Skogen

Skogen

onsdag 30 april 2008

Valborgsmässoafton

Idag är det inte lika fint väder som det var igår. Det är för tillfället mulet och regnet hänger i luften. I min ugn står en chokladsockerkaka och gräddas, tänkte vi skulle ha nåt extra gott till eftermiddagsfikat idag. Elvaåringen har precis kommit hem från skolan och ser nu fram emot några dagars ledigt.

Hoppas att det är uppehåll ikväll när vi ska kolla på raketerna. Klockan 22 ungefär så börjas det.

TREVLIG VALBORG ALLA!

Kramar från mig och Viktor.

tisdag 29 april 2008

Sommarkänning...

Idag är det fantastiskt härligt väder. Det blåser rejält men det är varmt. Och jag blir så lycklig efter att ha gått hela mörka vintern och längtat efter sol och värme.

Plus att jag nyss laddade hem via nätet (*hosthost* shhh...ehrm) låten Over you med Daughtry, min favoritlåt just nu. Det är heller inte så dumt. ;-) Den är såååå bra.

Jag får alltid mer energi när det blir sol och varmt. Och jag blir mycket gladare. Det tror jag att jag delar med många.

Imorgon är det fyrverkeri och jag och min elvaåring ska ut och titta på det. Sen får vi se om vi får hjälpa nån full ung kille att ta sig nerför trappor eller så. Förra året såg vi en kille som knappt kunde rikta in blicken framåt. Han stod och måttade in sig innan han liksom strumlade iväg. Sorgligt. Det stod i tidningar som jag läst på nätet nu på morgonen att det är bra om vuxna finns ute på valborgskvällen och verkligen är vuxna och naturligtvis föregår med gott exempel.

Jag kommer att finnas där. Och jag tror min elvaåring är mer vuxen i det fallet än många tonåringar. Så han hjälper nog gärna till han med.

Och i och med det fina vädret så har jag annat att göra än att sitta vid datorn och filosofera. :-)

Ha det gôtt!

måndag 28 april 2008

Tack och lov för nässpray!

Min elvaåring har varit "lite sjuk" i helgen. Han har snorat och hostat, haft ont i öronen och det har varit lite allmänt gnälligt. Som tur var så hade vi nässpray hemma så han fick sova på nätterna och andas samtidigt. Annars har jag nästan fått ont i bröstet av att höra honom "hissa" upp allt ända upp i hjärnan hela helgen. Igår kväll var det lite bättre och han somnade utan nässpray men på grund av att han varit enormt hängig och hostat en del så fick han vara hemma från skolan idag.

Om någon trodde att han inte skulle orka gå och köpa, och äta, lördagsgodis på grund av snuvan så trodde ni fel. Godis går ner även om han skulle ha hög feber. Endast medvetslöshet sätter stopp för det.

När jag satt i godan ro och läste lördagstidningen efter godishandlandet så hörde jag att det rasslade ute i hallen. Det verkade som om någon gick in men denne någon sa inget. Så jag gick ut i hallen och fick se en vilt främmande karl i rödrutig (flanell?)skjorta kliva ut så fort han kunde. Ja han hade naturligtvis mer än en skjorta på sig... men det var skjortan jag la märke till. Han sa hej och jag sa hej och sen stängde jag dörren.Jag blev så snopen att jag inte sa nåt mer. Det verkade som om han skulle till en av mina grannar. Han måste ha gått i helt andra tankar när han kunde gå så fel.

Om jag gjorde nåt liknande på grund av tankspriddhet skulle jag nog i alla fall be om ursäkt till de förvånade människor jag eventuellt stötte på. Inte bara rusa ut.

Eller som min styvfar gjorde en gång... (han kanske inte vill att jag nämner det men det är så himla roligt så jag måste - förlåt Kjell!) För rätt många år sen nu var han ute och gick med sin dotters lilla hund och gick i andra tankar vilket också hunden måste gjort. Gick in i fel port och uppför trappan och klev in i vad han trodde var hans lägenhet. Lägenheterna ser ju likadana ut i de där husen. Men i hallen såg det inte likadant ut. Konstigt, en annan matta låg på golvet. Den gick i rött. Underligt nog så trodde han fortfarande att han var hemma hos sig och att min mamma kanske bytt matta hastigt och lustigt medan han varit ute. Vilket han ju då inte kunde begripa varför hon gjort. Då ropade han inåt lägenheten: Är det jula' eller?

Sen gick det upp ett ljus, jag minns inte om de som bodde i lägenheten kom ut i hallen som stora frågetecken, jag tror det, och han fick rätt brått därifrån. Undrar också om han inte ville skylla på hunden... hehe... ;-) Han har fått utstå en hel del retsamheter från oss sen dess men det var så längesen nu och han vet ju med sig att han är tankspridd så han förlåter oss förhoppningsvis.

Jag låser alltid dörren när jag går ut en snabbis till soprummet eller tvättstugan eller ner i källaren. För man vet ju aldrig om nån bara kliver in. Och nu fick jag bevis för det! Inte för att sånt händer ofta men ändå. Man får vara beredd på allt! :-)

Annars har väl helgen varit rätt lugn. Men om man följer nyhetsrapporterna så har det varit väldigt mycket ruskigheter som uppdagats runt om i världen. Som vanligt kan man ju säga och det är ju bedrövligt i sig. Folk blir mördade, kidnappade och fängslade i massor av år, inlåsta av släktingar. Blev alldeles förtvivlad när jag läste om den där pappan som hållit sin dotter i fångenskap i 24 år och att hon fött hans barn, sju stycken, varav ett hade dött vid födseln, under dessa år. Vad pågår i en människas hjärna när det blir så? Vad hade hänt med mamman till flickan? Flickan, som nu är en kvinna på 42, har blivit berövad något som hon aldrig kan få tillbaka. Jösses! Vad kommer hända med henne? Hennes far har jag inte mycket till övers för, han blir väl inlåst kan jag tro. Så fruktansvärt sjukt beteende.

Vi blir bestörta över hur mördare slår till mot värnlösa, främmande barn eller kvinnor. Men detta tar ändå priset tycker jag. Fängsla sin egen dotter i källaren och tvinga henne föda en massa ungar. Tänk att sitta fängslad på det viset i 24 år! Och få barn med sin egen far! Man ryser och mår illa.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_1188029.svd

Vart är världen på väg när fler och fler börjar leva ut sina perversiteter? Det är en sak med fantasier men att leva ut dem är nåt helt annat. Det finns säkert många som fantiserar om det ena eller det andra, förhoppningsvis inte sånt här då, men de lever inte ut det för det finns ju spärrar, etik och moral, som får dem att förstå att det är fel att göra så mot andra. Jag har också följt nyheterna om den där religiösa sekten som blivit avslöjad i USA. Där de inte ens vet vilka av männen som är fäder till alla barnen utan måste ta DNA prov för att kunna veta. Där det fanns sängar i kyrkan, inte bara till att sova i då, och äldre gubbar tvingade mycket unga flickor till giftermål. Allt avslöjades, har jag för mig, genom att en 16-årig gravid flicka som var medlem i sekten ringde och förtvivlad berättade hur det var. Hon bad om hjälp. De levde som på 1800-talet, ingen teve, inga moderniteter och de fick klä sig gammalmodigt. Vilket har synts på alla bilder. Tanterna har lila klänningar allihop.

Här är väl den senaste artikeln jag kunde hitta om detta elände.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_1177709.svd

Som sagt, det finns mycket som är konstigt här i världen. Man häpnar. Och det är väl bra att man gör det för den dag man slutar bli förvånad så har det gått för långt. Så länge som vi upprörs av extrema händelser så finns det hopp. Vi måste hjälpa alla försvarslösa som råkar ut för dessa galenskaper.

Fast ännu bättre är det ju att se till att de inte drabbas alls.

lördag 26 april 2008

"Utan bok är man en tok"

I onsdags var det Världsboksdagen vilket jag faktiskt glömde nämna. Fy på mig. Jag som är en bokälskare av stora mått. Men jag hade väl fullt upp med att gnälla på di dära rökarna... eller det var väl på torsdagen kanske... Men idag ska jag inte gnälla ett enda dugg. Det orkar jag inte.

Orkar inte läsa heller tror jag för då somnar jag bara. Ibland är det ju skönt att ta en tupplur men inte när man verkligen vill läsa. Som andra bokmalar så kan jag diskutera böcker i evigheter, om jag får. Låter kanske tråkigt men det beror ju också på vad för slags bok man läst och vill diskutera.

När jag var liten så var mitt favoritställe biblioteket. Jag tyckte (och tycker fortfarande) om lukten, tystnaden och anonymiteten. Jag kan slinka in där och ställa mig vid en hylla och glo i böcker hur länge som helst utan att nån kommer och stör mig. Gör jag det i en bokhandel så kan det komma nån beskäftig anställd och fråga om jag behöver hjälp eller så...

Visst är det roligt med filmer, jag älskar att se på film också, men när man läser en bok så kan man använda sin egen fantasi för att måla upp det som händer i boken. Ser man på film så är det ju någon annan som bestämmer hur allt och alla ska se ut. Det är väl också anledningen till att vi ibland blir besvikna på filmer om vi läst boken först. Det var kanske inte alls som vi föreställt oss. Med vissa undantag då.

Att försvinna in i bokens värld är det bästa jag vet. Då vill jag inte behöva laga mat eller ha nåt annat viktigt som ska göras. Då vill jag sitta bekvämt och läsa och njuta. Om jag har mat på spisen finns det risk för att den glöms bort om jag inte står bredvid själva spisen och läser förstås, vilket har hänt i akuta fall. :-)

Jag skulle önska att fler tog sig tid och klev in i böckernas värld för det är helt fantastiskt vilka äventyr man kan få vara med om medan man sitter stilla. Så min uppmaning till hela världen (jo jag tar i ordentligt - siktar på stjärnorna och kanske hamnar i trädtopparna) är: läs böcker!

Detta bibliotek går inte av för hackor, eller hur?













Kram från "library lover"

torsdag 24 april 2008

Rökning är ingen rättighet!

Håhå jaja...

Upptäckte med lite sorg i hjärtat att det kommer att bli svårt att ha balkongdörren öppen nu i varmare tider. Varför då kan man undra?

Cigarettrök.

Min balkong ligger längst upp och vad händer med rök? Jo den stiger uppåt och på nåt vis så sugs den in i min lägenhet utan att jag gör någonting för att få in den. Tyvärr så får man ju inte gnälla på sånt. Folk kan ju ta illa upp och bli arga och känna sig kränkta. Men alla vi andra då som faktiskt inte vill få den där skiten i oss?

Läste om att det i nån kommun skulle bli förbjudet att ha husdjur på äldreboenden. Trots att det piggade upp de boende märkvärt. Och att de jämförde det med rökning. VA? Det kan man väl inte göra? Nog för att det kan lukta extra mycket av en regnblöt hund men inte är väl det lika störande och farligt som cigarettrök? Och de flesta äldre är inte allergiska. Det vore väl i så fall de som ska jobba på äldreboendena som kan vara allergiska. Men det konstiga är att väldigt många som jobbar i äldrevården är rökare och det måste de gamla stå ut med varje dag. Att det stinker rök om de som ska vårda dem.

Jag blev själv utsatt för passiv rökning under min uppväxt och har sen dess fört en lite ojämn kamp mot rökare och deras s.k. rättigheter till att få bolma överallt och hur som helst. Jag har haft och har folk i min närhet som röker och det är ingen pardon; man behöver inte röka. Det är inte en nödvändighet för någon enda människa.

Min balkong, min fristad där jag ska kunna sitta och njuta av sol, vind och luft, där ska det inte finnas någon äcklig röklukt. Det är allas rättigheter till en ren luft som jag kämpar för. Till de som röker vill jag gärna säga med is i blicken; sluta röka nu. Ta hänsyn till och ansvar både för era egna kroppar och de människor som finns runt omkring er.

Många gånger har en upplevelse blivit förstörd av folk som stått framför eller i närheten av en och bolmat. Vid utekonserter eller när man varit på kafe. Det spelar ingen roll att det är ute i friska luften, står man bakom eller bredvid någon som röker så får man det i sig lik förbaskat.

Att röka är ingen rättighet, heller ingen nödvändighet. Att andas frisk luft är det. Att ta hänsyn till andra människor är väl också något många behöver lära sig.

Nu har jag morrat klart för idag. Growlf!

onsdag 23 april 2008

Vårstädning

Jag vill bara säga ett stort och innerligt TACK till de två energiska "städare" som igår hjälpte mig rensa ur mitt garage och körde allt till sopstationen. Jösses vad ni slet och kämpade. En stor bamsekram och tackåtack till min styvfar Kjell och min dotter Erika för detta. Mina räddare i nöden. Ni är toppen! Jag har varit helt slut idag efter att ha rotat omkring i allt skräp och lyft, burit och sopat. Jag har lite grejer kvar inne i huset som också ska slängas men det kanske inte kräver så stor ansträngning.

Ja mitt hus är faktiskt sålt och det känns ju bra. Fast jag tror inte jag ska jubla förrän den nye ägaren är inflyttad och det liksom inte finns någon återvändo för honom. Nej men usch, det lät ju domedagsaktigt... det var inte meningen. Men förra gången det var köpare på gång så ändrade de sig ju trots att de varit helt säkra att de ville köpa. Fast det var ju praktiska detaljer som satte stopp där. Och den här gången har köparen redan lagt handpenning... Men man vet aldrig vad som kan hända. Tillträde blir senast sista maj. Det känns konstigt att det faktiskt håller på att hända nu, mitt hus är snart inte mitt längre. Men jag tror att jag kommer att må väldigt bra när jag vet att jag inte behöver oroa mig för det mer. Inte fundera på om det kommer in fukt i avramlade vindsluckor, inte irritera mig på katter som skiter i rabatten, inte kolla elmätaren stup i ett eller slita mitt hår när räkningen kommer, slippa bekymret om soptunnan som ska ställas ut varannan måndag, vattenförbrukning och det ena med det andra...

Å vad skönt det ska bli att slippa allt det där. Istället kan jag lägga all energi på mig och min familj. Njuta av sommaren (och förhoppningsvis tillvaron i stort) vare sig det regnar eller ej. Regnar det så behöver jag ju inte bekymra mig om gräsmattan som egentligen borde klippas men som jag inte kan klippa förrän det slutar regna. Och om det är soligt kan jag åka och sola och bada utan att vara tvungen att klippa gräsmattan och rensa rabatter den kanske enda soliga dagen den veckan...

Det blir nog bra.

Och snart är det valborgsmässoafton. Med fyrverkeri och sånt. Och även andra vanor som hör till. Min kompis Herr Örn vill gärna säga nåt här.


















;-)
Sköt om er!

lördag 19 april 2008

Ja vårn, ja vårn, tjo faddeladdeli... dä ä e fina ti'...

Nu är våren här, tror vi i alla fall, efter mycket väntan. Och många blir som galna. Läste nu på morgonen om alla som suttit i fyllecell under natten. Det hade varit fullknökat. Åtminstone i Karlstad. Polisen menade att det var det fina vädret som var orsaken. VA? Åh, jaså... Jo, jag kan nog hålla med polisen där. Under vintern så ramlar väl folk omkull och ankrar inomhus i nåt hörn men nu när det blir varmare så ramlar och rumlar de omkring ute på stan. Och skriker och tjoar och pinkar överallt. En del har man ju sett som nykter iakttagare. Jora så att...

Tänk att den ska vara så svår att hantera, den där "priten". Nog för att man kan fira att det är vår, allmän glädjeyra, att det är helg eller att ens lag vunnit en fotbollsmatch, eller vad det nu är man firar, men måste man bli så full att man hamnar i fyllecell? Hur mår man då dagen efter? Och var det värt det? Nåt att grunna på för de som behöver det...

Jag skrev en vårtankedikt för ett par år sen och tänkte lägga in den här. För även om åren går så är nog känslan av och för våren alltid densamma. Längtan, förväntningar och lite annat. Och det bästa är nog att uppleva det mesta i tillvaron i nyktert tillstånd. Jo det blir faktiskt roligare då, tro't eller ej. ;-)

Vårtankar en dag i april 2006

Vårvindar – kalla vindpustar som gärna letar sig innanför tröjan neråt ryggen till

Vårsol – varmt där det är lä, med avbrott för kalla vindpustar (se ovan)

Vårkvitter – energiska talgoxar, bofinkar och koltrastar

Vårflod – smältvatten i vägbrunnar

Vårljud – motorcyklar och grannen som är ute och hojtar åt sin fru

Vårkänslor – hmmmm...

Vårkläder – tröja istället för jacka

Vårfrisyr – hur ser en sån ut?

Vårgräsmatta – sumpig

Vårblommor – inte så många efter rådjurens besök

Vårcykel – punka

Vårvägar – knastriga och sandiga tills ”sopbilen” kommer

Vårdofter – sol, jord och sumpig gräsmatta

Vårsysslor – såna man gör när man plötsligt märker att grannarna är klara med sina

Vårutflykt – en promenad med kamera och fika

Vårregn – sånt som ofta faller när man tänkt göra nämnda utflykt

Vårkramar – såna jag får av en glad nioåring

Vårpussar – såna jag får av samma glada nioåring

Vårglädje – snart är sommaren här!

Vårdepression – kan man få om man tänker på allt regn sommaren brukar bjuda på

ELB, 2006

torsdag 17 april 2008

Musik gör allting lättare.

Städning är ju inte det roligaste man kan hålla på med. Men det blir ju rätt trevligt när man väl är klar och får sitta och njuta i sitt städade hem. Förra veckan när jag skulle städa badrummet, som jag verkligen tycker är pest och pina att göra, så pluggade jag in min mp3-spelare i öronen och drog på musik och då gick det både fort och lätt. Men det måste vara låtar med drag i. Ingen mesproppsmusik, typ ballader eller så.

Mina städfavoriter är Green Day. Då jäklar blir det fart på mig. :-) En gång så bakade jag lussebullar och lyssnade på dem och det gick galant. Och mina "punklussebullar" blev väldigt goda.

För några år sen så vaknade jag en tidig morgon av en speciell låt som spelades på radio. Den låten blev min allra största favorit med Green Day och den här måste jag ha högsta möjliga volym när jag hör. Jag fick också glädjen och nöjet att uppleva dem live på konserten som de hade i Göteborg 2005. Min äldste sons förtjänst. TACK än en gång för det Adde! :-) Jag glömmer det aldrig, det var en toppenhärlig upplevelse. Skulle absolut göra det igen om jag fick chansen.

http://www.youtube.com/watch?v=bxfpMGLMZ7Y



















Undrar vad de lyssnar på när de städar... För det gör de väl ibland? Städar alltså. ;-)

Hälsningar från Punkmorsan.

tisdag 15 april 2008

Inspiration

Trots alla sorgliga saker som händer, som detta med Engla, så går ju livet strävsamt vidare. Vi andra som inte drabbas personligen av just den sorgen måste ju kanske ändå ha nån slags inspiration som vi kan använda oss av.

När jag idag gick in på SvD för att kolla lite så läste jag förstås om fallet Engla, det är ju det stora i alla tidningar, men sen fanns det en länk vid sidan av; Livet är nu! När jag gick in där så var det en artikel om Eckhart Tolle. Jag köpte och läste hans bok Lev livet fullt ut redan 2005 då jag hade en jobbig period just med att ständigt oroa mig för framtiden så mycket att jag knappt orkade med nånting. Jag ville kunna lära mig att leva i nuet, njuta av ögonblicket.

Boken är jättebra och jag kände verkligen hur jag började tänka annorlunda. Boken inspirerade mig så till den milda grad att jag till och med vågade resa till Los Angeles alldeles ensam året därpå. Vilket för övrigt var den bästa vecka jag upplevt hittills i mitt liv. Jag har aldrig mått så bra varken förr eller senare som jag gjorde den veckan. Jag levde i nuet precis hela tiden, från det att jag steg ut ur mitt hus, låste dörren och satte mig i taxin halv fem den där blöta morgonen, för att åka till flygplatsen för att börja min långa resa, ända till det att jag klev ur en annan taxi en dryg vecka senare nu hemma igen, efter att ha varit på resande fot i mer än 24 timmar, och fick pulsa fram i knähög snö för att komma fram till dörren. Känslan av att vara fri och befinna mig i nuet satt kvar ett tag efter att jag kommit hem. Men sen blev det för mycket annat, praktiska besvärligheter med det ena och det andra som gjorde att allt det där negativa drog ner mig igen. Och när man är trött och slut hälsomässigt sett och hela tiden motarbetas av de som man behöver hjälp av allra mest (vilket då var Försäkringskassan och företagsläkaren) så orkar man till slut inte kämpa emot.

Jag har plockat fram boken Lev livet fullt ut och ska nog läsa den igen.

En annan väldigt trevlig sak som hände den där veckan då jag var i Los Angeles var att jag fick se och träffa och byta några ord med (en yttepyttestund men ändå) en person som verkligen är en inspiration för mig. En person som verkligen lever i nuet, tar vara på ögonblicket. Men det kan jag berätta om en annan gång. ;-) För det är en liten historia i sig liksom...

Här är länken till artikeln om Eckhart Tolle.

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologi/artikel_1132181.svd




















En vy från en av mina promenader i Santa Monica där jag bodde den där veckan. Ibland lättar det upp sinnet att bara sitta och glo på fotona och tänka på att jag faktiskt var där! :-)

Ha det gôtt!

måndag 14 april 2008

Tänder ett ljus för Engla

Idag tänder jag ett ljus för Engla. Det finns mycket man skulle vilja säga men det är svårt att finna orden.
http://www.youtube.com/watch?v=VRsJlAJvOSM

söndag 13 april 2008

Var finns den där Robin Hood när man behöver honom?

Ibland undrar jag verkligen hur det går till på de politiska mötena som regeringen har. När de sitter där och hittar på olika sätt för att försämra livsvillkoren för folk som kan råka illa ut genom sjukdom eller andra olyckor. Jag lyssnar med ett halvt öra ibland men när det nya förslaget om sjukförsäkringar kom så vaknade jag till. Jag minns inte om det endast är ett förslag än eller om det verkligen ska genomföras men så här har jag uppfattat det i alla fall.

Jag kanske har uppfattat det fel och i så fall får jag väl studera detta bättre och i så fall så återkommer jag i ämnet.

Om man har en privat sjukförsäkring för att täcka upp det man inte får från den allmänna sjukförsäkringen så har nu nån smartnisse tänkt ut att oj va bra för nu behöver inte staten betala ut hela summan utan då kan staten behålla en viss del.

För om den försäkrade ska få 75 % av staten i sjukförsäkring och sedan har en privat försäkring som ska täcka upp de 25 % som fattas upp till 100 % så kan staten räkna bort de där 25 % och betala ut endast 50% så att den försäkrade lik förbannat får ut endast 75 %. Det ska inte löna sig för folk att ha en privat försäkring utan då ska staten genast roffa åt sig...

Så jag säger bara det; var är den där Robin Hood när man behöver honom. När staten säger till skatteverket (det är ju de som har koll på allt) att leta reda på folk i alla skrymslen och vrår för att ta deras pengar....

Men... va i ... sitter han i godan ro och läser tidningen! Det har han väl inte tid med heller? Fast han lever ju i och för sig lite undanskymt där borta i Sherwoodskogen och på nåt vis måste han ju få reda på saker och ting. Jaja han får väl läsa klart... Så han vet vad som behöver göras. Det är väl bra i och för sig.

Men sen då? Han får allt lov att skynda sig för staten (Sheriffen) är beredd att skicka ut nån från skatteverket (Sir Guy) för att leta upp eventuella personer som av någon anledning skaffat sig en privat sjukförsäkring eller kanske andra förmåner. Tur att jag inte har varken privat sjukförsäkring eller andra förmåner. För jag vet inte vad jag skulle ta mig till om "skatteverket" kom springande på sin häst. Jag tror inte att det skulle hjälpa att muta med en kopp kaffe och ett par bragokex med choklad... Fast det är klart, det är nog tufft att flänga runt och hota folk hela dagarna så kanske han håller till godo trots allt. Och blir på gott humör av chokladkexen så han glömmer att han kom för att sno mina pengar. ;-)


Här står "staten" och kumpanen från "skatteverket" och funderar ut nya elakheter...


"Den där typen där borta, han har nog en privat sjukförsäkring... hämta hit honom så ska vi ta och "prata" lite med honom..."

"Mhm..."




Bilderna är tagna från BBC-serien "Robin Hood"s officiella hemsida. Utifall nån undrar menar jag... Fast det är det kanske ingen som gör, vad vet jag...

Skämt åsido, det blir snart som i Nottingham om vi inte ser upp. Fast utan hästarna då. Och vem blir vår Robin Hood? Tomas Östros eller?



fredag 11 april 2008

Håhå jaja... vad har jag gjort denna vecka då?

Jag har inte skrivit på ett tag och det har sina randiga skäl och rutiga orsaker...

Veckan har gått i den stora trötthetens tecken. Jag har haft en mycket dålig vecka fysiskt sett. Min värk har varit värre, tröttheten har gjort mig apatisk. Jag har inte orkat skriva, händerna har värkt för mycket. Och jag har inte orkat prata i telefon. Detta innebär också att jag har samtal att ringa, mail att skriva och en hel massa annat att ta reda på... och lite dåligt samvete för att jag inte tagit mig samman ändå och gjort allt det där jag skulle.

Och tiden blir så konstig. Jag hamnar i en egen tidszon på nåt vis. Där jag alltid är ett par timmar efter den verkliga tiden. Det känns mycket märkligt. När klockan är runt elva på förmiddagen t.ex. så är jag fortfarande kvar vid nio på morron. Och sådär håller det på. Det är bara min ilsket knorrande mage som talar om för mig att det har gått fler timmar än vad jag tror.

Nu är det fredag igen och sonen kommer hem. Allt måste liksom sparkas igång igen inför kommande vecka. Nu får jag inte slöa till här inte! Kom igen!

Ugh!

Som tur är så klarar han sig ju bra själv men det blir ändå en person att ta hänsyn till och laga mat till när man helst vill lägga sig ner och dra nåt gammalt över sig.

Om bara orken fanns, om jag inte var så trött, om det inte värkte så i min kropp... Ja då skulle mycket bli gjort. Jag har läst mycket på nätet dock. Nättidningar och annat. Det och se på teve var det enda jag orkade. Följer med i rapporteringen om den försvunna 10-åriga flickan Engla. Hoppas, hoppas att de kan få ordning på detta elände. Att den skyldige åker fast och att de hittar tösen. Fast nu kan man ju kanske inte hoppas att hon är vid liv, men det är såklart jätteviktigt att hon hittas ändå. Mina tankar har gått till hennes mamma under den här tiden. Jag tror inte ens att vi kan föreställa oss hur hon mår.

Bojkott av OS-invigningen har varit mycket aktuellt debattämne också. En del höjdargubbar har sagt att de inte tänker delta i den. Jag vet inte så mycket om läget i Kina men en del har man ju snappat upp och jag tycker nog, utifrån det lilla jag vet, att Kina inte skulle fått ha OS alls. Det borde kunna ställas vissa krav på länderna innan de blir kandidater till såna arrangemang. Vem bestämmer vilka kandidater som får vara med och tävla om detta? Och lägger de bara lappar i en hatt och drar en så det kan bli vilket land som helst? Tar de reda på hur det politiska läget är och hur folk har det i dessa länder? Hm... Det finns nog en del saker som borde undersökas... och tas ställning till oavsett om länderna blir valda till att ha OS. Själv bryr jag mig inte ett skvatt om själva OS. Idrott nu för tiden har blivit en massa mygel med doping och skit. Sen är jag väl inte direkt intresserad av idrott...

På SVT går en dokumentärserie som heter Barnmorskorna. Den ser jag på. Vilket fantastiskt arbete de gör dessa barnmorskor. Jag tycker det är väldigt spännande att se. Och att de inte vill gå hem ibland, om det är skiftbyte, innan just deras föräldrapar fått sitt barn, de vill vara med hela vägen s.a.s. Jag återupplever mina egna förlossningar när jag ser på programmet. :-) Alla tre var mycket positiva upplevelser. Jag skulle nog kunna klämma ut ungar i parti och minut, så härligt tyckte jag det var.

Det är som sagt fredag, full fart mot helgen... Jag brukar ju lägga in en bild varje gång för jag tycker det är kul. Så även idag. För alla trötta, eländiga, värkdrabbade, och även ni andra förstås, dröm trevligt inatt och sköt om er. :-)

söndag 6 april 2008

Nödvändigheter.

Söndag igen. Regn. Jag möglar. Suck.

Nåja. Man får väl rycka upp sig och försöka göra nåt bra av den här dystra dagen. Se på film. Sitta och mysa i soffan med en filt och nåt slags godis. Och imorgon är det måndag.

Undrar om det är många fler än jag som får söndagssjukan. Eller om det är måndagsdeppighet, jag vet inte. Jag trodde det skulle vara annorlunda när jag inte jobbade men det är precis lika deprimerande med söndagar ändå. Bara måndagen är över så känns det lättare. Då har man kommit igång och veckan går snabbt framåt av sig själv. Innan man vet ordet av så är det helg igen. Och sådär håller det på.

Men varför får man "söndagssjukan" då? Och får man det även om man har ett jobb som man gillar att gå till på måndagen? Värst drabbad är man ju förstås om man vantrivs på jobbet.

I mitt fall (hemtjänsten) så jobbade jag ju helger också och då infann sig faktiskt inte den känslan dessa helger, även om jag inte trivdes så där värst på mitt jobb på slutet. För då var arbetsveckan slut tillfälligt på måndag eftermiddag och man hade ledigt en dag för att kanske jobba kvällen nästa. Vilket innebar att min "söndagssjuka" skulle infunnit sig på tisdag... hm... Jag jobbade aldrig mer än fyra dagar i rad. Det blir lite konstigt när man jobbar på det viset. Och den lediga dagen gick åt till att göra allt det man inte hann med när man jobbade. Så någon direkt vila var det ju inte fråga om.

I alla fall.

Igår roade jag mig med att leta på youtube efter kul klipp med Galenskaparna. Jag fann några riktigt roliga. Såg på klipp från Parlamentet också. Satt här och skrattade för mig själv. Det är nyttigt att skratta. Rent av nödvändigt. Det ska man göra ofta. Så ofta man kan. Det blir som jogging för insidan liksom. Jag lägger in en länk här för de som vill fnissa lite.

http://www.youtube.com/watch?v=Lpu5CqMh6TA


Men nu blir det väldigt allvarliga saker... Såg på några klipp med Waris Dirie också. Hon som kämpar mot kvinnlig könsstympning. Jag rekommenderar alla att läsa hennes böcker. Det är obehaglig läsning men nödvändig. Första boken heter En blomma i Afrikas öken. Den handlar om hennes barndom och om det hemska ingreppet när hon var runt fem år. När hon flydde och senare upptäcktes och blev supermodell.

Nästa bok heter Ökenblomman återvänder. Där åker hon alltså tillbaka till Somalia för att träffa sin mamma och resten av sin släkt. Hon får också uppleva, efter alla sina år i västvärlden, hur det är att vara kvinna där genom att hon och hennes manliga följeslagare ska gå på en restaurang sent en kväll men hon får inte gå in eftersom kvinnor inte är tillåtna att äta där. Hennes manliga följeslagare blir mycket upprörda och vägrar själva att äta där.

Människor med bättre information och förstånd inser såklart att detta inte är ett accepterat beteende. Att vägra någon mat bara för att den är kvinna. Men de vet inte bättre helt enkelt och därför är det som det är.

Tredje boken heter Smärtans barn. Den handlar om att sedvänjan med kvinnlig omskärelse finns även här i väst. Runt om i hela världen, faktiskt, dit folk med dessa seder har flyttat och tagit den med sig. Till och med i Sverige bland invandrade muslimer. Waris har alltså åkt runt och träffat folk i många olika länder och fått reda på detta. Nyss fick hon en utmärkelse av Frankrikes president Sarkozy som belöning för sin kamp.

Allvarligt ämne som sagt men nödvändigt att få fram i ljuset. De män som håller fast vid den här seden har ingen kunskap om det kvinnliga könsorganet. Hur det fungerar. De kvinnor som håller fast vid det gör det för att det har varit så i alla tider, det är som en slags statusgrej, och ärligt talat så tror jag inte att de heller vet hur vi kvinnor är skapta. I och med att ingreppen görs när flickorna är så små så hinner de ju inte få en aning om vad som händer i den delen av kroppen när man börjar bli vuxen.

När Waris skulle kissa t.ex. så tog det henne över tio minuter och var smärtsamt på grund av att hon var hopsydd så hon bara kunde få ut urinen droppvis. Samma med mensblodet. Många flickor blir ju sjuka när de varken kan kissa eller få ut blodet.

Det går att rätta till vissa delar, i bästa fall, genom operation, men man kan ju inte sätta tillbaka det som är borta liksom.

Tänk hur det skulle vara. Och tänk att bli utsatt för detta när man bara är ett barn. Det är verkligen nåt att tänka på. Seden är väldigt stark och flickorna har intalats att detta är nåt de måste göra för att bli vuxna, bli riktiga kvinnor, vara åtråvärda nog för en man som vill gifta sig med dem. Gör de inte detta så vill ingen ha dem. Intalas de. Sen förs de iväg, hålls fast och utan bedövning, med smutsiga rakblad blir de stympade. Och som Waris själv sa i en intervju på youtube; Det har ingenting med religionen i sig att göra. Detta är ett annat slags påhitt som de trott på i många, många år.

Visst hugger det till ni-vet-var när man försöker föreställa sig detta?

Jag önskar jag kunde hjälpa Waris i hennes kamp på ett mer aktivt sätt men än så länge så har jag bara hennes länk på min bloggsida.

Ingen har rätt att stympa någon på det viset.

Vi har mycket att vara lyckliga för här i vår del av världen. Utan en massa konstiga seder från mer än tusen år tillbaka. Det har funnits mycket elände och dumhet här med men vi har lärt oss, vi vet bättre nu.

Då är ju söndagssjukan nåt man nästan kan vara glad för eller hur?

Lev väl, krama varandra och var glad att allt som ska vara där sitter där det ska både inuti och utanpå kroppen.

Här finns en intervju med Waris. Den är på engelska och otextad tyvärr.

http://www.youtube.com/watch?v=ojRYxEseWa0

fredag 4 april 2008

Vårtecken

Imorse när jag följde sonen till skolan såg vi sju svanar i formation. En stund senare såg vi två till. Tjusigt. Och väldigt tidigt så väcktes jag av en energisk talgoxe. Överhuvudtaget så hör man fågelkvitter hela tiden nu och det är härligt. Igår var det fantastiskt väder, solen värmde skönt och jag kunde ha balkongdörren öppen större delen av dagen.

Men när jag gick in på SVT-s hemsida förut och kollade väderprognosen så ramlade förhoppningarna ner en bit. Det kan bli skräpväder ännu, det får man vara beredd på. Jag vet ju inte hur mycket av eländet som kommer till min lilla plats i världen men blir det mer regn så möglar jag.

Det blir också alltid så stressigt så fort vi närmar oss den varma årstiden. Eftersom det är så osäkert med soltimmar så jagar vi upp oss till max om vi inte hinner sitta ute en stund när solen är framme. Men om vi visste att vi hade några veckors sol framför oss så kunde vi ta det lugnt och faktiskt njuta av vädret. Inte stressa ihjäl oss för att hinna ut.

Apropå det jag skrev i samband med internationella kvinnodagen i mars så läste jag en kolumn på Svenska Dagbladet som handlade om kvinnors kroppsfixering.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1093283.svd

Det där med supermagra kvinnor förstår jag mig inte på. Att det ska vara idealet. Jag har alltid varit smal, när jag var yngre trodde en del att jag inte åt alls. Men jag har alltid gillat mat, så jag åt rejält när jag kunde. Storlek XXS! Jösses! Det finns alldeles för lite kläder i större storlekar. Och jag tycker att storlek M är som S nu för tiden. Varför inte göra kläder som passar kropparna istället för att försöka göra kropparna annorlunda för att de ska passa i de minimala storlekarna? Folk måste ju få i sig mer än en halv citron och ett glas vatten om dagen för att överleva. Det måste ju vara måtta åt bägge hållen.

Ett lite annorlunda vårtecken, eller mer en våruppmaning kanske, är väl att nu måste vi superhåriga kvinnor på allvar ta tag i våra orakade ben. Annars kan vi ju inte ha shorts eller kjol när det blir varmare väder. Eller va? Ehrm. *host* Jag har faktiskt haft mardrömmar om att gå på fest klädd i klänning och sen upptäckt att jag inte rakat benen. (Och på festen i drömmen så skulle Tom Cruise vara där också.Varför jag nu drömde om det, han är inte en favorit om jag säger så. Och då skulle det väl kvittat om jag hade håriga ben...) Och naturligtvis hade jag enormt mycket hår, mycket mer än jag egentligen har. Trollet Ludenben.

Det säger väl en del när man drömmer mardrömmar om att gå på fest med orakade ben. Fixering? Ja det har väl blivit det. Hormonerna (som alltid flyger runt som galningar och stör) påverkar ju sånt som hårväxten. När jag var yngre hade jag minsann inte hår på benen. Ljusa fjun i så fall.

Behöver jag säga att jag numer föredrar långbyxor?

Sen är det ju också så att man kanske vill klippa sig och skaffa ny frisyr på våren. Vinterfrisyren känns både dassig och stripig. Men jag bryr mig inte så mycket om vilken årstid det är när jag går och klipper mig. Jag brukar använda mig av mottot; Är jag snyggare i handduksturban än utan, då är det dags att gå till frissan.

Än har jag inte kommit dit. :-)


onsdag 2 april 2008

Meningsfull hopplöshet eller hoppfull meningslöshet eller hur blir det nu igen...?

Det där med att orka med motgångar utan att tappa sugen är tufft. I synnerhet när det känns som om allt vältras över en på en gång. Som en stor tegelvägg. Och sen ligger man där fastklämd. Utan att kunna komma loss och utan att se ljuset. Det är verkligen hopplöst och eftersom man samtidigt känner sig meningslös så ligger man kvar och skiter i allt.

Då är det eländes elände och man tror aldrig att det ska ta slut.

Men så kan det plötsligt vända. Någon hjälper en välta bort väggen, man ser ljuset igen, man kan andas och till och med resa sig igen. Något positivt inträffar som gör att man kanske till och med känner sig meningsfull igen. För mig är det väldigt viktigt. Att känna mig meningsfull. Det är det väl för de flesta men i mitt fall påverkas mitt allmäntillstånd nåt enormt när jag känner mig meningsfull. Jag känner mig stark och duktig, kan klara allt jag företar mig och jag orkar ge av all den kärlek och värme jag har. Jag mår bra helt enkelt.

Men medan man ligger och har den där tegelväggen över sig är man inte till nytta för någon. Och inte orkar man med andra människor heller. Allt är skit. Varför ska man gå upp ur sängen, äta frukost, tvätta sig, klä på sig när man är meningslös? Ja det kan man fråga sig. Men man gör det ändå. Men energin man lägger ner på allt det där gör att det känns ännu mer hopplöst till slut. För tröttheten gör att istället för att gå ut och få luft och motion så lägger man sig och sover en stund för att tiden ska gå och det ska bli natt fortare och sen nästa dag som man försöker komma igenom snabbt för att det ska bli nästa dag och så vidare.

På nåt vis så går tiden åt till att vänta på att nåt bra ska hända. Eller på att allt ska gå åt helvete på riktigt nån gång så man slipper skiten.

Jag har varit där. Jag trodde inte att jag skulle komma dit men jag har varit där. Men det vände. Även om jag inte trodde det skulle göra det. Jag var rädd för att om det blivit värre så vet jag inte vad som hänt. Det kunde gått illa. Men det vände. Och det är jag oerhört tacksam för. Jag kan inte riktigt säga när det vände men jag tror jag fick en tankeställare när jag läste boken Självkänsla nu! av Mia Törnblom.

Jag orkar andas igen. Orkar glädjas åt att det är vår, att jag finns till, att jag kan skratta och njuta av tillvaron. Det är lättare att orka göra saker när kroppen krånglar om man har livslusten kvar. Men har man tappat den så finns det inget annat man vill göra än att lägga sig ner och dö.

Att vara meningsfull är viktigt. Att betyda något för någon, att få hjälpa, att få finnas där för någon annan.

När man inte är aktuell på arbetsmarknaden så blir man ju först meningslös i arbetsgivarens ögon. Sen är man ju totalt meningslös i Försäkringskassans ögon eftersom de inte bryr sig om att kolla hur pass skräpig man är utan förutsätter att man ljuger och de vägrar hjälpa. Man är bara ett namn på ett papper, ingen levande människa med behov av mat, kläder, bostad och rehabilitering. Enligt dem så är man väl kanske berättigad till sjukersättning först när man är död. För då har man ju faktiskt ingen arbetsförmåga hur gärna de än vill att man ska ha det. Och då är det för sent med den där rehabiliteringen och sjukpenningen som man behövt få direkt.

När man inte kan arbeta och tjäna sina egna pengar känner man sig meningslös som försörjare. Och på den vägen är det...

Men det finns positiva saker. Det är bara det att man ser inte skogen för alla trän, som det heter. Det behövs någon eller något som väcker en ur dvalan, ur den självömkan som man lätt hamnar i på grund av alla motgångar. Allt och alla är ju emot en och då blir man till slut en gnällspik som ingen vill umgås med och då är man ju ensam på riktigt sen.

Jag är vaken nu. Och jag lever. Lite trött är jag och har förjäkligt ont i min kropp men det är ändå härligt.

Vill ni följa med upp på en tur... :-)













Det är härligt här uppe... solen skiner alltid ovan molnen. Kom ihåg det.

AddThis