Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.
Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.
På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.
Av tvång
Jag är en fattigdomens präst
och ska väl så förbli.
Den inget har kan våga mest,
till dåd och tanke fri.
Jag hör den onda röstens hån:
"Du gör ju dygd av nöd.
Vad har väl du att avstå från?
Men om du hade bröd?"
Ja, det är sant, att jag har stått
och tiggt vid lyckans dörr
och gråtit när jag inget fått
och allt var tomt som förr.
Ja, det är sant, att allt är tvång.
Men blir det mindre värt?
En mening finns i all vår sång:
att göra ödet kärt.
Jag misstror...
Jag tror på dem som bor i en gård
och bryter mark.
De tar sin kraft ur närande jord,
och de gör jorden stark.
Jag misstror dem som söker i nöd
ett fjärran hem.
De gläder så få, och bara sin art.
Men jag är en av dem.
Förr stryker nog som herrelös hund
min svultna själ
misstänksamt skygg kring bommade hus
och fryser ynkligt ihjäl,
än länkas fast att vakta sin gård
i ärligt kall
och höja mot hemlöst vandringspack
ett övertygelsens skall.
Jag ser dem dra över hed och myr
som drömmen vill.
Jag vet jag är blod av deras blod.
Vad tjänar jag då till?
Jag vill möta...
Rustad, rak och pansarsluten
gick jag fram --
men av skräck var brynjan gjuten
och av skam.
Jag vill kasta mina vapen,
svärd och sköld.
All den hårda fiendskapen
var min köld.
Jag har sett de torra fröna
gro till slut.
Jag har sett det ljusa gröna
vecklas ut.
Mäktigt är det späda livet
mer än järn,
fram ur jordens hjärta drivet
utan värn.
Våren gryr i vinterns trakter,
där jag frös.
Jag vill möta livets makter
vapenlös.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar