Igår var jag väldigt trött. Och på tal om tuppar... jag fick ta mig en tupplur frampå dagen för jag orkade inte vara uppe. Men all den positiva energi som jag fick i torsdags kväll hjälpte mig genom tröttheten och värken som var extra svår igår, vilket inte var så konstigt med tanke på ansträngningen dagen innan. Och även från dagarna innan dess då vi förberett allt.
Jösses vilken kväll det var i torsdags. Jag hade så mycket känslor i mig under gårdagen och jag gick och log för mig själv och ibland när jag tänkte på vad folk sa till mig och skrev i gästboken så blev jag alldeles tårögd och lite lös i näsan. Det var fantastiskt. Och det kom så mycket folk, mer än vi hade kunnat hoppas på.
Det var längesen jag upplevt något liknande. Jag har nog förresten aldrig upplevt något liknande om jag ska vara ärlig.
Som jag skrev om i torsdags så led jag av sömnbrist men den kändes inte av alls på kvällen.
Om detta hade varit förra året hade jag aldrig klarat det. Om Carina hade frågat mig nåt sånt här då skulle jag förmodligen blivit skraj och sprungit iväg så långt jag kunde, det hade nog inte blivit alltför långt dock med tanke på orken, och gömt mig bakom nåt stort så jag inte syntes. Där hade jag sen stannat på obestämd tid.
Mitt liv har blivit så annorlunda sedan jag började min praktik. Och då menar jag ju förstås otroligt positivt annorlunda. Så är det ju när man hamnar på exakt rätt ställe. När jag stod och pratade med en journalist från NWT så sa jag till henne vid ett tillfälle att det kändes lite overkligt alltihop med utställningen, att jag fick nypa mig i armen för att fatta att det var sant. Hon undrade varför och jag sa att det var så annorlunda mot hur jag levt mitt liv förut. Men att det var annorlunda på ett bra sätt.
Vi blev intervjuade av radio tidigare på dagen och jag lägger länken här om nån vill kolla.
SR-intervju om utställningen
Jag gillar inte när folk ska fota en lite snett underifrån. Jag menar... nää... jag tycker inte det är bra. Man blir verkligen inte till sin fördel från en sån vinkel. ;-) När man (läs jag) blir äldre kan man få särskilda vinklar som man inte vill bli fotad i. Ehrm... fåfäng som man är. En del kanske har såna vinklar jämt, vad vet jag. Jag kan ju bara utgå ifrån hur jag själv känner. Och underifrån är ingen fördelaktig vinkel helt enkelt. Vid närmare eftertanke är det inte särskilt många som blir snygga från en sån vinkel...
Nåja. Idag skiner solen och det verkar bli en vacker höstdag. Än så länge är det bara sju grader här hos mig men det blir säkert mer frampå dagen.
Jag fick presenter och blommor på vernissagen. Det var så tjusigt så jag ställde upp allt på bordet när jag kom hem. Nu är ju, som jag sagt förut, min mobil inte direkt nån toppenkamera men ändå. Kunde inte låta bli. :-)Viktor var ju inte med, han är inte så förtjust i jippon där det blir för mycket folk, så han var hemma. Men Carina hade skickat med mig chips och cider (alkoholfritt kanske ska påpekas) tidigare på dagen som han kunde mumsa i sig under kvällen. Vilket han också gjorde. :-) Med största glädje.
Vi bjöd på snittar, cider, chips och salta pinnar. Det är första gången jag ätit sånt i en kyrka. Så borde det vara oftare tycker jag. ;-)
Vi var tvungna att plocka ner allt redan samma kväll för det skulle vara en begravning igår, fredag, så då kunde det ju inte stå uppe. På måndag ska vi ställa upp det igen och sedan ska det stå fram till den 27 september då vi packar ihop och förmodligen skickar den vidare till nästa ställe. Var det blir har jag ingen aning om just nu.
Ha en härlig lördag! KRAM!
Carina tog en bild av mig när jag vandrade runt strax innan vi skulle plocka ner alltihop. Sådär i förbifarten. :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar