Man får va gla att en ä som en ä, när en inte ble som en ska...

Ja den rubriken hänger ihop med en sång jag hört sjungas av Stefan o Krister. :-) Kom att tänka på den bara sådär...

Jag har funderat mycket på detta med hur min självbild ser ut. Bilden av mig som person. Och vad jag identifierar mig med. Eller identifierar mig som kanske jag ska säga. Kom att tänka på det häromdagen då jag undrade varför jag alltid velat verka så pigg och frisk jämt när jag är både trött och sjuk... och att detta alltid ställt till problem.

Nu har jag ju bättre perioder och sämre perioder och under de bättre perioderna så är det inte lika svårt att delta i tillvaron och vara mer "med" s.a.s. Då behöver jag ju inte hålla skenet uppe för då behövs inget sken att hålla upp. Det svåra är ju när jag får mina sämre perioder... då jag ändå vill fortsätta som jag alltid gjort men inte orkar.

När jag var på utredningen hos Arbetslivsresurs så frågade mig sjukgymnasten om någon någonsin utrett varifrån mina problem kommer. Det var faktiskt första gången någon ställt den frågan. Alla stirrar sig blinda på de symtom jag har, och försöker ta fram förslag att bota dem och det är ju bra i och för sig, men de glömmer att reda ut orsaken till dem.

Under 2005 fick jag (via min arbetsgivare) kontakt med nåt som heter Personal Support där det jobbar helt underbara människor som ville hjälpa mig på alla sätt och vis. Det var bara det att just den sortens hjälp var jag inte redo för då. Och är fortfarande inte. De skulle hjälpa mig att finna ett nytt jobb utifrån mina intressen och kunskaper plus då min arbetskapacitet förstås. Men eftersom jag aldrig fick någon hjälp eller rehabilitering av nåt slag (mer än Feldenkrais sjukgymnastik under några veckor) så var jag ju fortfarande i samma stressade, deprimerade stadium som när jag först sjukskrevs. Och jag visste ju inte vad jag ville eller orkade göra i och med att jag egentligen inte fått nog med lugn och ro att ta reda på det. Jag fick inte chansen och tillåtelsen till att vara sjuk och därigenom ingen tid att läka. Istället stressades jag av att jag skulle komma tillbaka ut på arbetsmarknaden så fort som möjligt.

Att ta reda på orsaken till mina problem var tydligen inte aktuellt alls. Bara sopa allting under mattan. Plåstra om lite och låta vara. Min mamma sällskapade en längre tid med en man som ständigt lagade sin bil med plastic padding trots att det behövde både svetsas och annat, ungefär så tycker jag att jag blivit behandlad. Jag har blivit lagad med plastic padding och sånt håller ju inte så länge. Om man nu ska jämföra sig med en bil då... ;-)

Varje gång vi hade möte, under min tidigare sjukskrivning, med chef, F-kassan med flera, försökte jag hela tiden ge sken av att jag var på bättringsvägen, engagerad i att finna ett nytt jobb, socialt redo för att komma tillbaka till vad det vara månde, angelägen om att visa god vilja.

När det egentligen var tvärtom. För när jag kom hem föll jag ihop i en liten hög och var dålig i flera dagar efteråt. Fullkomligt utmattad. Det tog enormt mycket kraft av mig att hålla skenet uppe och jag kan för mitt liv inte begripa varför jag gjorde så här. Jag visade dem en bild av mig som de ville se, som de förväntade sig. Inte hur jag egentligen mådde för det kunde jag inte erkänna för mig själv ens. Jag ville vara duktig flicka och inte visa mig svag. Och så har det nog alltid varit för mig.

Det kan förstås bero på inställningen till sjukdomar och sjuka. Andras i allmänhet och min egen i synnerhet. Och särskilt sjukdomar som inte syns på utsidan. För det syntes ju inte att jag hade värk och att jag faktiskt var sjuk. Därför kunde jag väl heller inte vara det utan kanske jag inbillade mig allt bara? Inbillningsjuk. Det var nog det hela. Och det var ju också den outtalade (men dock så kännbara) inställningen hos de jag mötte inom vården. Det var nog bara för mig att skärpa till mig och bita ihop. Och ju mer jag bet ihop och försökte skärpa till mig desto sämre mådde jag.

Man kan mycket väl hålla skenet uppe en kort stund men det håller inte i längden.

Att jag skulle kunna få en sjukdom av det slaget fanns inte ens i min tankevärld innan jag blev sjukskriven. Det var nåt som drabbade andra, inte mig. Jag var ju stark och frisk. Det var ju också detta som gjorde att jag drabbades extra hårt och då även psykiskt eftersom min självbild totalförstördes. Jag gick inte runt och hånade andra, som en del gör helt öppet nu för tiden, men innerst inne såg jag nog en del svagheter med att drabbas av just en "osynlig" sjukdom... Det var därför jag inte trodde på mig själv, på min egen kropp när den talade om för mig att jag faktiskt inte mådde bra alls.

Säkert är det många andra som drabbats likadant. Som till att börja med inte vill se symtomen, som inte vill erkänna att det nog är dags att kanske trappa ner, gå till en läkare, sjukskriva sig ett tag. Som bara fortsätter och fortsätter ändå för i deras självbild finns en person som orkar saker, som inte mesar sig och lägger sig ner och ger upp.

Men att ge upp är det mest vettiga i det läget. Tyvärr så tvingas man ge upp förr eller senare i alla fall för varken kropp eller själ orkar fortsätta på det viset. Och då är man så dålig att det tar dubbelt så lång tid om man ska orka komma igen. Om man ens gör det nånsin. En del gör ju inte det. För dem har problemen blivit kroniska eftersom det fått fortgå alltför länge. Och nu talar jag om just sjukdomar som är svåra att diagnostisera, sjukdomar som inte syns utåt men som känns desto mer.

Det är ju där många är i dag. Kroniska sjukdomar av det "osynliga slaget" som inte blir godkända av F-kassan mycket på grund av att de inte är helt accepterade i allmänhetens ögon. Syns det inte så finns det inte. Som så många psykiskt sjuka får (och alltid fått) uppleva.

Den stora frågan är ju; hur ser min självbild ut? Kan jag ändra den? Vill jag ändra den? Det är ju där kärnan ligger. För att vilja ändra sin självbild så måste man ju sänka kraven på sig själv. Om det nu är problemet. För det mesta så drabbas oftast personer med höga krav på sig själva av just fibromyalgi och liknande sjukdomar.

Ingen människa är perfekt. Och ingen kan eller ska vara det även om många vill detta. Den perfekta människan finns inte.

Att folk alltid sett ner på sjuka, det vet vi ju, men nu har detta blivit mycket värre. Det är verkligen djungelns lag därute och de som inte orkar kan gå och sätta sig i nåt hörn och självdö. Och gärna där de inte är i vägen för de som rusar fram som ångvältar och tror sig vara odödliga och oersättliga. Det finns, trots alla rapporter och artiklar i teve och tidningar, fortfarande folk som tror att de aldrig kan bli drabbade. Som tror att de aldrig kan bli sjuka eller arbetslösa.

Jag har sagt det förut och det kan nog aldrig sägas nog mycket; ödmjukhet är på sin plats. Och respekt för andra människor.

Ha en bra dag!

Kram!