Vad är det för dag idag, egentligen?

Idag är det fredag. Jag måste hela tiden intala mig detta. För på onsdag kändes det som lördag och igår var det torsdag fast dubbelsöndag - på nåt vis. Både 1:a maj och kristi himmelsfärds dag. Men ändå kändes det som fredag igår för Viktor for till sin pappa en dag i förväg. Så idag borde det vara lördag, fast ändå måndag men det är alltså fredag. Det är så rörigt så jag blir alldeles snurrig när jag börjar tänka på det.

Det är alltså fredag. Ordning och reda. Fast inga pengar på freda' precis. Jag betalade mina räkningar häromdagen och det blev inte mycket kvar på kontot efter det. Suck.

Igår kollade jag in det mycket glesa demonstrationståg som gick förbi. Jag bor granne med Folkets Hus där de skulle samlas och ha vårtal, underhållning, saft och bullar och sånt hemtrevligt blandat med de eventuella ropen som skulle skalla. När jag såg och hörde musikkåren komma gående så blev jag lös i näsan och fick snyta mig lite.

Jag vet inte varför jag påverkades så starkt av detta, om det var själva Internationalen eller Arbetets söner som gjorde mig rörd. Det är pampigt när musikkåren klämmer i med dem tycker jag. Eller om det kanske var minnen från min barndom när jag var hos min farmor och satt i det öppna fönstret, och kände vårluften, och såg på de stiliga musikanterna i deras uniformer när de tågade förbi utanför, stannade och spelade en stund och sen tågade vidare.

Men som gammal SSU-are så kanske det också var ungdomsminnen som smög fram. Från när man stod där på det lilla torget tillsammans med sina kompisar i SSU, iförd palestinasjal (ja det var ju så modernt i slutet på 70-talet) och höll varandras händer högt i luften och sjöng Internationalen, efter att först ha delat ut flygblad om nåt viktigt utanför konsum, och verkligen kände gemenskap. Solidaritet. Och en kamplust som inte var av denna världen. Med tiden lägger man av med den där kampen. Kanske för att man får prioritera annorlunda. Andra saker tar ens energi och man blir lite trött. Tycker kanske att det känns hopplöst att ens försöka engagera sig. Men det är lite tragiskt för jag tror nämligen att om vi alla kunde hålla kvar vår kampglöd från ungdomen så skulle samhället se helt annorlunda ut. Nu blir det mest att man sköter sig själv och skiter i andra. Den mentaliteten är väldigt utbredd.

Kanske jag blev lite ledsen, när jag hörde musikkåren och såg fanorna, över att bli påmind om att jag tappat min politiska glöd.

Jag kanske kämpar men inte genom att gå med plakat och demonstrera på stan och engagera mig i viktiga saker. I mitt privatliv har jag fört en väldigt ojämn kamp mot Försäkringskassan i flera år nu men samtidigt så har jag haft i bakhuvudet att om jag kan få myndigheter att fatta vad jag säger så kanske det kan hjälpa fler som har samma problem men som inte når fram förbi alla byråkratiska regler. Nån gång måste det ju bli en ändring och det är vad jag nu kämpar för. Fast ibland känns det lite trögt och ensamt. Jäkligt trögt.

I programmet Debatt i SVT häromdagen pratade de om pensionerna och att de är så låga plus att det är så hög skatt på dem. Jag såg inte själva programmet men däremot de sms som skickades in eftersom dessa visas i samband med forumet på SVT-s hemsida.

Det var några kommentarer om att studenter har det ännu mer svårt. Än just pensionärerna då. Och det är ju sant i vissa fall men samtidigt får man ju också tänka så här att en student har ju hela livet framför sig med alla möjligheter i världen att få en bra lön. Eller lön överhuvudtaget. Och kan därigenom påverka sin ekonomi i framtiden. Efter utbildningen så finns det förhoppningsvis jobb av något slag. En pensionär har redan jobbat klart och har ingen möjlighet att påverka sin inkomst mer. Så jag tycker nog att det är orättvist att ens jämföra dessa grupper. De har helt andra förutsättningar.

Och det är heller inte alla studenter som aldrig har pengar. En del jobbar lite då och då och får in lite extra. Man får inte dra alla över en kam. Det finns alltid variationer. Nu menar jag inte att studenter ska behöva arbeta medan de studerar, för det tycker jag inte. Läser man på heltid ska man se det som just ett heltidsarbete och då finns inte så mycket ork och tid för annat. Att behöva jobba för att få lite mer pengar än studielånet innebär ju att man blir tröttare och kanske inte orkar plugga som man ska. Det kan innebära omtentor och annat tråkigt. Och man kanske aldrig blir riktigt klar med sina studier.

Detta om detta.

I USA håller de på med sina presidentvalskandidatsomröstningar. (Jösses vilket ord jag fick till där!) Jag har inte följt detta så himla noga men jag kan ju säga att det vore lika intressant med en färgad, lite yngre man som president som det vore med en kvinna. Mycket spännande. Om den nuvarande presidenten kan man ju inte säga att han är bättre än ingenting för det skulle nog faktiskt vara bättre med ingenting än med honom.

Fru Clinton är nog bra som presidentkandidat men hon är inte lika intressant att lyssna på som sin man, det är nog nåt med karisman där kanske... Synd för det vore som sagt trevligt och intressant med en kvinna som president. En färgad kvinna i sina bästa år vore väl det ultimata kanske. Men en sån kandidat finns ju inte med nu.

Jag vill helst inte se ännu en övermogen herre på den posten. En del säger ju att den där McCain ligger bra till. (Han har varit i flottan, deltagit i Vietnamkriget, blev till och med krigsfånge en sväng med mera med mera och ännu mer därtill... Han har hunnit med en del den gubben. Jag gick in på hans hemsida en skvätt för att kolla lite. Man kan donera till hans kampanj via denna hemsida. Nej, nej det tänker jag verkligen inte göra, ingen behöver vara orolig.) Gamla gubbar har oftast inte nåt nytt att komma med. Han måste ju kunna tillföra något bra till ett land som verkligen behöver nya krafter och nya ideer. Och inga fler invasioner av länder som klarar sig bättre utan USA: s inblandning tack. Och det behövs förslag som inte endast gynnar de som redan är rika. Som också för övrigt har blivit Sveriges melodi på senare tid. Att det ska gynna rika alltså.

Jag har saknat Bill Clinton ända sen han försvann. Nu gör han ju annat nyttigt arbete men mer i det tysta liksom. Han är nog den ende president som jag följt och intresserat mig för. Såg hela hans "installation" till president på teve när det begav sig. Såg när han och frun mot alla säkerhetsföreskrifter klev ur bilen och gick längs vägen och tog emot folkets jubel. Han känns så äkta på nåt vis, vilket är mycket ovanligt när det gäller en del amerikaner. Och kanske i synnerhet politiker, av alla sorter, oavsett nationalitet.

Nog för att han bar sig urbota dumt åt med det där fruntimret, och varför i hela friden trodde han att han kunde ljuga om det och komma undan? Men jag orkar bortse från den blundern. Han borde naturligtvis erkänt direkt, det hade nog stärkt hans position och folkets förtroende, istället blånekade han tills han överbevisades och var så illa tvungen att erkänna. Sånt stärker inte folks förtroende, hur skulle de kunna lita på honom sen? Om han ljög om detta lilla, vad kunde han tänkas ljuga om mer? Och tänk att göra sånt där. Nej men usch och fy! Sånt gör man ju bara inte! (?) Så kanske tankarna gick i dubbelmoralens förlovade land.

Men det var så mycket annat som var positivt med hans politik och hans sätt att styra USA. Jag hade också gärna sett Al Gore som president. Varför får inte vettiga människor en chans? Att avsätta en president för att han haft en "kärlekssaksaffär", för att använda ett lite roligt ord, med någon är visst större skäl än att avsätta en president som ställer till krig helt i onödan. Och som är så dum så man gråter. Han må vara en utomordentlig människa privat, en toppenmake och far men president skulle han aldrig ha blivit. Undrar om amerikanska folket blev hypnotiserade när de inte bara en utan två gånger röstade fram denna karln!?

Jag har både tänkt det och sagt det rent ut att om Clinton varit president, eller för all del Al Gore, 2001 så hade det inte kommit några flygplan och kört in i World Trade Center. Men det är ju bara min åsikt och uppfattning. Den attityd Bush hade och har uppmanar ju nästan terrorister att hålla på som de gör.

Men jag är ju ingen expert. Jag snappar bara upp lite från olika håll. Och man är ju inte dummare än att man kan bilda sig en egen uppfattning om saker och ting. Och det måste man ju få göra utan att folk idiotförklarar en för det.

Mona Sahlin vårtalade i Göteborg på 1:a maj och lovade att återställa a-kassan om de vinner valet 2010. Det är ett bra löfte. Att som nuvarande regering anse att det är ett bidrag kan ju få en att undra hur de har uppfattat just begreppet bidrag. A-kassan är ju pengar som de som jobbat betalat in under hela sin yrkesverksamma tid, en slags försäkring som man ska kunna använda om man blir arbetslös. Alla är heller inte anslutna till a-kassan utan kanske endast facket. Visst bidrar det till min försörjning men jag måste ju vara på hugget och söka jobb hela tiden, vissa kriterier krävs för att få a-kassa. Bidrag får man om man inte klarar sig alls ekonomiskt, som till exempel om man inte har rätt till a-kassa eller sjukpenning. Men a-kassan är inte ett bidrag. Detta har de fått bakom alla sina fötter, Littorin och company.

Lika lite som den vanliga ålderspensionen är ett bidrag. Det är utdelning på redan tjänade och skattade pengar efter ett helt liv i arbete men som beskattas ytterligare en gång. Väldigt högt dessutom.

Jag tycker också att det är märkligt att barnbidrag räknas som en inkomst så fort man ska söka andra bidrag. Det är ju också ett bidrag och borde räknas utöver allt annat. Som en extra summa som ska komma barnen tillgodo. Men som det är nu så får ju de fattigaste föräldrarna aldrig möjlighet att använda pengarna till barnen utan får istället så fort det blir den 20:e varje månad, betala en räkning t.ex. som de ligger efter med sen förra månaden. Där talar jag av egen erfarenhet. Så det är inget ljug.

Medan en del som har det bra ställt kan sätta undan barnbidraget på ett speciellt sparkonto varje månad så att ungen har en nätt summa sparad vid fyllda 16.

Det är nämligen då barnbidraget övergår till att vara studiebidrag vilket innebär att denna "inkomstkälla" försvinner från alla de fattiga, kanske ensamstående, föräldrarnas konton.

Så jag tror faktiskt jag håller med Maud Olofsson om att det ska vara behovsprövat och det är nog det enda jag är överens med henne om. ;-) Detta har jag funderat på ända sedan jag själv var liten och det då utbetalades var tredje månad. När jag var i tolvårsåldern fick jag börja att ta hand om det själv eftersom jag visat att jag kunde hantera pengar och då var barnbidraget nånting på 600:- Var tredje månad. Detta var runt 1976 men ändå. Runt 200 kronor i månaden skulle man klara sig på alltså. Det blev inte mycket över om man behövde skor, byxor eller annat. Jag minns inte vad kläder kostade på den tiden men så himla billiga har jag inget minne av att de var. Jag kommer i alla fall ihåg att en tidning som jag brukade köpa varje vecka när jag var 13 år kostade 5.95. Och jag tyckte det var dyrt.

Kanske den fattigdom som jag fick se och uppleva på nära håll var det som fick mig engagerad i politik när jag var tonåring, vem vet. Synd bara att jag inte orkade fortsätta när jag blev äldre.

Men jag kan väl komma igen, kanske.

Upp till kamp alla som lagt undan sin kämpaglöd i en säck i garderoben. Det är dags att vakna till nu!




Bilden tagen från Värmlands Folkblad