Inte varje dag sånt händer...

Idag har nåt fantastiskt hänt! Jo efter sju månaders väntan så ringde min handläggare på F-kassan, en mycket trevlig kvinna för övrigt till skillnad mot andra jag haft kontakt med, och ville prata med mig om min ansökan om sjukbidrag. Senast vi pratade var i slutet av juli förra året.

Hur som helst. Efter en del förklaringar om varför hon dröjt så kom vi till saken. Nu var det ju så att inget beslut kunde tas för den försäkringsläkare, som då satt uppe i Piteå (!?) ville ha mer medicinskt underlag. Vaddå för underlag? frågade jag. Jo jag skulle utredas ytterligare, hur var inte klart. Hon hade inte någon direkt koll på vad som skulle göras exakt. Men en kontakt med något ställe i Karlstad skulle tas och jag skulle kallas till en utredning framöver. En utredning som då kunde hålla på ett par veckor.

Hon ansåg också, när vi pratade om den arbetsprövning jag gjorde 2007 i samråd med AF, att det var rätt onödigt att skicka mig på arbetsprövning där alla redan i förväg visste att jag inte skulle klara uppgiften. Det var orimligt tyckte hon. Och det tyckte även jag, vilket jag också påpekade för AF vid det tillfället. Men nu hade de bara dessa platser att placera ut folk på och då fick det bli så. Med det resultatet att jag fick avbryta arbetsprövningen på grund av att jag inte orkade slutföra.

Utredningen ska göras hos något av de företag som har kontrakt med F-kassan angående just sådana utredningar. Så jag vet inte vad det blir men det är väl okej tycker jag. Sen så kan jag nog också tänka mig att detta är F-kassans rätt som omständliga sätt att säga nej till sjukbidrag och det får ju stå för dem. Om man kan lyfta en arm så har man ju 100 % arbetsförmåga. Så är det ju bara. Det kanske till och med räcker om man orkar blinka... eller bara sitta upprätt på en stol.

På SVT i förra veckans Debatt kunde man se hur en cancersjuk kvinna hade behandlats och då blir man allt lite skeptisk mot hur de tolkar reglerna. Hon jobbade 50 % för att hon orkade det. Men nu hade F-kassan tyckt att hon kunde jobba 100 %. De hade inte berömt henne för att hon, trots att hon faktiskt är döende, (enligt uppgifter på SVT) orkade jobba 50 %. Istället tyckte de att hon skulle öka sin arbetstid. Så nu undrade ju den här kvinnan såklart hur de tänkte på F-kassan. Vilket man kan förstå i allra högsta grad.

Här är programmet.

Här är debatten på forumet.

Min senaste tanke är faktiskt att be att få praktisera på F-kassan. På lattjo liksom. ;-) Det skulle onekligen vara intressant att få en inblick i hur de jobbar. Någon särskilt utbildning verkar inte behövas. Jag har ju ändå undersköterskeutbildning, har jobbat 15 år i hemtjänsten och erfarenheter av att ha råkat ut för en massa myndighetstjafs i samband med sjukdom. Plus att jag är en person som skulle se till människan bakom sjukdomen och inte till alla konstiga lagar och regler. Man får inte tänka fyrkantigt när det gäller levande varelser. Empati var ordet.






Ha en bra onsdag.

Och ett stort grattis på födelsedagen önskar jag min store pojke där borti Stockholm. Han blir faktiskt 26 år idag. Jösses vad åren går FORT! Hjälp!

Kram från "lattjo-mamma" :-)