Valborgsmässoafton

Ja så var det dags igen. För Valborgsmässofirande. Solen skiner och fåglarna kvittrar. Många ungdomar väntar nu med iver på att få dricka alkohol ikväll, kanske för första gången, så att de blir fulla, beter sig, kräks och kanske somnar under nån buske. Eller ännu värre; skadar sig själva eller någon annan. Den senaste tiden har det dock funnits en massa frivilliga vuxna som bidragit med att försöka motverka langning inför denna helg. Enligt vad jag hörde så langar föräldrar till sina barn och man kan verkligen undra hur de tänker då. Att på egen hand köpa ut och förse sina egna barn med ett gift som förstör hjärnceller och omdöme. Har föräldrarna måhända själva druckit bort sina hjärnceller och sitt eget omdöme. Inte är det väl detta man önskar och uppmuntrar sina barn att ägna sig åt ändå?

I alla fall. Det är kungens födelsedag, de står väl kanske och vinkar som bäst vid slottet nu. Och det kan de ju göra. :-) Folk blir ju så glada då.

Själv hörde jag ett helt nytt fågelläte i skogen imorse som jag faktiskt spelade in med min mobiltelefon. Ska försöka ta reda på vad det var för en pippi. ;-)

Jag har inte sett nåt meddelande om kvällens fyrverkeri nånstans men man får väl anta att det är som vanligt. Om det inte är så att nån stulit alla fyrverkeripjäser och sitter i nån källare och ruvar på dem för att sälja vidare eller kanske rentav smälla dem själv vid tillfälle... Man kan aldrig veta nu för tiden. Desperata människor med desperata behov finns överallt.

Jag tänkte, i min enfald, att jag skulle kunna betala mina räkningar idag men socialen tyckte tydligen inte det för jag har inte fått några pengar ännu. Nog för att de kanske kan ramla in under dagen men så här vill jag inte ha det. Jag vill ju faktiskt kunna betala räkningarna innan datumet för betalning går ut så att säga. Och en del har ju tidigare datum än den sista i månaden. Jag skickade ett mail till min handläggare och frågade vad som stod på. Nu igen. Det är ju inte första gången jag får göra det. Jag tror inte jag får nåt svar för hon jobbar förmodligen inte alls idag. Det är ju en sk "afton" idag och om inte annat slutar hon säkert tidigare än vanligt.

Hoppsan vad mycket negativt jag fick med idag. Det var väl inte riktigt meningen men en del dagar är ju såna. En massa skit och elände. Men då får man sträcka på sig, dra ett djupt andetag och gå vidare. Inte ge upp. En del positivt fick jag ju med också. ;-)

Ha en härlig (alkoholfri) Valborg! Kram!

Tänkvärt...

You are
never given a wish
without also being given the
power to make it true

You may
have to work for it,
however

Richard Bach "Illusions"

Utvecklingssamtal och sånt där "vuxenprat"...

Ja jag måste säga att utvecklingssamtal när man inte riktigt har fokus på samma saker kan bli rätt så frustrerande. Och då menar jag alltså när föräldrarna inte har det... suck. Vi har aldrig varit direkt överens när det gäller nånting men i fråga om Viktor måste vi ju försöka ändå. Viktors pappa har den äldre generationens sätt att tänka, han är fostrad så, att barn ska vara på ett visst sätt, helst som han vill då. Medan jag är mer en "flummig" typ (förmodligen ses jag som lite hippie så där...) som fokuserar/lyssnar mer på barnet och de behov som kan tänkas komma efterhand. Inte att barnet nödvändigtvis måste passas in i en mall. Vilket också blir svårt för Viktors del eftersom han är väldigt långt ifrån alla mallar som finns. Alla "normala" mallar då kanske ska tilläggas. Han passar ju in i normen för Aspergers. Det är ju vad vi har att jobba med så att säga. Han är som en av de där trekantiga klossarna som vissa tycks vilja trycka ner i ett runt hål.

Hur som helst. Det var skönt när det var över. Tjatet (eller uppmaningen kanske jag ska säga) om att Viktor behöver ha mer aktiviteter utanför hemmet var igång igen. Jag har aldrig tyckt om planerade fritidsaktiviteter för jag är av den åsikten att skolan är tillräckligt planerad och när man kommer hem ska man få vara ledig. Inte vill jag tvinga nån att börja spela tennis, fotboll eller annat. Jag vill inte ens tvinga nån att gå till biblioteket trots att det alltid varit mitt favoritställe. Boknörd som jag är.

Ett barn som börjar dagis tidigt blir direkt van vid planerade aktiviteter och kräver nästan att ha det så hemma också. Gnäller så fort inget händer, kan inte hitta på egna saker på egen hand. Detta följer upp i skolan och fritids. Så vill inte jag ha det. På helgen ska man få göra det man har lust med för då är man ledig. Använda sin fantasi och leka med det man vill. Vill man sitta och rota i soffan halva dagen och se på film så ska man få göra det. Hur ska man annars kunna skilja vardagen från helgen? Enligt vissa ska man ha en massa saker för sig på helgen. Utanför hemmet då. Det är så jag blir trött bara av att tänka på det. Det kan väl vara okej någon gång ibland men inte varje helg...

För övrigt har det väl ute i världen, den stora alltså, handlat mycket om svininfluensan. Det är inte klokt så mycket sjukdomar det finns. Och det är inte så konstigt att en del virus muterar, vi har ju så mycket medicin som tar kål på dem och då måste de ju ändra sig för att leva vidare. Men ruskigt är det.

Ytterligare saker som hänt som kanske inte är av så stor vikt men ändå...

Det har varit prisutdelningar på den prestigefyllda brittiska BAFTA-galan, i söndags tror jag det var för den som är intresserad. :-) British Academy of Film and Television Arts, om man ska vara noga. Och det ska man ju. Min favvoserie Spooks var nominerad men istället så blev det Kenneth Branaghs version av Wallander som vann i den kategorin. VAFALLS! Ja jag säger då det. Då går allt skam på torra land när sånt händer. :-)

Och så till den obligatoriska rapporten förstås... De växer och står i.

Matdags! :-)


Kram!

Vad menas med ett värdigt liv?

Vi lever i ett samhälle där vi ständigt misstänks för allt möjligt. Och man är inte oskyldig tills bevis finnes, man döms direkt. Läste nyss om en kvinna som förmodligen blir fråntagen sin sjukpenning på grund av att hon har bloggat. Och då beror det inte enbart på att hon orkat skriva lite om sitt liv varje dag, fast det kommenterades också, utan det hon skrivit om. Läkaren som hade sjukskrivit henne hade luskat reda på att hon minsann orkade lägga ner tid och ork på att skriva långa inlägg på sin blogg plus att hon orkat åka och handla på IKEA vid ett tillfälle.

Nu är det ju så att om man har en sjukdom som kommer i skov så har man bra dagar/perioder och dåliga sådana. Hon hade tydligen också fibromyalgi (utöver några andra besvär enligt artikeln) och eftersom jag vet hur det är att ha detta kan jag säga att ingen dag är den andra lik.

Och om man gör EN jobbig sak EN dag vid ETT tillfälle så får man vila i flera dagar efteråt. Så om då den här läkaren tyckte att hon minsann skulle orka jobba så är det en oändlig skillnad på att göra en ansträngande syssla en dag i lugn och ro med mycket pauser och att gå till ett jobb och göra ansträngande saker varje dag och kanske i en takt som man inte orkar med.

Här finns artikeln.

Och sen är det ju detta med ett drägligt liv. Ett värdigt liv. Sjuka får inte ha ett liv helt enkelt. Om någon är sjuk så får hon/han (enligt vissa tankesätt) inte röra sig alls även om hon/han orkar göra lite vissa dagar. Saker som också kanske kan förbättra tillståndet hos den sjuke. För då kan ju nån få intrycket att denne är för frisk och då är det kört.

Man blir ju mörkrädd av sånt tänk. Om de är så misstänksamma mot den här kvinnan, varför inte göra en utredning där hon får träffa olika människor som var och en gör en bedömning av henne. Då kanske hon kan få den hjälp hon behöver för att bli friskare. Varför går det alltid ut på att sätta dit sjuka människor? Det är aldrig någon som gör nåt för att hjälpa för inte blir hon hjälpt av att bli utpekad som fuskare. Hur ska hon få ordentlig hjälp då? Ingen tror ju på henne.

De stunder som man bloggar kan vara allt från korta till långa och en del dagar inte alls. I alla fall för min del. Jag sitter ofta vid datorn men tar ständigt pauser för att sträcka på mig och göra annat dessemellan. Jag måste ju diska, handla mat, laga mat, städa lite ibland, bädda sängen och så vidare. Räknas det också som att man kan jobba enligt den där läkaren? Man kan bara skaka på huvudet.

Snart får man inte leva nåt liv alls utan ska sitta i en säng, ständigt övervakad av F-kassan genom nån slags kamera, så de kan se om nån fuskar. Usch vad arg jag blir! Hur i helsike ska man bli friskare då om man inte tillåts göra nånting som kan ge livet en guldkant? Vart är världen på väg egentligen? Vi måste få känna vårt värde som människor, det är tillräckligt svårt ändå när man inte orkar så mycket. Man känner sig rätt värdelös när kroppen inte ställer upp på det som tidigare aldrig varit några problem.

Alla dessa kontrollerande människor skulle skämmas. Nästa gång kan det vara de som blir sjuka och fråntas allt värde. För dagens melodi är ju att om man inte kan arbeta så är man ju inget värd. Man ska inte vara alltför självsäker och som jag sagt förut; lite ödmjukhet vore bra.

Ha en bra lördag.

Kram!

Tänkvärt...

"In order
to live free and happily,
you must sacrifice
boredom.
It is not always an easy
sacrifice."

Richard Bach "Illusions"

Nu är det bara att vänta...

... på svaret från F-kassan. För nu är utredningen helt klar. Pratade med läkaren förut som då läste upp/berättade vad teamet kommit fram till. Och jag kan säga att äntligen så har någon förstått hur jag mår och vad jag behöver för hjälp att komma vidare. Han sa också att F-kassan faktiskt brukar lyssna på vad de kommer fram till så jag hoppas de gör det i mitt fall också.

Jag önskar bara, så här i efterhand, att detta hade skett för flera år sen. Och önska kan man ju göra...

Efter att F-kassan fått utredningen och tagit beslut om denna (om tre-fyra veckor ungefär) så kommer jag att kallas till ett möte, enligt läkaren. Han räknade upp en hel del åtgärder som behöver sättas in för att hjälpa mig vidare både för min psykiska och fysiska hälsa. Så jag hoppas verkligen att F-kassan lyssnar på detta.

Och man kan ju tycka att om de gjort det de skulle för flera år sen så hade jag nog inte kostat dem denna utredning plus det som nu eventuellt kommer längre fram. För de kunde ha hjälpt mig när jag inte hade så stora problem som jag har nu. Det hade de tjänat på men då sa de bara nej, nej och åter nej, hela tiden. För såna är de ju mot de flesta...

Fattigbloggen är nedlagd, den finns kvar att läsa men det kommer inte in nya inlägg och kommentarer, istället finns det nåt som heter Fattigsidan och som kommer att fortsätta i ungefär samma stil. Detta behövs verkligen. Det är många som har berättelser att dela med sig av eller frågor om hjälp. Eldsjälen Erling hjälper alla som han kan med att tolka lagar eller överklaga eller annat som behövs. :-) Tur att såna som han finns.

Det är dags att deklarera och i år har jag det blättans huset att rapportera om. Jag visste ju om det men ändå. Jag är så vansinnigt dålig på sånt där. Om jag bara orkade läsa igenom och bry mig om vad det stod i anvisningarna så kanske jag skulle fixa det lätt men så fort det gäller siffror så blir min hjärna totalt ointresserad. Om det inte gäller höga siffror på mitt konto för det är väldigt intressant... hehe. Men tyvärr händer det väldigt sällan. Att det kommer in massor då alltså. Lite kommer det ju in dock.

Dagarna ramlar på, örnarna växer och står i.

Mamma örn som ropar på pappa örn. Hon brukar göra det när hon vill bli avlöst. :-)
















Hela familjen. Mamma till höger som spanar och pappa till vänster som förmodligen tar en paus i städandet av boet. Han brukar oftast plocka och städa och se till att det blir ordning. Lite kiv bland barnen...


Kram!

Lycka. Vad är det?

Ja det kan man fråga sig.

För mig kan lycka vara när det är helt tyst i lägenheten så jag kan koppla av ordentligt. Lycka kan faktiskt vara kaffe och kaka också. (Jodå det finns kaka kvar och nu när Viktor har åkt till sin pappa så lär den räcka över helgen...) :-)

Men en annan sak som är lycka för mig är också att ha en skog att gå till. Att lyssna på fåglarna, vända ansiktet mot solen och känna vårvinden virvla runt i håret. Blunda och bara njuta av alla lukter och ljud. Jag tog en promenad när jag hade varit och handlat förut. Jag har längtat så efter att få gå i lugn och ro borta i skogen, jag har ju varit så trött och sen blir det aldrig att jag tar mina promenader när Viktor är hemma. Det är så mycket annat man ska göra då. Och om han ska med så är det ett evigt tjatande och kommer vi iväg så gnölar han mest hela tiden. Om vad jobbigt och tråkigt det är. Att det är jobbigt beror ju på hans dåliga kondis men det vill han inte förstå. ;-) Sen får jag aldrig (i livet) med honom den tid på dagen som jag egentligen vill gå ut, nämligen på morgonen.

Promenaden var i alla fall en njutning och nu mår jag rätt så bra. Nu är jag ledig. Nu får jag möjlighet att göra saker i min takt och när jag vill. För aldrig står jag så mycket i köket som när Viktor har skollov. Därför bävar jag lite inför alla lov för jag har minsann inte ledigt när han har det. Det är ett evigt sjå med mat och disk.

Ute i trädgårdarna håller folk på och krattar och står i. Gick förbi på flera ställen där de drog iväg till sin kompost med skottkärror fyllda med gamla löv och annat bôs. Jag kände att jag saknade det där men i nästa andetag så var jag glad att jag inte var tvungen att göra sånt nu för tiden.

Jag saknar ju orken att göra allt det där man gör på våren i trädgården för just nu skulle jag ju inte orka det. Så fort det blir som ett tvång, vilket det kan kännas som när man är orkeslös, så försvinner ju lusten.

Men nu är det fredag och snart dags att hälla upp chipsen. :-) Eller om man är en örn så fångar man en fiskmås och plockar den innan matdags så att allt ligger som snö i boet dagen därpå. Hehe...

Undrar vad vi får för nåt gott av morsan idag, ser de ut att tänka de tre små gris... eh förlåt... örnbarnen.

Lycka för örnmamman (och bäbisarna) igår var när pappan kom till boet med fiskmåsen. Där kunde man snacka om välkomstrop.

Ha en bra fredagkväll. Med eller utan chips eller fiskmås. ;-)

Kram!

Inatt drömde jag...

...att jag dansade med Gert Fylking. HAHA! :-) Det var jättekul faktiskt. Ja att vi dansade då alltså, inte det faktum att jag drömde om honom. Han var klädd i full vandringsmundering och en lite bister Robert Aschberg tittade på, ja han ser ju för övrigt alltid bister ut. Det var i entrén till nåt slags hotell eller värdshus eller så, så det var fler som tittade på och förundrades över hur bra vi dansade. Hehe...

Jora så att... Nu är det ju inte så att jag i hemlighet önskar mig en dejt med Gert Fylking, tvärtom, inte nån dans heller men det var rätt kul som sagt. Ibland undrar man verkligen var drömmar kommer ifrån... man blir liksom lite häpen.

Jag har en kaka i ugnen. Ja jag blev så trött på att vara trött att jag skrev en lista igår på vad jag skulle göra idag och nu tänker jag försöka hålla mig till den. Det blir ju inte nåt gjort alls annars. Kakan stod högst upp på listan. En stor disk väntar också. Orkade inte diska igår.

Solen skiner ute, det ska visst bli vackert väder idag och det är ju härligt. Jag ramlar väl ihop i min solstol ute på balkongen i eftermiddag kan jag tro. :-) Efter fika och god kaka då.

Nu ska jag ta itu med disken. Suck.

Kram!

Borde, skulle eller måste?

Tänk vad mycket det är som man borde göra. Som man skulle göra eller som man måste göra. Men som man inte gör. Eller som jag inte gör, kanske jag ska säga. När tröttheten är som värst så kan ett beslut angående om jag så bara ska putsa glasögonen eller ej vara jobbigt att ta.

Ja det kanske låter oerhört dumt men det är faktiskt sant.

Ansträngningen i och med utredningen och alla resor fram och tillbaka har gjort mig så slut att det blir till att genomlida dagarna tills jag förhoppningsvis blir piggare så småningom. När tröttheten är på besök så har lusten och gnistan packat ihop och rest bort tillsammans. Undrar var de är... och jag hoppas de kommer tillbaka hem snart.

Det dåliga samvetet gör sig påmint i och med att jag inte orkar aktivera varken mig eller Viktor. Han ritar, ser på teve och dvd. Kanske spelar nåt spel på datorn. Vi äter emellanåt och pratar och kanske busar lite. Kollar på örnarna förstås. Visserligen så klagar han inte men jag känner ändå den där gnagande känslan av att jag nog borde... eller skulle... Sånt som jag måste göra är ju att laga mat och ta hand om tvätt och sånt. Det är nätt och jämt jag orkar det. Nån lust att göra det har jag som sagt inte för tillfället.

Men igår plockade jag dock fram en kokbok som innehåller gröna rätter. Nu när jag märkt att grönsakerna blivit billigare så funderar jag på att kanske lära mig några vegetariska maträtter. Att ha som omväxling ibland. Det är lite trist med köttfärssås eller korvröra för ofta. Nog för att det är gott men... ändå. ;-)

Igår kläcktes det tredje ägget hos vår örnfamilj, det är nu tre små, söta, duniga, busiga örnungar i boet och jag och Viktor är saliga varje gång vi ser dem bli matade. Nu kanske vän av ordning undrar hur i hela friden man kan bli salig av sånt men det kan inte förklaras. Vi blir det bara. :-) Vi är båda väldigt förälskade i just örnar så vi följer den här familjen med spänning. Tyvärr har kameran krånglat lite, hoppas det ordnar sig så vi kan fortsätta titta.

Matning pågår.


Den minsta bäbisen syns knappt.




Kram från oss "örn-lovers"

:-)

Påsken äntligen slut

Ja så var äntligen den där fruktansvärt långa påskhelgen över för den här gången. Det är lite tjorvigt att hålla reda på konsums öppettider på alla dessa röda dagar. Men idag var det som vanligt igen.

Ju mer jag läser kommentarerna på Fattigbloggen desto mer förtvivlad blir jag. Det är ju rena skräckscenarier som berättas där. Av folk som blivit och fortfarande blir fruktansvärt kränkta och illa behandlade av socialen. Och ju mer jag får se av detta desto gladare är jag att mitt socialkontor inte håller på så. Nu vet jag ju inte hur alla socialsekreterarna beter sig men den som jag har gör det hon ska, det ska ärligt erkännas. Även om jag ibland kan bli lite sur på henne i alla fall. Jag tycker nog att alla kontor skulle gå efter samma regler, inte nåt godtyckligt som nån sur och bitter människa med halsbränna kommit på.

Saker som att komma på oanmält hembesök och räkna tandborstar (för att se om man har nån inneboende som kan försörja en så de kan neka en bidrag) förekommer tydligen på en del ställen. Eller om det är så att det finns en liten summa kvar på kontot från föregående månads bidrag så dras det av från kommande månads. Ungefär som att "har du en femtiolapp kvar så har du fått en för mycket". Och då får man en femtiolapp mindre nästa gång.

Det måste ju vara straffbart att göra så. Det man får är ju uträknat enligt normen plus de behov som finns. Inte ska de korvören som är kvar dras av mot nästa månads ersättning. Har aldrig hört maken till maktmissbruk.

Eller den kille som fick höra att han skulle låta bli att köpa kondomer (som de fick se att han gjort när de kollade hans utgifter) och ägna sin energi åt att söka jobb istället. De anser sig tydligen ha rätt att lägga sig i ens sexliv också...

Att fullständigt nagelfara folks kontoutdrag, begära kvitton på allt och göra livet så surt som möjligt för de som behöver hjälp är tydligen väldigt vanligt. Att medvetet betala ut ersättningarna så sent att folk får betalningspåminnelser är också vanligt. Nu finns det ju i och för sig ett datum som man måste skicka in sin ansökan varje månad. Senast den 20:e tror jag det är (åtminstone här), så att ansökan ska hinna bedömas innan månaden är slut. Skickar man in senare än så får man nog faktiskt stå ut med att man inte får några pengar förrän kanske nästa månads början.

Socialsekreterare har en makt som de inte bör använda på det viset. De ska utreda och räkna ut hur mycket man är berättigad. Min socialsekreterare sa vid ett tillfälle när jag var orolig att "vi lägger inget värde vid vad du köper för pengarna, är du berättigad den summan så är du och om du köper en tröja extra istället för att eventuellt köpa mat så lägger vi oss inte i det".

Jag hade nämligen hört att om man köpte "fel" saker så kunde de dra in ersättningen. Men sånt gjorde de inte, sa hon.

Men hon är nog rätt så ensam om att ha den inställningen efter vad jag läst. En del historier är som den värsta rysare. Och sen finns ju också de som alltid kommer in på bloggen och är styva i korken och tycker att socialbidragstagare är ett jävla pack och att de aldrig skulle kunna tänka sig att bo granne med en "så dålig människa" som har "ställt till det så för sig" och "alla har minsann råd att spara pengar, det gäller bara att planera bättre". Och att istället för att sitta och få "alla dessa pengar som andra betalat in i skatt" kan vi lyfta på våra arslen och ta ett jobb.

När man hör/läser sånt blir man ledsen. Även om jag vet att det finns massor med cyniska och elaka människor så är det tragiskt. Sen tänker de visst aldrig på att de själva också kan drabbas. Om de då kanske inte blir arbetslösa på stört så kan de bli sjuka. Och då kanske de mister arbetet ändå. De kan bli nekade sjukpenning, mista a-kassa, utförsäkras och det ena med det andra. De måste gå från hus och hem för ingen kan hjälpa dem att betala... Då står de där och kanske till slut måste gå till socialen ändå.

Lite ödmjukhet i vissa fall är inte fel.

För att tala om nåt roligare så har vi nu två små fina örnungar i boet. Det finns ytterligare ett ägg som vi väntar på ska kläckas men det kan ju vara nåt fel på ägget också så det inte blir nåt. Men tydligen så har just detta paret fött upp tre örnungar flera gånger tidigare.






















Här ser vi de två små grå dunbollarna. Det är lite suddig bild och det beror ju på att den är tagen från live- kameran.

Den lite större ungen blir väldigt sur när den mindre får mat och brukar hacka sitt syskon i huvudet så att han/hon faller omkull. :-(

Men jag minns de två örnungar som fanns i boet 2006... Den som var minst då, han lärde sig till slut att ta för sig och blev stor och fin. Han skrek alltid väldigt högt för att påkalla uppmärksamhet av sina föräldrar och fick på forumet smeknamnet Mr Peepers. Nu har han kanske fått sina vita fjädrar på huvudet som vuxna örnar. Det tar efter vad jag förstått 3-4 år innan de får det. Om han har klarat livhanken sen dess förstås, vilket jag hoppas.

Här är han. Mr Peepers, när han nyss lärt sig flyga. De hade en namngivning på forumet av de två örnarna och han fick namnet Sidney. Hans syster fick heta Victoria. :-)






Den här bilden hade jag som skrivbordsbild på datorn en lång tid. Jag älskade den där vackra örnpojken. :-) Nu kanske man kan undra hur man kan se skillnad på honor och hanar... jo det är så att hanarna är mindre än honorna.

Kram!

Glömde ju önska gla påsk å så...

Så det gör jag nu...

Glad Påsk!

Idag är det en sån där lång fredag...

Och jag känner mig lite seg i kolan men var ändå ute på promenad imorse. Naturen har verkligen vaknat nu. Det kvittrade för fullt borta i skogen. :-)

Önskar alla en bra långfredag. För de som är religiösa är väl inte detta nån höjdardag men för mig är det en helt vanlig fredag.

Tänkte bjuda på en fantastisk låt. Jag bjuder på texten också. Om låten inte börjar spela av sig själv så får man klicka på spelknappen. :-) Kram!

Vega4 -Life is beautiful

Life Is Beautiful

Vega4

Life is beautiful
We love until we die

When you run into my arms,
We steal a perfect moment.
Let the monsters see you smile,
Let them see you smiling.

Do I hold you too tightly?
When will the hurt kick in?

Life is beautiful, but it's complicated.
We barely make it.
We don't need to understand,
There are miracles, miracles.

Yeah, life is beautiful.
Our hearts, they beat and break.

When you run away from harm,
Will you run back into my arms,
Like you did when you were young?
Will you come back to me?

I will hold you tightly
When the hurting kicks in.

Life is beautiful, but it's complicated,
we barely make it.
We don't need to understand,
There are miracles, miracles.

Stand where you are.
We let all these moments pass us by.

It's amazing where I'm standing,
There's a lot that we can give.
This is ours just for a moment.
There's a lot that we can give.

Nu har det hänt!

När jag var in och kollade örnboet nyss så var där en liten, liten unge. En liten ljusgrå dunboll tittade upp. Sen kom en av de vuxna örnarna och la sig ner och den lille kröp väl ihop inuti mammas eller pappas varma fjädrar. :-) Jag kunde inte se om det fanns ännu ett ägg som inte var kläckt, såg nåt vitt bredvid men det kunde ju vara äggskal.

Mysigt!

Jag har varit iväg och träffat den där sjukgymnasten och det var både trevligt och jobbigt på en gång. Jag fick svara på en massa frågor och sen fick jag göra små övningar för att kolla hur mycket jag orkar. Så nu har jag faktiskt lite träningsvärk. Bedrövligt att man är så klen för det jag skulle göra är i normala fall inte särskilt jobbigt.

En mycket trevlig man förresten den där sjukgymnasten... ehrm.... ;-) Jora så att...

Hur som helst. Nu är jag hemma sen en stund och har fått mig en kopp kaffe. När bussen passerade torget i Karlstad så kunde man se förberedelserna inför firandet av Färjestads SM-guld. Det var mycket folk på stan överhuvudtaget och en glad stämning. Träffade på en av damerna från Kupan vid busstationen, hon skulle till torget och fira. :-) Och jag måste säga att det hade varit roligt att vara där. Jag var på Sergels torg i Stockholm, för många år sen, när Sverige hade vunnit hockey-VM och det var en upplevelse som hette duga. Jösses vilken stämning och vad folk det var! Kul!


Bild på en hjälte. :-)

En guldsprejad Jörgen Jönsson. Lite ruskig ser han allt ut tycker jag... Han är ju i och för sig inte så vacker annars heller. ;-) Men han verkar ju vara en trevlig prick.


foto/Helena Dahlgren VF




En hjälte till; målvakten Jonas Gustavsson.









Foto från eurosport.se

Nu får vi leva på den här segern ett tag. Tills nästa gång elitserien börjar. :-)

Snart blir det örnbäbisar!

Snart kläcks det ägg lite här och var och på ett särskilt ställe i synnerhet. Det ser inte ut som om nåt har kläckts ännu men det är på gång. Jag gillar att se på hur örnarna tar hand om sina små dunbollar när de är kläckta. :-)


http://www.hancockwildlifechannel

Eftersom det är i Canada så är tidsskillnaden nio timmar. Så det är tidig morgon där just nu.

Så här såg det ut 2006.

Söta eller hur? :-)

Sista dagen...

...på min arbetsprövning var det idag. Och jag känner mig ganska nöjd med det. Trött är jag också. Nu slipper jag åka in fler gånger på ett tag, förutom imorgon då jag ska till en sjukgymnast för bedömning av denne. Det är ju en sak att åka in nån dag i veckan och frivilligt hjälpa dem en stund på Kupan, en annan sak är det att bli tvingad att åka dit på dagar som bestämts av någon annan. Om arbetsmarknadskonsulten fått bestämma så hade hon velat ha mig där varje dag. Men nu fick hon nöja sig med det som blev. Och visst kan man tycka att varannan dag i två veckor är väldigt lite tid men det är alldeles tillräckligt för mig.

Regnet har stått som spön i backen idag och det är första gången på länge som det regnar och inte snöar. Så det är ju vårregn och då kanske man inte ska klaga. Men när man blir så blöt att man får byta alla kläder när man kommer hem då är det inte lika roligt. Nu behövde inte jag göra det men Viktor har fått byta byxor, strumpor och ett par andra torra skor letade jag fram. De han hade på sig hinner inte bli torra tills hans pappa hämtar.

Påsken är på gång, skärtorsdag imorgon. Sen får vi se om Färjestad kan firas på torget också. De spelar visst match ikväll. Jag håller inte reda på det där så noga men jag blir såklart glad om de vinner SM. :-) Men jag sitter inte och gråter om de inte vinner heller om jag säger så...

Nu tror jag nog att jag ska ha mig lite kaffe. :-)



Kram!

Ja visst gör det ont

Eftersom jag älskar den här dikten så tänkte jag ta en repris. Jag hade med den förra våren också. Och varje gång jag läser den så hör jag i huvet Lena Nyman sjunga den. Den är väldigt fint tonsatt och även om hon inte kan sjunga så värst bra så har hon lyckats med just den här dikten. :-)


Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar,
då när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar,
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

Karin Boye
(1900-1941)

Vårsol och kakbak

Ny dag, ny vecka. Vårsolen skiner. Arbetsprövning i 2,5 timmar. Och den där tjôtiga tröttheten som var stor redan innan jag åkte iväg. Ibland är jag sådär trött att jag längtar hem redan innan jag åkt bort. Så kände jag mig idag. Men när jag väl var där och fick lite kaffe och fick lyssna på vad damerna hade haft för sig i helgen så kändes det en aning bättre.

Jag prismärkte kläder och hängde ut och sen blev jag tillfrågad om jag ville göra en kaka till kaféet idag med. :-) Så det gjorde jag. Arbetsmarknadskonsulten kom på besök och skulle höra lite hur allt var. Vi pratade om sjukbidrag och hon sa att jag förmodligen inte får nåt nu heller, att jag nog inte skulle räkna med det, trots utredning. Nehe...

Ska det verkligen vara så himla svårt att få hjälp i det här landet? Varför är det så svårt att inse att folk är sjuka? Är det farligt att hjälpa folk till en drägligare tillvaro? Är det möjligen så att myndigheterna håller på med en ny slags taktik gentemot de sjuka? Operation uttröttning. Som till slut gör oss så trötta och eländiga att vi självdör. Då är de ju av med oss och kan spara på de pengarna i alla fall... Så att nån trist VD ska kunna få en sån där go pension kanske... Jamen man blir ju så less... och vad ska man tro? Sen sa hon att det var för få tillfällen som jag arbetsprövat för att kunna göra en ordentlig bedömning... hm... Om jag tvingats dit varje dag hade jag fått avbryta prövningen i förtid för jag hade inte orkat med den då. Vilket ju var vad jag sa redan från början. Och hur hade det gått att bedöma nåt då om jag inte ens orkat vara där?

Jag måste få ha en dag hemma emellanåt i lugn och ro och pusta ut på. ÄNDÅ är det väldigt tröttsamt. Så inte tycker jag att det skulle vara så svårt att göra en bedömning på de tillfällen som jag varit där. Det spelar ingen roll om jag haft fler än två veckor på mig, resultatet hade blivit det samma. För även om jag kommit in ännu mer i jobbet på Kupan så hade min kropp inte slutat värka och vara trött. Snarare tvärtom. Och ju mer jag lärt mig göra, desto mer krav hade kanske ställts på mig och då hade jag blivit stressad av det och mycket sjukare. I och för sig så är ju arbetsuppgifterna väldigt lätta att anpassa. Det var lite tröstande när jag pratade med en av de äldre damerna och hon sa att hon tydligt sagt ifrån om att stå i kassan. Det var inget för henne. Så hon stod helst och strök och fixade med kläder. Och det är ju det som är så bra på Kupan, man kan få göra det som man är bra på och det man vill göra. Jag vill absolut inte stå i kassan så jag förstod precis vad hon menade.

Även om jag kanske aldrig kommer att jobba där så kommer jag garanterat att åka dit med grejer eller kläder när jag rensar i mina skåp. Och de tar gärna emot hemstickade sockor... ;-) Jag brukar ju få såna där ryck ibland och sticka en hel hög.

Hur som helst. Läste på Fattigbloggen häromdagen om en människa som fick sin sjukpenning indragen för att hon hade en blogg och en hemsida. Jag menar hur mycket får de gå in i ens privatliv och rota egentligen? Dra in sjukpenningen på grund av detta! Det är väl kanske en sak om man har försörjningsstöd och har en hemsida eller blogg där man tjänar pengar (då räknas ju det som inkomst) men annars måste man ju få ha lite roligt. Men det får man nog inte ha förresten. Om vi som lever på bidrag har lite roligt och skrattar för högt så kanske nån kommer och tar ifrån oss våra pengar. Detta ständiga hot om indraget stöd är ju vad som kan knäcka en. Eftersom beslut tas godtyckligt utifrån märkliga regeltolkningar så vet man ju aldrig vad som kan hända.

Men som det sades när a-kassan skulle dras in för han som var arbetslös som bloggade; att blogga är ju som att skriva dagbok och det är väl inget man kan dra in a-kassan för? Ja får vi inte ens skriva dagbok har det allt gått för långt tycker jag. Som sagt; hur mycket får de gå in och rota i folks privatliv egentligen? De kränker ju folk. Men det verkar de strunta i.

När man har det fattigt så ska man tydligen gråta hela dagarna och sitta och deppa... eller? Jora jag kan sånt också men till vilken nytta då? För att F-kassan och Socialen ska bli nöjda? En del kanske anser att om man orkar blogga några minuter varje dag så kan man ta ett jobb också. Men det är ju en jäkla skillnad på att sitta och skriva en liten stund och att åka iväg nånstans och jobba. Den som inte fattar det har inte "fått allt medskickat" som chefen på Kupan tydligen brukar säga när nån är lite... ehrm... ja just det.

En annan sak jag funderat på är också det att man som sjuk eller arbetslös inte får ha ett liv utan är man sjuk så får man inte göra nånting (promenera, gå på bio eller förströ sig på annat vis) för då har man ju ljugit om att man mår dåligt. Trots att vissa aktiviteter är bra för ens tillfrisknande... Och är man arbetslös så måste man sitta fastklistrad vid en telefon och vara beredd att hoppa i skorna direkt och kasta sig iväg om arbetsförmedlingen hör av sig om jobb.

Men vi är ju människor också. Vi måste ju få ha något som liknar ett liv trots att vi inte längre orkar/kan jobba eller är tillfälligt arbetslösa.

;-)

Kram!

För att citera Kakmonstret i barnprogrammet Sesam; Mjölk å kaka, mjölk å kaka...

Mums! :-)

Härliga fredag!

Solen kom fram till slut men det tog ett tag. Det var gråkallt hela förmiddagen. Jag har varit och arbetsprövat idag förstås. Idag gjorde jag en kaka, en chokladkaka av sån där färdig mix. De hade bara sån på Kupan. Men den blev bra. Dessutom så doftade det nybakat i hela lokalen. :-) Mums. För övrigt gjorde jag väl inte så värst mycket mer, men trött blev jag ändå. Nu är jag hemma, sen några timmar, och ensam för Viktor har blivit hämtad. Ute har det sopats på gatorna och det var skönt för det var väldigt mycket sand och grus överallt. Vår hall har varit som en sandlåda.

Nu väntar helgen och jag hoppas väl att jag inte blir sådär som en tom påse när jag slappnar av för det vore rätt trist ändå. Det ska ju bli fint väder i helgen så jag måste ju försöka ta vara på det. :-)

Snart är det dags för chips och nåt spännande att se på. Vi får väl se vad det blir... mitt senast hemladdade avsnitt av Lost kanske... ehrm... Serien är hur spännande som helst nu igen. Eller också kanske jag ser på en Harry Potter-film och lär mig trolla bort mig. :-)

Nu ska jag göra lite reklam här... detta är mina favoritchips och precis såna ska jag mumsa i mig sen. Gott!

Hur som helst, ha en härlig fredag! :-)

Kram från en "chipsnörd"

Fattiglapparnas situation

Äntligen uppmärksammas vi socialbidragstagare lite mer. Jag har läst den här bloggen ett par dagar nu och häromkvällen var det även som ämne i programmet Debatt. Jag såg inte programmet dock. Ska väl göra det på SVT-s hemsida snarast. Nog för att den här journalisten inte hinner få uppfattningen om all förnedring och all panik som man hinner få vid långvarigt behov av bidrag, det är för kort tid med en månad, men det är ändå en bra grej, att uppmärksamma folk på hur det är.

Fattigbloggen

När jag läst vad en del har skrivit om sin situation så har jag verkligen uppskattat hur jag har det. En del har det rent ut sagt förjävligt. Man tror inte det är sant att det är så i Sverige år 2009. Även om jag inte heller har det så roligt i fråga om just socialen så har jag det bra. Än så länge ska jag väl säga, sånt kan ändra sig fort. Och att säga till en hjälpsökande människa att man inte kan få hjälp med matkuponger förrän kylskåpet är helt tomt är nog nåt av det mest omänskliga jag hört. Tänk om jag bara har lite ketchup och en förtorkad citron eller nåt sånt... helt otroligt att resonera så.

Sen att det är meningen att man ska leva på t.ex. havregrynsgröt istället för ordentlig mat... Jag har själv varit med om detta resonemang när jag första gången hade kontakt med socialen i min kommun. Hon ville bara upplysa mig om hur socialen tänkte och de tänkte alltså att Viktor kunde äta mat hos sin pappa medan jag kunde leva på yoghurt och müsli. Jag behöver ordentlig mat för att orka leva för egen del och ta hand om Viktor när han är hos mig. Inte kan jag gå runt och få bristsjukdomar och bli ännu svagare på grund av att socialen tycker att jag ska leva på yoghurt och müsli. Och hur länge hade de tänkt att jag skulle göra det egentligen? I flera månader eller? Ja jag säger då det... Som tur var så fick jag inte henne som handläggare.

En del som kommenterar på Fattigbloggen är ju såna som tycker att vi gnäller i onödan, att vi inte har det så tufft som studenter och så vidare. Eller att vi kan söka jobb istället. Men saken är ju den att vi som är för skräpiga för att jobba kanske aldrig har en chans att någonsin kunna leva på nåt annat än just försörjningsstöd. (O hemska tanke!) Och i synnerhet inte nu när F-kassan struntar i de flesta. De som studerar får väl förhoppningsvis ett välbetalt jobb längre fram. De har ju framtiden för sig.

Idag fick jag ett brev från min handläggare på socialen (jo jag fick allt lite pengar häromdagen) där hon ville meddela mig om att ifall jag får sjukbidrag från F-kassan, retroaktivt, så kommer socialen att ta alltihop för mig för jag måste då betala tillbaka allt det jag fått från dem sen i augusti. Vad glad man blir. Snacka om att socialen är en källa av "hjälpsamhet"...

Jo visst har jag väl vetat om detta men jag kommer inte att få nånting kvar utan tvingas ändå att fortsätta söka hjälp eftersom det sjukbidrag jag, i bästa fall, får är väldigt lågt. Så de ger med ena handen och tar med den andra för att sen ge tillbaka pengar till mig igen, för att jag ska ha existensminimum... Och kunde hon inte väntat med att påminna mig om detta tills utredningen är klar åtminstone. Det är ju inte på långa vägar klart om jag får något sjukbidrag alls. Och medan man väntar på att allt ska bli klart så vill man liksom inte bli påmind om mer elände. Det är nog så svårt att hålla humöret uppe som det är ändå.

Apropå skräpig förresten... idag har jag inte orkat nånting. Har inte ens orkat duscha... ännu. Kanske jag orkar det sen.

Kram från en trött en...








Förresten, imorse hörde jag om en person som skulle bli avstängd från a-kassan för att han bloggade i en tidning. Han fick inte betalt för det utan gjorde det helt gratis. Mycket ska man höra innan öronen ramlar av... ;-) Någon som uttalat sig om det menade att bloggande var som att skriva dagbok och det kunde man väl inte bli avstängd från a-kassan för?

Snart finns det nog inte något som förvånar mig i myndighetsgalenskaperna!

Kolla här...

...vem som satt vid mitt bord och åt frukost imorse...

:-)














April, april!!! :-)

Nä så klart att han inte gjorde det och även om han faktiskt hade gjort det så hade inte en människa trott mig. Hehe...

Idag har det varit ett fantastiskt vårväder. Solen har lyst på oss vinterbleka människor och man har liksom fått lite mer livslust. Jag har varit iväg och gjort min arbetsprövning på Röda Korsets Kupan idag. Jag stannade i 2,5 timmar. Och jag var vansinnigt trött när jag åkte hem. Idag har jag dock inte gjort så mycket att jag skulle behöva bli så trött.

Jag har diskat och torkat små porslinsgrejer (en fantastiskt gullig barnservis med nallar på) jag har prismärkt och ställt ut en massa olika saker. Sorterat och slängt saker och tagit fika. Jag menar hur kan man bli trött av sånt? Men det blir jag. Sen att det är folk omkring mig hela tiden gör att jag blir trött i huvet. Men även om jag var hemskt trött och hade värk överallt när jag åkte hem så var jag ändå på gott humör. Det var ju en god sak. Nu får jag vila mig tills på fredag.

Förresten, jag har inte blivit lurad nåt idag. Det hade Viktor blivit. En av lärarna hade sagt att de inte skulle få några raster alls idag förutom matrasten och eleverna hade blivit lite irriterade kan man väl säga. ;-) Vilket tur att det bara var ett aprilskämt.

När jag läste för ett tag sen att kungaparet skulle till Karlstad den 1 april så trodde jag redan då att det var ett aprilskämt. Men det var det tydligen inte för idag har jag sett bilder på dem där de varit på olika ställen och besökt. Där ser man... Om man nu kan tro på bilderna då... hm...

Sen har jag sett fina krokusar också, och hört bofinkar... Om jag nu hörde rätt. :-)

Jag vill också återigen påminna om vandringen Ystad-Haparanda. Ja jag tjatar men jag tycker det är väldigt viktigt för oss alla att uppmärksamma. Igår avled ytterligare en man alldeles för tidigt i sviterna av prostatacancer. Nyhetsankaret Jarl Alfredius. Det har varit tomt i TV-rutan utan honom sen han slutade läsa nyheter och nu kommer han ju aldrig mer tillbaka...

Ystad-Haparanda med Gert och Robert

Gert börjar verkligen bli skäggig. Som en liten tomte går han där längs vägarna... ;-)



Kram!