Isac fyller ett år idag!

Istället för att hurra för honom får vi väl skälla fyra gånger. :-)

Teknikens under

Inte för att jag riktigt förstår det men det har blivit så märkligt på bloggen. Saker som jag inte ställt in dyker upp och mina inlägg publiceras utan att jag vill det bara genom att jag råkar trycka på en tangent. Kanske jag har kommit åt att ändra på en inställning som jag nu inte kan finna igen. Jag har försökt att ordna teckensnittet i förra inlägget, det blev fel storlek, men inte lyckats förstå varför det blev fel. Men, men teknikens irrvägar äro outgrundliga. Så småningom så kommer jag kanske på vad jag gjort för tok. Kanske det är själva blogger som ändrats och att den mall med inställningar som vi förut haft blivit uppdaterad och jag liksom inte riktigt hängt med i det. Jag vill t.ex. inte ha nån stavningskontroll, den kommer automatiskt nu, det är så tråkigt med röda streck under ord som faktiskt finns i ens vanliga ordförråd men inte i ordlistan. ;-)

Solen skiner, det blåser lite höstaktigt idag men det är rätt skönt ändå. Jag tog en promenad i långsamt mak imorse. Det var inte så dumt. Och nu skulle det vara skönt med en tupplur. :-) Jag ska försöka hålla mig vaken en stund till.

Istället tänker jag bjuda på en dikt. Ha en bra fredag!

Höstens sista blomma

Jag är höstens sista blomma.
Jag blev vaggad uti sommarens vagga,
jag blev ställd på vakt mot nordens vind,
röda flammor slogo ut
på min vita kind.
Jag är höstens sista blomma.
Jag är den döda vårens yngsta frö,
det är så lätt att som den sista dö;
jag har sett sjön så sagolik och blå,
jag hört den döda sommarens hjärta slå,
min kalk bär intet annat frö än dödens.

Jag är höstens sista blomma.
Jag har sett höstens djupa stjärnevärldar,
jag skådat ljus från fjärran varma härdar,
det är så lätt att följa samma väg,
jag skall stänga dödens portar.
Jag är höstens sista blomma.

Edith Södergran

Ta vara på dagen idag.

Att göra varje dag viktig och värdefull borde vara något som man alltid skulle försöka leva upp till. Nu är det inte så. Men jag försöker så gott jag kan. Gårdagen slutade med mig i tevesoffan, tittandes på teve och läsandes i en bok när det var reklam. Så jag slog två flugor i en smäll där. Stängde av ljudet och läste tills reklamen var slut.

Viktor kom ju en liten stund också, eftersom han inte har fritids numer, så vi fick kramas och prata lite. Den här veckan är han ju annars hos sin pappa och hämtades lite senare på eftermiddagen. Han var glad som en lärka när han kom hem, svettig och pustig efter skoldagens slut. Sen ville han läsa boken Rädda Willy 3 (han hade sett filmen Rädda Willy under helgen och skulle förmodligen skaffa Rädda Willy 2 på dvd) samtidigt som han hade teven på med Cartoon Network förstås. Men han stängde också av ljudet till och från. Sådan förälder sådant barn kanske... hehe.

Jag får kämpa hårt med mig själv och min värkande kropp på morgnarna och jag har i några dagar, faktiskt, orkat släpa mig ut på en promenad innan jag ätit frukost, vilket är en bedrift att jubla för. Många gånger tidigare har jag tänkt att jag skulle gå ut men inte gjort det. Dagarna med Isac fick mig att tänka om. För hur trött jag än var och hur ont jag än hade i kropp och fötter så var jag tvungen att gå ut med honom. Och det var faktiskt ändå rätt skönt när jag väl var ute. Nu går jag ju inte fyra promenader om dagen alldeles för mig själv, en enda räcker mer än nog, men det är ändå en framgång, ett steg på vägen mot att må lite bättre. Även om jag aldrig kommer att bli fri från smärtan i kroppen eller tröttheten så kan jag i alla fall ha en någorlunda bra kondition. Och genom att jag faktiskt tar tag i just själva utgåendet så har jag också funnit känslan av mening med att gå ut och röra på mig. Tappar man gnistan så blir det ju liksom inte så mycket med nånting...

Men just nu skulle jag vilja sjunka ihop i en liten människohög och sova. ;-) (snark!)

Jag har alltid haft den där känslan av att jag vill vara till nytta. Då kan det kännas rätt bra att ha rört på sig tidigare under dagen och uträttat saker, då är det liksom mer tillåtet att sjunka ner i soffan (ganska tidigt) på kvällen kanske bli kvar där. För man behöver ju inte stressa omkring och göra saker hela tiden. Men om man ändå kan försöka klara av det som är planerat just för den här dagen, då tycker jag att man glad och nöjd kan sitta och se på Advokaterna eller kanske till och med That's 70's show. :-) Men jag ser ju inte på teve på det sättet när Viktor är hemma på heltid. Bara när jag är ensam. Det är en av singellivets stora fördelar, att göra saker utan att någon ifrågasätter det...

Nu är OS slut också, tack och lov för det, då kanske det blir plats i tidningar och teve till andra nyheter och andra program.

Och nu närmar sig presidentvalet i USA med stormsteg... och han har det hett om öronen mr Obama.

Jag hoppas verkligen att ingen tokdåre får ens en gnutta chans att mörda någon av kandidaterna. Att överhuvudtaget planera att mörda en presidentkandidat är ju så urbota dumt att man undrar hur det är ställt med folk over there. Fast det har man ju undrat länge i och för sig. Om man lever i en demokrati (som de ju faktiskt gör) så bör ju alla få chansen. Ingen ska elimineras bara för att någon stolle personligen inte gillar just den kandidaten.

Sen att det fanns droger med i bilden gör ju inte saken mer förståelig. Nog för att droger vränger till världsbilden för folk men ändå, det är nog rätt så tunt under håret på de som ägnar sig åt dylika tankar och sysslor, oavsett om de drogar sig eller ej. Vapenlagarna i USA tillåter ju vilken sinnesjuk typ som helst att skaffa sig ett gevär eller en pistol. Jag kan inte förstå hur de tänker. Jag måste skaffa en pistol ifall någon kommer och hotar mig med pistol. Om ingen tänkte att de måste ha ett vapen utifall att så kanske tillvaron där borta skulle se annorlunda ut. För det är nog också så ibland att de skjuter först och kollar sen. Så gör ju polisen där. De skjuter först och frågar sen annars riskerar de att dö själva. Och detta just på grund av att så många civila har vapen.

Tur ändå att man bor där man bor.

Ha en bra dag och glöm inte att ta vara på den. Och glöm inte ta på regnjackan och gummistövlarna idag. Det kommer att regna en hel del. Kram!

Äntligen!

Idag vill jag brista ut i Gert Fylkings kännetecknande "stridsrop"!

Satt här och läste som vanligt igenom de lokala nättidningarna och fann en ledarartikel i Värmlands Folkblad som jag verkligen rös av glädje när jag läste. Äntligen en man som förstått vad det handlar om utan att själv bli defensiv och arg och slänga ur sig invektiv. Och som dessutom talar om det i en ledarartikel.

Många gånger, på SVT-s forum bl.a., är män av den uppfattningen att om en kvinna är en aktiv feminist så hatar hon män, anser att män är djur, är förmodligen lesbisk eller överhuvudtaget dum i huvet. Och de män som visat sig vara feminister i debatten har heller inte haft det så lätt. En feminist hatar inte män. Inte generellt sett i alla fall. ;-) En feminist hatar själva systemet av orättvisor och hur detta system gynnar endast hälften av befolkningen, nämligen männen. Att män har en massa fördelar bara för att de är män.

Här har nu äntligen en man förstått detta. (Jo jag vet att Amir är en man.) Säkert är det fler med honom som också förstår men som inte säger så mycket öppet. Vilket är väldigt synd tycker jag.

Det är väl inte så konstigt att många kvinnor blir bittra och beter sig på ett ibland "störande" vis enligt vissa. De krav som ställs på kvinnorna är inte vad vi vill leva upp till. Inte alltid. Oftast måste vi också kämpa bara för att få finnas till.

Om fler män kunde läsa boken han tar upp, om fler män kunde öppna ögonen och se runt omkring sig hur det faktiskt ser ut så skulle det nog inte dröja så länge förrän det vore mer jämlikt. Och som Amir säger; "Hemma, i det privata, handlar inte bara om att dela hälften var på hemarbetet, det handlar också om att dela på de personliga valen. Det handlar om att män fortsätter vara individer, även i en familj, medan kvinnor avindividualiseras".

Huvet på spiken Amir!

Tog en promenad idag när jag vaknade och fick uppleva augustimorgonens bästa sida. Solen sken (äntligen) och värmde skönt. Det doftade gott av äpplen och vått gräs. Jag önskar bara att jag tagit med mig kameran för Klarälven låg alldeles blank och träden längs kanten speglade sig i vattnet. Det var så fantastiskt vackert att det nästan tog andan ur mig.

Hoppas det får vara soligt hela dagen. Man blir allt på lite bättre humör när man får solljus i ögonen, istället för regn, när man går ut. ;-)

Isac är tillbaka hos sin matte, båda är nog lika lyckliga för detta. Viktor åkte till sin pappa igår. Så jag har bara mig själv att umgås med idag. Ska försöka göra det bästa av det.

Kom ihåg: Dagen är din. Ta väl vara på den för den kommer inte igen.

Kram!


Foto över Klarälven, hösten 2005, taget från min speciella "tänkarplats".

Äntligen fredag...

... kanske någon utropar idag. Jag vet inte om jag utropar det men det är rätt skönt ändå att veckan är slut och det är helg snart.

Läser på nättidningarna och försökte hitta något spännande men det finns inte så värst många andra nyheter än om OS just nu. Hörde igår om att den där lilla handen som finns på stolparna vid alla övergångsställen, där man ska trycka för att ljuset ska slå om fortare, ses som någon slags gudssymbol och kunde bara skaka på huvudet. Det visar ju bara var man ska trycka, eller rättare sagt att man ska trycka, så att ingen ska stå där och fundera på om det aldrig ska bli grönt nån gång. Så enkelt är det. Varför ska en del läsa in så mycket onödigt i allt? I så fall får de väl sätta upp sådana trafikljus som reglerar sig själva så slipper man trycka alls och någon petig typ behöver inte störa sig på den lilla handsymbolen.

Jo en spännande och lite otäck nyhet var det i de värmländska tidningarna. De har funnit ett lik i Karlstad nu på morgonen. Sånt där tycker jag är ruggigt. Jag tycker överhuvudtaget att de finner många oidentifierade döingar rätt ofta runt om i landet. Folk går bort sig och en del hittas, andra inte. En del hittas ju som sagt döda och det är ju inget vidare precis.

Igår kväll blev det ett rejält åskväder, dagen hade varit väldigt varm och fin, och jag hade tänkt hinna ut med vovven innan det satte igång, ifall det kanske skulle hålla på länge när det väl började. Han behövde ju kissa och så... Men såklart hann vi inte det. Det var blåsvart på himlen åt alla håll, blixtarna började blixtra, och Viktor som var lite skraj ville inte vara ensam hemma den stunden vi var ute. Men det ångrade han nog sen... Isac gillade inte heller varken blixtarna eller mullret så han vågade knappt nosa. Vi hann hem innan det började regna. Sen tände vi stearinljus och satt i köket och åt kex och drack mjölk tills åskan var över. Då fick jag krångla på mig mitt regnställ och gå ut igen så Isac skulle få göra klart liksom. Sen var det minsann skönt att få komma in och ramla i säng.

Det hade varit en bra dag för Viktor i skolan igår och jag kände att jag kunde pusta ut när han kom hem glad som en lärka. Idag ska de fotograferas och han valde omsorgsfullt ut en t-shirt imorse. :-) Det blev en svart t-shirt. Han sa inte ett ord om att han inte ville till skolan idag utan allt var toppen. Att vi sen glömde den film (Narnia - Häxan och Lejonet) som han skulle ta med till fredagsmyset som de brukar ha på eftermiddagen, var ju mindre kul. Så jag lovade att gå dit lite senare och lämna filmen. Hoppas nu att hans goda humör håller i sig ett tag till. Förmodligen så fann de på något som gjorde honom intresserad och då var det liksom inga problem. Det är just det, att finna på nåt som fångar hans intresse och som han vill lära sig mer om. Då är han fast sen. :-)

Fick plocka bort en fästing på Isac förut och det var ju ingen höjdare. Den var så yttepytteliten så jag önskade jag hade gått igenom pälsen direkt när vi kom in efter promenaden. Kanske jag hade kunnat se den då och tagit den innan den satt sig fast. Det är så svårt att få tag om de där små rackarna. Men nu är den borta.

Och nu vill jag få bort tankarna på äckliga kryp och istället njuta av...














...en solnedgång i Santa Monica...

Kram! Ha en bra helg alla!

Här sitter jag nu.

Det var ett evigt tjat från Viktor imorse om att inte gå till skolan. Han lät som en skiva som hakat upp sig. Och jag som stod och fipplade med Isacs sele, när vi äntligen skulle till att gå, blev svett och sa till slut: Om du ska tjata om det där får du tjata på någon annan. Vi var sena, Viktor ville inte gå upp ur sängen i tid. Trots att jag sa till honom att han kunde väl skynda sig lite för Isacs skull, så han slapp vänta så länge på att få gå ut och kissa.

Vi följde Viktor till skolan och så fort Isac förstod att vi skulle skiljas åt började han liksom prat-gnälla. Det är svårt att beskriva om man inte hört det men han låter som om han pratar samtidigt som han ylar lite. Han var mycket orolig för Viktor när vi gick vidare och gläfste lite lesset. Kanske han kände på sig att Viktor inte ville till skolan utan ville vara med oss istället.

Hur motiverar man en kille på 11 år att gå till skolan för att vilja lära sig mer? När killen ifråga är så emot allt sånt som han överhuvudtaget kan vara... Jag har förklarat och förklarat varför man ska gå i skolan och det är inte bara nu utan under hela hans skoltid har jag fått göra det. I stort sett varje dag. Det gick bra under ett par terminer men då kanske för att det var nytt, ny klass, ny avdelning och en annan uppläggning av undervisningen som passade honom och hans problem bättre. Eftersom han har Aspergers kan han inte, just nu i alla fall, gå i en vanlig klass. Han behöver någon som puffar på honom hela tiden, en vuxen som har tid och ork att stötta honom när han själv inte orkar. En som finns där och också lär honom lösa eventuella konflikter med andra barn. För de som har Aspergers kan inte sånt utan måste lära sig. Deras sociala kunskaper, eller empatiska känslor för andra rättare sagt, är inget vidare från början, detta måste i viss mån tränas upp.

Men nu har det där nya blivit gammalt och då har han tröttnat såklart. Det blir alltid så för honom. Först är det intressant och annorlunda men när han vant sig så ser han ingen vits med att fortsätta. Suck i bôtt. Han vill inte förstå att det finns massor som han behöver lära sig innan han slutar skolan.

För egen del börjar jag känna av i kroppen alla raska promenader som jag gjort de senaste dagarna. (Ajaj!) ;-) Så snabbt som jag går med Isac går jag aldrig annars och han är min draghjälp för annars skulle jag aldrig orka tillbaka hem. När jag är trött och har ont i ben och fötter så hjälper han mig hem. :-) Jag älskar att ta promenader men när jag går själv blir jag fort trött och det blir tungt att ta sig hem. Men när Isac är med så behöver jag liksom bara hänga med när tröttheten faller på. För det mesta tänker jag inte så mycket på det förrän jag är hemma och kan vila. Det är värre när jag blir kissnödig, som jag ju ofta blir, det är inte nådigt det.

Den här veckan har gått fort, det är ju redan torsdag.

Vovven ligger och mår gott på sitt täcke. Jag ska ta mig lite kaffe.

Morsning! :-)

Nu är det snart som vanligt igen.

Jag har inte gått i ide. Inte heller rest till främmande land och stannat där. Nej jag har varit rätt så mycket i närheten hela tiden men inte haft tid att skriva här. Och det har känts konstigt eftersom vanans makt är stor. Men idag är det skolstart och datorn är bara min en stund. :-)

Trots eländes elände och ännu mer elände så lyckades jag få Viktor att gå till skolan förut. Ja det var ju Viktor som tyckte det var elände att skolan börjar. Jag fick locka och pocka och få honom på bra humör vilket faktiskt gick till slut. Någotsånär. Isac är hos oss den här veckan så jag kunde inte vara med som föräldrarna får vara, om de vill och kan, allra första dagen. Det bjuds också alltid på fika efter själva "uppropet". Det är väl inget upprop i gammaldags stil utan mest en slags träff innan skolan börjar på riktigt imorgon. Viktor har de senaste veckorna bönat och bett om att få slippa gå till skolan mer. Han vill inte göra något annat än spela spel och ha roligt. Och var ledig förstås. Men jag tror att det kommer att gå bra när han väl börjat i gamla banor igen. Vi får väl se.

Typiskt nog så har det börjat regna och Viktor hade inget annat än t-shirt och shorts och sandaler på sig. Men han har inte så långt hem och han är alltid varm av sig så det gör nog inget om han blir lite blöt. Det är varmt ute men mulet och, som sagt, nu regnar det.

Frågade vår bovärd häromdagen, genom ett mail, om detta med rökning på balkongen och fick till svar att det enligt ordningsreglerna är tillåtet att röka på balkongerna. Näe... vet ni vad, då är det nog dags att ändra på ordningsreglerna som måste vara från 1959 då huset byggdes. För inte kan jag se det som något bra att folk som är rökfria ska behöva få in andras rök i sitt hem. Detta är mycket märkligt tycker jag nog. På den tiden visste man ju inte bättre.

Som jag nämnde så är Isac här denna vecka. Han är nyligen kastrerad så han har fått medicin i fem dagar och ska också ha en sån där plaststratt (även kallad "dumstrut" av mig) på sig, han behöver det bara på natten nu, så han inte ska komma åt såret. Han mår jättebra, såret läker och han bär tratten med fantastiskt tålamod. Även om han ger mig en och annan förebrående blick när jag sätter den på honom. Den är så stor så på skämt säger jag att han är den vandrande lampskärmen Isac. ;-) Och man kan också säga att han verkligen är "nyfiken i en strut" för trots att han stöter emot och fastnar överallt så kan han inte låta bli att försöka komma intill saker som han vill nosa på.

Regntunga skyar...

Å nu blir det mjosik!

Säger som Roy i Macken; det är för lite rock i lokalradion. Och det är för lite rock på min blogg. :-)

Kunde inte ladda hit själva videon (att se direkt på bloggen) för jag hade inte de program som krävdes. Så det blir en länk istället. Den här låten är en av mina absoluta favoriter. Både texten och musiken.

Gavin DeGraw - I don't wanna be

"Allt du säger kan vändas emot dig..."

Den frasen har man ju hört några gånger. I bland annat amerikanska polisserier där den anhållne får veta sina rättigheter. Men jag har ju inte blivit anhållen. Och ingen har läst upp mina rättigheter. Ingen advokat har jag heller.

Det enda som hänt är att jag inte kan jobba och behöver hjälp av socialen tills mitt liv har kommit på rätt köl igen. Om det nu någonsin gör det. Sånt kan man inte veta.

Fram till nu har jag klarat mig på det jag fick för huset. Men på grund av att allt dröjer, utredningar och beslut från andra instanser, så måste jag ju fortfarande leva och betala hyran och sånt. Om jag hade pengar skulle jag inte behöva söka hjälp, som jag försökte säga till människan från socialen som ringde tidigare imorse och som lyckades förstöra min dag genom att väcka alla slumrande tankar om kränkning av personliga integriteten till liv igen. Jag skickade in en ansökan för några dagar sedan men hon ville att vi skulle träffas också för det var så längesen tyckte hon. Jovisst. Vad tror hon har hänt sen sist? Det är ju inte mycket. Hyran har höjts med 50 kronor och jag har sagt upp fack och a-kassa. Jo, huset är sålt förstås. Det var ju viktigt.

Sedan maj och fram till nu har jag känt en nyväckt tro på framtiden men den blev lite naggad i kanten igen efter samtalet från socialen. När man inte längre har någon som helst ekonomisk trygghet kan man lätt bli drabbad av ångest och depression. Man ser inget slut på eländet och vet inte hur man ska kunna ta tag i någonting. Det är svårt att veta hur man ska orka utan att först få lite stöd och hjälp utifrån.

När man har kontakt med socialen så får man inte längre ha något privatliv. Man fråntas rätten till det genom att man behöver hjälp. Inte inför någon enda människa behöver man lämna ut sig så fullkomligt som man måste hos socialen. Inte känns det som om de vill hjälpa en heller precis. Och man ska uppfylla vissa villkor. Även om jag gör det är jag inte garanterad hjälp. Och om man säger "fel" saker så används det gärna emot en. Om man är duktig, ärlig och har skött sig hela livet så garanterar det inte att man får hjälp. Just det kan faktiskt vara en nackdel.

Och tänk om pengarna från husförsäljningen kanske kunnat räcka ytterligare ett tag... tänk om jag kanske kunde leva på vatten och luft, tänk om jag kanske kunde bo i ett skåp... eller kanske bara sluta leva... gå upp i rök, förångas eller så...
Hm...

I vissa fall har jag också fått höra att man ska låta räkningar gå till kronofogden, men är det inte för att undvika detta som man ska få hjälp av socialen? Det är ju de som ska se till att man kan få hjälp med att betala sina räkningar. Inte ska man väl behöva få kronofogden på sig bara för att socialen tycker att det är bättre? Då kan man stå där senare i livet och inte kunna få varken lån eller annat just på grund av den situation som socialen försatte en i under en svår period i livet. Men det struntar de visst i. Man ska kanske inte få fler chanser än en och sumpar man den är det kört.

Jag är berättigad hjälp utifrån de kriterier som finns men jag kan ju ha någon krona för mycket på kontot sedan två månader tillbaka och detta ska jag då leva på en gång till. Och nu när maten blivit dyrare måste de ju räkna om lite så folk kan få tillräckligt med mat att stoppa i sig eller åtminstone i sina barn. För vad föräldrarna äter kanske kvittar. Det är kanske inte så noga med oss... men vem tar hand om barnen om föräldrarna svälter ihjäl? Jo just det, det har jag nog kanske nämnt förut; socialen tar väl hand om dem och placerar dem hos andra mer välmående vuxna som vet bättre än att bli sjuka, arbetslösa och svaga.

Ja man kan bli bitter och ledsen på detta bemötande när man för en gångs skull besvärar samhället om stöd. Att hoppas på ett mirakel i form av en miljonvinst eller så är ju också svårt eftersom man inte har råd att köpa någon lott.

Trots alla motgångar med försäkringskassan och tidigare strul med socialen så har jag ändå mått ovanligt bra den här sommaren. Jag har mina stunder då jag inte orkar nåt alls och måste vila hela dagen men jag mår ändå bättre än jag gjort på länge. Ansvaret för huset tog mycket kraft och nu när det ansvaret är borta så har allt lättat betydligt. Förmodligen har jag också anpassat mitt liv mer till hur min kropp mår och kan utnyttja mina bra dagar på ett annat sätt. Även om jag ibland svär ve och förbannelse och är arg över den där jävla fibron som genom att ge mig migrän, muskelvärk och trötthet i stora mängder, oftast hindrar mig att göra det jag vill.

Men jag har bestämt mig för att inte låta socialen eller försäkringskassan knäcka mig. Och när jag har bestämt mig för något så brukar det faktiskt bli så... ;-)

Kram på er!

En alldeles speciell kram utdelas idag till min styvfar Kjell som fyller år. Grattis Kjell!

Och alla som är vänsterhänta, precis som undertecknad, kan också fira idag. För det är de vänsterhäntas dag idag.

:-)

Rapport från Regnland

Ja så var det så igen då... måndag alltså. Och efter en regnig helg så fortsätter regnandet även idag. Jag har varit frånvarande ett tag, min dator har varit invaderad av en energisk elvaåring. En ivrigt dataspelande pojke som hängav sig åt fiktiva strider i ett spel som heter Age of Empires. Men den här veckan får han invadera den dator han har hos sin pappa. Jag känner att det snart kommer att bli nödvändigt att storebror knåpar ihop en dator som Viktor kan få ha alldeles själv för jag hann knappt kolla mailen förrän han började gnöla om att han ville spela. Visserligen så sa jag nej ofta, och sa åt honom att han fick vänta en stund, men så fort jag lyfte rumpan från stolen så smet han hit och sen var det kört. ;-)

Men det gjorde inte så mycket för egentligen ska inte jag sitta vid datorn och hänga jämt i alla fall. Istället kunde jag läsa och göra annat som kanske inte blivit gjort om jag suttit vid datorn och glott.

Utanför är det ett fasligt liv för det ska läggas ny puts på huset mitt emot och på "mitt" hus ska balkongerna renoveras så i fredags tvättades balkongen med högtryckstvätt. Det blev väldigt rent och fint. Det tråkiga är att min gröna matta, en sån där som man har utomhus, var så blöt då, av allt regn, att jag inte kunde ta hand om den och ha den här inne. Den i-regnkläder-och- sydväst-klädde vänlige mannen på balkongen, sa att han kunde hänga den på byggställningen tills vidare. Men han hängde den hoprullad så nu vet jag inte hur den nånsin kommer att torka och själv kommer jag inte åt den där den hänger. Nåja det är väl en bagatell i det stora hela. Eller det ordnar sig, som man ju också kan säga.

Förra söndagen firade jag födelsedag. Och nu är det höst. Eller det är i alla fall så jag brukar känna varje år efter min födelsedag. Det är slut på jordgubbar, det blir mörkt tidigare på kvällen, det börjar bli rått i luften på kvällarna och det är harkrankarnas glada tid. (rys) Det känns höstigt och det kan inte hjälpas.

OS är i full gång vilket jag struntar fullständigt i. De får springa, hoppa, simma, cykla så mycket de vill, jag bryr mig inte alls. Sport har gått ifrån mig helt de senaste åren. Jag kan inte riktigt säga varför, förr var jag t.ex en hängiven hockeysupporter och älskade också att se på alpina tävlingar och även tennis faktiskt. Men nu bryr jag mig inte. Förmodligen för att jag kanske inte kan se det så enormt viktiga i att tävla i så onödiga saker. Jag tar det inte så allvarligt längre, sport ska ju vara kul men har blivit något som ställer enormt stora krav på sina utövare. Folk dopar sig för att vara bäst, de får enorma summor pengar om de slår en liten boll i ett litet hål långt bort... Att tjäna pengar på sitt intresse och ha det som ett jobb är ju helt okej men dessa fantasisummor är ju helt uppåt väggarna galet.

Det enda som är roligt med OS är Björn Walldes rapporter från sin fåtölj hemma i Stockholm, varje dag på RIX morronzoo...

Lika galet är det att betala paret Pitt/Jolie 90 miljoner för bilder på två små skitungar. Var kommer alla pengar ifrån? Nu vet jag att detta par lämnar pengarna till välgörande ändamål, så gjorde de förra gången med förra barnet, men varför kan dessa pengar inte läggas på välgörande ändamål redan från början? Varför måste två skådisar visa upp sina barn för att folk ska hosta upp miljonerna som de gömt nånstans? Det finns så många människor runt om i världen som är enormt fattiga, varför kan de inte få ta del av dessa pengar utan att kändisar måste visa upp sig och sina barn för att få dem? Märkligt eller hur? Jag kan nog aldrig sluta att förvånas över hur ytlig världen är. Det finns ju så mycket annat som är viktigare att bry sig om men folk (media, journalister, fotografer och andra) ägnar sig hela tiden åt det som är oviktigt. De blåser upp saker till enorma proportioner och vi andra går på det hela tiden! Om vi inte gjorde det så skulle ju ingen kunna hålla på så. Om folk struntade i att köpa de där tidningarna till exempel, det vore ju en första åtgärd.

Alla är vi människor och Brad Pitt är också en. Faktiskt. :-) Han går på toa, sover, äter och tar på sig byxorna ett ben i taget precis som alla vi andra. Så vad är det som är så märkvärdigt med just hans barn? Så att nån luddskalle gärna betalar 90 miljoner för det... Bara för att få första tjing på bilderna... man kan bara skaka på huvudet och undra hur det står till...

I alla fall. Förra veckan var vi på bio. Prins Caspian. En helt fantastisk film måste jag säga. Viktor var hänförd. :-) Jag har alla böckerna och har läst dem för barnen i olika omgångar. Jag gjorde också en uppsats på universitetet som handlade om Häxan och Lejonet så jag är insyltad i Narnias värld om man kan säga så. Det finns många betydelser som kan tolkas in i dessa berättelser, jag väljer själv att inte tolka dem direkt ur kristen synvinkel eftersom jag inte är kristen, jag njuter av historierna ur andra synvinklar. (C.S Lewis blev ju en hängiven kristen på äldre dar.) Och jag älskar Aslan, varje gång jag ser det där stora vackra lejonet så blir jag en aning snuvig. ;-)


















Jag säger bara en sak: Se den! :-)