Stresshantering

Det där med stress är en märklig sak. För precis när man tror att man lugnat sig och inte stressar som man gjorde förr så kommer, i alla fall jag, på mig själv att jag stressar så jag blir alldeles andfådd. Hur kommer detta sig? Efter 15 aktiva år inom hemtjänsten kanske det helt enkelt är svårt att ändra sig. Det känns ständigt som om någon jagar mig genom tillvaron.

Men jag behöver ju inte stressa så varför känner jag mig då stressad? Jag får heller inte stressa för det kan faktiskt göra mig jättesjuk.

När jag tog min sedvanliga promenad förut så drabbades jag av stressyndrom. Jag kände det som om all världens tyngder låg på mig, det blev jobbigt att andas och jag hade alldeles för högt tempo när jag gick. Jag fick dra ner ordentligt på takten annars hade jag inte orkat gå alls. Jag hade som ett kaos i huvudet och en slags oro och tyngdkänsla i hela kroppen som gjorde det väldigt svårt att röra mig. Och jag började känna mig svettig utan anledning. Då förstod jag att näe nu måste jag ta det lugnt. Jag trodde nämligen att jag skulle bli tvungen att vända och gå hem igen, så dålig kände jag mig. Även om jag inte kommit särskilt långt. Och jag ska heller inte se på en sån sak som ett misslyckande eftersom promenaden är viktig oavsett längd.

Men när jag drog ner på tempot och andades lugnare och faktiskt insåg att jag inte var tvungen att gå hela turen, jag kunde ju vända om det kändes jobbigt, så gick det genast mycket lättare. För vad hade jag för anledning att stressa? Att gå den här promenaden på morgonen ska ju vara mitt sätt att koppla av, att njuta av luft och natur. Det har nu blivit min rutin varje dag. Nåt som jag gör helt enkelt. Men denna rutin får inte bli en tvingande sådan utan ska vara högst frivillig. Den måste ge mig en känsla av att bli glad och nöjd, inte stressad och tvingad. Och då menar jag inre tvång. Nästan som en mani.

Jag måste inte ta mig runt min "bana" på minsta möjliga tid, jag kan ta den tid som behövs. Ingen väntar på mig, ingen står med ett stoppur utanför porten och kollar om jag kommer hem senare än vanligt. Det började förresten redan innan själva promenaden imorse. Jag kom upp lite senare än de andra dagarna, ja jag lyssnade lite extra på Rix Morronzoo... Så när jag kom iväg så kände jag mig lite försenad. Utan anledning egentligen. För vad spelade det för roll?

Som sagt; vissa rutiner är oftast bra att ha men om de på nåt vis blir bindande och man har en osynlig stämpelklocka på väggen som man måste hålla sig till, då blir det inte längre roligt. Att man känner ett behov av att ta en promenad eller en joggingtur är inte fel men det ska inte vara nåt som känns tvunget att göra av någon annan anledning än just känslan av att man gjort sig själv en tjänst. För det man tvingar sig att göra utifrån stress och press brukar inte resultera i att man mår bra alls. Trots att det från början var tänkt så.

Jag lyckades gå hela vägen runt precis som jag gjort nu de senaste dagarna. I ett mycket lugnare tempo än vanligt men jag behövde inte ge upp. Jag klarade det med hjälp av att jag hanterade min stress. Om någon hade sagt till mig förra året vid den här tiden att jag skulle gå långa promenader i stort sett varje morgon skulle jag aldrig trott det. För jag orkade knappt gå ut till postlådan vissa dagar, vilket inte var så många meter.

Efter snart fem år med värk och trötthet så kämpar jag fortfarande dagligen med att lära mig leva med min fibromyalgi. Under de här åren har väldigt få personer trott på mina problem vilket också kan ha betytt att jag själv förnekat dem och sett ner på mig själv. Jag har haft nån enstaka bra dag och då har jag direkt tvivlat på mig själv. Kanske jag inte var så sjuk som jag sa, kanske jag ändå kunde jobba som vanligt... och så vidare. Så möjligheten för mig att acceptera min sjukdom har haft mycket att göra med hur andra, och inflytelserika, personer har sett på det. I synnerhet vissa läkare och naturligtvis också F-kassan.

När man har fibromyalgi så kan man aldrig lita på sin kropp. Inom några minuter kan man hamna i sjukdomstillstånd som känns som influensa utan att man har influensa. Från en timme till en annan kan jag känna mig så sjuk att jag måste ta en tablett och lägga mig. Jag kanske får ligga hela eftermiddagen för att som genom ett trollslag strax innan sängdags må som vanligt igen. Så har jag en bra dag så ska jag njuta av den, inte tvivla på mig själv och tro att jag är frisk och har ljugit både för mig själv och andra. För jag vet ju att sjukdomen finns där hela tiden. Den är en ständig kompanjon som följer mig överallt. Jag minns inte längre hur det känns att inte ha ont i kroppen, att vara pigg och frisk.

Däremot har jag fått lära mig att vissa dagar bör jag inte göra så mycket utan vila medan jag andra dagar kan göra mer. Man får anpassa sig. Nåt annat kan man inte göra.


















(Bilden är lånad från tillberga.nu)