Det enda som hänt är att jag inte kan jobba och behöver hjälp av socialen tills mitt liv har kommit på rätt köl igen. Om det nu någonsin gör det. Sånt kan man inte veta.
Fram till nu har jag klarat mig på det jag fick för huset. Men på grund av att allt dröjer, utredningar och beslut från andra instanser, så måste jag ju fortfarande leva och betala hyran och sånt. Om jag hade pengar skulle jag inte behöva söka hjälp, som jag försökte säga till människan från socialen som ringde tidigare imorse och som lyckades förstöra min dag genom att väcka alla slumrande tankar om kränkning av personliga integriteten till liv igen. Jag skickade in en ansökan för några dagar sedan men hon ville att vi skulle träffas också för det var så längesen tyckte hon. Jovisst. Vad tror hon har hänt sen sist? Det är ju inte mycket. Hyran har höjts med 50 kronor och jag har sagt upp fack och a-kassa. Jo, huset är sålt förstås. Det var ju viktigt.
Sedan maj och fram till nu har jag känt en nyväckt tro på framtiden men den blev lite naggad i kanten igen efter samtalet från socialen. När man inte längre har någon som helst ekonomisk trygghet kan man lätt bli drabbad av ångest och depression. Man ser inget slut på eländet och vet inte hur man ska kunna ta tag i någonting. Det är svårt att veta hur man ska orka utan att först få lite stöd och hjälp utifrån.
När man har kontakt med socialen så får man inte längre ha något privatliv. Man fråntas rätten till det genom att man behöver hjälp. Inte inför någon enda människa behöver man lämna ut sig så fullkomligt som man måste hos socialen. Inte känns det som om de vill hjälpa en heller precis. Och man ska uppfylla vissa villkor. Även om jag gör det är jag inte garanterad hjälp. Och om man säger "fel" saker så används det gärna emot en. Om man är duktig, ärlig och har skött sig hela livet så garanterar det inte att man får hjälp. Just det kan faktiskt vara en nackdel.
Och tänk om pengarna från husförsäljningen kanske kunnat räcka ytterligare ett tag... tänk om jag kanske kunde leva på vatten och luft, tänk om jag kanske kunde bo i ett skåp... eller kanske bara sluta leva... gå upp i rök, förångas eller så...
Hm...
I vissa fall har jag också fått höra att man ska låta räkningar gå till kronofogden, men är det inte för att undvika detta som man ska få hjälp av socialen? Det är ju de som ska se till att man kan få hjälp med att betala sina räkningar. Inte ska man väl behöva få kronofogden på sig bara för att socialen tycker att det är bättre? Då kan man stå där senare i livet och inte kunna få varken lån eller annat just på grund av den situation som socialen försatte en i under en svår period i livet. Men det struntar de visst i. Man ska kanske inte få fler chanser än en och sumpar man den är det kört.
Jag är berättigad hjälp utifrån de kriterier som finns men jag kan ju ha någon krona för mycket på kontot sedan två månader tillbaka och detta ska jag då leva på en gång till. Och nu när maten blivit dyrare måste de ju räkna om lite så folk kan få tillräckligt med mat att stoppa i sig eller åtminstone i sina barn. För vad föräldrarna äter kanske kvittar. Det är kanske inte så noga med oss... men vem tar hand om barnen om föräldrarna svälter ihjäl? Jo just det, det har jag nog kanske nämnt förut; socialen tar väl hand om dem och placerar dem hos andra mer välmående vuxna som vet bättre än att bli sjuka, arbetslösa och svaga.
Ja man kan bli bitter och ledsen på detta bemötande när man för en gångs skull besvärar samhället om stöd. Att hoppas på ett mirakel i form av en miljonvinst eller så är ju också svårt eftersom man inte har råd att köpa någon lott.
Trots alla motgångar med försäkringskassan och tidigare strul med socialen så har jag ändå mått ovanligt bra den här sommaren. Jag har mina stunder då jag inte orkar nåt alls och måste vila hela dagen men jag mår ändå bättre än jag gjort på länge. Ansvaret för huset tog mycket kraft och nu när det ansvaret är borta så har allt lättat betydligt. Förmodligen har jag också anpassat mitt liv mer till hur min kropp mår och kan utnyttja mina bra dagar på ett annat sätt. Även om jag ibland svär ve och förbannelse och är arg över den där jävla fibron som genom att ge mig migrän, muskelvärk och trötthet i stora mängder, oftast hindrar mig att göra det jag vill.
Men jag har bestämt mig för att inte låta socialen eller försäkringskassan knäcka mig. Och när jag har bestämt mig för något så brukar det faktiskt bli så... ;-)
Kram på er!En alldeles speciell kram utdelas idag till min styvfar Kjell som fyller år. Grattis Kjell!
Och alla som är vänsterhänta, precis som undertecknad, kan också fira idag. För det är de vänsterhäntas dag idag.
:-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar