Att vänta är ju också spännande... nåja ibland kanske.

Ja det blev inget tittande på lägenheten idag och det var inte mitt fel. Bovärden ringde mig en kvart innan vi skulle träffas och var mycket skamsen. Hon hade glömt nycklarna till just den lägenheten. Jaha. Inte så mycket att göra åt. Hon har två kontor och är här varje tisdag och torsdag men sitter annars en mil bort på själva huvudkontoret. När jag grunnade på saken senare så tyckte jag nog att de borde ha nycklar till alla lägenheter som ligger här på den här orten på det kontor som finns just här. Det måste ju vara rörigt att komma ihåg att ta med från huvudkontoret hela tiden. Knepigt.

När vi skulle titta på den lägenheten som vi nu bor i fick vi gå bort till det dåvarande kontoret och träffa den manlige bovärden som satt där. Han hade alla nycklar som behövdes i ett skåp. Vi fick ta nycklarna, kvittera på ett papper, gå och se på lägenheten och sen gå tillbaka med nycklarna till honom och säga vad vi tyckte. Han hade besökstid på kontoret så han kunde själv inte följa med. Det kallar jag förtroende. Men efter att ha jobbat här i flera år slutade han, i protest tror jag för det var nån högre upp som hade agerat väldigt illa i nåt ärende i nåt bostadsområde. Och då ville han inte vara med längre. Det stod en notis/insändare om det i det lokala reklambladet och folk var ledsna för att han slutade. Och det var synd för han var en väldigt trevlig och serviceinriktad bovärd.

Nu vill jag inte tala illa om den nya bovärden, en ung tjej som säkert är jätteduktig, men jag önskar de kunde jobba som jag trodde det var tänkt; en bovärd som är som en slags vaktmästare som går runt och jobbar bland husen och har mer personlig kontakt med hyresgästerna. Nu sitter de bara på ett kontor hela tiden. Ja de visar ju lägenheter också då... (Nä jag tänker inte gnälla om att det var bättre förr för det funkar faktiskt på det sättet som jag beskrev på andra ställen/orter, vilket jag själv upplevt för inte alltför längesen.) ;-)

I alla fall. Jag får alltså vänta tills på tisdag nästa vecka innan jag får dit och glo på den. Det blir lite drygt det gör det...

När man får nys om en ny lägenhet så kommer tankarna i huvet direkt om ifall köket ser ut si och så, hur ska jag ställa soffan, vilket sovrum ska Viktor ha... finns det silverfiskar i badrummet... passar de gardinerna där eller där... även om man inte ens varit där och tittat, man gissar bara.

Ja det blir en del funderingar. Trots att man inte ens vet om man ska bo där alls! :-) Men det är ju också det som är det roliga med bostadsbyte. För även om jag vet att det är såååå jobbigt att flytta, och att jag nu för tiden inte har de krafter som behövs för att egentligen orka med det, erkände jag för mig själv för ett tag sen att jag faktiskt gillar att flytta. Jag gillar att packa ihop och börja om på ett nytt ställe. Nu blir det ju inte så nytt i och för sig, området är ju detsamma, men själva boytan blir ju ny. Jag har flyttat mycket i mina dar, jag har slutat räkna för det är rätt många gånger, men jag känner mig alltid förväntansfull och nyfiken varje gång.

Sen känns det rätt bra att äntligen ha en möjlighet att komma bort från sånt man inte ska behöva stå ut med egentligen. Det är trevligt när tillfällena äntligen kommer. Då får man inte tveka för då blir man kvar i det elände som man vill ju vill bort ifrån.

Som jag sa igår; nya utmaningar. :-)

Önskar jag kunde slänga bort fibron också bakom nåt hörn och slippa den. Dock kan motivation göra att jag bättre står ut med både smärta och trötthet.

Ha en fortsatt bra torsdag! Kram!