Det är dags att skicka ut inbjudningar till bokreleasen och vi ska försöka vara klara med allt det tills imorgon, skicka iväg alla imorgon alltså. Datum för denna festlighet blir den 6 mars.
Eftersom jag fortfarande har lite svårt att liksom ta till mig det hela (att det går så bra alltså) så går jag heller inte omkring på små moln av lycka. Jag har fortfarande inte riktigt kunnat greppa detta varken med utställning eller bok. Det låter kanske konstigt men så är det. Jag är SÅ glad och tacksam förstås att jag fått denna möjlighet och om det får upp ögonen på de som behöver det och tröstar de som behöver det så är ju mycket vunnet. Det är ju också vad jag hoppas och vill ska hända. Utställningen är ju ute och far till olika ställen och nu har de snart boken också.
Kanske det är nån slags erfarenhet som gör mig mer tillbakahållen när det gäller att visa glädjen, jag vet faktiskt inte. För glad är jag ju såklart, men på ett mer stillsamt vis. ;-)
Sen att man kanske är tvungen att tala med journalister och andra betydande, som ett resultat av publiciteten, kan faktiskt göra att man blir lite skraj istället för lyckorusig. :-) Jag menar de förväntar ju sig att man har nåt förståndigt att förmedla. Och tänk om jag i det ögonblicket blir totalt blank i hjärnan, jag har varit med om det tidigare - kanske inte i såna situationer för sånt har jag ju liksom inte varit direkt utsatt för, men ändå. I andra utfrågningssammanhang har det hänt.
När man är sjukskriven/sjuk/arbetslös blir man van frågor från alla håll och väldigt närgångna sådana också. Men det hjälper inte. Och bara för att man blir van vid det innebär inte att det blir lättare.
Det är rätt så mycket jag vill säga (faktiskt) men för det mesta kommer man ju på de där kloka och bra sakerna när man sitter hemma i lugn och ro lite senare. Det går ju inte att bli alltför detaljerad heller liksom, då blir det för mycket.
Som jag skrivit förut så är ju inte jag en vanlig utförsäkrad, utifrån de nya regler som finns, utan jag blev utslängd redan hösten 2006. Jag fick inte min diagnos förrän ett år senare och trodde då att det skulle hjälpa mig vilket det inte gjorde. Istället blev jag ännu mer kränkt just för att min diagnos inte godkändes som en sjukdom. Trots att diagnosen bekräftades några år senare av ett helt team av utredare så hjälpte inte det heller. I F-kassans ögon var jag ändå frisk. Trots utmattningsdepression och fibromyalgi.
Droppen för mig var ju när handläggaren, som hade hand om den stora utredningen i mars 2009, menade på att jag skulle anmäla mig på arbetsförmedlingen. Och då satt hon ändå med resultatet av utredningen där det stod att jag hade 100 % nedsatt arbetsförmåga för närvarande. Där stod också uppräknat väldigt tydligt och klart vad jag behövde hjälp med för att komma tillbaka åtminstone på 50 % inom ett år eller kanske ett och ett halvt. Jag var inte frisk nog att anmäla mig på arbetsförmedlingen, ändå var detta det råd jag fick av henne. Deras medicinske rådgivare skrev i sin bedömning att eftersom jag kunde läsa, lösa korsord och blogga så kunde jag också jobba. Då kände jag att det fick vara nog. Efter det har jag inte haft någon kontakt med F-kassan förutom i fråga om bostadsbidrag för det har de i alla fall aldrig nekat mig.
Däremot är det väl snart på gång att jag ska anmäla mig på arbetsförmedlingen. Nu behöver jag ju komma upp i vissa timmar, helst 50%, och då kan också en eventuell arbetsgivare få ersättning för att anställa mig. Så därför måste jag vara inskriven där. Så snart är man väl där igen. Men en tjänst på mer än 50% kan det aldrig bli frågan om för min del. Det blir en bedrift att ta sig upp i den nivån. Vi får se hur det blir. Jag kommer förmodligen heller aldrig att kunna söka sjukersättning på halvtid, för att komplettera den eventuella tjänst på 50% jag kanske nån gång får, eftersom fibromyalgi uppenbarligen inte erkänns som en sjukdom.
Men jag kan nästan tänka mig att en halvtidstjänst faktiskt ger mer än försörjningsstödet beroende på lönesättning då förstås och beroende på hur tjänsten ser ut. Men den dagen är ju liksom inte här ännu...
Läste en väldigt bra sak i lördagens VF, skrivet av Bengt Starrin (han med förordet i diktboken ni vet) och jag kände igen mig i mycket av det han skrev som gällde arbetsplatser. Här är länken. Mycket läsvärt. Så in och läs med er nu... ;-)
Den senaste tiden har jag också tänkt på nåt som står att läsa i boken Självkänsla Nu! av Mia Törnblom. För att citera där hon skriver om folk som är duktiga på sitt jobb men som ändå har låg självkänsla... "Trots allt berättar de för mig (med lite hjälp) att de bara väntar på att bli avslöjade som en enda stor bluff. De vet att de är duktiga men tror hela tiden att någon annan kan bättre."
Så är det faktiskt lätt att tänka när man har låg självkänsla. Även om det går bra för en. Och trots att man (i detta fallet jag) intalar sig att man faktiskt är värd allt det positiva som hänt så är man ändå inte riktigt säker liksom... kanske är det därför jag är lite återhållsam med mina glädjereaktioner. Men som sagt; glad är jag.
Jag tror att det kommer att ta åtskilliga år innan min självkänsla är såpass stor att jag inte längre tänker så.
Ha det gôtt! Kram!
Kolla här vilken sötnos! Kände bara för att sätta in denna, så himla söt! :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar