Man hänger fortfarande med....

Man skulle kunna tro att jag faktiskt gått i ide, som jag skrev om sist, eftersom jag inte skrivit här på rätt länge. Men så är inte fallet. Det har varit fullt upp, och då menar jag inte i vanlig bemärkelse utan sett utifrån mitt perspektiv vilket inte är vad "vanligt folk" kan kalla fullt upp. Jag lever i en slow motion värld som innebär att jag måste ta tid på mig när jag gör saker på grund av min värkande kropp, det har jag nog nämnt förut så det ska jag inte tjata om igen. Tiden går men inte jag, skulle man kunna säga. Men huvudsaken är att jag får gjort det som behöver göras, sen får det andra vänta. Tröttheten är konstant.

De senaste dagarna har jag funderat allvarligt på varför så många unga killar inte har fått lära sig att ta hänsyn. Detta låter kanske diskriminerande men i mitt hyreshus bor en hel del gymnasieelever, även min lägenhet skulle använts för detta ändamål men behövdes tydligen inte och blev liksom över, den är lite ombyggd just av den orsaken men den är faktiskt mysigare så.

Och det är flest killar som bor i just detta huset. Det är ett smällande i dörrar, skramlande och brölande ständigt och då mest kvälls och nattetid. Deras dagliga liv börjar tydligen efter klockan 22 de flesta dagar. De måtte tro att de inte hörs alls. I våras så tog jag kontakt med de som är ansvariga för studentboendet och bad dem påminna ungdomarna om att folk vanligtvis sover på natten under vardagarna åtminstone eftersom man oftast går upp tidigt för att gå till jobb eller skola. Plus att jag nämnde att det fanns barn i huset som behövde sova. Fester på helger är undantaget för det bryr jag mig inte om ifall det är party på helgen. Men jag vill inte behöva stå ut med det varje vardagskväll. Vad de gör på dagtid fram till 22 bryr jag mig heller inte om. Anledningen till att jag lät en bovärd ta kontakt med dem var att jag ansåg att de skulle lyssna mer på en sån än på mig om jag gick dit och sa till dem. Mig kanske de bara skulle anse vara en sån där trist "gnällkärring". ;-)

Då fick jag veta av den som hade pratat med dem att anledningen till pojkarnas rumlande hade varit "ungdomligt oförstånd" och att de "växt upp i villa". Hm... Okej. Men sover inte folk som bor i villa då? Är de uppe hela nätterna och vrålar och stökar? Detta har jag inte uppfattat som vanligt hos nån familj som jag känner som bor i villa, inklusive min egen när vi gjorde det. Om det var nåt oväsen (vilket sällan hände) så blev den som utförde det tillsagd och fick också veta varför.

Jag fick inte riktigt ihop det där. För det måste ju ändå ha funnits föräldrar som kunnat säga till sina söner att det var dags att dämpa sig för att resten av familjen ville sova. Eller har de alla växt upp i ljudisolerade rum kanske... där kanske vi har svaret på frågan. Nej men allvarligt talat...

En helt vanlig vardagskväll lyssnade jag på musik i min mp3-spelare och hade rätt hög volym när jag tyckte mig höra dunsar och annat oljud trots detta. Klockan var lite drygt elva på kvällen. När jag lyssnade så hördes det mycket tydligt att det var två killar som var ovänner. Uppretade röster kom från badrumstrakten. Vid närmare lyssning så märkte jag att den ene stängts in i badrummet av den andre. Det var tyst i huset för övrigt, de hördes mycket väl så jag behövde inte ens anstränga mig för att höra.

Den som befann sig i badrummet kämpade för att komma ut och den andre (killen som bor i lägenheten) höll emot och dunsarna som hördes var när dörren föll tillbaka när den instängde gav upp för tillfället. Efter en stund släpptes han dock ut men sen började det dofta stark herrparfym i min hall. Det är väldigt dåliga dörrar här med dålig isolering så alla starka dofter som kommer utifrån trapphuset eller andra lägenheter smyger sig lätt in i min lägenhet. Som jag uppfattade det så hade något kastats, spillts ut eller gått sönder för det blev ett väldigt vattenblaskande och toaspolande en lång stund medan den kille som varit instängd klagade över att han luktade f*n. Förmodligen hade han då fått det på sig. Det blev tyst därinne runt midnatt.

Nu har inte den här killen som bor i lägenheten stört på nåt annat vis varken förr eller senare, förutom att inte han heller kan stänga en dörr utan att drämma igen den med full kraft, oavsett tid på dygnet, så jag brydde mig inte mer om det. Om det händer konstiga saker fler gånger och kanske mitt i natten kommer jag nog att knacka på och fråga vad som händer. Jag har pratat med honom som hastigast ett par gånger och han verkar för övrigt vara en lugn och samlad kille. Så att han flippade ur på det viset gjorde mig lite förvånad. För det var han som börjat bråka, så mycket förstod jag av deras upprörda samtal på andra sidan badrumsväggen. Hade det blivit värre bråk och inte lugnat sig hade jag kanske gått och knackat på redan den gången. Det var ju inget "vanligt" bråk, det vill säga lite ruff och gruff i all vänskaplighet som också är vanligt med kompisar och som jag ofta hör från pojkarna som bor på motsatt sida. Detta var nåt annat.

Min tanke efter detta, jag hörde ju mycket av vad de pratade om, deras röster var höga och upprörda men jag tänker inte återge samtalet, var att dessa unga pojkar inte alls är redo att bo själva. De må vara kaxiga och sturska utåt men innerst inne är de inte alls redo. Det bor tjejer också i huset, ett par stycken och dessa hör jag aldrig förutom när de skrattar på väg ut eller in till sina lägenheter om de har kompisar med sig. De smäller inte som galningar i alla dörrar och stänger inte in kompisar på toaletten och kastar toarullar och annat lösöre på varann. Inte som jag märkt i alla fall. Huset är rätt lyhört så det skulle man ha märkt.

Det var därför jag kom med den diskriminerande kommentaren tidigare, att pojkar inte fått lära sig att visa hänsyn. Att kunna tänka, när man ser att klockan är mycket och det är knäpptyst i huset, att nu kanske jag ska ta och dämpa mig lite, inte vråla och skrika, inte smälla i dörrar eller kasta bollar på väggen. Och ingen kan någonsin övertyga mig om att just pojkar har så mycket ungdomligt oförstånd att de inte ska kunna tänka på detta. Det är att nedvärdera pojkarna och det ska man inte göra. Däremot kan man ju fundera på hur deras föräldrar fostrat dem. För barn gör ju inte alltid som man säger, de gör som man gör. Och det gäller att föregå med gott exempel så mycket som möjligt.

Så jag tycker kanske att det skulle finnas nåt slags campus där de kunde bo istället för i vanliga hyreshus eftersom dessa fortfarande i mångt och mycket är barn. Då stör de ju ingen som behöver sova om nätterna eftersom de själva aldrig lägger sig före midnatt. ;-) De kan ju också behöva ha stöd av fler vuxna som har samröre med gymnasiet. Kanske äldre studenter som är utsedda som ansvariga för just "deras" hus/korridor. Är man 16-17 och kommer direkt hemifrån så kan det kännas väldigt jobbigt och man känner sig utlämnad. Jag flyttade själv hemifrån i den åldern. Bodde som inackorderad hos en familj i en termin och i en studentlägenhet nästa. Det var nog den jobbigaste tiden i mitt liv. Man skulle vara så vuxen och duktig när man helst ville åka ifrån alltihop och be nån annan ta hand om en.


Sen när man kollar nyheterna och får höra/läsa om massakern i Finland blir man lessen på riktigt... Ännu har jag inte sett en enda tjej inblandad i sånt här. (Diskriminering igen jag vet... men det är ju ett faktum.) Det är arga, unga män som utför såna saker. Och då frågar man sig hur det kommer sig att just pojkar är så arga och hatiska. Jag tror visserligen att det finns många tjejer som också är det och de skadar tyvärr sig själva istället, vilket inte är så mycket bättre. De agerar inte ut sin aggression utan vänder den inåt.

Men varför blir en ung människa så hatisk? Hur börjar det? Jag är mycket nyfiken på detta. Är det för få vuxna som bryr sig om barnen/ungdomarna? Har föräldrar och andra vuxna alldeles för fullt upp med sig själva och sina jobb? Vad beror det på? Det är en mycket viktig fråga att reda ut tycker jag. Det är väl alltid så att orsakerna aldrig letas fram, vi ser symtomen men bryr oss inte om att verkligen ta reda på orsaken. Ett mycket allvarligt misstag.

Ute ligger dimman fortfarande tät över hus och träd. Jag trodde att solen skulle komma fram och torka bort dimman men den har ännu inte orkat förbi molnen. Jag önskar alla en bra dag. Krama varandra, lyssna på varandra, bry er om varandra. Det är så enkelt att bry sig och lyssna på någon en stund eller ge en kram. Gör det. :-) Kram på er!

Dags att gå i ide.

Ugh! Jag är inne i min tröttfas igen. Jag har sådan med jämna mellanrum. Perioder då jag inte orkar annat än skumma igenom nyheterna på nätet, se på teve, se till att vi har mat och försöka orka genom dagarna. Det går åt en del energi endast till detta så nåt annat orkar jag inte. Det kan ju te sig rätt tråkigt från andra människors perspektiv men det är så det är. Jag är glad om jag orkar det vardagliga vilket då innebär endast det mest nödvändiga. Att ta hand om mig, Viktor och vårt hem så gott det går.

Så det kanske är dags att gå i ide. Om man ändå kunde det. Fast inte riktigt ännu. Den första delen av hösten kan vara rätt mysig. Och förresten, runt advent är det också ganska mysigt. Med alla stjärnor och ljus. Men om jag tar en liten snabblur då? Bara en vecka eller så?

Nä jag får nog klara mig ändå och vandra vidare i min trötthets dimma. Inget att göra åt. Ha det gott i hösten.


Den här lilla sötnosen däremot, han eller hon ska snart gräva ner sig i nån lövhög och sova för vintern.

Trötta tankar på en måndag

Det finns mycket som man skulle vilja ändra på, om man kunde. Men istället för att direkt ge sig på saker som är rätt så svårarbetade och kanske ligger långt bort från en själv så kan man ju i alla fall börja hemmavid.

Man kan se sig själv i spegeln och fundera på vem man är och om man blivit den man trodde man skulle bli. Eller om det kanske måste till en förändring för att det ska kännas bra. Det där med förändring kan vara både lätt och svårt beroende på från vilket håll man ser det.

Om jag förändrar mig, ändrar attityd, går in i ett annat sätt att tänka, så kan andra runt omkring mig reagera negativt om detta rubbar deras bild av mig. De är ju så vana vid att jag är på ett visst sätt och kanske har svårt med den nya bilden av mig. Även om det bara är en annan sida av mig själv som alltid funnits men som jag aldrig visat. Som jag kanske inte ens vetat fanns där.

Jag håller på att läsa en del kurslitteratur som ingår i Genusvetenskapen (är ej anmäld till kursen, detta gör jag på egen hand i ett slags förebyggande syfte om/när jag någon gång ska försöka läsa den på riktigt så har jag ett försprång liksom) och genom att läsa detta så har jag börjat tänka annorlunda. Jag har på allvar börjat ifrågasätta de normer som alltid gällt i min omgivning och även i de flesta andras. Detta har jag ju gjort tidigare också men kanske inte riktigt så som nu.

Normerna som handlar om män och kvinnor och hur vi ska vara. Detta är ju ett känsligt kapitel och någon forskare har gått ut och tvärsäkert sagt att "könet sitter i hjärnan". Och till viss del har hon (jo det är en hon men jag minns inte hennes namn nu) rätt för det är mestadels hur vi tänker som vi formar oss själva. Och tänker gör vi ju med hjärnan. (Förhoppningsvis.) Så helt fel har hon inte. Men att det skulle vara medfött, nej det tror jag inte alls på. Jag tror mer på individens egen personlighet i det fallet. Och hur man utvecklas i den miljö man lever i. Jag skulle önska att ingen människa skulle bli tvingad att utvecklas åt ett visst håll bara på grund av sitt kön. Vem har egentligen rätt att bestämma vem och hur just jag ska vara utifrån könet? Vilken färg jag ska ha på kläderna? Vad jag ska ha för frisyr? Och så vidare...

Sen att en person (förmodligen en man med makt) någon gång för längesen bestämt och stadgat att kvinnorna alltid skulle vara en andra klassens människa är ju skrämmande. Att kvinnor inte var myndiga att bestämma själva över sina liv, de fick inte ärva, de fick inte studera, inte arbeta och så vidare. Utan de skulle ha en man som förmyndare eftersom de ansågs inte kunna ta egna beslut, tänka själva.

Visst är det skrämmande? Jag har nog aldrig sett alltihop sammanställt på det här viset utan sett små fragment av det tidigare men nu när jag läst mer om det så har jag fått ytterligare upplysning som gör mig både arg, ledsen och frustrerad. I synnerhet när jag också läst att systemet byggts upp från att ha varit rätt så bra till att bli mycket sämre, ur kvinnans synvinkel. Det har hela tiden lagts till regler och ändrats lagar för att hindra kvinnorna ta makten över sina egna liv. Det har gjorts förändringar som försämrat kvinnors villkor. En del saker har ju varit bra också men de dåliga många fler. Jag menar inte att det ska bli tvärtom även om vissa kanske skulle tycka det vore en nyttig läxa för en del gubbs, utan det ska bli lika för båda könen. Ingen skillnad vad det än gäller.

Attityderna måste ändras annars får vi aldrig någon jämlikhet. Det har jag sagt förut men det tål att sägas igen. Både hos män och kvinnor. Kvinnor måste sluta se sig själva som offer, en del gör ju gärna det. Men det är ju heller inte så konstigt om en del kvinnor ger upp eftersom det krävs mycket mer av en kvinna än av en man i vissa situationer. Och ibland blir man trött, det måste ju erkännas.

Titt som tätt hör man folk, mogna vettiga människor, som säger att en kvinna alltid får skylla sig själv när hon blir våldtagen om hon har för kort kjol på sig eller om hon är berusad. Men vem i hela friden har sagt att de män som begår våldtäkt har rätten att göra så bara för det? Vem har gett dem tillåtelse att bete sig så bara för att kvinnan var klädd på ett speciellt sätt eller enligt vissa betedde sig som om hon (genom sin klädsel och sin utstrålning) ville ha sex när hon inte alls ville det?

På RIX fm imorse hade de tevenissen Filip Hammar på besök och de nämnde nåt om att han och hans kollega Fredrik Vikingsson (heter han väl?) hade kommit berusade till nån presskonferens, på lattjo. De hade blivit lite för fulla än de från början hade tänkt men att det var "en kul grej". Då diskuterades det om ifall det hade varit en kvinna som gjort samma sak och hur hon då hade kunnat blivit utsatt för mycket hårdare bedömning än dessa män nu blev. Filip höll med om att så nog varit fallet.

Men jag undrar vari skillnaden ligger? Det är väl lika urbota dumt oavsett vem det är som gör en sån sak? Det är det i mina ögon i alla fall.

Om en kvinna gör samma slags dumma saker som en man så är hon en mycket sämre människa än mannen. För de flesta anser att "hon borde ju veta bättre". Hm... Vad säger det då om männen, generellt sett... kan de inte tänka eller? Varför kommer de undan med så mycket medan kvinnor straffas hårdare?

Visst tål det att tänkas på varför det blivit så här och hur vi ska ändra på det?

Ha en bra måndag alla feminister. Och även ni andra. ;-) Kram!

Höstens dagar

Höstens dagar äro genomskinliga
och målade på skogens gyllne grund...
Höstens dagar le åt hela världen.
Det är så skönt att somna utan önskan,
mätt på blommorna och trött på grönskan,
med vinets röda krans vid huvudgärden...
Höstens dag har ingen längtan mer,
dess fingrar äro obevekligt kalla,
i sina drömmar överallt den ser,
hur vita flingor oupphörligt falla...

Edith Södergran

Atjooo!

Förkylningen som jag nämnde igår har slagit till med full kraft mot mig och idag kommer jag att få tillbringa min tid med näsdukar och nässpray. Eftersom jag alltid har en slags influensavärk i kroppen så blir den etter värre när en förkylning drabbar mig. Men man får stå ut tills det värkt klart.

I USA har presidentvalskampanjen utvecklats till en dokusåpa efter de senaste dagarnas skriverier om Mc Cains vicepresidentkandidats 17-åriga dotter som är gravid. Hennes mor (som är abortmotståndare och förespråkar återhållsamhet) har gått ut och sagt att naturligtvis ska tösen gifta sig med barnets far. Jaha? Gifta sig när man är 17 med en kille som, enligt egna utsagor på nätet och förutsatt att allt detta nu är sant, absolut inte vill gifta sig. Visserligen kan man ju tycka att paret hade kunnat använt preventivmedel men när hennes föräldrar (och kanske även hans) menar att man bara ska låta bli att ha sex och tror att det räcker att säga så... och inte kan informera om och poängtera att det är viktigt att använda preventivmedel... ja då blir det som det blir. I och för sig kunde ju ungdomarna ha använt sin egen hjärnkapacitet och tänkt till lite, för nog måste de väl veta hur barn blir till? Så totalt obildade kan de väl inte vara?

Detta med sexualundervisning i amerikanska skolor var uppe som ämne hos Dr Phil för ett tag sen. Eftersom USA har massvis med tonårsgraviditeter och även höga siffror när det gäller tonårsaborter så tycker man ju att de nån gång kunde dra upp huvet ur sanden och fatta att nåt behöver göras. Ungdomarna vill ju såklart ha information men tydligen inte alla (kanske det känns skämmigt för dem att prata om sånt vad vet jag) och inte den sortens information. Många ville faktiskt att avhållsamhet skulle gälla som regel. Sen när har den uppmaningen funkat då?

Det var nån hysterisk karl där som predikade som en galning om just återhållsamhet som det enda preventivmedlet överhuvudtaget, man skulle absolut inte ha sex förrän man gift sig, medan en ung tjej som var engagerad i att informera om preventivmedel satt bredvid och verkade som en mycket klok motpol mot hans galenskap. Sen hade de en stor, kraftig, färgad och till synes populär pastor som ibland sa en del kloka saker.

Han menade förstås också att avhållsamhet visserligen var bäst men att ungdomar måste få information om preventivmedel och att det var föräldrarnas ansvar att de skulle se till att barnen var rustade med rätt sorts etik och moral. Visst har han rätt i att mycket hänger på föräldrarna när det gäller den biten. Men det är också bra om skolan tar upp sex och samlevnad för det kan kanske kännas lite pinsamt både som förälder och barn att prata med varann om just detta. Det kan i vissa fall kanske vara enklare att ställa frågor till någon från RFSU till exempel.

Sex har alltför ofta förknippats med skam. I synnerhet bland de mest religiösa människorna. Man ska lära sig att skämmas över att ha sådana lustar och drifter vilket gör att många ungdomar, som inte får information om hur kroppen funkar, mår fruktansvärt dåligt när de inte kan göra sig kvitt hur de känner. Att ha sådana lustar är tydligen endast tillåtet när man gift sig enligt många kristna amerikaner. Sådan inställning hade folk för ett par hundra år sedan här i Sverige. Det kanske finns någon nu med med den inställningen men det är nog inte så många. Men nu har vi ju denna drift som en del av oss och då är det väl bra om vi lär oss hur vi ska hantera den istället för att blunda för den? Eller? Jag menar, den finns ju där hela tiden ändå.

En del av ungdomarna hade fortfarande inställningen att de skulle vänta till äktenskapet innan de har sex. Om det funkar för dem så är väl det okej. Men många gånger tror jag att en del tidiga äktenskap (och kanske mellan väldigt unga par) genom åren ingåtts enbart för att det skulle bli tillåtet att ha sex på "lagligt" vis. Jag kan ju inte säga om detta är sant, det är bara min åsikt och tanke. Det finns ju också, som synes, fortfarande folk som tvingas gifta sig enbart för att de väntar barn. Ett äktenskap kräver mycket arbete även när paret valt varandra, när de valt att skaffa barn. Men hur blir det när de båda är så unga som 17 och kanske inte alls vill gifta sig och tvingas leva tillsammans? Och har flickan själv fått välja att hon ska föda barnet? Det är ju också en viktig fråga. I synnerhet i just detta fallet med fröken Palin.

Mer information om preventivmedel behövs (till i första hand amerikanska ungdomar efter vad det verkar) så att de inte ska behöva hamna i en sådan situation där de tvingas gifta sig innan de ens börjat sitt vuxna liv. Nog för att det finns en del som väljer tidiga äktenskap och skaffar familj tidigt, och vet vad de vill ha, men de flesta har nog inte en aning om vad de vill när de är så unga. Det dröjer innan man har lärt känna sig själv och kan ta sådana livsavgörande beslut.

Min erfarenhet säger mig att det är bättre att stanna upp och väga för och emot ordentligt innan man gör sitt val. Ibland gör man kanske ett dåligt eller sämre val men då har man åtminstone tänkt igenom det ordentligt först och får därefter göra sitt bästa med det man valt. Eller försöka ta sig ur det och göra ett annat val. För man har alltid ett val. Det kanske inte alltid är ett lätt val man ska göra men ändå... det finns alltid ett val.

Nu ska jag fortsätta snörvla mig genom dagen, där finns det dock inget annat val. ;-) Kram till alla andra höstförkylda människor och resten också förstås, som inte är snuviga. Njut av att kunna andas genom näsan.






Här är mina trogna kompisar för idag. :-)

Fiffel och båg... eller?

För ett tag sedan prenumererade jag på 5-6 lotter per månad från Miljonlotteriet (IOGT/NTO). Men jag slutade när jag fick bevis för att man inte kunde vinna något annat än småvinster hur man än försökte. När jag beslutat mig för att spara de små penningvinsterna som jag fick på mitt vinstkonto, jag hade tillräckligt med tårtspadar, bordslöpare och annat krafs, så tänkte jag beställa ett stort gäng med lotter istället för att se om storvinsten kunde finnas bland dem. Jag sparade både länge och väl innan jag slog till.

Första omgången beställde jag runt femton lotter. Av dessa var det endast några få med vinst på och de var väldigt låga. Nästa gång blev det nog ungefär lika många lotter. Även där var det bara småvinster. När jag till slut beställt en massa lotter för de vinster jag fått så satt jag där utan någon som helst vinst och tomt på vinstkontot. Då sa jag upp min prenumeration. När det inte fanns en enda större vinst än så på så många lotter fick det vara. Och då hade jag ändå prenumererat i flera år. Och i spänd förväntan skrapat lotterna varje månad med samma nedslående resultat. Lägsta vinsten är 40 kronor och högsta är 5 miljoner. Den högsta vinst jag haft är nog 120 kronor på en och samma lott. Och då blev jag rejält snopen över att det var såpass... De lovar en vinst på var femte eller om det är var sjätte lott. Och även en slags vinstgaranti. Om man inte vunnit något alls inom tre månader får man skicka in en lapp och tala om det så får man nån sak som tröst. Men om man vinner en vinst på 40 kronor, då har man ju vunnit även om det är väldigt lite och då har man inget för att man kanske klagar.

Ju längre tiden går utan vinst, ju mer frustrerad blir man när man i häftet som medföljer lotterna läser om Agda 79 som vunnit fem miljoner eller om Nisse, 85 som vann en halv miljon. Det är mycket sällan det är folk mellan 30-45 som vinner storvinster. Och sen när de berättar hur många lotter de köpt varje månad, ja då förstår man ju att de till slut var tvungna att vinna nåt. En del prenumererar på minst tio per månad. De som redan har pengar är de som vinner helt enkelt. Vi andra får vara glada om vi vinner en tårtspade. ;-)

Nä då tror jag nog mer på Trisslotterna. Där kan man ju vinna pengar så man kan få utbetalt 25 000 varje månad i 25 år. Man vinner reda pengar, vilket jag uppskattar. Jag vill inte vinna resor, lyxbilar, köksutrustningar och annat. Nej pengar är ju vad man vill ha så man själv kan köpa sig det som behövs. Betala alla sina skulder och sen leva drägligt på resten.

Vore inte det en dröm så säg...

Höstens första förkylning är här. Viktor är snuvig men ändå rätt pigg så han är i skolan som vanligt. Vädret är gråmulet men ganska så varmt ändå. Jag kom på imorse att det ju faktiskt är september nu. Det hade jag inte tänkt på för vi har haft samma väder så länge att det inte är någon skillnad på sommar eller höst. Och så länge det inte snöar är jag glad. :-) Fast det är ändå nåt speciellt med hösten. Man tänder ljus och sitter och myser på kvällen. Och att ta en promenad en härlig höstdag är ju inte heller fy skam.