Det handlar om livskvalitet.

Häromdagen läste jag på RESURS och där hade någon frågat om man fick sjukersättning om man hade diagnosen Fibromyalgi. Och på den frågan kan i alla fall jag svara nej. De anser inte att det är en sjukdom trots att man oftast mår väldigt dåligt.

Nu är det ju så här att vi är alla olika och sjukdomar drabbar oss på olika sätt. Även då vi blir förkylda så reagerar vi olika på samma smitta. Vi blir sjuka på olika sätt och vi blir även friska på olika sätt och olika fort.

En del kanske bara behöver sjukgymnastik för att få kroppen att må bättre, en del behöver kanske psykoterapi och/eller terapi av annat slag för att orka hantera sin sjukdom och kunna gå vidare. Ytterligare en del kanske behöver allt ovanstående plus nån slags medicin. Och främst behöver man lugn och ro, tid att vila och återhämta sig, kunna fylla på sitt energiförråd.

Bara för att jag mår på ett sätt i och med min fibro så innebär ju inte det att alla andra som har fibro mår precis som jag gör. Det vore ju rätt orimligt i och med att allt är individuellt. Sen att jag lyckats finna den väg som passade mig att gå när det gällde rehabilitering/återhämtning får ju stå för mig. Hur pass länge man varit sjuk och ignorerad spelar ju också roll såklart.

Inte förrän jag fick en coach genom projektet Kraftstation här i kommunen kände jag att för första gången lyssnade någon på mig, respekterade mig och ignorerade inte mina problem. Det var då förändringen inom mig började på allvar.

För varje ignorerad sjuk människa har samhället fått ännu mer att ta reda på. För man blir inte frisk av att ignoreras, man blir sjukare och dessutom kan man fastna ännu mer i det sjuka genom att man hela tiden måste bevisa, genom överklagningar och annat, hur sjuk man är. Till slut har man hamnat så långt ner i skiten att man varken orkar eller kanske heller inte vill ta sig upp. Det blir för svårt. Man behöver ju hjälp men nekas den hela tiden.

De som får utmattningsdepressioner och även fibro är oftast människor som slitit ut sig både på jobbet och privat. Dessa människor vill ju absolut inte se sig själva som sjuka, de kämpar ju på och sliter ända tills den dag som det inte går längre. Och då blir de inte trodda! Vad ska de göra då? Jo det enda de (och även jag) får ägna sig åt är att tjata om hur sjuka de är för att få den hjälp som de behöver. Och hur påverkar detta den psykiska hälsan? Det är ju åt helsike fel alltihop.

På F-kassan resonerar de som så att om du kan lyfta en penna (med fritt vald kroppsdel) så kan du jobba. Men det handlar inte om arbetsförmåga för en sjuk människa. Det handlar om livskvalitet. Och den kan ju se lite olika ut beroende på vem man är. Så varje bedömning ska utgå från den individ som söker ersättning. Man ska inte behöva klumpas ihop till en grupp bara för att man har samma diagnos. Som jag sa så reagerar vi alla olika på samma sjukdom.

Det har hänt nåt galet med helhetssynen på människor. För att en människa ska orka komma tillbaka till ett arbete av nåt slag måste hela människan räknas in. Det räcker inte med att jag orkar lyfta en penna, jag måste vilja lyfta pennan också. Det måste kännas meningsfullt att göra det. Och jag vill även kunna lyfta mina egna "pennor" när jag kommer hem från det där pennlyftarjobbet. Jag vill ju kunna orka laga min mat, diska min disk, tvätta mina kläder och ja faktiskt ha lite roligt också. :-) Det handlar som sagt om livskvalitet, inte endast om arbetsförmåga.

Jag vill kunna vakna på morgonen och känna glädje över att det är en ny dag. Inte tänka direkt när jag öppnar ögonen: "Nu är det en sån där jävla dag igen". Jag har varit där, jag har tänkt så när jag vaknat på morgonen. Det gör jag inte längre. Jag har lämnat det bakom mig. Förhoppningsvis för alltid för jag vill aldrig känna den uppgivenheten mer. Den var hemsk. Väldigt destruktiv. Inte gjorde det tillvaron bättre det kan ju vem som helst med en hjärna begripa.

Men förändringen kom ju inte helt av sig själv. Jag har ju fått väldigt bra hjälp det senaste året och tack vare detta känt mig motiverad att jobba med mig själv och det är ett slitgöra kan jag säga. Ibland önskade jag att det gått att spola framåt så jag sluppit kämpa så. För ibland åkte jag tillbaka ett par hack för att sedan få kämpa lite till för att komma förbi nåt som jag redan trodde jag var klar med. Men det ska väl ta sin tid för då finns det liksom en bredare, stadigare grund att stå på de dagar som jag mår mindre bra, för de kommer ju också ibland såklart även om läget är tusen gånger bättre nu än det var förra året vid den här tiden.

När vi hade möte förra veckan med min coach, när hon hälsade på på arbetspraktiken, så pratade vi bland annat om utmattningsdepression. Carina har ju också varit drabbad av det, och hon sa att den resan hade man ju helst varit utan. (Hon fick också hålla på och bråka med F-kassan) Men samtidigt så kände hon att trots allt så, när man kom ut på andra sidan, så var det ändå en lärorik sak att ha varit med om. Man blir en annan människa, kanske en bättre till och med. Det är i alla fall en lärdom att ta vara på. Trots allt. Allt man lär sig har man ju så småningom nytta av. Även om det verkligen inte känns så just då.

Ha en bra dag! Kram!

Detta är inte jag men det kunde ha varit. :-)
















Bilden är från sidan www.vandpunkt.se