Jag prismärkte kläder och hängde ut och sen blev jag tillfrågad om jag ville göra en kaka till kaféet idag med. :-) Så det gjorde jag. Arbetsmarknadskonsulten kom på besök och skulle höra lite hur allt var. Vi pratade om sjukbidrag och hon sa att jag förmodligen inte får nåt nu heller, att jag nog inte skulle räkna med det, trots utredning. Nehe...
Ska det verkligen vara så himla svårt att få hjälp i det här landet? Varför är det så svårt att inse att folk är sjuka? Är det farligt att hjälpa folk till en drägligare tillvaro? Är det möjligen så att myndigheterna håller på med en ny slags taktik gentemot de sjuka? Operation uttröttning. Som till slut gör oss så trötta och eländiga att vi självdör. Då är de ju av med oss och kan spara på de pengarna i alla fall... Så att nån trist VD ska kunna få en sån där go pension kanske... Jamen man blir ju så less... och vad ska man tro? Sen sa hon att det var för få tillfällen som jag arbetsprövat för att kunna göra en ordentlig bedömning... hm... Om jag tvingats dit varje dag hade jag fått avbryta prövningen i förtid för jag hade inte orkat med den då. Vilket ju var vad jag sa redan från början. Och hur hade det gått att bedöma nåt då om jag inte ens orkat vara där?
Jag måste få ha en dag hemma emellanåt i lugn och ro och pusta ut på. ÄNDÅ är det väldigt tröttsamt. Så inte tycker jag att det skulle vara så svårt att göra en bedömning på de tillfällen som jag varit där. Det spelar ingen roll om jag haft fler än två veckor på mig, resultatet hade blivit det samma. För även om jag kommit in ännu mer i jobbet på Kupan så hade min kropp inte slutat värka och vara trött. Snarare tvärtom. Och ju mer jag lärt mig göra, desto mer krav hade kanske ställts på mig och då hade jag blivit stressad av det och mycket sjukare. I och för sig så är ju arbetsuppgifterna väldigt lätta att anpassa. Det var lite tröstande när jag pratade med en av de äldre damerna och hon sa att hon tydligt sagt ifrån om att stå i kassan. Det var inget för henne. Så hon stod helst och strök och fixade med kläder. Och det är ju det som är så bra på Kupan, man kan få göra det som man är bra på och det man vill göra. Jag vill absolut inte stå i kassan så jag förstod precis vad hon menade.
Även om jag kanske aldrig kommer att jobba där så kommer jag garanterat att åka dit med grejer eller kläder när jag rensar i mina skåp. Och de tar gärna emot hemstickade sockor... ;-) Jag brukar ju få såna där ryck ibland och sticka en hel hög.
Hur som helst. Läste på Fattigbloggen häromdagen om en människa som fick sin sjukpenning indragen för att hon hade en blogg och en hemsida. Jag menar hur mycket får de gå in i ens privatliv och rota egentligen? Dra in sjukpenningen på grund av detta! Det är väl kanske en sak om man har försörjningsstöd och har en hemsida eller blogg där man tjänar pengar (då räknas ju det som inkomst) men annars måste man ju få ha lite roligt. Men det får man nog inte ha förresten. Om vi som lever på bidrag har lite roligt och skrattar för högt så kanske nån kommer och tar ifrån oss våra pengar. Detta ständiga hot om indraget stöd är ju vad som kan knäcka en. Eftersom beslut tas godtyckligt utifrån märkliga regeltolkningar så vet man ju aldrig vad som kan hända.
Men som det sades när a-kassan skulle dras in för han som var arbetslös som bloggade; att blogga är ju som att skriva dagbok och det är väl inget man kan dra in a-kassan för? Ja får vi inte ens skriva dagbok har det allt gått för långt tycker jag. Som sagt; hur mycket får de gå in och rota i folks privatliv egentligen? De kränker ju folk. Men det verkar de strunta i.
När man har det fattigt så ska man tydligen gråta hela dagarna och sitta och deppa... eller? Jora jag kan sånt också men till vilken nytta då? För att F-kassan och Socialen ska bli nöjda? En del kanske anser att om man orkar blogga några minuter varje dag så kan man ta ett jobb också. Men det är ju en jäkla skillnad på att sitta och skriva en liten stund och att åka iväg nånstans och jobba. Den som inte fattar det har inte "fått allt medskickat" som chefen på Kupan tydligen brukar säga när nån är lite... ehrm... ja just det.
En annan sak jag funderat på är också det att man som sjuk eller arbetslös inte får ha ett liv utan är man sjuk så får man inte göra nånting (promenera, gå på bio eller förströ sig på annat vis) för då har man ju ljugit om att man mår dåligt. Trots att vissa aktiviteter är bra för ens tillfrisknande... Och är man arbetslös så måste man sitta fastklistrad vid en telefon och vara beredd att hoppa i skorna direkt och kasta sig iväg om arbetsförmedlingen hör av sig om jobb.
Men vi är ju människor också. Vi måste ju få ha något som liknar ett liv trots att vi inte längre orkar/kan jobba eller är tillfälligt arbetslösa.
;-)
Kram!
För att citera Kakmonstret i barnprogrammet Sesam; Mjölk å kaka, mjölk å kaka...Mums! :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar