Då är det eländes elände och man tror aldrig att det ska ta slut.
Men så kan det plötsligt vända. Någon hjälper en välta bort väggen, man ser ljuset igen, man kan andas och till och med resa sig igen. Något positivt inträffar som gör att man kanske till och med känner sig meningsfull igen. För mig är det väldigt viktigt. Att känna mig meningsfull. Det är det väl för de flesta men i mitt fall påverkas mitt allmäntillstånd nåt enormt när jag känner mig meningsfull. Jag känner mig stark och duktig, kan klara allt jag företar mig och jag orkar ge av all den kärlek och värme jag har. Jag mår bra helt enkelt.
Men medan man ligger och har den där tegelväggen över sig är man inte till nytta för någon. Och inte orkar man med andra människor heller. Allt är skit. Varför ska man gå upp ur sängen, äta frukost, tvätta sig, klä på sig när man är meningslös? Ja det kan man fråga sig. Men man gör det ändå. Men energin man lägger ner på allt det där gör att det känns ännu mer hopplöst till slut. För tröttheten gör att istället för att gå ut och få luft och motion så lägger man sig och sover en stund för att tiden ska gå och det ska bli natt fortare och sen nästa dag som man försöker komma igenom snabbt för att det ska bli nästa dag och så vidare.
På nåt vis så går tiden åt till att vänta på att nåt bra ska hända. Eller på att allt ska gå åt helvete på riktigt nån gång så man slipper skiten.
Jag har varit där. Jag trodde inte att jag skulle komma dit men jag har varit där. Men det vände. Även om jag inte trodde det skulle göra det. Jag var rädd för att om det blivit värre så vet jag inte vad som hänt. Det kunde gått illa. Men det vände. Och det är jag oerhört tacksam för. Jag kan inte riktigt säga när det vände men jag tror jag fick en tankeställare när jag läste boken Självkänsla nu! av Mia Törnblom.
Jag orkar andas igen. Orkar glädjas åt att det är vår, att jag finns till, att jag kan skratta och njuta av tillvaron. Det är lättare att orka göra saker när kroppen krånglar om man har livslusten kvar. Men har man tappat den så finns det inget annat man vill göra än att lägga sig ner och dö.
Att vara meningsfull är viktigt. Att betyda något för någon, att få hjälpa, att få finnas där för någon annan.
När man inte är aktuell på arbetsmarknaden så blir man ju först meningslös i arbetsgivarens ögon. Sen är man ju totalt meningslös i Försäkringskassans ögon eftersom de inte bryr sig om att kolla hur pass skräpig man är utan förutsätter att man ljuger och de vägrar hjälpa. Man är bara ett namn på ett papper, ingen levande människa med behov av mat, kläder, bostad och rehabilitering. Enligt dem så är man väl kanske berättigad till sjukersättning först när man är död. För då har man ju faktiskt ingen arbetsförmåga hur gärna de än vill att man ska ha det. Och då är det för sent med den där rehabiliteringen och sjukpenningen som man behövt få direkt.
När man inte kan arbeta och tjäna sina egna pengar känner man sig meningslös som försörjare. Och på den vägen är det...
Men det finns positiva saker. Det är bara det att man ser inte skogen för alla trän, som det heter. Det behövs någon eller något som väcker en ur dvalan, ur den självömkan som man lätt hamnar i på grund av alla motgångar. Allt och alla är ju emot en och då blir man till slut en gnällspik som ingen vill umgås med och då är man ju ensam på riktigt sen.
Jag är vaken nu. Och jag lever. Lite trött är jag och har förjäkligt ont i min kropp men det är ändå härligt.
Vill ni följa med upp på en tur... :-)
Det är härligt här uppe... solen skiner alltid ovan molnen. Kom ihåg det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar