Besöket hos läkaren var väldigt positivt och det hade jag inte behövt oroa mig för. Däremot det enda besök som jag inte trodde skulle vara så farligt blev det värsta hittills. Det hos arbetsmarknadskonsulten.
Jag har inte varit ovanligt spänd, som jag har tänkt på, men tydligen så har jag omedvetet spänt mig. Detta gör nu att jag är så trött så för att orka med att ens diska idag är jag tvungen att ta bamyl brus coffein. Jag har ju också tvingats koncentrera mig på ett annat vis än annars, sånt gör mig också väldigt trött. Och jag har fått sätta upp ett högre tempo än vanligt. Skyndat mig på morgonen så jag blivit klar i tid tills bussen går, passat mötestider, pratat, lyssnat, svarat på frågor, interagerat socialt med främmande människor. Sånt är mycket utmattande för mig.
Det är en sak att gå på möten med folk som vill hjälpa, som vill reda ut saker som har med ens hälsa att göra så att man ska få rätt slags hjälp framöver. En helt annan att bli tvingad att göra sånt som man vet att man inte klarar av. Och om man klarar av det så blir det på bekostnad av hälsan. Både den fysiska och psykiska. Detta är ju i och för sig vad som ska utredas men ändå.
Trots att jag reagerar så här av bara dessa två resor plus möten så är jag tack vare utredningen tvingad ut på arbetsprövning redan nu till veckan. På måndag. Detta ingår som sagt i utredningen och är bestämt av F-kassan.
När vi satt och pratade om olika ställen där jag skulle kunna vara så menade människan att jag som var så verbal kanske kunde ringa nåt ställe själv och be att få komma... Gissa om jag önskade att jag hållit tyst hela tiden. Nu slapp jag ringa själv, hon fann ett ställe åt mig som hon tyckte passade även om jag sa att det kommer att bli problem för mig att ens kunna ta mig dit, men då menade hon att hon måste pressa mig lite. Vaddå måste? Varför då? Enligt både psykologen och läkaren så behöver jag massor av hjälp att hantera min stress och min värk först, så jag förstår inte varför en arbetsprövning måste till för detta. Ack ja... Det skulle ju kunna räcka med läkarens utlåtande om att jag inte har någon arbetsförmåga alls för närvarande men det gör det inte. Och det räcker inte med det jag säger heller. Det har det ju för övrigt aldrig gjort så det var ju inget nytt...
Jag trodde nog att om det framkom att jag inte hade någon arbetsförmåga, eller väldigt liten sådan, skulle jag inte behöva göra någon arbetsprövning. Men där fick jag tji.
Tröttheten är som en tjock filt över mig för tillfället. Huvudvärken är på väg trots bamylen. Jag tog ändå min promenad tidigare och fick höra en massa fågelläten som visar på att våren faktiskt är här. :-) Det var underbart i skogen. Så stilla och vackert.
Varje gång jag ser vita spår på himlen efter ett flygplan så tänker jag; Den som ändå hade suttit i det flygplanet. På väg nån annanstans...
Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar