Mumien har vaknat, tillfälligt...

Det har varit tyst från mig rätt länge här på bloggen. Vilket då beror på att jag dels haft en sån där trist trötthetsperiod med mycket värk och sovit och vilat mycket, dels att när jag väl suttit vid datorn så har hjärnan varit liksom blank.

Och som vanligt i slutet på månaden så får jag sitta och vänta på pengar från socialen. Inget meddelande från min handläggare, inga pengar. Suck. Och jag skickade in min ansökan i god tid den här gången med. Så det är inte mitt fel. Tänk att det ska vara så svårt för dem att tala om ifall man får pengarna eller inte. För om man i alla fall vet att man får dem så går det ju att stå ut med att vänta.

Tornseglarna (som oftast kallas tornsvalor) har äntligen kommit och flyger som galningar över hustaken och piper sitt sommarljud. Det är varmt och solen skiner. Undrar om det får vara härligt väder ett tag nu eller om man måste vara beredd med tröjor och ulltofflor rätt som det är.

Oavsett väder så får man snubbla vidare i tillvaron så gott det går. Och detta jippo med eu-valet... ja jag säger då det. Nog för att jag försökt att bry mig om det, lyssnat på en del kandidater och tycker att en del säger bra saker så har jag inget intresse av eu-parlamentet. Jag tycker däremot det är bedrövligt att vi inte fått folkomrösta om Lissabonfördraget, då hade jag gått och röstat. Men nu blir det nog inget. Sen sa ju jag nej till eu när den omröstningen var och jag tycker nog att denna instans är det mest penningslukande vi har.

Nästa riksdagsval väntar man ju tålmodigt på för hoppet finns ju att folket nu lärt sig vad den borgerliga politiken ställer till med och hur fort det går att rasera något som tagit väldigt lång tid att bygga upp. Men vad tusan ska man rösta på nu när i stort sett inget parti egentligen ser till de svaga i samhället. Det får jag nog fundera ordentligt på.

Jag säger som Erika sa för ett tag sen, ; jag ska rösta på det parti som avskaffar tevelicensen. Tror inte det finns nåt sånt än men vi kanske kan starta ett. :-)

Jag har varit lite olydig idag... jag är det titt som tätt faktiskt...ehrm...Jo jag har laddat hem en skiva som jag ännu inte har råd att köpa. Den ska jag lyssna på lite senare. Skivan är Green Days nyaste 21st Century Breakdown. Sen har jag laddat hem lite avsnitt av House säsong 5. Här i Sverige är de fortfarande i slutet på säsong 4. Det är väl ett avsnitt kvar. Men det har jag redan sett... ;-)

Jora så att...

Ha en bra dag!

Kram från den olydiga "punkmorsan"


Önskar jag vore en fågel...

Så här i licensbetalartider...

Datum för mig att betala min tevelicens var den 15 maj och på detta ämne (tevelicens) har jag här en lite roligare variant av pejlare. :-)

"TV-licens" -ur revyn Cyklar med Galenskaparna.

Personligen så tycker jag att tevelicensen gott kan avskaffas. Det är en mycket onödig utgift som dessutom inte ger särskilt mycket i utbyte. Jag ser för det mesta på SVT-s hemsida om det är nåt program som intresserar mig. För övrigt är det andra kanaler som jag tittar på. Och nu har det ju också blivit tal på att införa nån slags licens eller extra avgift även genom internet och hemsidan... Girigheten har inga gränser. ;-)

Man får va gla att en ä som en ä, när en inte ble som en ska...

Ja den rubriken hänger ihop med en sång jag hört sjungas av Stefan o Krister. :-) Kom att tänka på den bara sådär...

Jag har funderat mycket på detta med hur min självbild ser ut. Bilden av mig som person. Och vad jag identifierar mig med. Eller identifierar mig som kanske jag ska säga. Kom att tänka på det häromdagen då jag undrade varför jag alltid velat verka så pigg och frisk jämt när jag är både trött och sjuk... och att detta alltid ställt till problem.

Nu har jag ju bättre perioder och sämre perioder och under de bättre perioderna så är det inte lika svårt att delta i tillvaron och vara mer "med" s.a.s. Då behöver jag ju inte hålla skenet uppe för då behövs inget sken att hålla upp. Det svåra är ju när jag får mina sämre perioder... då jag ändå vill fortsätta som jag alltid gjort men inte orkar.

När jag var på utredningen hos Arbetslivsresurs så frågade mig sjukgymnasten om någon någonsin utrett varifrån mina problem kommer. Det var faktiskt första gången någon ställt den frågan. Alla stirrar sig blinda på de symtom jag har, och försöker ta fram förslag att bota dem och det är ju bra i och för sig, men de glömmer att reda ut orsaken till dem.

Under 2005 fick jag (via min arbetsgivare) kontakt med nåt som heter Personal Support där det jobbar helt underbara människor som ville hjälpa mig på alla sätt och vis. Det var bara det att just den sortens hjälp var jag inte redo för då. Och är fortfarande inte. De skulle hjälpa mig att finna ett nytt jobb utifrån mina intressen och kunskaper plus då min arbetskapacitet förstås. Men eftersom jag aldrig fick någon hjälp eller rehabilitering av nåt slag (mer än Feldenkrais sjukgymnastik under några veckor) så var jag ju fortfarande i samma stressade, deprimerade stadium som när jag först sjukskrevs. Och jag visste ju inte vad jag ville eller orkade göra i och med att jag egentligen inte fått nog med lugn och ro att ta reda på det. Jag fick inte chansen och tillåtelsen till att vara sjuk och därigenom ingen tid att läka. Istället stressades jag av att jag skulle komma tillbaka ut på arbetsmarknaden så fort som möjligt.

Att ta reda på orsaken till mina problem var tydligen inte aktuellt alls. Bara sopa allting under mattan. Plåstra om lite och låta vara. Min mamma sällskapade en längre tid med en man som ständigt lagade sin bil med plastic padding trots att det behövde både svetsas och annat, ungefär så tycker jag att jag blivit behandlad. Jag har blivit lagad med plastic padding och sånt håller ju inte så länge. Om man nu ska jämföra sig med en bil då... ;-)

Varje gång vi hade möte, under min tidigare sjukskrivning, med chef, F-kassan med flera, försökte jag hela tiden ge sken av att jag var på bättringsvägen, engagerad i att finna ett nytt jobb, socialt redo för att komma tillbaka till vad det vara månde, angelägen om att visa god vilja.

När det egentligen var tvärtom. För när jag kom hem föll jag ihop i en liten hög och var dålig i flera dagar efteråt. Fullkomligt utmattad. Det tog enormt mycket kraft av mig att hålla skenet uppe och jag kan för mitt liv inte begripa varför jag gjorde så här. Jag visade dem en bild av mig som de ville se, som de förväntade sig. Inte hur jag egentligen mådde för det kunde jag inte erkänna för mig själv ens. Jag ville vara duktig flicka och inte visa mig svag. Och så har det nog alltid varit för mig.

Det kan förstås bero på inställningen till sjukdomar och sjuka. Andras i allmänhet och min egen i synnerhet. Och särskilt sjukdomar som inte syns på utsidan. För det syntes ju inte att jag hade värk och att jag faktiskt var sjuk. Därför kunde jag väl heller inte vara det utan kanske jag inbillade mig allt bara? Inbillningsjuk. Det var nog det hela. Och det var ju också den outtalade (men dock så kännbara) inställningen hos de jag mötte inom vården. Det var nog bara för mig att skärpa till mig och bita ihop. Och ju mer jag bet ihop och försökte skärpa till mig desto sämre mådde jag.

Man kan mycket väl hålla skenet uppe en kort stund men det håller inte i längden.

Att jag skulle kunna få en sjukdom av det slaget fanns inte ens i min tankevärld innan jag blev sjukskriven. Det var nåt som drabbade andra, inte mig. Jag var ju stark och frisk. Det var ju också detta som gjorde att jag drabbades extra hårt och då även psykiskt eftersom min självbild totalförstördes. Jag gick inte runt och hånade andra, som en del gör helt öppet nu för tiden, men innerst inne såg jag nog en del svagheter med att drabbas av just en "osynlig" sjukdom... Det var därför jag inte trodde på mig själv, på min egen kropp när den talade om för mig att jag faktiskt inte mådde bra alls.

Säkert är det många andra som drabbats likadant. Som till att börja med inte vill se symtomen, som inte vill erkänna att det nog är dags att kanske trappa ner, gå till en läkare, sjukskriva sig ett tag. Som bara fortsätter och fortsätter ändå för i deras självbild finns en person som orkar saker, som inte mesar sig och lägger sig ner och ger upp.

Men att ge upp är det mest vettiga i det läget. Tyvärr så tvingas man ge upp förr eller senare i alla fall för varken kropp eller själ orkar fortsätta på det viset. Och då är man så dålig att det tar dubbelt så lång tid om man ska orka komma igen. Om man ens gör det nånsin. En del gör ju inte det. För dem har problemen blivit kroniska eftersom det fått fortgå alltför länge. Och nu talar jag om just sjukdomar som är svåra att diagnostisera, sjukdomar som inte syns utåt men som känns desto mer.

Det är ju där många är i dag. Kroniska sjukdomar av det "osynliga slaget" som inte blir godkända av F-kassan mycket på grund av att de inte är helt accepterade i allmänhetens ögon. Syns det inte så finns det inte. Som så många psykiskt sjuka får (och alltid fått) uppleva.

Den stora frågan är ju; hur ser min självbild ut? Kan jag ändra den? Vill jag ändra den? Det är ju där kärnan ligger. För att vilja ändra sin självbild så måste man ju sänka kraven på sig själv. Om det nu är problemet. För det mesta så drabbas oftast personer med höga krav på sig själva av just fibromyalgi och liknande sjukdomar.

Ingen människa är perfekt. Och ingen kan eller ska vara det även om många vill detta. Den perfekta människan finns inte.

Att folk alltid sett ner på sjuka, det vet vi ju, men nu har detta blivit mycket värre. Det är verkligen djungelns lag därute och de som inte orkar kan gå och sätta sig i nåt hörn och självdö. Och gärna där de inte är i vägen för de som rusar fram som ångvältar och tror sig vara odödliga och oersättliga. Det finns, trots alla rapporter och artiklar i teve och tidningar, fortfarande folk som tror att de aldrig kan bli drabbade. Som tror att de aldrig kan bli sjuka eller arbetslösa.

Jag har sagt det förut och det kan nog aldrig sägas nog mycket; ödmjukhet är på sin plats. Och respekt för andra människor.

Ha en bra dag!

Kram!

Mitt liv som hund

De senaste dagarna har jag levt just hundliv. Och då inte så mycket i egenskap av hundvakt utan faktiskt mer som hundar lever.

Promenader, mat, vila, sova... lite mer vila och en tupplur... promenad, mat, vila... ja ni fattar...;-)

Plus att jag, mer som hundvakt då, gömde godis som Isac fick gå runt och leta upp och vi hade lite bollfångaraktiviteter och lite annat bus.... men mest var det lugnt.

Det var inte helt fel kan jag säga. Det tyckte inte Isac heller. Om jag av nån anledning satt vid datorn för att kolla mailen eller läsa nåt på nätet en kort stund så kom han och la en tass på min arm eller försökte helt sonika kliva upp i mitt knä. (För han tyckte att vi skulle göra nåt mys tillsammans istället.) Vilket han lyckades med också vid ett par tillfällen. Med lite hjälp. Trots sin storlek så gillar han att vara knähund ibland och det är mysigt att ha honom nära och krama honom ordentligt. Han är väldigt gosig. På nåt sätt så läker han mig när jag som bäst behöver det och trots att jag är trött så mår jag ändå bra i psyket av att vara med honom.

Just nu ligger han på balkongen och spanar. Han är så nyfiken och gillar att ha koll. Plockade nyss bort en fästing som försökte bana sig väg upp mot hans ena öra... brrr... jag avskyr de små äckliga krypen. Men de finns ju överallt de små rackarna så det är svårt att undvika att få dem på sig då och då.

Om en stund kommer matte och hämtar sin vovve. Så då blir det som vanligt för mig igen. Då kanske jag kan ta itu med det där människolivet ett tag. :-)

Förresten måste ju tala om, i fredags hörde jag göken och det är sällsynt. I alla fall för min del, det var väldigt längesen jag hörde en gök senast. Nu är jag fullkomligt kass på väderstrecken så jag vet inte från vilket håll koko-andet kom ifrån. Möjligtvis kunde det nog varit från väster... Egentligen är jag väl inte så förtjust i göken för den beter sig väldigt egoistiskt. Den lägger ägg i andras bon och sen puttar gökungen ut de andra ungarna ur boet för att själv få all mat... Nej det är inte min favoritfågel, göken. Men det är ändå intressant och lite kul när man hör den.

Örnungarna växer så det knakar och allt går bra i boet. Det är jag glad för. :-)

Och Norge vann melodifestivalen igår. Såg det på SVT-s hemsida förut. Själv sov jag som en stock och brydde mig verkligen inte om varken det ena eller det andra. ;-) Min granne här nedanför hade teven på högt hela tiden men jag somnade så gott med huvudet på min goa kudde... De fick sjunga och stå i bäst de ville.

Här sitter de på rad och kollar läget ut över kanten.

Den äldsta till höger, mellanörnen till vänster och den minsta i mitten.

Kram!

Lugn och ro och kanske ett snyggt hår också...

Igår kväll chattade jag lite med min store pojke och han skickade en youtubelänk till mig med en låt av Galenskaparna. "Hjärtat" heter låten och den är så fin. En sång som man blir både glad och lugn av. Tack för den Adde! :-) Slutet är lite abrupt dock, det var ju lite synd men det går kanske att stå ut med.

Hjärtat


Från det ena till det andra...

Letade häromdagen på nätet efter en hårvårdsprodukt som jag såg på TV-shop för ett tag sen. En hårvårdsserie som heter "WEN". Detta ska då vara den ultimata hårvårdsprodukten för alla typer av hår. Jösses så vackert hår man får av denna. Om man ska tro på vad de där människorna som prövat det säger.

Men varför i hela friden ska det behöva vara så dyrt? Och varför kan man inte få köpa en provförpackning som man kan testa under en månad och sen få bestämma om man vill köpa mer? Enligt det avtal som detta företag har så köper man en introduktionsförpackning för många pengar, just nu var det visst 399 med frakt på 99 kronor. ( Vad trött jag blir på alla dessa 9-or på slutet...) Efter 30 dagar så får man automatiskt ett nytt paket för ännu mer pengar än det första... Jag menar kan inte jag få välja efter att jag prövat det första? Men, men det är ju säljtricks det fattar jag väl. Man får ju visserligen skicka tillbaka grejerna och avbeställa hela rasket om man inte vill ha dem men det besväret slipper man ju helst.

Det skulle vara kul att prova dock. Men det är för dyrt. Ett schampopaket var tredje månad för 599 kronor plus frakt.... ja det är dyrbara droppar man häller i huvet det. ;-) Nu har jag ju inte tagit mig tid att räkna ut vad mitt vanliga schampo kostar mig varje månad. Det kommer nog inte i närheten av de där summorna i alla fall.

Snyggt hår vill man ju ha. Men man ska ju inte tro på allt som reklamen säger.... ;-)

Ha en bra onsdag!





Kram!

Vår tur nu

Du hängde över baren med en mun som var för röd
och alla runt omkring dig dom trodde du var död
Dom rädda ville blunda när dom såg dig falla ner
Och dom som ville vinna kunde växa ännu mer

Det är din tur nu
att leva här
Ja det är din tur nu
gör din egen värld

Jag vill inte leva för rikedom och makt
Jag vill inte se på svaghet med förakt
Om jag ska hinna leva då har jag inte tid
att hålla färgen isblå och tävla bort mitt liv

Det är min tur nu
att leva här
Ja det är min tur nu
jag gör min egen värld

Ha ha
Ha ha
Ha ha

Ni som lärt er spelets regler ni lever rikt ett tag
Men ni måste svika livets kärlekslag
För den som måste vinna får aldrig vara svag
men den som vågar känna hon lever varje dag

Ja det är vår tur nu
att leva här
Ja det är vår tur nu
vi gör vår egen värld

Ja det är vår tur nu
vår tur nu
Ja det är vår tur nu
vår tur nu
Ja det är vår tur nu
det är vår tur nu
det är vår tur nu
det är vår tur nu

Ha!

Kajsa Grytt

Nu är det deppigt igen

Den här dagen höll på att förstöras helt och hållet i och med att min handläggare från F-kassan ringde mig imorse och gav mig negativa nyheter. Fast hon började med att meddela att jag kommer att få runt 900 i reseersättning dock... Jojo...

Trots denna stora och påkostade utredning som gjorts av mig på Arbetslivsresurs och med resultatet att jag har noll arbetsförmåga och behöver oerhört mycket stöd för att komma vidare och ens kunna få 50 % arbetsförmåga inom en framtid, så nekar F-kassan mig sjukbidrag och rehabilitering. De menar att utredningens resultat inte ens stödjer 50 % nedsättning. Trots att läkaren särskilt också skrev att på grund av min fibromyalgi kommer min arbetsförmåga alltid att vara nedsatt till en viss del. Så menar de på F-kassan att jag är fullt frisk då? Kan ta vilket jobb som helst? suck... De kan nog inte läsa innantill. För om de inte förstod allt det som läkaren läste upp för mig på telefon, det teamet kommit fram till, så kan jag förstå deras beslut. Inte annars.

Hade de förstått resultatet av utredningen så hade de inte nekat mig hjälp. Så är det bara. Men har de förstått det så känns det ju bara som om de vill jäklas med mig.

Pengarna känns mindre viktiga. Det jag ville ha var ett erkännande av F-kassan. Ett erkännande av de problem jag har, att jag har problem, min diagnos, att jag har rätt till rehabilitering och att jag faktiskt inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande. Om jag kunde få ett erkännande av F-kassan så skulle jag ju förhoppningsvis komma in i ett rehabiliteringsprogram av nåt slag. Men när de säger nej hela tiden... jag börjar känna mig förföljd... som om mitt namn får dem att se rött och säga nej direkt. Det känns onekligen väldigt olustigt. Som om jag är svartlistad på nåt vis. Läkaren på Arbetslivsresurs sa att F-kassan brukar lyssna på vad de säger... Men det gjorde de inte den här gången i alla fall.

När sen människan frågar mig om jag vill bli slussad till Arbetsförmedlingen höll jag på att gå upp i limningen. Och när jag sa att det ju inte finns jobb ens för friska människor så sa hon att det inte var F-kassans problem utan arbetsförmedlingens... Och arbetsförmedlingen i sin tur säger att jag är ett ärende för F-kassan. Att jag befunnit mig mellan de berömda stolarna i fem år brydde hon sig inte om. Det är ju den gruppen som Cristina Husmark-Persson vill hjälpa. Det har hon ju suttit och sagt i teve till och med. Inte fasen vill nån hjälpa oss, det är bara tomt prat. Som allt annat den kärr... eh förlåt damen kläcker ur sig...

Jag hade annat att ägna mig åt idag, jag har varit i tvättstugan, så jag tillät mig inte att sitta och grubbla. Jag är fruktansvärt besviken och ledsen när det de säger att F-kassan ska stå för aldrig nånsin stämmer överens med verkligheten och när de inte kan ge folk som kanske har möjligheter, om än små, att komma tillbaka en endaste chans. Hon sa att de ser till hela arbetsmarknaden. Och det var då jag sa att det ju inte finns några jobb åt friska ens... Och läkaren sa/skrev i sin bedömning att jag hade obefintlig arbetsförmåga, för närvarande, sett till hela arbetsmarknaden... Vad är det med detta de inte förstår?

Ack ja. Hon ansåg också att jag kunde fortsätta gå till socialen när hon mycket väl vet att jag egentligen inte hör till den gruppen utan till F-kassan. Hon tyckte också att jag skulle be socialsekreteraren hjälpa mig om jag behövde nån slags sjukvård eller liknande. Pöh! Som om inte hon redan vet om hur jag har det. Och hon som ändå menar att jag ska ut på praktik inom kommunen, som jag skrev om för ett tag sen. Jaja, jag får väl ta och prata med henne ändå och säga hur F-kassan beslutat.

Jag måste ta mig samman och överklaga. Men det kommer inte att bli lätt att behöva ödsla min så värdefulla kraft på detta elände. När jag kunde fått hjälp med terapi och sjukgymnastik som det stod om i utredningen... Och ägnat mig åt bättre saker. Och hela tiden kommer tanken upp; tänk om jag fått hjälp för fem år sen istället... Då var jag nämligen piggare och motiverad. Nu är jag bara trött och vill helst sova...

Tur att man har saker som fortfarande känns roliga. Nog för att både socialen och F-kassan gör sitt bästa för att ta ifrån en både människovärde och annat så finns det ännu saker som, åtminstone jag, kan ägna mig åt som jag blir glad av. Detta är en sak...


Läggdags i örnboet.

"Puss på dig mamma!"

:-)

Kram

En liten dikt så här på lördagen

En strimma hav

Det är en strimma hav, som glimmar grå
vid himlens rand,
den har en mörkblå vägg,
som liknar land,
det är där min längtan vilar
innan den flyger hem.

Edith Södergran

Livstecken från slow motion-landet

Det var ett tag sen jag skrev och jag har helt enkelt varken orkat eller fått tiden att räcka för det.

Låter kanske konstigt med tanke på att tid är vad jag har i massor. Men jag har också haft herrbesök i några dagar... ehrm... Ja nu är det ingen vanlig herre som varit här utan en speciell sådan. :-) Ja det är så att Isac varit här från söndag tills igår. Och när han är det så går mycket tid åt till att promenera, och sen att vila benen och må gott mellan varven. Och gosa med vovven är ju högst på listan förstås. Det är bra att ha honom här ibland för det tar fokus från mig själv och jag får annat att tänka på. Mycket uppfriskande.

Jag är ju, som jag sagt hela tiden, alltid väldigt trött och den senaste tiden har jag verkligen försökt tvinga mig att sova en stund varje dag. Psykologen tyckte ju att jag behövde sova mer. Detta har jag löst med att lägga mig och läsa och det spelar ingen roll hur spännande boken är så somnar jag efter ett tag och får i och med det vila en stund.

När man lever i en slow motion-värld så hinns det inte med så mycket förrän dagen är slut. Och det är därför som jag varit tveksam till att sova för mycket för jag vill inte att dagen ska gå ännu fortare. Men hälsan framför allt. Jag måste börja vila ordentligt för att på nåt vis komma ikapp så jag inte behöver vara så trött. För om man får tro psykologen (och resten av teamet på Arbetslivsresurs) så har jag ett utmattningssyndrom och behöver all vila och sömn jag kan få.

Hur som helst.

I örnboet har det varit lite svårt i några dagar. Att se på menar jag. Den minsta örnen har fått ta mycket stryk från ett av sina syskon och den lille har också blivit utan mat vid några matningar. Trodde det skulle bli sorg och elände faktiskt. På grund av att de större syskonen mobbat honom/henne. Men han/hon har kommit igen och blivit smartare och klurat ut hur han/hon ska komma åt maten genom att smyga upp från andra sidan av den förälder som matar. Mamma Örn brukar vara bäst på att se när "Tiny", som den minste kallas på forumet, smyger upp bakvägen s.a.s. Pappa Örn har för det mesta fullt upp med att städa boet och "bygga om" så han har väl inte riktigt så mycket koll om jag säger så... ;-) Jag tycker han är för rolig...

Här är byggare Bob i farten.

Tiden går fort alltså. Och i synnerhet för mig som är en segpropp. Om det inte behövde finnas en massa "borde" hela tiden så vore min tillvaro lite enklare. Just det ordet är lika fult som "obligatorisk". Jag ryser av såna ord. Borde, måste, skulle... usch... Jag känner för dessa ord som Skalman känner för ordet "skynda". Det är ett fult ord tycker han. Jag håller med honom till viss del... ;-)

Förresten, i måndags fick jag äntligen pengar från socialen, framåt kvällen hade pengarna kommit in på kontot. Jag kollade tidigare på dagen och min socialsekreterare var sjuk. Som vanligt. Och jag har inte fått någon förklaring till varför pengarna kom in så sent och jag lär nog inte få det heller. När de gör nåt dumt så behöver de aldrig förklara sig men när vi som behöver pengarna klantar oss, skriver fel i ansökan eller nån annan bagatell så blir det ett ramaskri.

Sånt är livet för den fattige.

Nu ska jag ha mig lite kaffe. :-) Önskar jag hade en sån här som tilltugg... mums!





Kram!

"Dan efter kvällen innan."

Idag mår nog många av de som firade som värst igår inte så bra. Och det kan jag förstå.

Det var bråk, slagsmål och ungdomsfylla och jag har själv inte upplevt det riktigt så illa förut. Nu var det ju rätt fint väder, det bidrog säkert. Det var inte så farligt när vi var ute och såg på själva fyrverkeriet, men många var ju laddade med en hel del öl (och annat starkt) innanför västen. Jag stod barfota i pyjamas på min balkong och såg på när det var oroligheter med slagsmål på gång nere på gården och mer ungdomar strömmade till. Då var klockan kanske runt ett på natten. Vad det hela handlade om vet jag inte riktigt men det var ett väldigt skrikande och gapande innan själva slagsmålet. Det var därför jag klev ut på balkongen för att se vad det var fråga om. Inte gick det att sova i det oväsendet. Jo Viktor sov som en stock hela tiden, men det är ju han det. Jag ringde 112 för jag blev så orolig att folk skulle bli skadade att jag kände mig tvungen att försöka. Nu kom jag inte fram, förmodligen var det många som ringde för jag fick liksom ingen kopplingston när jag slagit numret.

Så jag fortsatte att iaktta och då kom det till slut vuxna i bil och ungdomarna lugnade ner sig. Det var dramatiskt så det hette duga. Knytnävsslagen och ölburkarna/ölflaskorna flög i luften. Och repliker som "Vill du dö eller?" Och svaret; "Döda mig då!"

Hade dessa gossar, för det var pojkar som slogs, det fanns även tjejer med men de raglade runt och var lite för borta i skallen för att göra så mycket mer, varit nyktra så hade inget av detta hänt.

Idag när de ser sig i spegeln möts de av blåtiror, svullna näsor och fläskläppar. Minnen av deras "roliga" Valborgsmässoafton. Förhoppningsvis så lär de sig nåt av detta och låter bli spriten. Risken är dock att de redan ikväll eller imorgon kanske kör igång igen. Sånt vet man ju inte.

Kom att tänka på en monolog av Rolf Bengtsson, därav rubriken, där han har haft en glad afton hos en vän. Hos "Gamla präktiga Georg" :-) och när han ringer upp denne dagen efter.

Här är den på youtube dock bara med ljud.

Det var ett fantastiskt fyrverkeri i alla fall och varje år skaffar de in nya sorters raketer som är annorlunda mot de som de hade året innan. Ja det var imponerande måste jag säga. Viktor hade stora ögon och var väldigt i gasen när vi gick hem. :-) Så uppspelt och hänförd. Och som sagt; han somnade lite senare och sov som en stock genom allt drama och larm här ute. Gott för honom.

Jag är trött men jag klarar mig nog. Och idag är det ny månad också. Ha en bra 1:a maj! Kram!