Nu är det deppigt igen

Den här dagen höll på att förstöras helt och hållet i och med att min handläggare från F-kassan ringde mig imorse och gav mig negativa nyheter. Fast hon började med att meddela att jag kommer att få runt 900 i reseersättning dock... Jojo...

Trots denna stora och påkostade utredning som gjorts av mig på Arbetslivsresurs och med resultatet att jag har noll arbetsförmåga och behöver oerhört mycket stöd för att komma vidare och ens kunna få 50 % arbetsförmåga inom en framtid, så nekar F-kassan mig sjukbidrag och rehabilitering. De menar att utredningens resultat inte ens stödjer 50 % nedsättning. Trots att läkaren särskilt också skrev att på grund av min fibromyalgi kommer min arbetsförmåga alltid att vara nedsatt till en viss del. Så menar de på F-kassan att jag är fullt frisk då? Kan ta vilket jobb som helst? suck... De kan nog inte läsa innantill. För om de inte förstod allt det som läkaren läste upp för mig på telefon, det teamet kommit fram till, så kan jag förstå deras beslut. Inte annars.

Hade de förstått resultatet av utredningen så hade de inte nekat mig hjälp. Så är det bara. Men har de förstått det så känns det ju bara som om de vill jäklas med mig.

Pengarna känns mindre viktiga. Det jag ville ha var ett erkännande av F-kassan. Ett erkännande av de problem jag har, att jag har problem, min diagnos, att jag har rätt till rehabilitering och att jag faktiskt inte kan stå till arbetsmarknadens förfogande. Om jag kunde få ett erkännande av F-kassan så skulle jag ju förhoppningsvis komma in i ett rehabiliteringsprogram av nåt slag. Men när de säger nej hela tiden... jag börjar känna mig förföljd... som om mitt namn får dem att se rött och säga nej direkt. Det känns onekligen väldigt olustigt. Som om jag är svartlistad på nåt vis. Läkaren på Arbetslivsresurs sa att F-kassan brukar lyssna på vad de säger... Men det gjorde de inte den här gången i alla fall.

När sen människan frågar mig om jag vill bli slussad till Arbetsförmedlingen höll jag på att gå upp i limningen. Och när jag sa att det ju inte finns jobb ens för friska människor så sa hon att det inte var F-kassans problem utan arbetsförmedlingens... Och arbetsförmedlingen i sin tur säger att jag är ett ärende för F-kassan. Att jag befunnit mig mellan de berömda stolarna i fem år brydde hon sig inte om. Det är ju den gruppen som Cristina Husmark-Persson vill hjälpa. Det har hon ju suttit och sagt i teve till och med. Inte fasen vill nån hjälpa oss, det är bara tomt prat. Som allt annat den kärr... eh förlåt damen kläcker ur sig...

Jag hade annat att ägna mig åt idag, jag har varit i tvättstugan, så jag tillät mig inte att sitta och grubbla. Jag är fruktansvärt besviken och ledsen när det de säger att F-kassan ska stå för aldrig nånsin stämmer överens med verkligheten och när de inte kan ge folk som kanske har möjligheter, om än små, att komma tillbaka en endaste chans. Hon sa att de ser till hela arbetsmarknaden. Och det var då jag sa att det ju inte finns några jobb åt friska ens... Och läkaren sa/skrev i sin bedömning att jag hade obefintlig arbetsförmåga, för närvarande, sett till hela arbetsmarknaden... Vad är det med detta de inte förstår?

Ack ja. Hon ansåg också att jag kunde fortsätta gå till socialen när hon mycket väl vet att jag egentligen inte hör till den gruppen utan till F-kassan. Hon tyckte också att jag skulle be socialsekreteraren hjälpa mig om jag behövde nån slags sjukvård eller liknande. Pöh! Som om inte hon redan vet om hur jag har det. Och hon som ändå menar att jag ska ut på praktik inom kommunen, som jag skrev om för ett tag sen. Jaja, jag får väl ta och prata med henne ändå och säga hur F-kassan beslutat.

Jag måste ta mig samman och överklaga. Men det kommer inte att bli lätt att behöva ödsla min så värdefulla kraft på detta elände. När jag kunde fått hjälp med terapi och sjukgymnastik som det stod om i utredningen... Och ägnat mig åt bättre saker. Och hela tiden kommer tanken upp; tänk om jag fått hjälp för fem år sen istället... Då var jag nämligen piggare och motiverad. Nu är jag bara trött och vill helst sova...

Tur att man har saker som fortfarande känns roliga. Nog för att både socialen och F-kassan gör sitt bästa för att ta ifrån en både människovärde och annat så finns det ännu saker som, åtminstone jag, kan ägna mig åt som jag blir glad av. Detta är en sak...


Läggdags i örnboet.

"Puss på dig mamma!"

:-)

Kram