De senaste dagarna har jag funderat allvarligt på varför så många unga killar inte har fått lära sig att ta hänsyn. Detta låter kanske diskriminerande men i mitt hyreshus bor en hel del gymnasieelever, även min lägenhet skulle använts för detta ändamål men behövdes tydligen inte och blev liksom över, den är lite ombyggd just av den orsaken men den är faktiskt mysigare så.
Och det är flest killar som bor i just detta huset. Det är ett smällande i dörrar, skramlande och brölande ständigt och då mest kvälls och nattetid. Deras dagliga liv börjar tydligen efter klockan 22 de flesta dagar. De måtte tro att de inte hörs alls. I våras så tog jag kontakt med de som är ansvariga för studentboendet och bad dem påminna ungdomarna om att folk vanligtvis sover på natten under vardagarna åtminstone eftersom man oftast går upp tidigt för att gå till jobb eller skola. Plus att jag nämnde att det fanns barn i huset som behövde sova. Fester på helger är undantaget för det bryr jag mig inte om ifall det är party på helgen. Men jag vill inte behöva stå ut med det varje vardagskväll. Vad de gör på dagtid fram till 22 bryr jag mig heller inte om. Anledningen till att jag lät en bovärd ta kontakt med dem var att jag ansåg att de skulle lyssna mer på en sån än på mig om jag gick dit och sa till dem. Mig kanske de bara skulle anse vara en sån där trist "gnällkärring". ;-)
Då fick jag veta av den som hade pratat med dem att anledningen till pojkarnas rumlande hade varit "ungdomligt oförstånd" och att de "växt upp i villa". Hm... Okej. Men sover inte folk som bor i villa då? Är de uppe hela nätterna och vrålar och stökar? Detta har jag inte uppfattat som vanligt hos nån familj som jag känner som bor i villa, inklusive min egen när vi gjorde det. Om det var nåt oväsen (vilket sällan hände) så blev den som utförde det tillsagd och fick också veta varför.
Jag fick inte riktigt ihop det där. För det måste ju ändå ha funnits föräldrar som kunnat säga till sina söner att det var dags att dämpa sig för att resten av familjen ville sova. Eller har de alla växt upp i ljudisolerade rum kanske... där kanske vi har svaret på frågan. Nej men allvarligt talat...
En helt vanlig vardagskväll lyssnade jag på musik i min mp3-spelare och hade rätt hög volym när jag tyckte mig höra dunsar och annat oljud trots detta. Klockan var lite drygt elva på kvällen. När jag lyssnade så hördes det mycket tydligt att det var två killar som var ovänner. Uppretade röster kom från badrumstrakten. Vid närmare lyssning så märkte jag att den ene stängts in i badrummet av den andre. Det var tyst i huset för övrigt, de hördes mycket väl så jag behövde inte ens anstränga mig för att höra.
Den som befann sig i badrummet kämpade för att komma ut och den andre (killen som bor i lägenheten) höll emot och dunsarna som hördes var när dörren föll tillbaka när den instängde gav upp för tillfället. Efter en stund släpptes han dock ut men sen började det dofta stark herrparfym i min hall. Det är väldigt dåliga dörrar här med dålig isolering så alla starka dofter som kommer utifrån trapphuset eller andra lägenheter smyger sig lätt in i min lägenhet. Som jag uppfattade det så hade något kastats, spillts ut eller gått sönder för det blev ett väldigt vattenblaskande och toaspolande en lång stund medan den kille som varit instängd klagade över att han luktade f*n. Förmodligen hade han då fått det på sig. Det blev tyst därinne runt midnatt.
Nu har inte den här killen som bor i lägenheten stört på nåt annat vis varken förr eller senare, förutom att inte han heller kan stänga en dörr utan att drämma igen den med full kraft, oavsett tid på dygnet, så jag brydde mig inte mer om det. Om det händer konstiga saker fler gånger och kanske mitt i natten kommer jag nog att knacka på och fråga vad som händer. Jag har pratat med honom som hastigast ett par gånger och han verkar för övrigt vara en lugn och samlad kille. Så att han flippade ur på det viset gjorde mig lite förvånad. För det var han som börjat bråka, så mycket förstod jag av deras upprörda samtal på andra sidan badrumsväggen. Hade det blivit värre bråk och inte lugnat sig hade jag kanske gått och knackat på redan den gången. Det var ju inget "vanligt" bråk, det vill säga lite ruff och gruff i all vänskaplighet som också är vanligt med kompisar och som jag ofta hör från pojkarna som bor på motsatt sida. Detta var nåt annat.
Min tanke efter detta, jag hörde ju mycket av vad de pratade om, deras röster var höga och upprörda men jag tänker inte återge samtalet, var att dessa unga pojkar inte alls är redo att bo själva. De må vara kaxiga och sturska utåt men innerst inne är de inte alls redo. Det bor tjejer också i huset, ett par stycken och dessa hör jag aldrig förutom när de skrattar på väg ut eller in till sina lägenheter om de har kompisar med sig. De smäller inte som galningar i alla dörrar och stänger inte in kompisar på toaletten och kastar toarullar och annat lösöre på varann. Inte som jag märkt i alla fall. Huset är rätt lyhört så det skulle man ha märkt.
Det var därför jag kom med den diskriminerande kommentaren tidigare, att pojkar inte fått lära sig att visa hänsyn. Att kunna tänka, när man ser att klockan är mycket och det är knäpptyst i huset, att nu kanske jag ska ta och dämpa mig lite, inte vråla och skrika, inte smälla i dörrar eller kasta bollar på väggen. Och ingen kan någonsin övertyga mig om att just pojkar har så mycket ungdomligt oförstånd att de inte ska kunna tänka på detta. Det är att nedvärdera pojkarna och det ska man inte göra. Däremot kan man ju fundera på hur deras föräldrar fostrat dem. För barn gör ju inte alltid som man säger, de gör som man gör. Och det gäller att föregå med gott exempel så mycket som möjligt.
Så jag tycker kanske att det skulle finnas nåt slags campus där de kunde bo istället för i vanliga hyreshus eftersom dessa fortfarande i mångt och mycket är barn. Då stör de ju ingen som behöver sova om nätterna eftersom de själva aldrig lägger sig före midnatt. ;-) De kan ju också behöva ha stöd av fler vuxna som har samröre med gymnasiet. Kanske äldre studenter som är utsedda som ansvariga för just "deras" hus/korridor. Är man 16-17 och kommer direkt hemifrån så kan det kännas väldigt jobbigt och man känner sig utlämnad. Jag flyttade själv hemifrån i den åldern. Bodde som inackorderad hos en familj i en termin och i en studentlägenhet nästa. Det var nog den jobbigaste tiden i mitt liv. Man skulle vara så vuxen och duktig när man helst ville åka ifrån alltihop och be nån annan ta hand om en.
Sen när man kollar nyheterna och får höra/läsa om massakern i Finland blir man lessen på riktigt... Ännu har jag inte sett en enda tjej inblandad i sånt här. (Diskriminering igen jag vet... men det är ju ett faktum.) Det är arga, unga män som utför såna saker. Och då frågar man sig hur det kommer sig att just pojkar är så arga och hatiska. Jag tror visserligen att det finns många tjejer som också är det och de skadar tyvärr sig själva istället, vilket inte är så mycket bättre. De agerar inte ut sin aggression utan vänder den inåt.
Men varför blir en ung människa så hatisk? Hur börjar det? Jag är mycket nyfiken på detta. Är det för få vuxna som bryr sig om barnen/ungdomarna? Har föräldrar och andra vuxna alldeles för fullt upp med sig själva och sina jobb? Vad beror det på? Det är en mycket viktig fråga att reda ut tycker jag. Det är väl alltid så att orsakerna aldrig letas fram, vi ser symtomen men bryr oss inte om att verkligen ta reda på orsaken. Ett mycket allvarligt misstag.
Ute ligger dimman fortfarande tät över hus och träd. Jag trodde att solen skulle komma fram och torka bort dimman men den har ännu inte orkat förbi molnen. Jag önskar alla en bra dag. Krama varandra, lyssna på varandra, bry er om varandra. Det är så enkelt att bry sig och lyssna på någon en stund eller ge en kram. Gör det. :-) Kram på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar