Det var ingen vanlig föreläsning där publiken sitter och dumglor och får träsmak i ändan. Nee... han hade oss till att prata med varann om våra drömmar. Jora så att... Vi skulle hälsa på/bli kompis med en person som vi inte kände sen förut (det var ju enkelt för jag kände inte en kotte där) och sen skulle vi hälsa på tre olika sätt. Först hälsade vi ju som vanligt, presenterade oss med namn och så. Sen skulle vi, enligt instruktion hälsa som om den andra var vår värsta fiende, han ville se hur vi betedde oss då. Sen skulle vi hälsa som om hela vårt liv var beroende av den här personens godkännande och sen skulle vi hälsa som om vi hade druckit en bättre bag-in-box (hans egna ord) och såg vår gamla skolkamrat som vi inte träffat på fem år.
Sen hade vi klarat av det värsta med hans övningar, sa han, för värre än så kunde det inte bli. :-)
Enligt honom så blir det ju oftast så när man berättar om sina drömmar för familj, vänner och bekanta att de alltid kommer med en massa invändningar och får en att bli osäker. Men en främling säger ju inte så. En främling blir intresserad och frågar och tycker att det är spännande, vill veta mer. En främling har (oftast) inte förutfattade meningar om en.
Min nya "kompis" var en äldre herre som jobbade på kommunen (han satt bredvid mig och vi tyckte båda att det var praktiskt i och med att vi ju inte kände varann sen förut, för det fick man ju inte göra. Slapp vi gå runt och leta upp nån liksom.) och vi pratade om det vi drömde om att bli/göra. Och det var väldigt trevligt. (Nej jag tänker inte avslöja vad vi pratade om, inte ännu i alla fall.) ;-)
Vi var också alla i publiken rörande överens om (efter att Stefan tagit i på skarpen och frågat) att det var vi själva som styrde våra liv. Att det var vi som bestämde över våra tankar. Och jag tror att man måste bli påmind om detta då och då för det finns en tendens att glömma bort det. I synnerhet när man kanske är sjuk och är beroende av andra för sin överlevnad.
Jag hade tänkt blogga om det här igår men när jag kom hem strax efter fyra på eftermiddagen var jag så trött att det enda jag orkade tänka på var att få sätta mig ner i lugn och ro och smälta att jag för det första hade åkt på föreläsningen, för det andra hade stannat kvar och faktiskt deltagit i rollspelet (jag fick lite lätt panik när jag förstod vad vi skulle göra - så folkskygg som jag blivit) och för det tredje vågade prata med en främmande person om vad jag helst skulle vilja göra/bli. Men jag tror att det där första hälsandet som vi fick göra bröt isen väldigt bra för sen kändes det inte alls pinsamt att prata med den här människan. Man har ju ett säkerhetsavstånd runtomkring sig och när det blir bortplockat direkt så går allt så mycket lättare.
Förmodligen kan det nog vara så för skådespelare, om de ska göra en väldigt intim scen så kan det kanske vara bra att göra nåt som bryter isen innan man genomför den scenen liksom. För att det inte ska kännas så pinsamt och svårt. Nu var ju inte detta så farligt det som vi gjorde men det är nog så intimt att prata om sina drömmar.
Han sa också som slutord att vi skulle skriva ner våra drömmar på ett litet kort (som vi själva alltså skulle behålla) som legat tillsammans med en penna på stolen och när vi gjort verklighet av dem skulle vi maila honom och tala om vad vi gjort och hur vi gjort det för det ville han veta. :-)
En mycket innehållsrik och annorlunda föreläsning av en inspiratör av klass måste jag säga. Och jag tror att min coach kommer att bli väldigt nöjd med att jag åkte iväg och deltog i detta. Hon uppmuntrar ju mig att anta utmaningar och detta var minsann en sån. Som jag klarade rätt bra tycker jag. :-)
Men trött blev jag efteråt. Och idag har jag haft en dov huvudvärk som molat hela dagen trots bamyl, den börjar släppa lite nu, och mycket mer värk i kroppen. Imorse trodde jag inte att jag skulle orka runt på min promenadtur. Den sista biten var svår.
Jag blir alltid värre efter en psykisk utmaning. Kroppen stressar upp sig, musklerna spänns och jag var ju också tvungen att fokusera på vad som sades plus att prata själv. Detta gör mig helt slut. Jag städar hellre för fysisk ansträngning gör mig inte alls lika utsliten. Nog för att jag får ont men inte på det viset. Jag får liksom mjölksyra i hjärnan om jag ska försöka mig på en förklaring.
Det är så när man blir stressad av allt och ingenting.
I helgen var ju Adde hemma en sväng, eller Bill Clinton som jag kallade honom eftersom det blir sån uppståndelse så fort han kommer hem. Det var faktiskt Erikas namn på honom från början och Adde skrattade gott åt det. Folk blir som galna så fort det är dags för honom att hälsa på. Tårtor bakas, mat lagas, avlägsna släktingar rusar till... hehe... nej kanske inte så illa men nästan. Han hann i alla fall träffa alla (utom ett par stycken som får skynda till en annan gång) och den ende som inte blev nöjd och som aldrig blir nöjd är ju Viktor. Han vill att Adde flyttar hem tillbaka till oss igen och aldrig mer åker nånstans överhuvudtaget! Han vill ha sin storebror hos sig alltid, alltid, alltid. Så är det bara. ;-)
Ha det bra! Kram!
Erika fotograferade två skator som värmde rumporna en stund under lördagseftermiddagen. :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar