Häromdagen blev jag och Carina intervjuade bland annat angående Påskuppropet. Hur vi blev indragna i det och hur det gick till och så...
Han som gjorde intervjun antecknade febrilt under tiden. Jag hade önskat han haft en bandspelare eller liknande vilket jag ju trodde alla hade nu för tiden. Det blev därför lite trögt stundvis för vi fick vänta in honom så att vi inte drog iväg och pratade och han inte hann med liksom. Fick läsa resultatet igår innan den publicerats, om vi hade nåt att tillägga eller dra ifrån, och den var okej. Det kom ju med väldigt lite av allt vi hann säga på den timme intervjun tog men huvudsaken är ju att det viktigaste var med och det tycker jag väl att det var. När den publicerats så kommer jag att lägga in en länk här eller eventuellt lägga in hela intervjun. Vi tog förstås upp utställningen och att det är som en fortsättning på Påskuppropet. Carina är som min manager eller vad man ska säga, hon pushar ständigt för mina dikter. :-)
När det gäller kampen för de utförsäkrade så behöver den fortsättas ända tills allmänheten har begripit att vi inte kan ha ett system som slänger ut svårt sjuka ur sjukförsäkringen till fattigdom och ovisshet. Att behöva ägna sig åt att överklaga F-kassans beslut är inget liv som man vill leva. Istället för att få hjälp, tid och möjlighet att tillfriskna så blir man sjukare.
Det som politikerna har sagt som ett mantra i flera år har den stora massan svalt helt och hållet; Att alla sjuka är fuskare. Och ju mer en lögn upprepas desto fler är det som tror på den. Men den blir ju inte mer sann för det. Naturligtvis behöver alla kamper, alla manifestationer nå politikerna MEN det allra viktigaste just nu är att allmänheten får upp ögonen. Vi måste tillsammans bli så många att politikerna inte kan undgå att se och höra och till slut måste de göra nåt.
Inte för att jag är religiös men älska din nästa såsom dig själv, är en ju av de kristna värderingarna som man ju bör försöka tänka på och man kan väl säga att folk istället älskar sina plånböcker mer än sin nästa i det här fallet. Det är viktigare att de får mer i plånboken, mer att handla för, än att deras medmänniskor får sjukvård och rätt till rehabilitering och vila när de blir sjuka.
Men detta gäller ju även dem. De som inte bryr sig och som fortfarande tror på lögnerna. Den dagen de blir sjuka (de flesta av oss blir ju sjuka på nåt vis nån gång) så hamnar de där själva men det tänker de inte på. Så länge folk är friska och har ett jobb så skiter de oftast i vad som händer runtomkring. Alla tänker ju inte så men alldeles för många. Det är just dessa människor som måste uppmärksammas och som måste börja tänka lite längre än näsan räcker.Det är så många som säger att de verkligen inte vill betala (mer) skatt så att "alla lata fuskare ska kunna gå hemma och slöa"... men de kan som sagt hamna där själva och hur blir det då?
Samhället (det vill säga VI) måste ju hjälpa sina medborgare tillbaka till ett värdigt liv inte vända ryggen åt och låta folk leva fattiga och i misär. Sånt hände för längesen men vi vet ju bättre nu, eller ska veta bättre kan man ju tycka. Det gäller också att folk börjar tänka sig in i situationen själva.
Att de börjar tänka på ifall de blev sjuka och om ingen trodde på dem. Om alla runt omkring sa att du ser inte sjuk ut, det är nog bara tillfälligt. Och om FK sa nej till alla sjukintyg som läkaren skrev med orden: du har inte nedsatt arbetsförmåga med en fjärdedel ens så därför nekas du sjukpenning.
När du inte ens orkar ta dig ur sängen på morgonen på grund av värk eller utmattning så är dessa ord ett stort hån.
Och innebörden av orden är; Gå och jobba för du är inte sjuk, du bara inbillar dig. Eller om personen är arbetslös; Du är inte sjuk, du bara inbillar dig. Sök ett jobb. Anmäl dig på AF. Ingen ersättning, ingen rehabilitering och därför blir personen naturligtvis ännu sjukare.
När man är sjuk försöker man ju hålla kvar vid det friska så mycket det går men när man blir misstrodd tappar man allt det som är friskt i och med att man ständigt måste bevisa sin sjukdom. Och ändå får man ingen hjälp. Detta innebär att man ramlar längre och längre ner i depression och blir ännu mer sjuk. Man identifierar sig till slut med sin sjukdom och risken är att man inte kan bli frisk.Det har gått för långt.
Så i och med det som händer nu kommer vi att få fler och fler människor som dras med ständiga depressioner och annat som de inte kan tillfriskna ifrån på grund av att det gått för långt. Sånt som blir kroniskt men som inte hade behövt bli det om nån hade trott på dem från början och hjälpt dem när de sökte hjälp.
Det är ju så att ju mer negativa upplevelser man har desto mer svart blir ju tillvaron. Ganska självklart eller hur? Och att ständigt behöva kämpa för sina rättigheter som sjuk gör att man blir väldigt arg, ledsen och bitter. Om man ens orkar det. Livet tappar sin mening. Detta i sin tur bättrar inte på ens tillfrisknande. Man behöver då väldigt mycket hjälp om man ska ta sig ur det.
En del tar sig aldrig ur det utan väljer att ta sitt liv istället. Ett sånt samhälle vill då inte jag ha.
Jag minns vid nåt tillfälle att jag tänkte som så att om jag ska kunna kämpa och eventuellt hjälpa andra i den här kampen så måste jag först och främst själv få hjälp för att orka. Och jag hade den turen och möjligheten att få den chansen i och med att jag till slut, efter många sorger och bedrövelser, träffade någon/några som trodde på mig och som ville hjälpa, som inte ignorerade mig. Så nu orkar jag kämpa och ni kan verkligen lita på att jag ska göra det jag kan i den kampen. Och nu kan jag använda mina erfarenheter som jag fått genom det jag upplevt.
Avslutar med lite mjosik. :-)
Igår morse hörde jag en låt på radion som gick varm hemma hos oss under 1986-87. Den är fortfarande lika bra tycker jag. Här kommer den, 80-talsfrisyrer och de hemska kläderna och allt. :-) Ack vad jag tyckte han var snygg den karln... men det var då det.
Puss och kram och ha en bra fredag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar