En helg med Isac och ett bussminne

Den här helgen, plus idag, så har jag och Viktor varit hundvakter så jag har haft min lediga dag idag. Det är så mysigt att få gosa med Isac och liksom få rå om honom. Ta långa promenader och gå bort lite av magfläsket. ;-)

Det enda jobbiga är att han vaktar hela tiden och skäller på alla som går in eller ut genom porten. På dagtid går det ju an men på natten är det värre. Och när fiskepojkarna ränner som de gör både dag och natt så kan det bli lite dåligt med sömnen... Men det får ju gå det med.

Jag trodde i min enfald att de kanske skulle resa hem under lovet, som de flesta ju gör när de bor borta under terminerna, men där fick jag tji. Detta är ju sistaårselever också så de kanske inte har lust att åka hem och umgås med familjen och de vänner som bor där. De umgås hellre med varann, åker och fiskar, har fest och så. Jag ser fram emot när de flyttar härifrån för gott till sommaren... egoistiskt jag vet men dessa pojkar (i stort sett allihop som går dessa utbildningar) tar över hela samhället när de anländer på hösten. De är som gräshoppor, bara brer ut sig och tar för sig liksom. Och jag har också hört att de lokala killarna är rätt så förbaskade på dem för de tar ifrån dem alla tjejer... ;-) Jojo...

Men nu är i alla fall Isac hemma hos sig igen, hos matte, som han nog trodde övergett honom, han tror alltid det om hon så bara går till Konsum, så han är nöjd och glad.

Idag har det snöat en del fast nu har det övergått i regn så det är en blöt historia när man ska gå ut. Och bussar kör ner i diken och det ena med det tredje. Det har hänt två liknande olyckor med buss på samma sträcka på väldigt kort tid nu. Man undrar ju om det är bussarna som är dåligt rustade, om chaufförerna är slarviga eller om det beror på nåt annat. En del kör som galningar faktiskt så man vet ju inte hur det gått till.

Under de år som jag åkte buss till och från jobbet i Karlstad så var jag aldrig med om några olyckor även om väglaget ibland var värre än värst. Det snabbaste jag åkt in till stan, på vinterväg med rätt mycket snö, var på en knapp halvtimme och då gick det undan. Det tar runt femtio minuter annars, mer om det är mycket snö. Det var ingen rolig färd. Han som körde såg lite farlig ut, stor och kraftig med tatueringar (har jag för mig), spelade jobbig musik och hade en stor mössa neddragen i pannan så man knappt såg hans ögon. En sån där chaufförsmössa liksom. Som om han var kapten i bussen. Vi (jag, Adde och Erika - de gick på gymnasiet och då var det han som körde ibland) kallade honom för Mössa'. Om jag såg att det var Mössa' som körde så visste jag att jag skulle komma fram ovanligt fort oavsett väglag. :-)

Han var kanske väldigt snäll och go privat och så, man ska inte döma folk utifrån utseendet, men han såg i alla fall farlig ut där han satt bakom ratten i bussen. Och man kunde ju inte ta sig en tupplur precis för man hade fullt upp med att inte trilla av sätet i kurvorna. Ja jag kunde förstås tagit på mig bältet men... nu gjorde jag inte det. Jora så att...

En annan busschaufför kallade vi för Tandbôrsten (och gör fortfarande förresten) men det är en annan historia... ;-)

Så här gör Isac när han frågar om han får komma upp och lägga sig i sängen. :-) Han lägger huvet på sängen och tittar bedjande. Vem kan motstå detta?

Kram!

Omtumlande

Boken är klar! I morse blev jag överraskad och hyllad när jag kom till pastorsexpeditionen. Där stod två lådor, en vas med tulpaner och choklad på mitt skrivbord. Jag tappade talförmågan fullständigt. Jag visste ju att boken var klar och att vi förmodligen skulle få hit nån kartong idag men inte att det skulle bli så uppmärksammat. Ja jösses. Omtumlande är bara förnamnet.



















Här plockas första exemplaret upp ur kartongen.

















Här sitter den omtumlade författaren och kan inte annat. :-)

Det var alltså sant, här var min bok. ;-)















Så här ser den ut. Jag la en bok med framsidan upp och en med baksidan upp så man kan se lite även av den. Och vilka det är som ger ut den. :-)











Nu ska jag försöka smälta detta. Jag sa till Carina senast igår att jag var lite trött på just de dikter som är med i utställningen, det blir ju så när man håller på med vissa texter så mycket som jag gjort med de här. Efter fyra versioner av utställningen, där jag ju också skrivit ut och klippt och skurit och donat, och korrekturläsning så kände jag mig liksom trött på dem. Men det kändes annorlunda att läsa dem i boken. :-)

Ha en bra fredag! Det ska jag. Kram!

PS. Jag kommer att lägga ut eventuella länkar dit man kan vända sig om man vill beställa/köpa boken. Men jag ska kolla upp det lite mer först.

Jodå, glad är jag allt... :-)

Så var det då måndag igen. Och idag var äntligen Carina tillbaka efter sin semesterresa till varmare land. :-)

Det är dags att skicka ut inbjudningar till bokreleasen och vi ska försöka vara klara med allt det tills imorgon, skicka iväg alla imorgon alltså. Datum för denna festlighet blir den 6 mars.

Eftersom jag fortfarande har lite svårt att liksom ta till mig det hela (att det går så bra alltså) så går jag heller inte omkring på små moln av lycka. Jag har fortfarande inte riktigt kunnat greppa detta varken med utställning eller bok. Det låter kanske konstigt men så är det. Jag är SÅ glad och tacksam förstås att jag fått denna möjlighet och om det får upp ögonen på de som behöver det och tröstar de som behöver det så är ju mycket vunnet. Det är ju också vad jag hoppas och vill ska hända. Utställningen är ju ute och far till olika ställen och nu har de snart boken också.

Kanske det är nån slags erfarenhet som gör mig mer tillbakahållen när det gäller att visa glädjen, jag vet faktiskt inte. För glad är jag ju såklart, men på ett mer stillsamt vis. ;-)

Sen att man kanske är tvungen att tala med journalister och andra betydande, som ett resultat av publiciteten, kan faktiskt göra att man blir lite skraj istället för lyckorusig. :-) Jag menar de förväntar ju sig att man har nåt förståndigt att förmedla. Och tänk om jag i det ögonblicket blir totalt blank i hjärnan, jag har varit med om det tidigare - kanske inte i såna situationer för sånt har jag ju liksom inte varit direkt utsatt för, men ändå. I andra utfrågningssammanhang har det hänt.

När man är sjukskriven/sjuk/arbetslös blir man van frågor från alla håll och väldigt närgångna sådana också. Men det hjälper inte. Och bara för att man blir van vid det innebär inte att det blir lättare.

Det är rätt så mycket jag vill säga (faktiskt) men för det mesta kommer man ju på de där kloka och bra sakerna när man sitter hemma i lugn och ro lite senare. Det går ju inte att bli alltför detaljerad heller liksom, då blir det för mycket.

Som jag skrivit förut så är ju inte jag en vanlig utförsäkrad, utifrån de nya regler som finns, utan jag blev utslängd redan hösten 2006. Jag fick inte min diagnos förrän ett år senare och trodde då att det skulle hjälpa mig vilket det inte gjorde. Istället blev jag ännu mer kränkt just för att min diagnos inte godkändes som en sjukdom. Trots att diagnosen bekräftades några år senare av ett helt team av utredare så hjälpte inte det heller. I F-kassans ögon var jag ändå frisk. Trots utmattningsdepression och fibromyalgi.

Droppen för mig var ju när handläggaren, som hade hand om den stora utredningen i mars 2009, menade på att jag skulle anmäla mig på arbetsförmedlingen. Och då satt hon ändå med resultatet av utredningen där det stod att jag hade 100 % nedsatt arbetsförmåga för närvarande. Där stod också uppräknat väldigt tydligt och klart vad jag behövde hjälp med för att komma tillbaka åtminstone på 50 % inom ett år eller kanske ett och ett halvt. Jag var inte frisk nog att anmäla mig på arbetsförmedlingen, ändå var detta det råd jag fick av henne. Deras medicinske rådgivare skrev i sin bedömning att eftersom jag kunde läsa, lösa korsord och blogga så kunde jag också jobba. Då kände jag att det fick vara nog. Efter det har jag inte haft någon kontakt med F-kassan förutom i fråga om bostadsbidrag för det har de i alla fall aldrig nekat mig.

Däremot är det väl snart på gång att jag ska anmäla mig på arbetsförmedlingen. Nu behöver jag ju komma upp i vissa timmar, helst 50%, och då kan också en eventuell arbetsgivare få ersättning för att anställa mig. Så därför måste jag vara inskriven där. Så snart är man väl där igen. Men en tjänst på mer än 50% kan det aldrig bli frågan om för min del. Det blir en bedrift att ta sig upp i den nivån. Vi får se hur det blir. Jag kommer förmodligen heller aldrig att kunna söka sjukersättning på halvtid, för att komplettera den eventuella tjänst på 50% jag kanske nån gång får, eftersom fibromyalgi uppenbarligen inte erkänns som en sjukdom.

Men jag kan nästan tänka mig att en halvtidstjänst faktiskt ger mer än försörjningsstödet beroende på lönesättning då förstås och beroende på hur tjänsten ser ut. Men den dagen är ju liksom inte här ännu...

Läste en väldigt bra sak i lördagens VF, skrivet av Bengt Starrin (han med förordet i diktboken ni vet) och jag kände igen mig i mycket av det han skrev som gällde arbetsplatser. Här är länken. Mycket läsvärt. Så in och läs med er nu... ;-)

Den senaste tiden har jag också tänkt på nåt som står att läsa i boken Självkänsla Nu! av Mia Törnblom. För att citera där hon skriver om folk som är duktiga på sitt jobb men som ändå har låg självkänsla... "Trots allt berättar de för mig (med lite hjälp) att de bara väntar på att bli avslöjade som en enda stor bluff. De vet att de är duktiga men tror hela tiden att någon annan kan bättre."

Så är det faktiskt lätt att tänka när man har låg självkänsla. Även om det går bra för en. Och trots att man (i detta fallet jag) intalar sig att man faktiskt är värd allt det positiva som hänt så är man ändå inte riktigt säker liksom... kanske är det därför jag är lite återhållsam med mina glädjereaktioner. Men som sagt; glad är jag.

Jag tror att det kommer att ta åtskilliga år innan min självkänsla är såpass stor att jag inte längre tänker så.

Ha det gôtt! Kram!

Kolla här vilken sötnos! Kände bara för att sätta in denna, så himla söt! :-)

Rätten att få stiga av bussen vid busstationen och en dag i teknikens värld

Läste nyss i VF att Karlstads busstation ska byggas om nu igen. De vill ju göra ett resecentrum, stod det, och det trodde jag de gjorde förra gången de byggde om eftersom det ju tog en evighet innan det blev klart. Nu har man kommit på den "smarta" tanken att endast påstigning får ske vid stationen, när man ska gå av får man göra det på Drottninggatan/Hamngatan. Hm... Men tänk om man behöver gå på toa?

Tänk om man ska byta buss direkt man kommer in till stan och då kanske behöver gå på toa på just busstationen? Det ska byggas "gater" där bussarna ska köras in i och allt. Och jag tycker nog att det skulle ha gjorts lite mer när de ändå byggde om för några år sen för varför inte göra ordentligt på en gång? Man kan ju undra. Och naturligtvis ska man kunna gå både av och på bussen på busstation. Inte kanske bara för toaletternas skull men det är ju en anledning. I så fall får de bygga toaletter vid den plats där man måste gå av. Tänk att släpa allt sitt bagage ända från Drottninggatan till busstationen om man ska med en anslutningsbuss bara för att man inte får gå av där. Nä jag tror de får tänka ett varv till... (säger en som alltid är vansinnigt kissnödig vid ankomst till Karlstad efter cirka 45-50 minuters bussresa...)

Som det är nu så finns det väldigt dåligt med allmänna toaletter i stan. Det finns inte en toa i sikte inne på affärer som H & M, Lindex, Stadium och så vidare. Inga toaletter alls. Då får man gå till nån avskild plats inne på nån galleria (om man ens hittar dit) där man tvingas betala fem kronor för att få kissa. Och där det oftast också bara finns högst tre toaletter varav en med skötrum. Fem kronor kostar det även på busstationen. Förr var det gratis men då såg toaletterna väldigt grisiga ut. Och det är inte alla toaletter som är rena och fräscha trots avgift, det är ingen garanti.

Inte för att man ska jämföra men vid det tillfälle då jag var i Santa Monica och gick runt i en massa olika affärer så fanns det på varje ställe, och kanske även på varje våning av affären, stora skyltar där det stod RESTROOMS. Man behövde inte leta ihjäl sig, bara titta efter skylten som oftast satt högt upp och väl synlig. Och det var gratis. Rent och snyggt var det också överallt. Man skulle ha kunnat äta mat därinne så fräscht var det. Gissa om jag var lycklig över att kunna vandra runt i affärerna utan att behöva tänka på att jag skulle vara tvungen att gå ut därifrån och leta efter en toalett på nåt helt annat ställe. :-) Där har de fattat det där med service och vad kunderna behöver...

Ibland tror jag nästan att de som bestämmer hur affärer ska byggas överhuvudtaget inte tänker på att folk faktiskt behöver ha tillgång till toaletter lite överallt. Åtminstone inte de som bygger sånt i Karlstad Jag vet ju inte om det är lika dåligt i andra städer. Och har man barn med sig på stan kan det ju sluta i katastrof i och med att det kan vara rätt långt till en toalett. Förresten toalettkatastrofer kan allt hända även om man är vuxen. Inte för att jag råkat ut för nåt sånt. Än.

På tal om annat som krånglar... Idag har Lisbeth haft fullt sjå med att få ordning på det tekniska. Alla har ju börjat med iPhones istället för de fasta telefonerna och naturligtvis så krånglade det från första början. Hon får mail i telefonen men när hon ska kolla på dem så ser hon dem en väldigt kort stund och sen försvinner de. De finns dock kvar på datorn. Sen är det annat krångel med sånt som ska kopplas mellan olika nummer, fel person rings upp och det står ibland missat samtal fast ingen ringt och så vidare... (Lisbeth längtar extra mycket till pensionen för närvarande.)

Så hon har suttit och pratat i telefon med nån slags support vid flera tillfällen och de förstår inte vad det är för fel. Nån har sagt vid nåt tillfälle att inuti huset runt väggarna så finns det hönsnät och att då detta skulle göra att det elektriska har problem ibland. Inte vet jag men det är ett väldigt gammalt hus och man vet ju inte vad det finns i de väggarna.

Så idag skyllde vi på hönsnät och dåligt vä'r (och här sitter ja' å svär - som Lisbeth sa) för det snöade rätt kraftigt ett tag. För mitt uppe i det (snöandet) så slutade internet att funka. Då fick Maritha, som sitter på övervåningen, dra ur allt eller stänga av eller hur hon gör (bredbandsmodemet sitter där) och sätta i det igen, då brukar det funka. Teknikens värld. ;-)

Igår var jag ledig. Då gjorde jag såna här...














Och såna här...

Det är som hallongrottor fast med jordgubbssylt. Jag var på bakhumör igår! :-)












Och imorgon är en annan dag. :-)

KRAM!

Vad är det med folk ibland?

Vissa dagar känns det som om man som åskådare/besökare på olika ställen får vara med om alldeles för mycket av hur andra lever sina liv, utan att man alls vill det, vilket gör att man nästan vill springa därifrån. Folk är liksom uppe i ansiktet på en, kanske inte bokstavligt men nästan.

Eller är det kanske bara jag som är känslig?

När jag gick till Konsum förut så kände jag att det var en aning olustigt, det är ju i och för sig inte ovanligt för min del (ogillar att handla oavsett) men ändå, som om det skulle bli jobbigt att gå dit. Utanför stötte jag nästan ihop med en mycket märklig man som man inte gärna möter när man är själv. Nåväl, väl inne på affären så var det bara människor som pratade högt och ljudligt om saker som ingen annan obekant egentligen vill eller ska behöva höra på. Tänker inte gå in på vad. Nej det var inget snusk utan bara sånt man inte vill höra på. Och inte med den ljudnivån. Och en del verkade stryka omkring därinne runt hyllorna som om de inte tänkte handla utan bara var där för att... stryka omkring. Ett par av personalen pratade högt och ilsket med varann om nåt som var orättvist när de passerade mig vid mjölkdisken, nåt med någons timmar och så...

Och jag blev lite ledsen där jag stod vid mjölken och spanade för det verkar som om de slutat köpa hem Milkos mjölk överhuvudtaget, det fanns bara Arlas. De har även slutat med Milkos låglaktos, den finns inte inne på Ica heller. Så jag har varit tvungen att köpa Valios som är ca 4 kronor dyrare per liter. Inte bra.

När jag äntligen stod i kön till kassan och skulle precis betala så trängde sig en man, med en bukett tulpaner i näven, på och stod alldeles för nära för att det skulle kännas behagligt. Han och hans fru hade dessutom brett ut sig vid grönsakerna så att jag fick vänta en stund på att komma intill. Nu är i alla fall den där kortmaskinen, där man drar sitt kort och trycker in en massa kommandon, vänd från de andra som står i kön men vad hjälper det när folk nästan följer med en och står och flåsar en i nacken!

När allt var klart och jag packade ner så kändes det som om alla var så högljudda och stökiga runtomkring mig att jag nästan ville dra iväg i galopp och när jag kom ut så stod där en mamma och skrek ilsket åt sin son som verkade klättrat upp i nåt träd. Jag såg aldrig honom men jag hörde hur han svarade sin mamma lika argt. Nog för att man varit med om en del såna tillfällen då tålamodet tryter och man bara vill strunta i ungen som bråkar och gå ifrån men ändå. Det är jobbigt att höra andra bråka.

Det var så jag undrade, när jag äntligen kom därifrån, om alla hade vaknat på fel sida idag. Eller om det bara var jag som var ovanligt känslig... hmmm... Nåt sånt här var det längesen jag upplevde.

För övrigt så har dagen varit bra. Det har inte varit något som varit jobbigt eller stökigt förrän jag kom in på Konsum och träffade på varenda en som verkade ha klivit upp med fel ben imorse. ;-)

Från det ena till det andra...

Ingen har ju förmodligen kunnat undgå att höra att Whitney Houston är död. Det är så tragiskt med folk som blir fast i droger och förstör sin framtid och som hon, sin röst. Nu har jag inte läst eller hört nåt om ifall dödsorsaken är känd (har inte hunnit än) men att hon var beroende av droger till och från har ju varit allmänt känt.

Jag lyssnade på en ny sång, på youtube, som heter I look to you och som var inspelad för nåt år sen tror jag. Minns inte riktigt. Det fanns inget kvar av hennes starka stämma alls. Så jag tänkte att jag skulle ta med en av mina favoriter från den tiden då hon verkligen var fantastisk. Jag har sett de filmer hon varit med i också och hon var även en duktig skådis.

Jag har sett The Bodyguard med Kevin Costner från 1992, Hålla Andan från 1995 med bl.a Angela Bassett. The Preachers Wife från 1996 med Denzel Washington. Sevärda alla tre.

Men här kommer en musikvideo från den tid då hon var som mest i farten, glad, pigg och också gravid med dottern Bobbi. Det förekommer även ett par klipp i början från filmen Bodyguard.

I'm every woman



Hoppas hon har det bra där hon är nu.

Och alla vi andra får försöka ha det så bra vi kan här där vi är. Kram!

En roligare version

Så här i melodifestivalens överdrivna yra med femtioelva deltävlingar innan den slutliga och extremt upphaussade finalen blir av så tänkte jag här visa min favoritversion av melodifestival. Den vanliga är jag inte intresserad av för fem öre nämligen.

Den kommer i två klipp eftersom youtube inte tillåter för långa avsnitt.

Melodifestivalen varje år - med Galenskaparna och After Shave.





Denna melodifestival tröttnar jag aldrig på. :-)

Ha det gôtt, med eller utan melodifestival. Kram!

Rallyfebern är total och nu är det dags att se på andra bullar

Det är alldeles för mycket rally i tidningarna. Så fort jag kommer in på nättidningarnas hemsidor så är det bara rally, rally och rally... Blä! Någon som var med i nåt som jag tror kallades för Gröna bilister ansåg att det ju inte var så värst miljövänligt och att de skulle leta upp andra bränslen att köra bilarna på. Detta gjordes tydligen för några år sen men resten av världen måste komma ikapp sa då rallynissen som var ansvarig. Jaja... vi får väl se. Själv är jag extremt miljövänlig - jag har inte ens körkort. :-)

Tog en promenad imorse för första gången på en evighet och det var som om jag återförenades med en gammal vän när jag gick min vanliga runda. Det var väldigt mycket kvidevitt på ett ställe och det kändes härligt. Inne i skogen var det sådär tyst och trevligt som det brukar. Jag blir så lycklig när jag är bland träden. Känner mig som Ferdinand gör när han sitter under korkeken. Vill bara stå där och njuta. Vilket jag gjorde en stund. Så imorse var det inte enbart motionen som var viktig utan även upplevelsen. Jag måste börja ta mina promenader igen för på nåt konstigt vis så har mina kläder börjat krympa, och speciellt runt midjan, så jag tänkte att om jag får lite fart på mig så kanske de kan liksom vidga sig igen... ehrm... jora så att... :-)

I alla fall. Det var så fint i skogen. Och solen gick upp och lyste på trädtopparna. Innan det kom in moln som dolde solen helt. Nu är det gråmulet. Men själva soluppgången fick jag i alla fall uppleva. Härligt.

Solen lyser på tallarna allra först för de är ju liksom högst :-)
















Alldeles innan molnen bäddade in solen tog jag ännu en bild med mobilen. Jag kunde väl haft med mig kameran men jag kände inte för att ha den dinglande på axeln. Det får bli nästa gång.














Igår testade jag att göra frukostbullar i min muffinsform. Jag har en sån där i teflon där man kan göra såna där extremt stora muffins om man vill. Och det är så praktiskt att slippa de där ynkliga små pappersformerna och det fastnar ju aldrig nåt klet i formen. först gjorde jag bullar, sen gjorde jag muffins. :-) MUMS! Det går att göra minipajer också. Jag har recept på det med. Detta är en av de bra saker jag vann under den tid jag var prenumerant i Miljonlotteriet. Jag har ett helt set med teflonformar i olika storlekar som jag också vann. Jag har bara inte använt någon annan än muffinsformen. Vanans makt är stor så då tar jag en vanlig gammal form.

Frukostbullar.













Mmmmuffins... :-)













Och medan jag fortfarande grunnar vidare på hur vår statsminister är funtad på insidan av huvet efter hans senaste utspel i pensionsfrågan (utsidan är ju väldigt kal och tom- kanske den speglar insidan?) så ska jag ta mig lite kaffe. ;-)

Ha en härlig fredag! Kram!

En solig torsdag

Solen lyser ute, det är en fin vinterdag. Jag har fixat med dikterna som ska till blomsteraffären, laminerat och stått i. Lisbeth hade träff med damer som jobbar i Forshaga respektive Munkfors församlingar. De ska ju slås ihop alla tre och nu är det en sån där Lära-känna-period. Så de satt på övervåningen ( där jag brukade sitta förr) och tölade hela förmiddagen.

Därför var det ovanligt lugnt för min del. Jobbade på duktigt. :-) Tog några foton med mobilen. De är lite suddiga, dålig kvalitet som vanligt, men ändå...

Här använder jag "giljotinen" som Lisbeth kallar skärapparaten. :-) Jag hade laminerat och skulle skära de olika dikterna så de fick rätt storlek.















Så här ser det ut där jag sitter nu för tiden. :-)



















Nu är de färdiga.















Imorgon är jag ledig. Men trots att det är skönt med en ledig dag så har jag redan vant mig vid att vara kvar en timme längre (ibland två när lunchen ingår) och jag tror nog att jag kanske kan öka på mer timmar inom en snar framtid. Inte riktigt än dock. ;-) Kanske även börja vara där varje dag så småningom...

Det är balansen mellan arbetsliv (praktik) och hemliv som måste funka. Om jag blir för trött för att greja med det jag måste göra hemma, då är det för mycket tid på praktiken. Det ska ju väga jämnt. Om jag skulle känna att det börjar dra snett så måste jag bromsa och ta det lugnare. Så det gäller att vara uppmärksam på hur man mår.

Lisbeth och jag pratade häromdagen om att för de flesta som har varit drabbade av utbrändhet/utmattningsdepression är det en väldigt stor risk att återfalla. Hon tycker, och jag håller faktiskt med, att logiskt sett borde ju alla som råkat ut för det vara extra duktiga på att inte hamna där igen men så är det ju inte. Tvärtom. För när man kommer igång och känner att orken finns så kör man så det ryker. För man vill ju så gärna vara igång och jobba med vad det nu än är. Men ajabaja om man inte bryr sig om sig själv, då trillar man dit igen.

Nu blir det fika. En nödvändig grej för att må bra. :-)

Kram!

Blåsig och lite snöig måndag

När jag stod i kön på Konsum förut så kände jag att det började stinka sur och inpyrd rök nåt så bedrövligt. Jag förstod att det måste komma från den person som stod bakom mig så jag vände mig lite försiktigt för att kika diskret. Där stod en kvinna i obestämbar ålder och när hon rörde på sig så flög det iväg ytterligare stank åt mitt håll. UGH! Hon är uppenbarligen en av dessa inomhusrökare som jag inte förstår mig på. Jag förstår mig ju inte på rökare överhuvudtaget men absolut inte på de som fortfarande vill förstöra sina hem, sina kläder och all inredning med rök. Många rökare har ju numer äntligen förstått vad äckligt det blir inne och de kanske vill ha ett fräscht hem så då går de ut och röker. Dock ej den här kvinnan då. Och kanske det är fler än hon som röker där hemma.

Jag höll på att kvävas av lukten och hade verkligen önskat att hon inte stått så nära. Fick nästan en sån där impuls av att säga till henne att hon skulle flytta sig längre bort ifrån mig, men sånt säger man ju inte. Istället står man där och lider och kippar efter luft.

Dagen för övrigt har varit sådär trevligt fylld med lite av varje. Jag har ju fått en hel drös med uppgifter att göra på min praktik så det var ju bara att sätta igång. Carina mådde visst inget vidare idag så hon var inte där. Det konstiga är att så fort hon ska vara ledig och ha det gôtt så blir hon dålig. Detta är ett fenomen som händer många som jobbar intensivt. Det är vetenskapligt bevisat (tror jag) att kroppen reagerar med att bli sjuk eller konstra på annat vis så fort man börja varva ner inför ledighet. Jag upplevde det också när jag jobbade som mest för många år sen. Ibland när jag skulle ha längre ledigheter mellan varven så blev jag rejält förkyld eller liknande. Typiskt. Och på onsdag ska hon ju åka iväg så jag träffar henne inte förrän hon kommer hem igen.

I morse var jag in på SVT-s hemsida och såg ett klipp på när Ylva Johansson (s) och Hillevi Engström (m) debatterade om a-kassan. Det är ju väldigt många som gått ur a-kassan sen avgifterna höjdes och ersättningarna sänktes och unga arbetslösa är oftast inte med. Dels på grund av de höga avgifterna och dels på grund av att det är för mycket pappersarbete som gör det för krångligt.

Jag försökte lägga in detta klipp här men det tog så förskräckligt lång tid så jag lägger istället in länken till debatten här.

Debatt i Agenda angående A-kassan mellan Ylva Johansson och Hillevi Engström.

När jag hör moderaten töla så är det bara en massa bla bla bla bla... Det finns inget som helst vettigt som kommer ur munnen på henne... och hon ska sitta i regeringen och styra och bestämma över oss... Huga! Man blir ju mörkrädd.

Tänkte också passa på (här är det tvära kast) att rekommendera en engelsk serie som jag börjat se om på nytt, det är ett tag sen den gick på teve, och jag kom ihåg den på grund av att jag gick in på Discshop och kollade på deras extrapriser när det gällde serier. Den heter Cold Feet och är helt underbar. :-)

Medverkande är bl.a James Nesbitt, Helen Baxendale och Hermione Norris.

Gänget i Cold Feet.










Ha det gôtt! Kram!

En lite sömnig söndag

Gårdagen ägnades åt sociala aktiviteter. Det var väldigt trevligt alltihop. Först var jag iväg på innebandy, det var en turnering för pojkar födda -99, så det var många lag och många matcher. Fast laget jag skulle titta på hade endast två matcher att spela. Den första vann de och den andra förlorade de. Vilket innebar att de inte behövde iväg till Karlstad idag för att spela mer. Åtminstone två trötta föräldrar tyckte det var rätt skönt. :-)

Jag beundrar verkligen de föräldrar som kan hålla på med detta nästan varenda helg. Det är kanske matcher under veckorna med förresten. Och sen är det träning däremellan. Pust. Jag skulle ha kroknat rätt snabbt kan jag säga.

Efter innebandyn så gick jag och besökte min farmor. Vi fikade och pratade och hade trevligt. Hon verkade lite trött och andfådd igår så jag blev en aning oroad för henne. Jag ska försöka titta till henne oftare. Hon är nämligen en sån person som inte gärna ber om hjälp så man får hålla ögonen öppna och se till att hjälpa när man ser att det behövs.

Idag har jag tvättat, som vanligt, och haft besök av Erika och Isac. Alltid lika mysigt när de kommer. :-) Och nu är tvätten vikt, disken diskad och jag är lite sliten efter en väldigt aktiv helg. Trevlig men man blir ju trött ändå. Fast glad. Men trött... ja ni fattar...

Tillfälligt avblåst. Jag hejade på dem i vita tröjor. :-)












Det är minsann inte lätt att fotografera folk som spelar innebandy. :-)











Det ödesdigra slutresultatet som innebar förlust för HIBS - Hagfors innebandysällskap. Matchen var inte riktigt slut än just när jag tog bilden men det höll i sig tills den öronbedövande tutan ljöd när det stod 15 spelade minuter.







Men trots förlusten i andra matchen så var jag stolt över min systerson, Albin, som gjorde några väldigt fina mål, i båda matcherna faktiskt.

Kram!

Så här blev Viktors sockor förresten. :-)

Frusen fredag

Det är så in i baljan kallt ute så man kunde frysa hôvvet av sig! Det är inte nog med att det är mer minusgrader än vi är vana, det blåser ovanpå det. Burr!

Gårdagen gick bra, även med huvudvärk, men det var på gränsen. När vi kom hem från utvecklingssamtalet så kastade jag av mig ytterkläderna, sprang ut i köket och gjorde i ordning ett glas med Alvedon, värmde min kornpåse och bryggde kaffe. Sen hällde jag i mig Alvedon och en kopp kaffe, tog min kornpåse på nacken och la mig på sängen en stund. Där fick jag ligga tills värken försvann och jag kände mig som jag skulle igen. Sen dess har jag inte haft ont i huvet. Och inatt har allt varit återställt till det vanliga med min oregelbundna sömn. ;-)

Utvecklingssamtalet drog ut på tiden för vi hade en del att prata om i och med Viktors tionde år med lite planering i ämnen och sånt, och hade jag inte haft huvudvärk så hade det bara varit trevligt men nu blev det rätt så jobbigt. Och ju mer man försöker kompensera att man har ont desto mer spänner man sig och desto värre blir det.

Men som sagt; idag är allt som vanligt. Jag har ledig fredag och har köpt semlor som vi ska ha till fikat. Jag tänkte köpa även förra fredagen men då fanns det inte en semla kvar på Konsum. Men jag sa inget om det till Viktor för då hade han gnölat om semlor hela veckan. Och sånt gnöl gillas inte.

Och imorgon ska jag iväg och se på innebandy. :-)

Testade att lägga in copyrightmärket på bilden, på lattjo. Det var ett pillande men till slut fann jag verktyget och kunde få dit det. Det finns en hel del variationer hur man kan få det att bli synligt nog. Det behövs rätt stora bokstäver. Jag får väl experimentera.

Tänkte det kunde vara kul att kunna göra så med de egna fotona om man har lust. :-)

Ha en härlig fredag! Kram!

Av för mycket sömn blir man trött

Att sova för mycket är inte heller bra. Särskilt inte om man är van att alltid sova oregelbundet och kanske inte så många timmar i sträck som man skulle vilja eller behöva.

Inatt har jag sovit som en sten. Och det resulterade förstås i att mitt huvud är så tungt. Huvudvärken kommer som på beställning såna dagar. Suck.

Men i alla fall. Vi har varit på blomsteraffären och pratat lite med Linda-Marie angående hur hon vill ha dikterna, storlekar, teckensnitt och sånt. Så nu vet jag vad jag har att göra nästa vecka. :-) Roligt! Den 20 februari ska det vara klart att sättas upp.

Hon ville även ha en slags vernissage, en kväll då hon liksom bjuder in folk och vi (jag i alla fall) är där själva också. Och även om det känns som en lite... ja inte jobbig tanke för det är att ta i, så känns det väl kanske en aning skrajsigt. Men detta är ju nåt som jag måste vänja mig vid för man vet ju inte hur framtiden blir. Om jag ska fortsätta med dikter och utställningar och sånt så är ju det en del av det hela så att säga. Lika bra att blunda och sparka som en väldigt speciell dam, som jag kände en gång, brukade säga.

Jag tycker också att det är väldigt roligt att få vara del av den kultur som finns här i bygden, vara med och kämpa för att Deje ska synas och inte glömmas bort. Det finns så många eldsjälar häromkring som verkligen kämpar för att det ska bli bra och det är så kul tycker jag. Sen är det ju upp till Deje-borna om de också ställer upp och vill delta i det som erbjuds. Vilket man ju hoppas. Om ett samhälle ska leva så får man inte bara resignera och tycka att allt kvittar, att det inte är nån idé. Det finns en del som tycker så och jag kan förstå det också. De tar ju bort väldigt mycket service härifrån och lägger det en mil bort och det är ju ingen höjdare. Men vi får inte ge upp. ;-)

Nu har jag hällt i mig en Alvedon brus och hoppas huvudet ska lugna ner sig lite för jag ska till skolan på utvecklingssamtal efter lunch och då får man försöka ha hjärnverksamheten igång ordentligt.

Kram!











PS. apropå rubriken så tänkte jag på en grej i en av böckerna om Bert (Berts dagbok mm) där han hittar på egna ordspråk angående Fantomen. Bert är ju en stor beundrare av just Fantomen.

"När Fantomen gäspar - är han trött. Gammalt djungelordspråk."

Det finns ett till...

"När Fantomen är farsa - är han larvig."

;-)

Vandring i snålblåst

På förmiddagen idag åkte jag och Carina till kyrkogården för att kolla lite inför Stilla Dagen som jag skrev om sist. Det var fruktansvärt kallt, det blåste snålt och vi skubbade runt där och huttrade oss fram. Rundan som vi tänker använda till meditationsvandringen avverkades i rask takt och så värst meditativ kändes den ju inte. Carina fotade alla ställen där vi ska placera olika dikter med diverse budskap. Och det gjorde hon för att jag ska kunna sätta ut dikter som passar just där. Då kan jag kolla på bilderna och pussla och pyssla.

Jag fotade Carina när hon fotade... :-)













Medan hon koncentrerade sig på att fotografera de träd där vi ska sätta fast dikterna tittade jag mer på andra träd. Det finns så enormt gamla träd på kyrkogården och jag tycker de är så fina.

Detta är en tallgren som vrängt sig och liksom lagt ner sig mot marken.





























Under eftermiddagen hade vi möte med min socialsekreterare och arbetskonsulenten, så idag har min praktiktid faktiskt varit hela fem timmar. Men jag har ju inte varit så väldigt aktiv hela tiden. Jag och Carina har suttit och pratat en del. Dels om sånt som jag ska jobba med nu när hon åker på en kortare semesterresa i mitten av nästa vecka och dels pratade vi om lite annat smått och gott. Bland annat sånt som rör hennes arbete som diakon. Ibland har diakoner svårare uppgifter än socialsekreterarna. Men det är det nog ingen som vet om...

Vi diskuterade också om jag skulle skaffa ett särskilt mailkonto som kan finnas med i boken. Som det såg ut först så stod det Carinas mail (svenska kyrkan), ifall nån ville komma i kontakt med mig. Och vi kom fram till att det kunde vara bra med ett helt nytt konto, som inte var mitt privata, OM det nu faktiskt är nån som vill komma i kontakt med mig. Det var ju det också. :-) Så nu har jag gjort det.

När jag var liten och sprang runt på kyrkogården (ja jag gillade att vistas här vilket jag nog nämnt förut) så tyckte jag den här var liksom en önskebrunn där man kunde slänga i en slant och önska sig nåt. ;-) Och då var det ju vatten i förstås.

Jag prövade aldrig dock...

Kram!