Jag kortade min promenad imorse för jag skulle med en buss och hade jag gått hela rundan hade jag kanske missat den. Hade möte med min coach och det var trevligt som vanligt. Pratade med henne om just det där fenomenet att jag inte törs säga att jag mår bra när jag gör det. Och att jag måste öva på att tillåta mig att må bra. Det låter kanske dumt men det är väldigt viktigt.
En del människor är ju rädda för att våga må bra för då kan ju nåt hemskt hända som gör att allt skiter sig. Men varför ska man inte må bra den stunden man faktiskt gör det bara för att nåt elände kan hända imorgon? Varför ska jag gå och tänka på hemska saker som kanske kan hända men som kanske heller aldrig gör det? Då tar jag ju ut eländet i förskott och även i onödan.
Det finns rätt många sådana "downers" som man kan kalla dem. Folk som drar ner en när man mår bra, som varnar för att tro att det är okej att vara glad och lycklig. Om det finns nåt att vara glad för, att se fram emot så ska man göra det. Inte tänka på att det kanske händer nåt tråkigt imorgon. För saken är den att om man tar vara på det som är bra, njuter av det som är trevligt så klarar man av jobbiga och svåra saker lättare. Då kanske det där hemska (vad nu det är) som händer inte alls är så hemskt som det hade varit om jag hade gått och föreställt mig det i flera dagar eller veckor innan. Och en annan viktig sak; det kanske inte ens händer nånting som är hemskt!
Att måla upp en negativ bild av saker är lätt om man alltid dras med negativa tankar. Men det är lika lätt att måla upp en positiv bild om man vill det.
Nu finns det ju en del som kanske tycker att; jaja men det är så mycket elände ute i världen så varför ska just jag sitta här och vara glad? Men varför inte? Det behövs fler människor som är glada för glädje behöver spridas.
Samma inställning har en del som röker om just rökning både i förhållande till sig själva och andra. "Det är så mycket skit i luften ändå som man får i sig så vad spelar det för roll om just jag röker?" Då kan ju jag kontra med; men varför ska just du bidra till det också? ;-) Eller hur?
Man kan alltid vända på det. Nån kommenterade vid nåt tillfälle om just rökning här på bloggen och sa att man ska ju alltid dö av nånting och varför inte rökning? (Ex. KOL som man då kan bli drabbad av och som tydligen var ett bra alternativ för den som postade kommentaren.)
Ja det var ju en fin inställning. Nåja, det var ju inte om rökning jag skulle skriva men det var ju en liknande negativ inställning liksom. Och att alltid på nåt vis försvara ett negativt beteende. För det är ju rätt jobbigt att förändras, det krävs ju att man arbetar med sig själv, för att förändra sina tankar och sitt beteende.
Man kan ha tillfälliga glädjerusher ibland. Vissa dagar eller perioder som man beter sig som en manisk person. Man ska göra allt, hinna med allt, allt är bra och roligt och det blir lätt något hysteriskt över det. Och man orkar inte hålla det höga tempot utan ramlar ner i det gamla vanliga tråkeriet efter ett tag.
Vad jag känner den här gången är att känslan av lugn inombords har kommit smygande och jag har inte gjort nåt särskilt, som jag kan peka på, för att den ska vara där. Det kan vara mina tankar som ändrat bana. När kroppen är lugn inför vad det än är som jag ska göra det är då som mina tankar/mitt beteende ändrat sig. Det är då jag slutat stressa upp mig och blivit orolig för sånt som jag inte behöver bli orolig för. Då slappnar musklerna av och jag får även mindre värk.
När både hjärnan och magen är lugn. Det är då jag mår bra. Och det är ju stress som ställt till det för mig från början. Stress av att alltid vara duktig, klara jobbet bra, hinna med alla andras behov. Och då har jag glömt mig själv. Vid sådana tillstånd kan man väldigt lätt drabbas av utbrändhet och i vissa fall kan man få fibromyalgi. Man lyssnar inte på kroppen när den säger till att man måste ändra beteende. Man bara kör på. Och det tar stopp förr eller senare. Fast det tror man ju inte när man är mitt uppe i allt stressande. Man har ju inte tid att vila, inte tid att tänka på sig själv...
Till slut har man bara tid kvar. Inget jobb, ingen hälsa, självkänslan är totalt borttappad och det är deppigt ovanpå all värk som man har också. Plus att varken läkare eller F-kassan tror på att man är sjuk.
Jag har värk varje dag. Den molar ständigt i kroppen, ibland mer ibland mindre, men den är alltid där. Jag minns inte hur det är att inte ha värk. För den har funnits där så länge. Men om värken sitter i kroppen, i muskler och leder, så är det en sak. Om värken sitter i själen, en annan. Om man kan lindra/bota värken i själen så står man ut med värken i kroppen. Det är inställning och beteende som det hänger på. Man måste bry sig om att vårda sig själv inifrån.
Ha en härlig dag! Kram!
Blåmesen är min favorit av småfåglarna. Så söt! :-)
2 kommentarer:
Kan bara hålla med :)
Skönt att höra om "lugnet" du börjar känna av. Kropp och själ är utan tvekan sammanlänkade. Om själen mår bättre mår kroppen bättre och tvärt om. Det är viktigt att försöka få denna samverkan att verka i en positiv riktning istället för tvärt om.
Med rätt hjälp och stöd blir det mycket enklare att få trenden åt rätt håll. Din coach verkar vara helt suverän! En sådan är precis vad jag skulle behöva också känner jag :) Kram
Ja det är härligt att slippa känna den där typiska oron i magen och stresskänslan.
Och min coach är toppen. Jag önskar verkligen att du också hade en som hon vid din sida.
Hon kämpar verkligen för att jag ska få de möjligheter som jag behöver för att må bättre. Plus att hon är sådär sprudlande glad och positiv och det smittar av sig. :-) Det är bara synd att jag skulle behöva vänta så länge på att få den hjälpen. Ju längre man får vänta/blir ignorerad desto längre tid tar det ju innan man kan komma igen.
Kram!
Skicka en kommentar