Sommartider hej hej... :-)

Hoppas att ingen glömde ställa om klockorna under helgen för annars blev det nog lite tjorvigt imorse. ;-) Jag glömde det inte i alla fall. Så nu är det alltså sommartid igen. Det var ju inte längesen vi ställde om till normaltid (hörde på radion idag att det heter så, inte vintertid som man ju kanske vill säga) så jag måste ändå säga att hur som helst går tiden rätt snabbt.

Gårdagen gick ovanligt fort för på nåt vis så fattades det ju en timme och rätt som det var så hade klockan blivit tio på kvällen och jag hade glömt bort att jag ju skulle göra både det ena och det andra innan sovdags. Jag satt nämligen och läste och var helt uppslukad. Men det ordnade sig. Jag hann med det jag skulle.

Jag har börjat borsta tänderna med eltandborste (på kvällarna i alla fall) och det är fantastiskt praktiskt. Viktor har ju haft en länge och man kan ju dela borste för man har ju en sån där utbytbar borstöverdel. När jag skulle köpa en ny sån till honom senast så fanns det bara i fyrpack och då bestämde jag mig för att testa. Nog för att det durrar i huvet när jag borstar och om man tycker det är obehagligt att vara hos tandläkaren (borren och det) så kanske man inte gillar eltandborste så värst. Men det är så härligt att bara stå där och så borstar det av sig själv liksom. :-) Fast jag dreglar så bedrövligt så jag måste ha en handduk som en haklapp ungefär. Jag måtte ha rikligt med saliv...

I alla fall. Har varit på mitt andra samtal med psykologen idag på förmiddagen och det är så skönt att allt har satt igång. Det är en så stor lättnad. Vi kommer väldigt bra överens hon och jag och hon känner väl till den slags problematik jag har och vet vad som behövs för min del i terapin. Så jag tror det kommer att bli bra. Jag är enormt motiverad också och det hjälper ju naturligtvis till. Det jag skulle tänka/fundera på tills nästa gång var; Hur vill jag ha det (mitt liv) och vad vill jag? Viktiga saker att grunna på...

Och imorgon ska jag iväg på massage igen... ack vad härligt. :-)

Flyttningsbestyren är i gång förstås, det står packade kartonger i mitt sovrum, de är inte i vägen där, och jag skurade ugnen igår. Visserligen så kanske jag får ta den en gång till innan flytt men då är det värsta borta liksom. När jag ställde in lergrytan med köttfärslimpan i ugnen igår så sken den så jag nästan blev bländad så rent var det därinne. Gallret blänkte. Och det var ett h-vetes arbete kan jag säga att få allt rent. Det tog sån tid att Viktor trodde att han aldrig skulle få nån mat igår, hehe. Jag var ju tvungen att göra det när jag kände att jag orkade, hade jag väntat tills eftermiddagen hade det nog inte blivit av.

Viktor längtar efter att flytta (då slipper han gå i alla trappor varje dag) men bävar för själva flytten (då han måste hjälpa till att bära vilket också innebär ett väldigt gående i alla trappor) så han är lite kluven där för närvarande... ;-)

När röklukten (med mera) från grannarna smyger in i hallen och även invaderar badrummet så tänker jag på att snart behöver jag inte stå ut med det längre. Och då känns det lite lättare när jag tvingas öppna badrumsfönstret för att vädra och även puffa på den där doftsprayen.

Nog för att det väl kan finnas grannar i det andra huset som också har konstigheter för sig; jag slipper i alla fall röken. Andra konstiga vanor är det (tydligen) lättare att göra nåt åt om man ska tro bovärden. Det märks att det är våren för studenterna som bor utspridda i husen har börjat festa rejält. Vilket är lite trist för det blir ju inte lätt att sova om nätterna. Och jag minns hur det var förra året på Valborg... ujuj. Slagsmål ute på gården och allt möjligt bråk. På ett vis önskar man nästan ibland att det ska vara dåligt väder för då är folk lugnare vid såna högtider. Men på ett vis så vill man ju kunna njuta av att gå ut och se på fyrverkerier och brasor utan att frysa rumpan av sig.

Ha en bra måndag! Kram!

Glädjefnatt eller? :-)

Ibland vill man inte vara en nöt...

Idag, under eftermiddagen, hade jag mitt första samtal med psykologen. Det kändes väldigt bra. Hon är en sympatisk kvinna, rätt så ung med en härlig norrländsk dialekt. :-) Vi ska ha tre förberedande samtal och sen ska vi gå mer in på själva terapin. Hur vi ska lägga upp det, hur ofta jag ska komma dit och så.

Jag har haft några dagar som jag inte mått så bra men det beror på den månatliga hormonattacken. Grrr... Jag måste säga att det ska bli så skönt när jag nån gång slipper eländet. Nån sa att när jag byter min hormonspiral inför nästa femårsperiod så kan mensen försvinna helt. Då hoppas jag också att effekten av hormonernas anfall förminskas ytterligare. Jag ser fram emot det. Det blir nästa år vid den här tiden.

I alla fall. Viktor fick husera ensam idag när han kom hem. Jag hade skrivit en lapp till honom om att han skulle plocka upp sina badgrejer - det hade han gjort och hängt upp både badbyxor och handduk även om jag inte skrev det. Att han fick ta bullar, det hade han gjort såklart. En bulle mer än han egentligen fick - han hade skrivit en liten lapp tillbaka där han tackade för bullarna och ursäktade sig för att ha tagit en extra, hehe. ;-) Och sen hade jag skrivit att han inte fick glömma låsa när han gick. Han skulle ju hämtas av sin pappa, det är ju den veckan nu. Och det var låst.

Nu kunde han ju ätit en extra bulle utan att säga nåt men sån är inte Viktor. Han talar om vad han gör även om han kanske gjort nåt han inte skulle. Detta drag hos honom uppskattar jag verkligen. Jag tycker om när folk är ärliga och står för det de gör. För hans del så är det förmodligen hans Aspergers som gör att han är bara sån, han har alltid varit sån. Det är Viktor i ett nötskal. :-) Apropå nötskal...

Det kan komma mycket roligt ur munnen på den pojken. När han var liten så sa han många roliga saker som Erika med nöje noterade. Men han kan allt säga kul grejer nu med... som när vi satt vid köksbordet och fikade, tror det var på hans födelsedag men är inte helt säker, och jag skojade med honom och kallade honom för nöt och han kontrade med; Jag är ingen nöt - jag är ett ollon!

Då höll vi på att få kaffet i vrångstrupen av allt skratt som det utlöste. :-) Han är en härlig kille och jag skulle inte vilja att han var på nåt annat sätt, för då vore det ju inte Viktor.

Nu är jag så trött, det tog på krafterna med bussresa och samtal, särskilt när jag var trött som en gammal gnu redan från början, så nu ska jag slappa resten av kvällen. Andra viktiga saker får vänta tills imorgon...

Kram!

Ett ekollon. Kanske var det detta som Viktor menade att han var. ;-)

Regn, sand och grus och mer grus... sa jag grus?

Idag kan man säga en sak om väglaget: GEGGA!

Alla spår efter snöplogar och andra fordon som tidigare varit frysta och knaggliga att ta sig över; idag är det en enda gegga av alltihop. Plus att de gräver och ställer till borta i skogen så jag kan inte gå min vanliga runda. Suck. Jag gick från andra hållet idag för att se om det kanske var färdiggrävt men jag såg en gubbe med illgrön jacka dyka ner i nåt hål bakom en stor sandhög så jag förstod att det bara var att vända och gå samma väg tillbaka. Sandhögen låg liksom i vägen för att jag skulle kunna komma ut på gångbanan.

Det enda positiva med grävandet (och den förstörda skoggsstigen) är om de kopplar in el så att vi får ett elljusspår för då kan man gå där även under mörka vinterdagar/aftnar. Eller om de ska sätta upp lampor längs gångbanan. Det är ju ändå Klarälvsbanan som går bortöver så den borde ju ha ljus tycker man. Jag har glömt av att maila och fråga dem på kommunen om varför de inte har satt upp gatljus längs den. Hm...

När jag gick där mellan granarna så kände jag plötsligt en väldigt stark doft av just gran och stannade upp och sniffade. Det luktade väldigt gott. Ibland skulle jag önska att jag hade nåt att sätta mig på därinne, som inte är blöta stubbar då, så jag kunde sitta där och bara vara, känna doften av skog...

Jag har fruktansvärt ont i mina fötter och underben så jag kanske ska ta en paus imorgon med mitt promenerande. Det är förmodligen för att snön är borta och underlaget är hårt igen. Skorna är lite för hårda (och väldigt gamla och välanvända) och jag längtar efter mina vanliga lätta skor som jag promenerar i resten av året. Men än går det ju inte att ta dem för man kan ju gå ner sig i geggan. Och då är det bäst att man har rejäla doningar på fötterna.

Det regnar till och från idag men det är ju rätt okej för då smälter ju snön undan snabbare. Nu är det en mardrömstid för småbarnsföräldrar och hundägare i och med allt grus/sand som man drar in. Hela hallen blir knastrig. Och inte bara den förresten. Det blir sand överallt.

Det är full fart mot helgen, som Gert Fylking brukar säga. :-) Nån bra film eller dylikt ikväll och chips förstås, så är jag nöjd. Men det är ju ett tag dit. Man ska ju göra lite annat också.

Ha en bra fredag! Kram!

Spår på isen över Klarälven. Kanske från en räv. Jag såg rävar vid det tillfället fast inte just här.

Fotot är gammalt, ända från 2006. Det var längesen jag fotograferade nåt...

Det är viktigt att ta hand om sig själv.

Solen skiner, fåglarna kvittrar, snön smälter och det blir blött som sen fryser på under natten och gör så att det blir väldigt halkigt morgonen därpå och får de flesta oavsett ålder att stappla omkring som om vi alla behövde käpp eller rullator. Men det är ändå en härlig känsla av att våren är på väg.

Jag kortade min promenad imorse för jag skulle med en buss och hade jag gått hela rundan hade jag kanske missat den. Hade möte med min coach och det var trevligt som vanligt. Pratade med henne om just det där fenomenet att jag inte törs säga att jag mår bra när jag gör det. Och att jag måste öva på att tillåta mig att må bra. Det låter kanske dumt men det är väldigt viktigt.

En del människor är ju rädda för att våga må bra för då kan ju nåt hemskt hända som gör att allt skiter sig. Men varför ska man inte må bra den stunden man faktiskt gör det bara för att nåt elände kan hända imorgon? Varför ska jag gå och tänka på hemska saker som kanske kan hända men som kanske heller aldrig gör det? Då tar jag ju ut eländet i förskott och även i onödan.

Det finns rätt många sådana "downers" som man kan kalla dem. Folk som drar ner en när man mår bra, som varnar för att tro att det är okej att vara glad och lycklig. Om det finns nåt att vara glad för, att se fram emot så ska man göra det. Inte tänka på att det kanske händer nåt tråkigt imorgon. För saken är den att om man tar vara på det som är bra, njuter av det som är trevligt så klarar man av jobbiga och svåra saker lättare. Då kanske det där hemska (vad nu det är) som händer inte alls är så hemskt som det hade varit om jag hade gått och föreställt mig det i flera dagar eller veckor innan. Och en annan viktig sak; det kanske inte ens händer nånting som är hemskt!

Att måla upp en negativ bild av saker är lätt om man alltid dras med negativa tankar. Men det är lika lätt att måla upp en positiv bild om man vill det.

Nu finns det ju en del som kanske tycker att; jaja men det är så mycket elände ute i världen så varför ska just jag sitta här och vara glad? Men varför inte? Det behövs fler människor som är glada för glädje behöver spridas.

Samma inställning har en del som röker om just rökning både i förhållande till sig själva och andra. "Det är så mycket skit i luften ändå som man får i sig så vad spelar det för roll om just jag röker?" Då kan ju jag kontra med; men varför ska just du bidra till det också? ;-) Eller hur?

Man kan alltid vända på det. Nån kommenterade vid nåt tillfälle om just rökning här på bloggen och sa att man ska ju alltid dö av nånting och varför inte rökning? (Ex. KOL som man då kan bli drabbad av och som tydligen var ett bra alternativ för den som postade kommentaren.)

Ja det var ju en fin inställning. Nåja, det var ju inte om rökning jag skulle skriva men det var ju en liknande negativ inställning liksom. Och att alltid på nåt vis försvara ett negativt beteende. För det är ju rätt jobbigt att förändras, det krävs ju att man arbetar med sig själv, för att förändra sina tankar och sitt beteende.

Man kan ha tillfälliga glädjerusher ibland. Vissa dagar eller perioder som man beter sig som en manisk person. Man ska göra allt, hinna med allt, allt är bra och roligt och det blir lätt något hysteriskt över det. Och man orkar inte hålla det höga tempot utan ramlar ner i det gamla vanliga tråkeriet efter ett tag.

Vad jag känner den här gången är att känslan av lugn inombords har kommit smygande och jag har inte gjort nåt särskilt, som jag kan peka på, för att den ska vara där. Det kan vara mina tankar som ändrat bana. När kroppen är lugn inför vad det än är som jag ska göra det är då som mina tankar/mitt beteende ändrat sig. Det är då jag slutat stressa upp mig och blivit orolig för sånt som jag inte behöver bli orolig för. Då slappnar musklerna av och jag får även mindre värk.

När både hjärnan och magen är lugn. Det är då jag mår bra. Och det är ju stress som ställt till det för mig från början. Stress av att alltid vara duktig, klara jobbet bra, hinna med alla andras behov. Och då har jag glömt mig själv. Vid sådana tillstånd kan man väldigt lätt drabbas av utbrändhet och i vissa fall kan man få fibromyalgi. Man lyssnar inte på kroppen när den säger till att man måste ändra beteende. Man bara kör på. Och det tar stopp förr eller senare. Fast det tror man ju inte när man är mitt uppe i allt stressande. Man har ju inte tid att vila, inte tid att tänka på sig själv...

Till slut har man bara tid kvar. Inget jobb, ingen hälsa, självkänslan är totalt borttappad och det är deppigt ovanpå all värk som man har också. Plus att varken läkare eller F-kassan tror på att man är sjuk.

Jag har värk varje dag. Den molar ständigt i kroppen, ibland mer ibland mindre, men den är alltid där. Jag minns inte hur det är att inte ha värk. För den har funnits där så länge. Men om värken sitter i kroppen, i muskler och leder, så är det en sak. Om värken sitter i själen, en annan. Om man kan lindra/bota värken i själen så står man ut med värken i kroppen. Det är inställning och beteende som det hänger på. Man måste bry sig om att vårda sig själv inifrån.

Ha en härlig dag! Kram!



Blåmesen är min favorit av småfåglarna. Så söt! :-)

Nu är veckan snart slut och jag med... ;-)

Efter en vecka fylld med en hel del aktivitet så är jag rätt trött idag. Men jag är trött på ett skönt vis. Sådär som man är när man är nöjd med det man gjort. Jag har inte tillbringat den här veckan med att känna mig fängslad hemma som så ofta är fallet när jag mår dåligt. Eller suttit och glott utan att orka eller vilja nåt. Det kan ju också bero på att jag inte mått så dåligt, det är ju en förklaring.

Men det känns annorlunda inuti och det är just det som är skillnaden mot tidigare.

I onsdags ringde min coach och jag trodde att det var nåt väldigt viktigt men det var det inte. :-) Hon behövde ha tillbaks dvd-n med Kay Pollack som jag fick låna förra veckan. Och det var ju i och för sig nog så viktigt för henne då. Hon hade missat att hon behövde den för den där gruppen även denna vecka. Och jag som haft fullt upp med allt möjligt hade ännu inte sett den. (Ja jag vet... man är trög.) Hon skulle komma förbi på torsdag morgon och hämta den bestämde vi. I alla fall. Det blev intensivkurs för min del. Jag satt och såg alla delarna i ett sträck med korta pauser mellan på onsdag kväll. Kay Pollack är en mycket fascinerande människa och det är nästan så jag blev lite kär i honom efter att ha sett på den där kursen. :-) Jag rekommenderar den verkligen. Det kan bli lite stressigt för den nervöse att se på honom för han är i stort sett aldrig stilla. Han är väldigt livlig och fylld av energi.

Det övergripande budskapet i kursen är: Jag ensam har ansvar för mitt liv. Och jag har alltid ett val. Vad jag sen väljer är ju en annan sak. Men ingen vill väl egentligen välja att vara grinig, arg och negativ? Eller? Men ibland kan det ju finnas så många hinder i vägen, det är en massa skräp som tar över och då är det svårt att se det som är bra.

För man kan ju inte hela tiden skylla på alla andra. Det är ju jag som ska ta ansvar för mig och mitt liv. Och på nåt vis så känns det både väldigt bra och lite skrajsigt. Men när man inser att det är en själv som styr så blir man på nåt vis rätt trygg i det. Det finns ingen annan som jag måste lägga det ansvaret på. Ingen annan ska eller kan bestämma hur jag ska må. Det gör jag själv.

Igår bakade jag bullar för första gången på... ja flera år tror jag. Och när Viktor kom hem från skolan så blev han så glad av den överrraskningen att han totalt glömde bort att gnälla på att han var svett efter promenaden, att det var halkigt, att skorna var varma... Han var som ett stort leende och sa direkt: Nu ska vi fika! :-) Och det gjorde vi.

Det var väldigt jobbigt med bakandet, jag hade ont i nacken och armarna men jag tog det lugnt och vilade så mycket jag kunde. Och hela eftermiddagen slappade jag så det var ju ingen fara.

Ett annat viktigt budskap som Kay Pollack hade var att man ska föreställa sig hur man vill ha det, man ska visualisera sig själv i den situation som man ska göra eller vara i och då blir det så. Jag såg mig själv baka bullar och jag såg även hur jag la upp det hela innan själva bakandet, dagen innan till och med. Därför gick det smidigt när jag väl satte igång. Och de senaste två veckorna har jag inte stressat ett enda dugg. Inte haft bråttom alls. Och inte känt den där oron i magen som man kan ha om man vet att man ska göra nåt utöver det vanliga och som man inte är säker på att man ska orka. Plus att jag inte tänkt några negativa tankar om det jag skulle göra. Inte ens så tråkiga saker som att diska eller tvätta. Man ska ladda sitt undermedvetna med positiva bilder.

Positiva tankar gör susen. Det låter kanske enkelt (och det kan vara det också) men ibland är ens negativa tankar alldeles för dominerande och det är svårt att bryta gamla vanor. Det är svårt. Men det är värt det när man väl gör det.

Jag har också fått en tid hos en psykolog nu äntligen. Det ska bli både spännande och intressant. Ja jag tycker faktiskt det. Det ska bli spännande att se hur terapin ska läggas upp och om jag kan få ytterligare hjälp att bryta det som är negativt. Min coach säger ofta att jag redan har kommit så långt på väg för egen del att det kanske inte behövs så enormt mycket hjälp. Jag kanske bara måste ha mer verktyg för att behålla och bygga på det jag har. Få hjälp över tröskeln och lära mig förstå varför jag handlar och tänker som jag gör. Lite har jag redan klurat ut.

Och nu är det snart helg och det ska också bli skönt. :-)

En sak till innan jag slutar... En tanke som slog mig i onsdags kväll var att när min coach ringde och hon frågade mig hur jag mådde så blev jag genast reserverad och visste inte riktigt om jag skulle våga svara att jag faktiskt mådde bra. Svaret som kom var; Jo det är väl rätt så bra...

Men varför vågar jag inte säga att jag mår bra? När jag grunnade lite mer på det så fick jag svaret efter en stund och jag förstod att det var precis så det var. Det var vad min dåliga självkänsla talade om för mig, nämligen det att jag kanske inte förtjänade att må bra. Vilket ju var oerhört dumt men det var svaret.

Jag har inte blivit lyssnad på när jag talat om hur jag mått, jag har fått kämpa i flera år för att få hjälp att komma vidare. De som skulle lyssnat från början gör det fortfarande inte. Jag minns att varje gång min handläggare från F-kassan ringde mig (under 2005-2006) så blev jag alltid rädd för att om jag sa att jag mådde bra just då skulle de dra in min sjukpenning och jag fick börja jobba igen fast jag inte orkade.

Rädslan att säga rakt ut att jag mår bra kommer sig också till viss del av att när man en gång sagt att man mår dåligt, är sjuk eller har någon krämpa av nåt slag och haft den länge, så törs man inte uttala att man mår bra. För även om jag har värk och är trött så jag knappt kan sitta på stolen så kan jag faktiskt må bra i alla fall. Och om man då säger att man mår bra så får de som inte trodde på en eller ville lyssna på en från början vatten på sina kvarnar om att man ljugit om sin smärta hela tiden.

Men när man mår dåligt så behövs det bara att man blir lyssnad på, respekterad och förstådd. Då kan man gå in i en rehabilitering och kanske bli friskare. För det är väl ändå dit man vill komma? Målet är ju att man ska må bra i slutänden, att man ska orka leva det liv man vill.

Ha en härlig fredag. Kram! :-)

Inspiration och fint besök

Igår var jag på en föreläsning som anordnats av kommunen bland annat genom det projekt som jag är inskriven i. Det handlade om inspiration och att förverkliga sina drömmar. Föreläsaren var en glad lax vid namn Stefan Olsson. Företaget som han och hans kompis har heter Universe Imagine.

Det var ingen vanlig föreläsning där publiken sitter och dumglor och får träsmak i ändan. Nee... han hade oss till att prata med varann om våra drömmar. Jora så att... Vi skulle hälsa på/bli kompis med en person som vi inte kände sen förut (det var ju enkelt för jag kände inte en kotte där) och sen skulle vi hälsa på tre olika sätt. Först hälsade vi ju som vanligt, presenterade oss med namn och så. Sen skulle vi, enligt instruktion hälsa som om den andra var vår värsta fiende, han ville se hur vi betedde oss då. Sen skulle vi hälsa som om hela vårt liv var beroende av den här personens godkännande och sen skulle vi hälsa som om vi hade druckit en bättre bag-in-box (hans egna ord) och såg vår gamla skolkamrat som vi inte träffat på fem år.

Sen hade vi klarat av det värsta med hans övningar, sa han, för värre än så kunde det inte bli. :-)

Enligt honom så blir det ju oftast så när man berättar om sina drömmar för familj, vänner och bekanta att de alltid kommer med en massa invändningar och får en att bli osäker. Men en främling säger ju inte så. En främling blir intresserad och frågar och tycker att det är spännande, vill veta mer. En främling har (oftast) inte förutfattade meningar om en.

Min nya "kompis" var en äldre herre som jobbade på kommunen (han satt bredvid mig och vi tyckte båda att det var praktiskt i och med att vi ju inte kände varann sen förut, för det fick man ju inte göra. Slapp vi gå runt och leta upp nån liksom.) och vi pratade om det vi drömde om att bli/göra. Och det var väldigt trevligt. (Nej jag tänker inte avslöja vad vi pratade om, inte ännu i alla fall.) ;-)

Vi var också alla i publiken rörande överens om (efter att Stefan tagit i på skarpen och frågat) att det var vi själva som styrde våra liv. Att det var vi som bestämde över våra tankar. Och jag tror att man måste bli påmind om detta då och då för det finns en tendens att glömma bort det. I synnerhet när man kanske är sjuk och är beroende av andra för sin överlevnad.

Jag hade tänkt blogga om det här igår men när jag kom hem strax efter fyra på eftermiddagen var jag så trött att det enda jag orkade tänka på var att få sätta mig ner i lugn och ro och smälta att jag för det första hade åkt på föreläsningen, för det andra hade stannat kvar och faktiskt deltagit i rollspelet (jag fick lite lätt panik när jag förstod vad vi skulle göra - så folkskygg som jag blivit) och för det tredje vågade prata med en främmande person om vad jag helst skulle vilja göra/bli. Men jag tror att det där första hälsandet som vi fick göra bröt isen väldigt bra för sen kändes det inte alls pinsamt att prata med den här människan. Man har ju ett säkerhetsavstånd runtomkring sig och när det blir bortplockat direkt så går allt så mycket lättare.

Förmodligen kan det nog vara så för skådespelare, om de ska göra en väldigt intim scen så kan det kanske vara bra att göra nåt som bryter isen innan man genomför den scenen liksom. För att det inte ska kännas så pinsamt och svårt. Nu var ju inte detta så farligt det som vi gjorde men det är nog så intimt att prata om sina drömmar.

Han sa också som slutord att vi skulle skriva ner våra drömmar på ett litet kort (som vi själva alltså skulle behålla) som legat tillsammans med en penna på stolen och när vi gjort verklighet av dem skulle vi maila honom och tala om vad vi gjort och hur vi gjort det för det ville han veta. :-)

En mycket innehållsrik och annorlunda föreläsning av en inspiratör av klass måste jag säga. Och jag tror att min coach kommer att bli väldigt nöjd med att jag åkte iväg och deltog i detta. Hon uppmuntrar ju mig att anta utmaningar och detta var minsann en sån. Som jag klarade rätt bra tycker jag. :-)

Men trött blev jag efteråt. Och idag har jag haft en dov huvudvärk som molat hela dagen trots bamyl, den börjar släppa lite nu, och mycket mer värk i kroppen. Imorse trodde jag inte att jag skulle orka runt på min promenadtur. Den sista biten var svår.

Jag blir alltid värre efter en psykisk utmaning. Kroppen stressar upp sig, musklerna spänns och jag var ju också tvungen att fokusera på vad som sades plus att prata själv. Detta gör mig helt slut. Jag städar hellre för fysisk ansträngning gör mig inte alls lika utsliten. Nog för att jag får ont men inte på det viset. Jag får liksom mjölksyra i hjärnan om jag ska försöka mig på en förklaring.

Det är så när man blir stressad av allt och ingenting.

I helgen var ju Adde hemma en sväng, eller Bill Clinton som jag kallade honom eftersom det blir sån uppståndelse så fort han kommer hem. Det var faktiskt Erikas namn på honom från början och Adde skrattade gott åt det. Folk blir som galna så fort det är dags för honom att hälsa på. Tårtor bakas, mat lagas, avlägsna släktingar rusar till... hehe... nej kanske inte så illa men nästan. Han hann i alla fall träffa alla (utom ett par stycken som får skynda till en annan gång) och den ende som inte blev nöjd och som aldrig blir nöjd är ju Viktor. Han vill att Adde flyttar hem tillbaka till oss igen och aldrig mer åker nånstans överhuvudtaget! Han vill ha sin storebror hos sig alltid, alltid, alltid. Så är det bara. ;-)

Ha det bra! Kram!

Erika fotograferade två skator som värmde rumporna en stund under lördagseftermiddagen. :-)

Sol och luft och ömma muskler... ;-)

Jag är fortfarande lite mör efter massagen igår men det känns rätt bra ändå. :-) Jag blir rent ut sagt flummig av den och under gårdagen blev inte så mycket gjort av just den orsaken. Hehe...

Idag har jag varit iväg, i det fina vintervädret, och träffat min coach och vi pratade om det där med att ändra på sina tankebanor. Vilket ju är väldigt svårt. Tänka positivt och ta vara på det som är bra och sånt man blir glad av. Det finns ju så mycket negativt överallt ändå ständigt så man behöver ju inte fylla på det själv menar jag. Nä då är det ju bättre att inte grotta ner sig i elände utan välja glädje. Och anledningen till att jag säger det är att hon skickade med mig en dvd med Kay Pollack som heter just Att välja glädje. Jag har sett boken (och även sett att det fanns en dvd) och faktiskt tänkt skaffa den och läsa men det har inte blivit av.

Dvd-n innehåller "Tre timmars underhållande dvd-kurs att bli lycklig av, att förändras genom" enligt baksidan av fodralet.

Jag fick också en pärm med lite intressanta artiklar och dylikt som handlar om positivitet som hon hade gjort iordning åt mig. En del saker av Mia Törnblom som jag nämnt tidigare här på bloggen. Hon med boken Självkänsla Nu! Bland annat Jag är bra-boken som jag då ska börja med igen. Tappade tyvärr sugen förra omgången och slutade skriva i den.

De har en grupp som samlas och går igenom detta tillsammans, jag är inte med i den gruppen men min coach ville jag skulle få ta del av materialet ändå. Så när jag får lugnt omkring mig ska jag se på Kay Pollack. Jag har tidigare, när jag hört och sett honom på teve, blivit intresserad av vad han har att säga så jag ser fram emot att se dessa avsnitt. Han är en speciell person och då menar jag att han är det på ett bra sätt. ;-) Fast alla kanske inte håller med mig där men det är ju upp till dem.

KBT-n väntade hon svar på idag eventuellt. Så fort hon fick veta nåt skulle hon höra av sig. När det gäller Landstinget så vet man ju att de tar tid på sig.

Hyreskontraktet på den nya lägenheten är påskrivet först av mig och sen av bovärden och tillbakaskickat till mig, fick det häromdagen. Så nu är det på riktigt. :-) Jag ska flytta till första maj! Och jo jag har faktiskt redan börjat packa och städa ur skåp. Det beror på att jag aldrig vet hur mycket jag orkar så jag måste göra det jag kan när jag kan. Och det är bra för allt som blir gjort.

*Nynnar lite för mig själv* "Just idag är jag stark..."

Ha det bra! Kram!

Ett av Viktors favoritdjur; Snöleoparden.

Lite fakta från WWF









Bok jag läser för närvarande: Kärlekens Energi av IngaLill Roos.

Ack vad fula kläder man hade på 80-talet... men sjunga kunde de.

Två inlägg på en dag! Shocking som de säger på engelska. :-)

Nej men jag var nere i tvättstugan förut och började av nån märklig anledning tänka på varför jag inte har kvar musikalen Chess på band ens. Den är ju så in i baljan bra. Jag hade den inspelad då i mitten av 80-talet men spelade över det för att jag antagligen hade slut på band och ville ha ny musik.

Och min absoluta favoritlåt då och som jag får enorma rysningar av än idag är den låt som jag lagt in länken till här. Videon är väldigt 80-tal men det får man ta. Rösterna, musiken... det är så typiskt Björn och Benny och jag som var ett hängivet ABBA-fan under hela min ungdomstid ryser extra åt att känna igen deras sound. :-)

Tommy Körberg är ju helt fantastisk också i Chess. Men för mig är det just den här sången som ger mig extra mycket härligt rys. :-) Och jag har inte hört några andra versioner än just originaluppsättningen av Chess. Det har inte blivit så. Men de är säkert bra de med. Jag har hört Karin Glenmark sjunga den här duetten med Elaine Paige... det var också rysvarning kan jag säga... ujuj.

I know him so well - Elaine Paige & Barbara Dickson

Viktor och jag fuskade idag. Vi åt semlor till fika. :-) Men ingen blev ledsen för det. Tvärtom. Och med fuska menar jag att vi bara äter det på fredagar egentligen. Jag borde inte gå till konsum när jag är sugen på fikabröd. Hehe...

Känner mig insnöad... på flera plan...

Idag tänkte jag börja med att lägga in en länk jag fick från RESURS via mail imorse. Meddelandet löd: Sprid den här. Och det gör jag såklart.

http://www.dn.se/opinion/debatt/regeringen-har-felbedomt-de-utforsakrades-vardbehov-1.1053647

En annan sak om RESURS. Det är en förening som finns till för alla de som kanske hamnat mellan stolarna, de som är sjuka och förtvivlade och som inte vet varken ut eller in hur det ska bli för dem i livet. Trots detta har folk utifrån tydligen letat upp sajten, registrerat (?) och trakasserat dessa sköra människor. Därför har RESURS stängt sidan, endast registrerade medlemmar och människor som bjuds in är välkomna. Det är inte meningen att dessa människor som funnit ett ställe där de kan få hjälp och stöd i sin svåra situaiton ska bli illa behandlade av folk som fortfarande inte kan tänka längre än näsan räcker. De som gör sånt här borde skämmas!

Jag har haft en länk till RESURS här på min blogg länge, så att vem som helst kunde gå in där och se vad det var för plats men jag tog bort den för ett tag sen då jag märkte att jag var tvungen att logga in varje gång. Min förhoppning är dock att sidan blir offentlig igen för den behövs. Folk behöver läsa om hur det står till med de som blir utförsäkrade. Men sidan är inte till för att elaka människor ska komma dit och bråka. I andra sammanhang på andra forum kallas dessa för "troll". Ett passande ord tycker jag. Jag har själv inte varit inloggad så mycket och sett vad som hänt men jag förstår att det måste ha varit allvarligt eftersom de stängde sidan för allmänheten.

Nä vi måste visa varandra respekt. Men det verkar som om många glömt bort vad det ordet innebär.

Snön envisas med att ramla ner i massor. Våren är fortfarande en bit bort men vi har ju äntligen mars nu. Alltid nåt. :-) Viktor vill inte ha vår och sommar, jag förstår inte riktigt varför, men han är glad åt snön den luvern. Han gillar inte värme så värst. Men det är lite kluvet för han avskyr sina vinterkängor som måste snöras och knytas. Och då brukar jag lite skadeglatt säga att jaha men när snön är borta så behöver du ju inte ha dem längre. Då brukar jag få mig ett bläng. Hehe...

Det är sportlov nu och han är väldigt "sportig" måste jag säga. Sitter i soffan och spelar nåt Turtles-spel på sin playstation. Sånt får man ju massor med motion av... ;-)

När vädret växlar blir jag sämre och de senaste dagarna har jag haft mer värk och varit mer trött. Luddig i huvet på nåt vis. Imorgon ska jag på massage igen, tredje gången nu. Det ska bli skönt.

Eh... ja det var nog allt. ;-) Där tog jag slut.

Ha en bra måndag! Kram!

Visst är de fina ändå... snöflingorna. :-)


OBS! Vid en snabb koll nyss märkte jag att det nu gick att gå in på RESURS precis som vanligt. Jag är alltid lite sen med mina upptäckter. Därav rubriken... den stämmer väldigt bra för närvarande... insnöad lite överallt.

Lägger därför in RESURS igen här på bloggen.