning. Kanske nåt för dig Kjell? ;-)

Ha det gôtt. Kram!

Att bli "friends and more"...med en aussie?

Igår fick jag en förfrågan, via Skype, från en Roger Williams, 49, i Australien. Jora. Han skrev att han läst min profil (på Skype) och ville säga "hi" och tyckte vi skulle "get acquainted" och att vi kanske kunde bli "friends and more"... Hm... Men jag ignorerade honom. Det har kommit några sådana vänförfrågningar med ungefär samma budskap och det är jag inte intresserad av. Nu kan man ställa in så man bara får meddelanden från de man redan har på sin lista, och så hade jag ett tag men jag ändrade tillbaka igen på lattjo för ett tag sen.

Men bara för att jag har Skype är jag ju inte ute efter dejter. Jag har det ju mest för att chatta med Adde. Och hur kan den där Roger i Australien veta om jag är ledig för att bli "friends and more" ? :-) Jag kunde ju vara lyckligt gift och inte alls aktuell på marknaden. Jag är inte ute på marknaden även om jag inte är gift. Så är det med det. ;-) Sånt har inte jag tid med.

Idag har vi varit på möte med Sensus och Bilda och lämnat ifrån oss vår kära utställning för vidare transport till nästa ställe framöver. Det kändes lite svårt i och med att vi jobbat med den så länge, den är ju vår liksom. Men vi ska skriva en slags instruktion om hur vi har tänkt att den kan ställas upp, påpeka och tipsa och så. Det blir ju lättare för de som ska ställa upp den för vi är ju inte där och gör det.

Sen diskuterade vi också möjligheterna till att ge ut dikterna i bokform. Återkommer väl till detta längre fram när jag vet mer. :-)

Nu ska jag nämligen sätta mig och sticka sockor så nu har jag inte tid att skriva mer för närvarande...

Kram!

När jag ser såna här bilder så vill jag väldigt gärna vara hund. :-) Tänk att ligga så här i en soffa och bara må gott...

Äppelpaj och nyhetstörstande toabesökare...

I lördags hade Erika med sig mer äpplen och idag hade jag både tid och ork att ta reda på dem.

Dagens resultat, två smulpajer som står och svalnar.
















Idag har jag grejsat med att scanna in bilder för att sen laminera dessa för att ha till minneslådorna. Här håller jag på med lamineringen.

Och precis när jag tagit fotot så upptäckte jag att jag även fick med en kopia på den där artikeln i Värmlandsbygden som jag pratade om för ett tag sen. Lisbeth hängde den där för alla att läsa. Tyvärr så gick det ju inte att läsa den på tidningens hemsida utan man måste köpa tidningen. Jag har den i mitt fack, kanske jag kan scanna in den och få till det på nåt vis så jag kan lägga in den här. Om nu nån är lite nyfiken på vad som sades.



De bilder jag scannade och laminerade handlade om fabriken och dess nedläggning. Så jag tror att folk från bygden skulle tycka det var roligt och intressant att ha med det i minneslådorna. Sitta och minnas hur det var när fabriken faktiskt var igång, vilka som jobbade där och hur det luktade så bedrövligt äckligt hela tiden. ;-) Kan tala om att det luktade äggfis. Inte det trevligaste att känna så fort man kom åkandes in i samhället. Hehe... Det luktade inte så illa hela tiden efter vad jag minns men när det luktade så gjorde det det ordentligt om jag säger så.

Sen hade jag lite brått imorse, ja jag vet inte var tiden tog vägen riktigt. Så därför tog jag med datorn in på toa. Ja vaddåra? Det är viktigt med nyheter. Likaväl som man tar med sig en tidning in... Och jag vet att jag inte är ensam om detta. ;-)

För den som anser att det är väldigt ohygieniskt att ha sin laptop med inne på toan kan jag säga; var inte orolig. Jag är extremt noga med hygienen, undersköterska som jag är och allt...

:-)

Ha en fortsatt bra dag! Kram!

Lycka är... bland annat ett städat badrum

Ibland får jag en sån där härlig lyckokänsla när jag sitter här i mitt rum vid datorn, med min lilla lampa tänd, och Viktor sitter i sitt rum, med sin lilla lampa tänd, framför sin dator och jag hör ett och annat fniss från honom när han ser på nåt roligt.

Jag sitter och mår gott för att vi har det så mysigt helt enkelt. Sitter och trivs liksom. Sen är det ju inte helt fel att jag faktiskt städade badrummet idag. Det är ett väldigt trist rum att städa för det blir så mycket bôs och kladd överallt. Gammal duschkräm och schampo, spegeln som är full av tandkrämssprätt. Ja ni vet... Men nu är det rent därinne. Härligt.

Idag har det varit ledigt från skolan och det kändes också mysigt. Redan igår gick jag omkring och mös över att både jag och Viktor var lediga idag. :-) Vi trivs väldigt bra ihop det kan ju bero på det. Nog för att vi blir lite osams ibland, det blir ju alla då och då, men det är inte särskilt ofta. Det enda som kan göra mig stressad är att han alltid är hungrig. ;-) Men där är han nog rätt så lik de flesta gossar i den åldern. Det är ständigt frågor om när vi ska äta och vad.

Här sitter jag alltså och är nöjd och myser. Det är en härlig känsla. Då kan det vara bra att skriva ner hur man känner just då, spara det på det viset, så man kan ta fram och läsa när man har nån deppig dag och allt känns sketet.

Kram!

Den här filuren gör mig också väldigt glad. Här tillsammans med sin leksaksigelkott.

Favoritmusik

Min absoluta favorit att lyssna på just nu är Adele. Denna engelska tjej som sjunger så håren reser sig i nacken. :-) Älskar hennes skiva som heter "Adele 21". Det är så mycket soul i denna unga tjejs röst och jag hoppas verkligen att hon stannar kvar länge i musikvärlden. Sen älskar jag det faktum att det inte är en trådsmal blondin som hoppar omkring på scenen som en galning med nästan inga kläder på. Hon behöver inte det för att sälja sin sång och musik, det räcker med att hon framför den. Läste nånstans att hon menade att hon inte gör musik för ögonen utan för öronen. Och det är väl faktiskt det viktigaste eller hur?

Och nu för tiden är det inte många artister som låter lika bra live som på skiva. Men det gör hon.

Höst innebär beställning av skolfoton och nystart av teveserier.

Igår kanske det verkade som om jag hade gått vidare med annat, att jag lagt allt med utställningen åt sidan, men så är det inte. Förmodligen kommer jag kanske också att delta på andra ställen i samband med att de sätter upp den om de vill att jag ska vara där. Men det är ju sånt som de som bokar utställningen får tala om i så fall.

Första steget är taget och nu får det rulla på och jag hoppas det blir som ringar på vattnet. Kampen för ett värdigt liv även som sjuk är väldigt viktig. Jag minns vid nåt tillfälle då jag frustrerad hade skrivit ett brev eller kanske mail till min socialsekreterare och hon uppmanade mig att istället vända mig till regeringen med mina åsikter. Hon har ofta sagt att jag inte hör hemma hos socialen utan hos F-kassan men jag har ju också förklarat för henne att F-kassan inte bryr sig om det. Och det spelar ju ingen roll att hon tycker så, jag tycker ju också så och har gjort hela tiden. Inte har det hjälpt. De sa ju så även på arbetsförmedlingen när jag var där och genomgick en massa utredningar och gjorde arbetsprövningar som inte funkade. Det hjälpte inte att de tyckte så de heller.

Men hon menade väl att jag inte skulle vända mig till henne med mina åsikter utan gå högre upp direkt. Jodå, det är nog möjligt att jag gör det så småningom men i det här fallet måste man börja lite längre ner i trappan.

För att det ska bli nån ändring så måste folk (de som är friska och som tror de aldrig blir sjuka själva) uppmärksammas på hur det faktiskt blir när man är sjuk och blir dåligt behandlad. För jag tror att många inte förstår det. Och även om vi ser massor med tidningsartiklar och teveintervjuer med folk som då kallas för "enskilda fall" så räcker uppenbarligen inte det. Beskrivningen av situationen många hamnar i måste gå djupare än så. Bli mer personlig. Det ska kännas liksom.

Detta är vad utställningen av dikterna handlar om.

Ju högre upp i trappan man kommer med så många som möjligt bakom sig som extra stöd desto bättre. ;-)

Sedan är ju systemet på socialen helt galet uppbyggt för det är alldeles för mycket konstiga regler. Nu kan man ju ha tur med sin handläggare men så får det ju heller inte vara. Man ska kunna lita på att folk som jobbar på socialen vet vad de ska göra och att de är till för att hjälpa, inte stjälpa, svaga, sjuka och drabbade människor. Det var väl mycket detta jag hade åsikter om när jag skrev det där frustrerade brevet till min handläggare. Det finns så mycket dumt när det gäller hjälpen till människor i nöd så det är bedrövligt. Ack.

Ett nytt system som gäller för de som är sjuka, som inte får hjälp av F-kassan, borde införas. Vi är inte i samma situation som de arbetslösa (de som är friska och inte kan få a-kassa) med försörjningsstöd. Men kanske måste vi ändå tvingas leva på extremt lite pengar i flera år i och med att F-kassan vänder ryggen åt oss. Vi klarar ju inte att jobba, vilket de som är arbetslösa gör om det dyker upp nåt jobb som de kan ta.

Och det är inte alla kommuner som har projekt som sjuka kan delta i. Inte vad jag vet. Det projekt jag var med i var ett EU-projekt. Det ska bli intressant att se, om någon utredning görs, hur resultatet blev. Jag vet ju hur det gått för mig men inte för alla de andra som varit inskrivna.

Så systemet på socialen skulle behöva en uppdatering utifrån hur allt ser ut just nu. Och blir det någon gång en ändring (vilket jag hoppas) så är det väl ingen konst att återigen lägga om systemet. Kanske till att ha det som det är tänkt; endast tillfälligt.

Idag kom Viktor hem med en beställningslapp med sitt skolfoto på. Jag sa strax innan fotograferingen att jag skulle beställa den här gången om han blev bra på fotot. De senaste åren har de inte blivit så bra och jag har heller inte haft råd att köpa foton som bara var sådär, men nu hade jag lovat i alla fall om det blev bra. :-) Det blev rätt så bra. Han såg lite lurig ut. Jag tyckte först att han såg ut som om han hade ont nånstans. Själv var han nöjd med det. "De på skolan tyckte jag såg slug ut", sa han. Och det har de rätt i. Nu har jag i alla fall fyllt i lappen så nu kommer det väl foton snart. Nåt för mormor att sätta i plånboken kanske. ;-)

Hösten innebär ju start av många teveserier och jag ser fram emot det. Sista säsongen av Spooks har dragit igång. I söndags gick första avsnittet på BBC. Det kanske var dags med en avslutning på serien, den har ju ändå hållit på i tio säsonger. Inte dåligt. Och alla avsnitt håller så hög kvalitet att man kan se dem flera gånger om utan att bli trött på det.

Längtar också efter att Fringe ska sätta igång med säsong 4. Ska bli spännande att se vad de hittar på för klurigheter den här omgången. :-) Tror det börjar imorgon faktiskt. Detta gäller alltså USA, här tar det väl ett tag innan nya avsnitt kommer.

Och imorgon är det fredag. :-)

Kram!

Nyaste gänget i Spooks.

Muffins och värmländska små verser

"Di sjonger så myck
ôm kärlek
nu för tia
Sôm ôm di vesst va dä va

Int vet di dä

För ä dä rekti kärlek
å rekti årning på känslera
då går att tia ôt
te anne än sjonging"

Stig Berg ur Fôlkprat 2

Ett litet citat på värmländska (nykroppamål för att vara petig) ur en av de tre böcker med "Fôlkprat" som jag har och som jag älskar kan jag väl lugnt säga. :-) Det är många hundöron i dessa böcker så jag snabbt ska hitta de dikter/verser som jag gillar allra bäst.

Idag har jag och Lisbeth varit iväg och hämtat de papper/protokoll som vi för några veckor sedan lämnade in till ett bokbinderi. Nu hade vi fina böcker med oss tillbaka. Vi passade på att fika också, precis som förra gången. :-) Jättemysigt. Och väldigt gott.

Apropå fika... Igår fick jag ett ryck och gjorde muffins. :-)

De tog slut idag för det blev inte så många. Det var ju en bedrift att det fanns några kvar tills idag faktiskt. ;-)















Nu när utställningen, eller vernissagen kanske jag ska säga, är förbi så är det dags att sätta igång med nästa projekt; födelsedagsfesten som vi ska ha i november. Vi ska sammanställa häftet med årtal och sångtexter i en uppdaterad version och så småningom skicka ut inbjudningar. Sen kan man ju också börja grunna på hur man ska klä ut sig på festen så man har det klart i god tid.

Avslutar med ytterligare ett citat ur Fôlkprat (den första boken)

"Dä va fôll att en jäkla tur
att ja inte ble politiker
för då ha en fått stått där
å lôva
å lôva
å lôva
att allting skulle bli bätter
bare bätter

Tocka ljuging
skulle inte ja ha ôrke mä"

;-)

Kram!

En magisk kväll

Idag var jag uppe med tuppen. Eller det vet ju inte jag förresten, när går tuppar upp? Jag känner ingen tupp så jag kan inte riktigt säga när det är uppstigning för en tupp. Om det är tidigare än klockan sex, då jag vaknade men inte klev ur sängen än på cirka en timme, så var nog tuppen uppe före mig. :-) Kanske för att värma upp rösten inför allt galande och så...

Igår var jag väldigt trött. Och på tal om tuppar... jag fick ta mig en tupplur frampå dagen för jag orkade inte vara uppe. Men all den positiva energi som jag fick i torsdags kväll hjälpte mig genom tröttheten och värken som var extra svår igår, vilket inte var så konstigt med tanke på ansträngningen dagen innan. Och även från dagarna innan dess då vi förberett allt.

Jösses vilken kväll det var i torsdags. Jag hade så mycket känslor i mig under gårdagen och jag gick och log för mig själv och ibland när jag tänkte på vad folk sa till mig och skrev i gästboken så blev jag alldeles tårögd och lite lös i näsan. Det var fantastiskt. Och det kom så mycket folk, mer än vi hade kunnat hoppas på.

Det var längesen jag upplevt något liknande. Jag har nog förresten aldrig upplevt något liknande om jag ska vara ärlig.

Som jag skrev om i torsdags så led jag av sömnbrist men den kändes inte av alls på kvällen.

Om detta hade varit förra året hade jag aldrig klarat det. Om Carina hade frågat mig nåt sånt här då skulle jag förmodligen blivit skraj och sprungit iväg så långt jag kunde, det hade nog inte blivit alltför långt dock med tanke på orken, och gömt mig bakom nåt stort så jag inte syntes. Där hade jag sen stannat på obestämd tid.

Mitt liv har blivit så annorlunda sedan jag började min praktik. Och då menar jag ju förstås otroligt positivt annorlunda. Så är det ju när man hamnar på exakt rätt ställe. När jag stod och pratade med en journalist från NWT så sa jag till henne vid ett tillfälle att det kändes lite overkligt alltihop med utställningen, att jag fick nypa mig i armen för att fatta att det var sant. Hon undrade varför och jag sa att det var så annorlunda mot hur jag levt mitt liv förut. Men att det var annorlunda på ett bra sätt.

Vi blev intervjuade av radio tidigare på dagen och jag lägger länken här om nån vill kolla.

SR-intervju om utställningen

Jag gillar inte när folk ska fota en lite snett underifrån. Jag menar... nää... jag tycker inte det är bra. Man blir verkligen inte till sin fördel från en sån vinkel. ;-) När man (läs jag) blir äldre kan man få särskilda vinklar som man inte vill bli fotad i. Ehrm... fåfäng som man är. En del kanske har såna vinklar jämt, vad vet jag. Jag kan ju bara utgå ifrån hur jag själv känner. Och underifrån är ingen fördelaktig vinkel helt enkelt. Vid närmare eftertanke är det inte särskilt många som blir snygga från en sån vinkel...

Nåja. Idag skiner solen och det verkar bli en vacker höstdag. Än så länge är det bara sju grader här hos mig men det blir säkert mer frampå dagen.

Jag fick presenter och blommor på vernissagen. Det var så tjusigt så jag ställde upp allt på bordet när jag kom hem. Nu är ju, som jag sagt förut, min mobil inte direkt nån toppenkamera men ändå. Kunde inte låta bli. :-)










Viktor var ju inte med, han är inte så förtjust i jippon där det blir för mycket folk, så han var hemma. Men Carina hade skickat med mig chips och cider (alkoholfritt kanske ska påpekas) tidigare på dagen som han kunde mumsa i sig under kvällen. Vilket han också gjorde. :-) Med största glädje.

Vi bjöd på snittar, cider, chips och salta pinnar. Det är första gången jag ätit sånt i en kyrka. Så borde det vara oftare tycker jag. ;-)

Vi var tvungna att plocka ner allt redan samma kväll för det skulle vara en begravning igår, fredag, så då kunde det ju inte stå uppe. På måndag ska vi ställa upp det igen och sedan ska det stå fram till den 27 september då vi packar ihop och förmodligen skickar den vidare till nästa ställe. Var det blir har jag ingen aning om just nu.

Ha en härlig lördag! KRAM!

Carina tog en bild av mig när jag vandrade runt strax innan vi skulle plocka ner alltihop. Sådär i förbifarten. :-)

Rapport från en sömnlös utställare

Så var det dags då. Ikväll är det vernissage. (Gulp!)

Jag har sovit väldigt dåligt inatt, inte så konstigt kanske, men det är ju så typiskt. Somnade som en sten och sov gott i drygt tre timmar då jag plötsligt vaknade med ett ryck. Sen var det kört. Så fort hjärnan började knarra igång så var det som förgjort att somna om. Och så blev jag hungrig ovanpå allt. Suck. Jag slumrade väl lite på morgonsidan och klockan blev halv sju alldeles för snabbt...

Nåja. Det får väl gå ändå. Jag är ju ledig imorgon och får väl vila då. Värken i kroppen har varit extra besvärlig de senaste dagarna och om det beror på anspänningen och ansträngningen inför utställningen vet jag inte för det går ju fram och tillbaka annars med. Men det påverkar säkert.

Vi ska till kyrkan strax efter lunch och fixa det sista och då skulle visst nån från radio komma dit också. Carina hade fått en förfrågan och mailade till mig igår kväll om detta. Hon har ju skickat ut pressreleaser åt alla möjliga håll. Så det gäller att ha hjärnan fullt laddad idag. Vilket blir svårt med tanke på hur lite sömn jag fått... hoppas bara att rätt ord är lagrat på rätt ställe. ;-) Tänk vad bra om man kunde göra en diskrensning! Det kunde allt behövas.

Igår hade vi fullt upp med att placera ut dikterna och se till att de syns, står bra och att vi kan få plats med ljus och sånt. Vi använder allt möjligt som uppställningsplatser kan jag säga. Draperar stolar och annat med gråsvart tyg som vi sedan placerar pannåerna med dikter på. Vi använder också notställ, inte helt fel faktiskt. Kyrkan är sig inte lik sen vår framfart. Men det är ju fantastiskt att kunna använda en sån byggnad till detta.

Jag har alltid känt mig väldigt hemma i kyrkan här. Det kan ju bero på att jag lekte i närheten när jag var barn men det kan också vara en annan känsla av samhörighet med själva platsen. Och som jag sagt förut; kristen är jag ju inte men jag tycker väldigt mycket om själva kyrkan som sådan. Och även kyrkogården och området runtomkring.

Var hos min farmor igår och gav henne en specialversion av dikterna i ett häfte som jag fixade ihop häromdagen. Hon ser ju så dåligt och jag förstod ju att hon inte skulle kunna komma på själva vernissagen så nu kan hon istället läsa dikterna i lugn och ro hemma under sin skarpa lampa och sitt förstoringsglas. Hon blev alldeles tårögd när jag pratade om utställningen och även när hon fick häftet. Hon har hängt med i det mesta som stått i tidningar och talats om angående sjuka och utförsäkrade och särskilt under Påskuppropet. Hon är väldigt intresserad av och engagerad i det hela.

Nu ska jag försöka koppla av lite, sova går nog inte. Det är jag nog för stressad för. Men detta är ingen jobbig stress och jag vet att ikväll kan jag koppla bort allt och slappna av för då är själva starten klar. Själva startskottet liksom. Sen ska utställningen stå i kyrkan fram till den 27:e september för att åka vidare nån annanstans som jag inte vet ett skvatt om just nu. :-)

Om hjärnan inte tagit semester helt imorgon skriver jag en skvätt och talar om hur det gick. :-)

Kram!

Sommarvärme

I väntan på kaffe så sitter jag här och pustar. Har nyss kommit hem efter en lång och varm men väldigt trevlig promenad med Erika och Isac. Det är sommar ute igen, tillfälligt, och jag blev väldigt svettig.

Vi var och tittade på forsen som rusade fram vild och galen. Det var rätt häftigt att stå och se vattenmassorna som vällde fram. Och tanken kom direkt om hur det kan kännas att vara på plats vid en tsunami och se hur det kommer närmare och man inte tar sig nånstans. Vilken kraft det är i vatten.

Den som sett Sagan om Ringen och minns när Arwen viskar magiska ord till floden och det blir som hästar som galopperar och dränker de som jagar henne och Frodo så kan jag säga att det såg nästan ut som små hästar som sprang och hoppade i forsen när vattnet liksom tog sats för att komma fort fram.

Passade också på att samla ihop lite äpplen i Erikas trädgård för att göra paj av. Det blev rätt många äpplen i påsen. Räcker förmodligen till fyra fem pajer, kanske fler. Men idag blir det inget mer gjort. Nu är jag så trött. Men nöjd och glad ändå. Benen och fötterna värker ikapp men jag ska försöka sätta mig bekvämt och vila dem sen.

Och dricka kaffe och äta lördagsgodis i form av Twix och Mars (såna där små då förstås). Det går inte av för hackor. Viktor som inte var med på promenaden (och som börjar känna att en förkylning är på G) har redan ätit upp sitt godis.

Ha det gôtt! Kram!

Tillfällig energikris - kräver ransonering och akut påfyllning

Idag finns risken att det blir så här...













Eller kanske inte riktigt så illa. Men nästan. Jag känner mig lite lätt urlakad. Man borde ha ett rajtan-tajtan-batteri som Skalman har. Kanske kan höra med honom om han lånar ut sitt... Nån dunderhonung kan jag ju inte äta för då får jag ju ont i magen i tre dagar och det räcker allt till ändå med värk på alla andra ställen. ;-)

Idag har vi jobbat med collaget som vi ska ha med till utställningen. Sånt kräver tankearbete och idag hade jag en väldigt trött hjärna som gick lite på halvfart. Det är i alla fall så att vi klistrat upp papper från exempelvis F-kassan med lite olika innehåll som bakgrund. Och även domar på mina överklagningar och lite andra besked och ni kan väl gissa vad det handlar om då... ja just det; avslag. Alla namn är överstrukna med svart penna (för att ingen ska känna sig utpekad och stämma oss eller nåt sånt dumt) och viktiga textpassager är cirklade med röd penna. För största effekt. :-)

Vi ska ha dem i botten och sen klistra på foton och lite annat som symboliserar mitt liv under den här perioden. Jag tror det blir väldigt bra och rätt så effektfullt.





















Ett pingisbord kan man ha till mycket. Inte bara pingis.

En dinosaurie skymtar bland allt papper... ;-) Jag kan ju tillägga att det är inte klart än. Så ingen tror att det ska se ut så här. För det ska det inte. Lite mer ordning blir det allt. Jora så att...

Ha en go fortsättning på onsdagen! Kram!

Uppdatering om läget och en ledsam upptäckt...

Det är dags för en uppdatering tror jag. Om det är nån som är nyfiken. :-) Det var längesen jag skrev om det som händer just nu.

Idag var vi till kyrkan för att provsätta upp dikterna och bestämma var de ska stå och för att känna in stämningen. Det kändes bra. Material till personliga inbjudningar och affischer är klara och ska skrivas respektive sättas upp.

Och jag börjar bli en aning nervös. Vissa stunder så känns det helt okej men ibland så vet jag inte om jag kommer att orka med alltihop. Och då menar jag själva uppmärksamheten. Allt är ju väldigt självutlämnande men det är ju också det som är syftet med det hela. Och jag vill ju att folk ska veta hur det faktiskt känns att bli sjuk, misstrodd och dåligt behandlad av (vissa) läkare och F-kassan.

Syftet för mig med diktutställningen är inte enbart att få andra i min situation att känna igen sig och få tröst utan att nå fram till allmänheten. Så detta är verkligen en förlängning av Påskuppropet dock i väldigt personlig tappning.

Utställningen har fått namnet Vägen Upp. Detta tyckte både jag och Carina var ett passande namn. Det var Ingrid på Sensus som kom på det först och nämnde det vid vårt möte. Och nu när vi bestämt oss så känns det inte som om något annat passar.

Vår intervju (som jag nämnde för ett tag sen) var tydligen publicerad nu i alla fall och mannen som skrivit artikeln hade tydligen gjort även mig till diakon. ;-) Jag gick in på Värmlandsbygdens hemsida och tänkte länka men kunde inte finna hela intervjun, det var bara början av den. Ska kolla upp det.

I fredags läste jag att den isländske konstnären Georg Guðni var död. Han dog i juni endast femtio år gammal. Tydligen väldigt hastigt. En hyllning till honom finns på Viggo Mortensens förlags sida Perceval Press. Det var längesen jag var in och läste där och när jag skrollade neröver sidan så blev jag lite lätt chockad när jag såg det. Detta var nämligen den konstnär vars tavlor jag fick väldig inspiration av när jag var i Los Angeles då för längesen och såg utställningen som han och Viggo hade tillsammans. Jag är så glad att jag ändå fått se både honom och hans tavlor på riktigt. Först på utställningen i Santa Monica och senare i Stockholm på ett galleri på Östermalm.

Men de flesta av hans tavlor ska man se i en stor lokal för de kräver utrymme och det lilla galleriet i Stockholm gav dem inte nån rättvisa. För att kunna känna djupet behövs en stor lokal för en del är väldigt stora och om man står för nära försvinner det där första magiska ögonblicket när man dras in i målningen och det känns som om man kliver in i den och omsluts av den. Låter kanske märkligt och flummigt men så kändes det att stå framför hans jättemålningar av den isländska naturen.

Hans målningar gav mig till och med inspiration till en dikt och den är med på utställningen. :-)

Den symboliserar en av de ljuspunkter i min tillvaro som behövdes för att jag skulle orka igenom de jobbiga åren. Tur att jag har boken Strange Familiar som jag kan bläddra i när jag vill för där kan man även ta del av hans tankar i form av dikter.

Mistur, Fell og Dalur...

Ur mörka jorden
Kommer en melodi
Svagt hörs den
Förtrollande
Rör sig framåt
Uppåt
Tar mig med
Med ögonen halvt slutna
Ser jag ljuset längre fram
Dras dit
Melodin bär mig
Dimman följer mig
Känner ingen oro
Följer med känslan
Som tar mig dit
Där jag aldrig varit förut
Eller har jag det?
Värmen sprider sig
Längs ryggraden
Och det känns
Som om någon lindat in
Mitt hjärta
I bomull

(ELB 2006)

Här kan man gå in och titta på fler av hans målningar








©Georg Guðni


Ha det bra! Kram!