Gissa vad det stod? Ja kom igen nu? Jag kan vänta... kan sjunga en stump medan jag väntar... *sjunger lite för mig själv*
Ska jag tala om det? AVSLAG förstås. Jag hade skickat med info om fibromyalgi, jag hade skrivit ut alla mail jag skickat till han, ja ni vet vem, och hans svar till mig. Dels ett mycket formellt men informativt brev. Nåt liknande (formellt sett) har jag nog aldrig skrivit. Inte ens till F-kassan. Men nej. Det är fullkomligt hopplöst att få folk att ens vilja begripa. Nu kan jag visserligen komma dragandes med mer protester innan ett visst datum men till vilken nytta då? De bryr sig ju inte om det jag säger ändå. Det är så man vill strunta i allting men då ger man dem ju rätt. Och det vill inte jag.
Läste för övrigt följande i VF imorse:
Vem kan lita på välfärden/ VF
När man läser sånt här så får i alla fall jag rysningar av obehag och jag är nog inte ensam. När folk som har så pass svåra, faktiskt dödliga, sjukdomar inte kan få hjälp, inte kan få ett värdigt slut heller... ja då kan man verkligen bli orolig inför framtiden. Skicka pengar i efterskott till en människa som redan är borta... VA? Är det så vi ska ha det?
Vad ska de ha för bevis på att man inte kan arbeta? Som det ser ut nu så är det endast döden som är bevis på att man inte har någon arbetsförmåga.
Jag blir så arg så jag nästan spricker för de som sitter och bestämmer och beslutar att ge avslag oavsett om det gäller F-kassan eller socialen, de kan ju inte alls ha någon som helst framförhållning för hade de det skulle det inte bli så här. De måste ju tänka framåt och se till att folk som behöver hjälp ska kunna få det också. I tid. Annars har vi det snart som i USA, uteliggare överallt som går omkring och tigger och bor i trappuppgångar. Visserligen finns det ju en viss mängd uteliggare även här i Sverige men vi kommer att få ännu fler.
Det enda som de tänker på just nu är att spara pengar, inte rädda människoliv. Det sägs att folk inte är så sjuka längre. Och då syftar de förmodligen också på att folk inte ens sjukskriver sig när de har feber och är förkylda utan går och jobbar ändå och smittar ner alla andra. Sen tar det längre tid att bli frisk om man aldrig får vila sig. Det kan ju vem som helst räkna ut. Men folk vet ju att det inte är nån idé att sjukskriva sig. Man får ju ingen ersättning ändå. Och då går folk som är sjuka till jobbet istället. Och vad händer till slut? Jo det blir ännu fler som klappar ihop av utbrändhet.
Redan för några år sen så satt jag och önskade hett att alla de som nekat mig hjälp, som ignorerat mina besvär, som förlöjligat mig och min diagnos att de skulle drabbas av samma sak. Att ingen skulle hjälpa dem, ingen skulle tro på dem. Jag önskar ingen människa att bli sjuk, i vanliga fall, men de som har bestämt att bara för att vissa sjukdomar inte syns på utsidan så är det ingen sjukdom, de kan gott få drabbas av nåt liknande. Åtminstone under en viss period. Så kanske de fattar sen.
Det är nästan så man skulle vilja lära sig voodoo... Grrrr...
För övrigt så har jag inte hört ett ljud om projektet ännu. Det var ju sagt att allt skulle starta den 1 juli. Jag blev tillsagd att någon skulle ta kontakt med mig så jag avvaktar. Men om det var så fruktansvärt brått med det där mötet i maj som jag inte orkade gå på, vilket resulterade i att jag inte fick några pengar i juni, varför i hela friden händer det inget nu? Hade nåt hänt fortare om jag gått på mötet?
För att få upp humöret igen så måste jag ha lite musik... Fann en helt ljuvlig version av den här låten (som länge har varit och fortfarande är en stor favorit för min del) som jag inte hört förut men som fick mitt humör att stiga rätt högt. ;-)
Pour some sugar on me - Def Leppard
Nu känns det lite bättre faktiskt. Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar