Nåja. Man får väl rycka upp sig och försöka göra nåt bra av den här dystra dagen. Se på film. Sitta och mysa i soffan med en filt och nåt slags godis. Och imorgon är det måndag.
Undrar om det är många fler än jag som får söndagssjukan. Eller om det är måndagsdeppighet, jag vet inte. Jag trodde det skulle vara annorlunda när jag inte jobbade men det är precis lika deprimerande med söndagar ändå. Bara måndagen är över så känns det lättare. Då har man kommit igång och veckan går snabbt framåt av sig själv. Innan man vet ordet av så är det helg igen. Och sådär håller det på.
Men varför får man "söndagssjukan" då? Och får man det även om man har ett jobb som man gillar att gå till på måndagen? Värst drabbad är man ju förstås om man vantrivs på jobbet.
I mitt fall (hemtjänsten) så jobbade jag ju helger också och då infann sig faktiskt inte den känslan dessa helger, även om jag inte trivdes så där värst på mitt jobb på slutet. För då var arbetsveckan slut tillfälligt på måndag eftermiddag och man hade ledigt en dag för att kanske jobba kvällen nästa. Vilket innebar att min "söndagssjuka" skulle infunnit sig på tisdag... hm... Jag jobbade aldrig mer än fyra dagar i rad. Det blir lite konstigt när man jobbar på det viset. Och den lediga dagen gick åt till att göra allt det man inte hann med när man jobbade. Så någon direkt vila var det ju inte fråga om.
I alla fall.
Igår roade jag mig med att leta på youtube efter kul klipp med Galenskaparna. Jag fann några riktigt roliga. Såg på klipp från Parlamentet också. Satt här och skrattade för mig själv. Det är nyttigt att skratta. Rent av nödvändigt. Det ska man göra ofta. Så ofta man kan. Det blir som jogging för insidan liksom. Jag lägger in en länk här för de som vill fnissa lite.
http://www.youtube.com/watch?v=Lpu5CqMh6TA
Men nu blir det väldigt allvarliga saker... Såg på några klipp med Waris Dirie också. Hon som kämpar mot kvinnlig könsstympning. Jag rekommenderar alla att läsa hennes böcker. Det är obehaglig läsning men nödvändig. Första boken heter En blomma i Afrikas öken. Den handlar om hennes barndom och om det hemska ingreppet när hon var runt fem år. När hon flydde och senare upptäcktes och blev supermodell.
Nästa bok heter Ökenblomman återvänder. Där åker hon alltså tillbaka till Somalia för att träffa sin mamma och resten av sin släkt. Hon får också uppleva, efter alla sina år i västvärlden, hur det är att vara kvinna där genom att hon och hennes manliga följeslagare ska gå på en restaurang sent en kväll men hon får inte gå in eftersom kvinnor inte är tillåtna att äta där. Hennes manliga följeslagare blir mycket upprörda och vägrar själva att äta där.
Människor med bättre information och förstånd inser såklart att detta inte är ett accepterat beteende. Att vägra någon mat bara för att den är kvinna. Men de vet inte bättre helt enkelt och därför är det som det är.
Tredje boken heter Smärtans barn. Den handlar om att sedvänjan med kvinnlig omskärelse finns även här i väst. Runt om i hela världen, faktiskt, dit folk med dessa seder har flyttat och tagit den med sig. Till och med i Sverige bland invandrade muslimer. Waris har alltså åkt runt och träffat folk i många olika länder och fått reda på detta. Nyss fick hon en utmärkelse av Frankrikes president Sarkozy som belöning för sin kamp.
Allvarligt ämne som sagt men nödvändigt att få fram i ljuset. De män som håller fast vid den här seden har ingen kunskap om det kvinnliga könsorganet. Hur det fungerar. De kvinnor som håller fast vid det gör det för att det har varit så i alla tider, det är som en slags statusgrej, och ärligt talat så tror jag inte att de heller vet hur vi kvinnor är skapta. I och med att ingreppen görs när flickorna är så små så hinner de ju inte få en aning om vad som händer i den delen av kroppen när man börjar bli vuxen.
När Waris skulle kissa t.ex. så tog det henne över tio minuter och var smärtsamt på grund av att hon var hopsydd så hon bara kunde få ut urinen droppvis. Samma med mensblodet. Många flickor blir ju sjuka när de varken kan kissa eller få ut blodet.
Det går att rätta till vissa delar, i bästa fall, genom operation, men man kan ju inte sätta tillbaka det som är borta liksom.
Tänk hur det skulle vara. Och tänk att bli utsatt för detta när man bara är ett barn. Det är verkligen nåt att tänka på. Seden är väldigt stark och flickorna har intalats att detta är nåt de måste göra för att bli vuxna, bli riktiga kvinnor, vara åtråvärda nog för en man som vill gifta sig med dem. Gör de inte detta så vill ingen ha dem. Intalas de. Sen förs de iväg, hålls fast och utan bedövning, med smutsiga rakblad blir de stympade. Och som Waris själv sa i en intervju på youtube; Det har ingenting med religionen i sig att göra. Detta är ett annat slags påhitt som de trott på i många, många år.
Visst hugger det till ni-vet-var när man försöker föreställa sig detta?
Jag önskar jag kunde hjälpa Waris i hennes kamp på ett mer aktivt sätt men än så länge så har jag bara hennes länk på min bloggsida.
Ingen har rätt att stympa någon på det viset.
Vi har mycket att vara lyckliga för här i vår del av världen. Utan en massa konstiga seder från mer än tusen år tillbaka. Det har funnits mycket elände och dumhet här med men vi har lärt oss, vi vet bättre nu.
Då är ju söndagssjukan nåt man nästan kan vara glad för eller hur?
Lev väl, krama varandra och var glad att allt som ska vara där sitter där det ska både inuti och utanpå kroppen.
Här finns en intervju med Waris. Den är på engelska och otextad tyvärr.
http://www.youtube.com/watch?v=ojRYxEseWa0
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar