En saga i repris som (tyvärr) återigen känns rätt aktuell...

Idag tänkte jag lägga in en repris. Ja jag vet att för ett tag sen la jag in en liten saga som handlade om en väldigt trött mamma och jag tänkte att eftersom det var så pass längesen så kan jag utan vidare lägga in den igen. 😊 Gör det lite lätt för mig idag för även om jag har fullt med ord och tankar i huvet mest hela tiden så är jag inte tillräckligt fokuserad just nu för att skriva ner dem.

Mamman är förresten sådär väldigt trött nu igen och vet inte hur framtiden blir men får väl ändå hoppas att det ordnar sig på nåt vis. 😉

Den korta men ändå rätt så viktiga sagan om den trötta Mamman

Det var en gång en Mamma som hade tre barn. Algot, Elgit och Vilgot. De var det finaste och viktigaste hon hade i sitt liv och hon älskade dem alla tre väldigt mycket. Ett tag hade de också en hund som hette Bullen men han blev sjuk så de var tvungna att avliva honom. Det hela var mycket sorgligt.

Plötsligt blev Mamman dålig och kunde inte jobba längre. Hon blev sjukskriven. Pengarna räckte knappt till och de klarade sig nätt och jämt. Mamman var alltid trött och hade så ont i sin kropp att det inte alltid var så lätt att ta hand om Vilgot och deras hem.

Algot och Elgit var numer så stora barn så de bodde faktiskt inte kvar hemma hos Mamman. Det var bara Vilgot som gjorde det och varannan vecka var han hos sin pappa. Så varannan vecka bodde Mamman alldeles själv.

Mamman var så trött så trött och Vilgot blev ibland sur på henne för det. Han ville ha tillbaka sin vanliga Mamma som orkade en massa saker. Som orkade hugga ved, baka bullar och cykla till stranden på sommaren. Han tyckte inte alls om den här trötta Mamman. Han gnällde ofta på henne för att hon alltid var trött. Då suckade hon tungt och försökte förklara.

Vissa dagar mådde Mamman lite bättre. Då kanske hon orkade städa lite och laga ordentlig mat. Inte bara värma saker i mikron eller ugnen.

Ingen läkare ville hjälpa Mamman. De sa att hon visst kunde jobba. Att hon inte alls var så svag och skruttig som hon sa att hon var. Mamman blev ledsen. Hon var tvungen att bli arbetslös och inte sjukskriven. När man är arbetslös måste man hela tiden söka nya jobb även om det inte finns några. Annars får man inga pengar alls.

Men Mamman orkade inte söka några jobb. Hon orkade nästan inte ta sig ur sängen en del morgnar. Och det var extra noga att hon gjorde det när Vilgot var hemma och skulle till skolan.

Det viktigaste för Mamman var att Vilgot hade det bra och att han var omskött och fick mat. Han blev kramad och pussad varje dag av Mamman. Algot och Elgit kom på besök ibland och de blev också kramade och fick mat.

De hoppades alla att allt ville ordna sig så att Mamman inte alltid behövde vara skruttig och trött. Kanske vinna på lotteri så att hon kunde klara sig utan en massa bidrag.

Tänk vad Mamman skulle få det bra då. Kanske hon äntligen kunde köpa sig det hon behövde. Kläder, skor och andra saker. Kanske hon också skulle kunna åka nånstans dit där det var varmt och få njuta av sol och värme. Kanske hon kunde köpa lite julklappar till jul. Få lugn och ro. Förmodligen skulle hon aldrig bli helt frisk men i alla fall må lite bättre.

Mamman var i alla fall glad att hon hade sina barn Algot, Elgit och Vilgot. Hennes kärlek till dem skulle aldrig någonsin bli trött och skruttig.

Slut.

(skriven 2007)  

©elb

Honest - en låt med Greg Holden

Den här låten har en text som jag känner passar väldigt bra in på mitt liv och hur jag känner just nu. Den är så himla bra!

Att vara någons Gullklimpsgryn

Den 31 oktober dog min farmor. Hon skulle ha fyllt 96 år några dar senare. Jag kom ihåg att jag hade skrivit en dikt som handlade om henne så jag började leta. Och jag fann den till slut. Hon brukade ofta kalla mig sitt Gullklimpsgryn och jag kände mig alltid väl omhändertagen när jag var hos henne. Under min barndom tillbringade jag ganska mycket tid hos min farmor och farfar och jag minns känslan av trygghet och värme.

Nu när hon är borta så känns det ju tomt förstås och jag känner en stor tacksamhet över att hon fanns där när jag var liten och behövde det.  💖

Farmors Gullklimpsgryn

När man är liten vill man vara trygg

Omkramad

Ompysslad

Och bli åtminstone lite bortskämd

Man vill bli omstoppad

När man ska sova

Tröstad när man slagit sig

Och få plåster

Tänk när man som liten

Får krypa upp i någons knä

Och höra orden;

 – Du är mitt lilla gullklimpsgryn

Då blir det liksom varmt inuti

©elb

Tankeströmmar

Det är sällan jag är inne här och skriver men jag tänkte försöka ändra på det från och med idag.

Tänkte börja med att lägga in en dikt som jag skrev mitt i natten en sommar. Eller det är väl ingen vanlig dikt egentligen utan mer tankeströmmar. Först började jag med rim men jag insåg rätt snabbt att om alla ord jag hade på gång just då skulle komma ut så fort som möjligt så fick det bli att skriva ner allt i ett enda svep. Dikten är därför inte redigerad utan helt "rå" så att säga. Direkt ur hjärtat och mina känslor. Och nu är jag alltså redo att dela den.

Den är lång, jag vet, men det var så här mycket som behövde ut just då. När jag var klar med den så somnade jag igen.

Ord i natten

Vaknar mitt i natten

Kan inte somna om

Tankar och känslor blandas

Får mig att känna som

att inget nånsin ska bli lugnt

och i bröstet känns det tungt

Hjärtat fyllt av längtan

efter nåt som aldrig blir

(Trötthet kommer av känslan)

Ingenting kan nånsin bli

Som mitt hjärta hoppas på

Drömmar som en gång

Verkade bli sanna (tycktes kunna)

Har nu sen länge försvunnit bort och

Är någon annans

När ens drömmar dör

Drabbas man av sorg

Fast en annan sort än den vanliga

På natten växer smärtan

Som dagen lindat in

I sysslorna som måste göras

Lättare att koppla bort allt

Med disk, städ och annat

Men natten gör att ensamheten tar över

Att vakna och inte kunna somna om

Trycket i bröstet är värre då

Jag har velat våga språnget

Som kunde gett mig allt

 - eller inget om allt var ett misstag

Undran om jag misstog mig

Tvekan inför hjärnans spratt

Sorgen känns ibland så stor

Aldrig blir jag glad igen

Drömmar försvann som när dimman lättar

Som när solen går upp och torkar nattens råa fukt

Många svåra stunder har jag haft genom åren

Men detta känns svårast av allt

Mitt hjärtas enda önskan

Är en famn, en trygghet, en själ

Som finns där när jag tvivlar, tvekar och är ledsen

Jag vill vila i en kärlek utan några tveksamheter

Som aldrig gör ont

Som får mig att känna att detta är min plats – här hör jag hemma

Men när man vaknar mitt i natten

Och inte kan somna om

Tankarna som kommer gör ont i bröstet, tårar som rinner

Vill sova och försvinna bort

Aldrig mer ha ont

Smärtan är en stor sorg

Och har varit så länge nu

Ska det aldrig gå över?

Lämna mig ifred?

Vill ha sinnesfrid för att orka leva

Men känslorna vill inte släppa taget

Hur hanterar jag detta?

Vill bara gråta

Längtar efter att prata med någon om hur jag känner

Men kan inte, vågar inte

Vill inte lämna ut mig

Jag är ju den som alltid är stark

Tröstar andra

Ingen tror att jag kan knäckas och jag vill inte visa mig svag

Att bryta ihop är skönt

Men inte hela tiden

Att vara ledsen några dagar är okej

Men sen får det ju vara bra

Kan inte gråta i veckor

Folk skulle ju undra

Därför kan en del nätter vara svåra

Panik, mörka tankar, sorg och tårar

Sorg över nåt som aldrig blir

Som egentligen aldrig kunde bli

Utom i mina tankar och drömmar

Hjärnan vet

Men slutar ändå inte att längta och hoppas

Orkar snart inte – har haft önskan att för alltid somna in

Sånt törs man ju inte säga

Andra skulle bli förskräckta

Vem ska jag dela det med?

Som inte blir förskräckt?

Sorgen värker i mig

Gör kudden våt av tårar

Saknar och längtar

När kommer den dagen, den natten

Då jag slipper sakna och längta?

Allt är ju ändå hopplöst

Varför skulle jag få dessa känslor?

Känner ilska över alltihop

Min mur föll, krossades, så allt släpptes in

Först var det en lycka utan dess like

Glädje och värme

Som övergick i förtvivlan och sorg

Insikt över hopplösheten

Över det opassande

Aldrig blir nånting sig likt igen

Jag blir aldrig mig lik igen

Mina känslor är krossade

Förhoppningarna krossade

Hur fortsätter jag nu?

Kärleken är fortfarande stark i mitt hjärta

Den är redo att delas, att spridas

Men den jag vill dela den med

Är utom räckhåll

Nu och för evigt

Kanske aldrig var inom räckhåll

Kanske det bara var inbillning

Men det gör inte mindre ont oavsett

Orkar inte känna så här

Det är för mycket

Vill ha lugn och ro

Kärlek ska inte göra ont

Kärlek är glädje

Men bara om man kan få dela den

Med den man älskar

Slits mellan valet att släppa taget

Eller hålla fast

Vill inte mista

Men ibland gör det för ont och gör mig illa

Misshandel av mitt hjärta

Mitt hjärta har fått blåmärken

Känner mig mörbultad och trött

Men kärleken finns där ändå

Envisa jävel!

Lämna mig ifred!

Vill släppa taget

Vill hålla kvar

När det gör för ont att hålla kvar

Varför släpper jag inte taget?

Vad är det som får mig att ändå fortsätta?

Varför kan jag inte släppa och vandra åt ett annat håll?

Jag har ju gjort det förut

Varför plågar jag mig själv så här?

Den person jag helst av allt vill vara med

Är den jag skulle klippa alla band med

Skulle gjort för längesen

När jag insåg hopplösheten och hur långt det gått för min del

Hade jag sluppit hjärtesorg?

Nej, men som det är nu är det självplågeri

©elb