Idag var vi till kyrkan för att provsätta upp dikterna och bestämma var de ska stå och för att känna in stämningen. Det kändes bra. Material till personliga inbjudningar och affischer är klara och ska skrivas respektive sättas upp.
Och jag börjar bli en aning nervös. Vissa stunder så känns det helt okej men ibland så vet jag inte om jag kommer att orka med alltihop. Och då menar jag själva uppmärksamheten. Allt är ju väldigt självutlämnande men det är ju också det som är syftet med det hela. Och jag vill ju att folk ska veta hur det faktiskt känns att bli sjuk, misstrodd och dåligt behandlad av (vissa) läkare och F-kassan.
Syftet för mig med diktutställningen är inte enbart att få andra i min situation att känna igen sig och få tröst utan att nå fram till allmänheten. Så detta är verkligen en förlängning av Påskuppropet dock i väldigt personlig tappning.
Utställningen har fått namnet Vägen Upp. Detta tyckte både jag och Carina var ett passande namn. Det var Ingrid på Sensus som kom på det först och nämnde det vid vårt möte. Och nu när vi bestämt oss så känns det inte som om något annat passar.
Vår intervju (som jag nämnde för ett tag sen) var tydligen publicerad nu i alla fall och mannen som skrivit artikeln hade tydligen gjort även mig till diakon. ;-) Jag gick in på Värmlandsbygdens hemsida och tänkte länka men kunde inte finna hela intervjun, det var bara början av den. Ska kolla upp det.
I fredags läste jag att den isländske konstnären Georg Guðni var död. Han dog i juni endast femtio år gammal. Tydligen väldigt hastigt. En hyllning till honom finns på Viggo Mortensens förlags sida Perceval Press. Det var längesen jag var in och läste där och när jag skrollade neröver sidan så blev jag lite lätt chockad när jag såg det. Detta var nämligen den konstnär vars tavlor jag fick väldig inspiration av när jag var i Los Angeles då för längesen och såg utställningen som han och Viggo hade tillsammans. Jag är så glad att jag ändå fått se både honom och hans tavlor på riktigt. Först på utställningen i Santa Monica och senare i Stockholm på ett galleri på Östermalm.
Men de flesta av hans tavlor ska man se i en stor lokal för de kräver utrymme och det lilla galleriet i Stockholm gav dem inte nån rättvisa. För att kunna känna djupet behövs en stor lokal för en del är väldigt stora och om man står för nära försvinner det där första magiska ögonblicket när man dras in i målningen och det känns som om man kliver in i den och omsluts av den. Låter kanske märkligt och flummigt men så kändes det att stå framför hans jättemålningar av den isländska naturen.
Hans målningar gav mig till och med inspiration till en dikt och den är med på utställningen. :-)
Den symboliserar en av de ljuspunkter i min tillvaro som behövdes för att jag skulle orka igenom de jobbiga åren. Tur att jag har boken Strange Familiar som jag kan bläddra i när jag vill för där kan man även ta del av hans tankar i form av dikter.
Mistur, Fell og Dalur...
Ur mörka jorden
Kommer en melodi
Svagt hörs den
Förtrollande
Rör sig framåt
Uppåt
Tar mig med
Med ögonen halvt slutna
Ser jag ljuset längre fram
Dras dit
Melodin bär mig
Dimman följer mig
Känner ingen oro
Följer med känslan
Som tar mig dit
Där jag aldrig varit förut
Eller har jag det?
Värmen sprider sig
Längs ryggraden
Och det känns
Som om någon lindat in
Mitt hjärta
I bomull
(ELB 2006)
Här kan man gå in och titta på fler av hans målningar
©Georg Guðni
Ha det bra! Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar