Nu är veckan snart slut och jag med... ;-)

Efter en vecka fylld med en hel del aktivitet så är jag rätt trött idag. Men jag är trött på ett skönt vis. Sådär som man är när man är nöjd med det man gjort. Jag har inte tillbringat den här veckan med att känna mig fängslad hemma som så ofta är fallet när jag mår dåligt. Eller suttit och glott utan att orka eller vilja nåt. Det kan ju också bero på att jag inte mått så dåligt, det är ju en förklaring.

Men det känns annorlunda inuti och det är just det som är skillnaden mot tidigare.

I onsdags ringde min coach och jag trodde att det var nåt väldigt viktigt men det var det inte. :-) Hon behövde ha tillbaks dvd-n med Kay Pollack som jag fick låna förra veckan. Och det var ju i och för sig nog så viktigt för henne då. Hon hade missat att hon behövde den för den där gruppen även denna vecka. Och jag som haft fullt upp med allt möjligt hade ännu inte sett den. (Ja jag vet... man är trög.) Hon skulle komma förbi på torsdag morgon och hämta den bestämde vi. I alla fall. Det blev intensivkurs för min del. Jag satt och såg alla delarna i ett sträck med korta pauser mellan på onsdag kväll. Kay Pollack är en mycket fascinerande människa och det är nästan så jag blev lite kär i honom efter att ha sett på den där kursen. :-) Jag rekommenderar den verkligen. Det kan bli lite stressigt för den nervöse att se på honom för han är i stort sett aldrig stilla. Han är väldigt livlig och fylld av energi.

Det övergripande budskapet i kursen är: Jag ensam har ansvar för mitt liv. Och jag har alltid ett val. Vad jag sen väljer är ju en annan sak. Men ingen vill väl egentligen välja att vara grinig, arg och negativ? Eller? Men ibland kan det ju finnas så många hinder i vägen, det är en massa skräp som tar över och då är det svårt att se det som är bra.

För man kan ju inte hela tiden skylla på alla andra. Det är ju jag som ska ta ansvar för mig och mitt liv. Och på nåt vis så känns det både väldigt bra och lite skrajsigt. Men när man inser att det är en själv som styr så blir man på nåt vis rätt trygg i det. Det finns ingen annan som jag måste lägga det ansvaret på. Ingen annan ska eller kan bestämma hur jag ska må. Det gör jag själv.

Igår bakade jag bullar för första gången på... ja flera år tror jag. Och när Viktor kom hem från skolan så blev han så glad av den överrraskningen att han totalt glömde bort att gnälla på att han var svett efter promenaden, att det var halkigt, att skorna var varma... Han var som ett stort leende och sa direkt: Nu ska vi fika! :-) Och det gjorde vi.

Det var väldigt jobbigt med bakandet, jag hade ont i nacken och armarna men jag tog det lugnt och vilade så mycket jag kunde. Och hela eftermiddagen slappade jag så det var ju ingen fara.

Ett annat viktigt budskap som Kay Pollack hade var att man ska föreställa sig hur man vill ha det, man ska visualisera sig själv i den situation som man ska göra eller vara i och då blir det så. Jag såg mig själv baka bullar och jag såg även hur jag la upp det hela innan själva bakandet, dagen innan till och med. Därför gick det smidigt när jag väl satte igång. Och de senaste två veckorna har jag inte stressat ett enda dugg. Inte haft bråttom alls. Och inte känt den där oron i magen som man kan ha om man vet att man ska göra nåt utöver det vanliga och som man inte är säker på att man ska orka. Plus att jag inte tänkt några negativa tankar om det jag skulle göra. Inte ens så tråkiga saker som att diska eller tvätta. Man ska ladda sitt undermedvetna med positiva bilder.

Positiva tankar gör susen. Det låter kanske enkelt (och det kan vara det också) men ibland är ens negativa tankar alldeles för dominerande och det är svårt att bryta gamla vanor. Det är svårt. Men det är värt det när man väl gör det.

Jag har också fått en tid hos en psykolog nu äntligen. Det ska bli både spännande och intressant. Ja jag tycker faktiskt det. Det ska bli spännande att se hur terapin ska läggas upp och om jag kan få ytterligare hjälp att bryta det som är negativt. Min coach säger ofta att jag redan har kommit så långt på väg för egen del att det kanske inte behövs så enormt mycket hjälp. Jag kanske bara måste ha mer verktyg för att behålla och bygga på det jag har. Få hjälp över tröskeln och lära mig förstå varför jag handlar och tänker som jag gör. Lite har jag redan klurat ut.

Och nu är det snart helg och det ska också bli skönt. :-)

En sak till innan jag slutar... En tanke som slog mig i onsdags kväll var att när min coach ringde och hon frågade mig hur jag mådde så blev jag genast reserverad och visste inte riktigt om jag skulle våga svara att jag faktiskt mådde bra. Svaret som kom var; Jo det är väl rätt så bra...

Men varför vågar jag inte säga att jag mår bra? När jag grunnade lite mer på det så fick jag svaret efter en stund och jag förstod att det var precis så det var. Det var vad min dåliga självkänsla talade om för mig, nämligen det att jag kanske inte förtjänade att må bra. Vilket ju var oerhört dumt men det var svaret.

Jag har inte blivit lyssnad på när jag talat om hur jag mått, jag har fått kämpa i flera år för att få hjälp att komma vidare. De som skulle lyssnat från början gör det fortfarande inte. Jag minns att varje gång min handläggare från F-kassan ringde mig (under 2005-2006) så blev jag alltid rädd för att om jag sa att jag mådde bra just då skulle de dra in min sjukpenning och jag fick börja jobba igen fast jag inte orkade.

Rädslan att säga rakt ut att jag mår bra kommer sig också till viss del av att när man en gång sagt att man mår dåligt, är sjuk eller har någon krämpa av nåt slag och haft den länge, så törs man inte uttala att man mår bra. För även om jag har värk och är trött så jag knappt kan sitta på stolen så kan jag faktiskt må bra i alla fall. Och om man då säger att man mår bra så får de som inte trodde på en eller ville lyssna på en från början vatten på sina kvarnar om att man ljugit om sin smärta hela tiden.

Men när man mår dåligt så behövs det bara att man blir lyssnad på, respekterad och förstådd. Då kan man gå in i en rehabilitering och kanske bli friskare. För det är väl ändå dit man vill komma? Målet är ju att man ska må bra i slutänden, att man ska orka leva det liv man vill.

Ha en härlig fredag. Kram! :-)