Tänkte börja med att lägga in en dikt som jag skrev mitt i natten en sommar. Eller det är väl ingen vanlig dikt egentligen utan mer tankeströmmar. Först började jag med rim men jag insåg rätt snabbt att om alla ord jag hade på gång just då skulle komma ut så fort som möjligt så fick det bli att skriva ner allt i ett enda svep. Dikten är därför inte redigerad utan helt "rå" så att säga. Direkt ur hjärtat och mina känslor. Och nu är jag alltså redo att dela den.
Den är lång, jag vet, men det var så här mycket som behövde ut just då. När jag var klar med den så somnade jag igen.
Ord i natten
Vaknar mitt i natten
Kan inte somna om
Tankar och känslor blandas
Får mig att känna som
att inget nånsin ska bli lugnt
och i bröstet känns det tungt
Hjärtat fyllt av längtan
efter nåt som aldrig blir
(Trötthet kommer av känslan)
Ingenting kan nånsin bli
Som mitt hjärta hoppas på
Drömmar som en gång
Verkade bli sanna (tycktes kunna)
Har nu sen länge försvunnit bort och
Är någon annans
När ens drömmar dör
Drabbas man av sorg
Fast en annan sort än den vanliga
På natten växer smärtan
Som dagen lindat in
I sysslorna som måste göras
Lättare att koppla bort allt
Med disk, städ och annat
Men natten gör att ensamheten tar över
Att vakna och inte kunna somna om
Trycket i bröstet är värre då
Jag har velat våga språnget
Som kunde gett mig allt
- eller inget om
allt var ett misstag
Undran om jag misstog mig
Tvekan inför hjärnans spratt
Sorgen känns ibland så stor
Aldrig blir jag glad igen
Drömmar försvann som när dimman lättar
Som när solen går upp och torkar nattens råa fukt
Många svåra stunder har jag haft genom åren
Men detta känns svårast av allt
Mitt hjärtas enda önskan
Är en famn, en trygghet, en själ
Som finns där när jag tvivlar, tvekar och är ledsen
Jag vill vila i en kärlek utan några tveksamheter
Som aldrig gör ont
Som får mig att känna att detta är min plats – här hör
jag hemma
Men när man vaknar mitt i natten
Och inte kan somna om
Tankarna som kommer gör ont i bröstet, tårar som rinner
Vill sova och försvinna bort
Aldrig mer ha ont
Smärtan är en stor sorg
Och har varit så länge nu
Ska det aldrig gå över?
Lämna mig ifred?
Vill ha sinnesfrid för att orka leva
Men känslorna vill inte släppa taget
Hur hanterar jag detta?
Vill bara gråta
Längtar efter att prata med någon om hur jag känner
Men kan inte, vågar inte
Vill inte lämna ut mig
Jag är ju den som alltid är stark
Tröstar andra
Ingen tror att jag kan knäckas och jag vill inte visa mig
svag
Att bryta ihop är skönt
Men inte hela tiden
Att vara ledsen några dagar är okej
Men sen får det ju vara bra
Kan inte gråta i veckor
Folk skulle ju undra
Därför kan en del nätter vara svåra
Panik, mörka tankar, sorg och tårar
Sorg över nåt som aldrig blir
Som egentligen aldrig kunde bli
Utom i mina tankar och drömmar
Hjärnan vet
Men slutar ändå inte att längta och hoppas
Orkar snart inte – har haft önskan att för alltid somna
in
Sånt törs man ju inte säga
Andra skulle bli förskräckta
Vem ska jag dela det med?
Som inte blir förskräckt?
Sorgen värker i mig
Gör kudden våt av tårar
Saknar och längtar
När kommer den dagen, den natten
Då jag slipper sakna och längta?
Allt är ju ändå hopplöst
Varför skulle jag få dessa känslor?
Känner ilska över alltihop
Min mur föll, krossades, så allt släpptes in
Först var det en lycka utan dess like
Glädje och värme
Som övergick i förtvivlan och sorg
Insikt över hopplösheten
Över det opassande
Aldrig blir nånting sig likt igen
Jag blir aldrig mig lik igen
Mina känslor är krossade
Förhoppningarna krossade
Hur fortsätter jag nu?
Kärleken är fortfarande stark i mitt hjärta
Den är redo att delas, att spridas
Men den jag vill dela den med
Är utom räckhåll
Nu och för evigt
Kanske aldrig var inom räckhåll
Kanske det bara var inbillning
Men det gör inte mindre ont oavsett
Orkar inte känna så här
Det är för mycket
Vill ha lugn och ro
Kärlek ska inte göra ont
Kärlek är glädje
Men bara om man kan få dela den
Med den man älskar
Slits mellan valet att släppa taget
Eller hålla fast
Vill inte mista
Men ibland gör det för ont och gör mig illa
Misshandel av mitt hjärta
Mitt hjärta har fått blåmärken
Känner mig mörbultad och trött
Men kärleken finns där ändå
Envisa jävel!
Lämna mig ifred!
Vill släppa taget
Vill hålla kvar
När det gör för ont att hålla kvar
Varför släpper jag inte taget?
Vad är det som får mig att ändå fortsätta?
Varför kan jag inte släppa och vandra åt ett annat håll?
Jag har ju gjort det förut
Varför plågar jag mig själv så här?
Den person jag helst av allt vill vara med
Är den jag skulle klippa alla band med
Skulle gjort för längesen
När jag insåg hopplösheten och hur långt det gått för min
del
Hade jag sluppit hjärtesorg?
Nej, men som det är nu är det självplågeri
©elb
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar