Skogen

Skogen

onsdag 3 oktober 2012

Medelålders tonåring med dålig läsförståelse...

Idag har jag varit på utvecklingssamtal på skolan och jag måste säga att efter varje gång känner jag mig alltid väldigt olustig. Det går hela tiden ut på att barnen, i detta fallet Viktor, måste ändra sin personlighet för att lättare passa in i samhället. Passa in i normen. Nu ska jag säga nåt fult... åt helvete med normen! Eller med normer överhuvudtaget. Alla dessa normer som har hittats på och som det är absolut nödvändigt att man passar in i.

Och om man inte är så värst social på sin fritid, kan man inte få ha det så då? Eller måste man tvinga sig ut och umgås fast man helst trivs hemma för sig själv? Och faktiskt mår bra och liksom laddar batterierna i lugn ro.

Ibland undrar man ju. Det är nämligen så jag funkar och förmodligen alltid gjort. Jag umgås gärna med arbetskamrater under arbetet men när jag kommer hem vill jag helst vara ifred. Är det fel? Sån är ju också Viktor. Kanske jag har påverkat honom men han uppskattar faktiskt lugn och ro.

Jag är ju myndig och vuxen, jag får välja mitt liv. Men Viktor får uppenbarligen inte det. Han ska formas in i en mall där alla ska tycka och vilja samma sak. Han vill inte vara som många av de andra tonåringarna som röker och snusar och ränner omkring och svär (Viktors ord). Nu har han ju lite toleransproblem och det är ju en aning jobbigt för honom och det får han kämpa med. Och med toleransproblem menar jag att han har oerhört svårt att acceptera dessa ungdomars beteende. Men för övrigt menar jag. Jag är oerhört glad att han är den han är. Han har ju sina problem i och med att han har Aspergers men i det stora hela så är han en fantastisk kille precis som han är.

Jag vet att de menar väl på skolan när de säger till honom att han måste och han måste... Men risken är att det kan bli bakvänd reaktion. Jag önskar att han själv ska vilja söka kontakt med andra. Men än så länge har han ingen längtan alls efter det.

Hans far och jag är inte alls ense om detta vilket gör att många samtal, i synnerhet utvecklingssamtal, blir ansträngda. Jag tror hans pappa så innerligt gärna vill att Viktor ska vara som alla andra (mestadels p.g.a mobbningsrisk) men nu är han ju inte det. Och kommer förmodligen inte att bli det heller.

Och saken är ju den att han har inga problem med att leva så. Det är andra som har problem med att han lever så. De rycker och drar i honom för att han ska bli mer utåtriktad, mer social, vilja göra saker utanför hemmet. Men han vill ju inte det. Är det då bra att tvinga honom? Han sa förra veckan, helt spontant, att han trivs väldigt bra med sitt liv. Det är inte många som kan säga det och i synnerhet inte i den åldern när det mesta är rätt så jobbigt och rent av jävligt ibland. Det kan det ju förresten vara oavsett ålder titt som tätt.

Och alltid kommer de tillbaka till det där med dataspel. Alltid. Jag måste ändå säga att Viktor faktiskt reagerar väldigt lugnt ändå. För om det vore jag som blev så hårt ansatt varje gång skulle jag resa mig och gå ut och inte komma tillbaka. Han uppför sig alltså bättre än vad jag skulle göra i samma situation.

Jag tycker inte man ska välja liv åt sina barn. De ska välja själva. När det gäller småbarnsåren och skoltiden ska man ge all kärlek, stöttning och vägledning man kan och vara förälder på bästa sätt men man ska inte välja åt dem när de lärt sig att förstå att det finns alternativ. Att lära sig att göra val anser jag vara den allra viktigaste lärdomen någonsin i livet.

Och att lära sig att det faktiskt är en själv som bestämmer hur ens liv ska se ut. Och att man tar ansvar för det.

För övrigt har jag idag suttit och gått igenom alla foton vi tog i kyrkorna. Mysteriet med runorna på dopfunten var inget mysterium. Om jag hade kommit ihåg vad jag hade läst i boken om kyrkan hade jag vetat att raden av bokstäver var runalfabetet, futharken, som var inhuggen i två omgångar på dopfuntens fot. Enligt upplysningen i boken troligtvis i magiskt syfte. Den ena raden är dock övermurad så man ser bara de tre första tecknen. Men andra raden är i sin helhet. Så nu vet vi det. :-)

Nu är det mycket på gång på pastorsexpeditionen. Det är utskick för inbjudan till dopkalas, alla barn som döpts under året blir bjudna på kalas och får en liten dopängel.Det är inbjudan till Allhelgona, de som begravt någon anhörig under året som gått. Det blir utställning i kyrkorna till Allhelgona men innan dess, den 28:e blir det en slags fotoutställning i Övre Ullerud i samband med att vi byter från sommartid. Sommarfoton är faktiskt temat. Det blir några dikter också men just nu efterlyser vi somriga foton. :-) Och snart ska vi ha födelsedagsfest igen. I början av november går den av stapeln. Och jag jobbar med hemsidan förstås.

Så det är mycket nu...men det är roligt. :-) Jag kan helt ärligt säga att jag faktiskt också trivs rätt bra med livet, efter omständigheterna.

Nu blir det Green Day! Den här låten blir jag aldrig trött på; 21 guns. Versionen från musikalensemblen. Passar min sinnesstämning utmärkt just nu. :-) Kram!


PS
Jag får visst lägga in länken till låten istället för blogger tar så lång tid på sig att fixa med klippet och jag vill inte sitta här hela kvällen och vänta...

Här är den


AddThis