Tänkvärt citat...

“Easy reading is damn hard writing.”
Nathaniel Hawthorne

(1804-1864)

Vampyrer och sköna låtar

Det finns nog inget som får mig att må så bra som när jag råkar höra en riktigt skön låt. Det gjorde jag nyligen när jag i helgen såg på en vampyrfilm som heter Twilight. Två gånger såg jag på den dessutom. Och det blir nog fler gånger har jag en känsla av... Erhm...

Jag har alltid haft en stor fascination för vampyrer. Ända sen jag var väldigt ung. Jag har aldrig blivit rädd eller uppskrämd, bara väldigt fascinerad. Draculafilmen som gjordes 1992 är en favorit.

Hur som helst. Låten var det ju fråga om nu. :-) Direkt när jag hörde den så visste jag att jag var tvungen att ta reda på vem det var som spelade och om jag kunde ladda hem den. Den finns på min mp3-spelare nu om nån undrar. Fast det kanske ingen gör. Och om det nu är nån som trodde att jag inte skulle gilla en sån här låt... ja då känner inte denna nån (vem nu det skulle kunna vara) mig särskilt väl. Såna här låtar gör att jag vill höja ljudet till max, dansa, flyga, springa fort eller åka motorcykel så kinderna fladdrar. Så härligt. :-)

SuperMassive black hole - Muse

Inte för att detta kanske är den bästa vampyrfilm som gjorts, men jag gillade den ändå. Delvis av orsaker som jag inte ska gå in på för då kan nån kalla mig för gubbsjuk fast tvärtom. HA! Tantsjuk kanske det kallas, jag har aldrig hört nån benämning på när äldre damer kollar in unga pojkar. *host* Man kan ju inte gärna säga "gubbsjuka tanter" Det låter ju för dumt. I så fall är jag väl det då. Inget att göra åt. ;-) Rynka på näsan den som vill för det bryr jag mig inte om för nåt roligt ska man väl få ha. Och nej jag har inte fått solsting om nån nu trodde det. Jag är precis lika galen året runt!

Och förresten så är jag ingen tant. ;-) hehe...

Nu ska jag gå och diska för hur det än är så måste man göra sånt också. Tant eller ej.

Kram!

The King of Pop är död

Idag kan nog inte många ha undgått nyheten om att Michael Jackson är död. Men tidigt imorse, efter nyheterna på radion, när min sömniga hjärna börjat grunna på det hela så kom också tanken; tänk om det är en bluff. Men så morbid kan väl ändå ingen vara?

Jag menar han var ju faktiskt en rätt så lurig typ som ibland spred knäppa rykten om sig själv bara på lattjo. Det där med syrgastältet lär ha varit en sån.

Men detta är nog sant efter vad det verkar. Tänkte också på hur det varit med Elvis, folk säger ju fortfarande att de sett honom än här, än där.

Såklart har jag mina favoritlåtar av och med Michael Jackson, de är rätt många förresten, och när jag funderade på vilken jag skulle länka till så letade jag en stund och fann den här;

Don't stop til' you get enough

Den är från Off the wall och hans första samarbete (som jag vet) med Quincy Jones. En av mina verkliga favoriter. När jag såg på den förut så blev jag alldeles tårögd. Han är så ung, så vacker, oförstörd och så lycklig med sin musik. Det syns verkligen hur mycket han älskar att sjunga och dansa. Och det är också så jag vill minnas honom.

18 juli (om jag ska tro min gamla dagbok) 1992 på Stockholm Stadion stod jag tillsammans med en massa människor och sjöng med i Heal the world och klappade takten till Billie Jean och många fler fantastiska låtar. "Dangerous tour" kallades turnén. Det var en helt otrolig upplevelse att se honom live, att vara med om denna konsert. Det är något som man inte glömmer i första taget.

Och trots att vi väntat från klockan fem på eftermiddagen (man var ju tvungen att få sig en bra plats bland publiken så det gällde att vara där i tid, blev förresten nästan kroppsvisiterad innan vi fick gå in för man fick inte ha med sig burkar, flaskor och sånt) först i strilande regn som gjorde skorna så blöta att de inte torkade på flera dagar, och sen genomlidit två förband bestående av Kriss Kross (de där ungarna med byxorna bakochfram) och ett fruntimmer som var så trist att jag glömt vad hon heter, så äntligen... runt halv nio på kvällen så stod han på scenen och och då kom krafterna och glädjen tillbaka och sen var det inte en enda trist sekund kan jag säga.

Så nu när Roger på Rix Morronzoo imorse kände sig lite besviken på att han aldrig lyckats få se och höra en konsert med Michael Jackson så kan jag i alla fall säga att jag har gjort det, upplevt det och även köpt t-shirten. :-) Och jag har den kvar i garderoben. Som bevis om det är nån som skulle tvivla på sanningshalten.

De senaste åren har jag tänkt på honom ibland med största medlidande. Särskilt när man sett bilder av honom. (Ack) Nånstans utefter vägen gick han totalt vilse. Det är nästan så jag önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden till ögonblicket i den där videon i länken och sen låta honom få börja om därifrån och hoppas att han skulle göra andra val. Inte musikaliskt sett (aldrig i livet) utan i andra situationer. Men det går ju inte att göra det. Det som har hänt har hänt och nu är det så här. Och en fantastisk artist och musikinspiratör är borta.

Kram alla music lovers! Och ni andra med förstås...

Jora, mumien lever än... på väg tillbaka till de levande...tror jag...

Eftersom jag precis börjat återfå lite gnista så ska jag väl försöka sätta igång med mitt bloggande igen. Det som hänt sen jag skrev sist har varit fruktansvärt jobbigt och nedslående även om andra kanske tycker annat, att jag fått nya möjligheter eller jag vet inte. Det beror på från vilket håll man ser det... Från mitt håll sett har det varit mest skit...

Jag fick en kallelse från kommunen strax före kristi himmelsfärd angående ett sånt där möte igen. Ett sånt jag fick i mars som jag berättade om här på bloggen. Som handlade om att jag skulle ut i praktik bland annat för att få fortsätta med försörjningsstöd. Jag kände att jag inte orkade med ett sånt möte och mailade därför den där Rog... ja just han... och talade om för honom hur det låg till. Fick ett svar med uppmaningen att komma på mötet. Mailade igen och upprepade mitt budskap. Han svarade igen att jag var välkommen på mötet. Det var då själva tusan, tänkte jag då och mailade ett kort meddelande där jag sa att om jag inte lyckats övertyga honom om att jag inte orkade komma så var det inget att göra åt. Och att jag mådde ännu sämre på grund av att han inte brydde sig.

Efter ett tag ringde min nya socialsekreterare, den andra är sjukskriven (får folk faktiskt vara sjukskrivna i dagens Sverige?) och hon meddelade mig att jag inte skulle få nåt försörjningsstöd för juni. Nehe... bara för att jag inte gått på mötet. I det skriftliga beslutet som jag fick sen stod det att jag inte gjorde mitt yttersta för att bli självförsörjande. Jag har överklagat detta och menade på att den där Rog... ja han, kunde ju ha ringt mig under den tid som mötet var bokat om han så förtvivlat ville berätta för mig om det som var på gång. Att kommunen väl kunde vara lite tillmötesgående gentemot sina krassliga invånare.

Den 16 juni var jag dock tvingad att gå på möte, som då hölls på socialkontoret, men då hade jag fått sällskap av arbetsmarknadskonsulten som jag träffade under min utredning. Hon hade lovat att hjälpa mig om socialen skulle bråka. Det var bra att hon var med för hon var verkligen envis med att de måste ta hand om mig först och "fixa" mig som hon sa, innan jag skulle klara någon arbetspraktik. Och även i en eventuell arbetspraktik skulle jag behöva mycket stöd och hjälp, sa hon. Och hon tyckte jag skulle få möjlighet att göra nåt vettigt och inte nåt trams som att sortera kläder (typ biståndsarbete) eller annat meningslöst. Inte för att på något sätt förringa biståndsarbete då, men för min del skulle det kännas väldigt meningslöst att hålla på så.

Det startas ju ett projekt i kommunen nu, med eu-bidrag, och detta måste jag då vara med i för att i fortsättningen få pengar. Det skulle finnas möjligheter till rehabiliterande åtgärder men än så länge har jag inte fått veta så mycket. Väntar på att en personlig coach ska höra av sig eller om hon från socialen gör det när det är dags. Och jo, mr Projekt himself (ni-vet-vem) var med på mötet och fick säga sitt. Men inte var det mycket han sa inte... Det kunde han sagt i telefon för det verkar inte som om nån riktigt vet ordentligt vad som kommer att hända i det där projektet.

Stressen som det uteblivna försörjningsstödet gav mig har ju gjort mig mycket sämre och tröttare. Och väldigt deppig. Inget har varit roligt och jag har tappat inspirationen och lusten till det mesta. Jag var ju inte direkt pigg innan heller s.a.s. Och stress gör allt värre. Att jag har ett barn tog de tydligen ingen hänsyn till. Att han blev lidande på deras beslut om indraget stöd brydde de sig inte om.

Som tur var så fick den nya socialsekreteraren och jag en bra kontakt när vi väl träffades. Jag var lite härsken på henne efter första samtalet för hon var lätt överlägsen och menade att om jag velat ha pengar för juni skulle jag ju gått på det där mötet... Hon var i alla fall mycket ledsen nu för att vi hade fått en så dålig start och ville verkligen försöka hjälpa mig så mycket hon kunde. Och hoppades att jag skulle få förtroende för henne. Efter att ha pratat lite mer med henne så kändes det mycket bättre, hon visade mer av sin personliga sida och är en mycket varm och medkännande och positiv person så jag tror det ska gå bra.

Det nedslående i det hela är ju att jag inte blev kontaktad av han som har hand om'et innan mitt försörjningsstöd blev indraget utan vidare. Och att jag kanske tvingas göra sånt som jag inte orkar i projektet. Bara att ta mig hemifrån till ett annat ställe gör mig trött. Dagen efter mötet låg jag och hade migrän. Inte roligt.

Min styvfar Kjell ringde mig den dagen för att höra hur läget var och jag lät nog hemskt dyster och eländig. Han måtte ha trott jag stod på gravens rand... ;-) Ingen fara Kjell, kampen går vidare. Jag hade "bara" ont i huvet.

Det positiva som väl kan skymta är ju att OM det är så att jag kan få stöd och hjälp och inspiration genom detta projekt så kanske jag orkar ta mig ut i tillvaron och få ett liv igen. En del dagar känns det som om jag nog inte behöver mer än en liten knuff för att orka med tillvaron. En del dagar behövs det en lyftkran och ett helt fotbollslag med publik som står och hejar. Så det är ju inte likadant varje dag.

Skriftligt besked från F-kassan om att de antagligen kommer att ge mig avslag på min ansökan om sjukbidrag kom också förra veckan. Men jag fick lämna synpunkter först, vilket jag gjort, postade det brevet idag. Men som jag vet att folk på F-kassan drivs av mycket konstiga regler, så läser de väl alla papper de får in med förvrängda glasögon. För att slippa se beviset på att utredningen har rätt.

När den försäkringsmedicinske rådgivaren (som det så fint heter) kan säga att på grund av att jag löser korsord, läser böcker, tidningar med mera så hade jag bra kognitiv förmåga och enligt honom kunde då inte nedsättning av arbetsförmågan styrkas ens till en fjärdedel. Och enligt honom kan jag alltså jobba. Förmodligen också heltid var som helst med vad som helst.

Jora så att... F-kassan slår ju ifrån sig hela tiden och hänvisar till AF, men det finns ju inga verkliga jobb, endast i F-kassans fantasi. Han kanske har nåt låtsasjobb nånstans som jag kan göra. Men nån låtsaslön vill jag inte ha, det ska vara riktiga pengar i så fall. Om nån ser en annons där det står; "tillfällig korsordslösare sökes" eller "läsare av skönlitterära böcker erbjuds trevlig läsning mot rejäl lön - bibliotek ingår" så vill jag veta det. För då söker jag dessa tjänster. :-) Och kanske jag kunde få båda... Tänk vad bra!

Ibland vill man nästan skratta åt eländet. För det är så sjukt att man till slut inte tror att det är sant, att det är nån som spelar en ett spratt och rätt som det är säger; jag skojar bara, haha...

Nu har jag skrivit så mycket att jag nog nästan är kvalificerad för ett heltidsjobb... ;-) PUH!

Kram!