För några dagar sedan läste jag en artikel i NWT (Nya Wermlandstidningen) som handlade om hur vikariepoolen inom äldrevården (hemtjänsten bland annat) i Karlstad fungerade. Eller inte fungerade kanske jag ska säga. Den man som de intervjuade känner jag till mer än väl. Honom hade jag nämligen kontakt med själv när det var problem på min gamla arbetsplats (i hemtjänsten) och ville berätta ur en anställds synvinkel hur det faktiskt var.
Han lyssnade och förstod att det var så jag och de andra i gruppen uppfattade det hela men att han inte riktigt kände igen sig i den bilden. Hm... nej han levde inte i samma verklighet som vi. Så det blev inga förbättringar på jobbet. Alls. Trots att han vid ett tillfälle kontaktade mig och sa att nu skulle det bli så bra för de hade hyrt in konsulter som skulle jobba med oss. Vad blev det av det då? Inte ett dugg. Inget förbättrades. Det var nämligen inte gruppen det var fel på, det var chefen. Och henne brydde han sig alldeles för mycket om för att säga till eller kanske till och med flytta på.
Och när personalen som jobbar i vikariepoolen säger att det är problem och att det funkar dåligt så har de faktiskt en poäng med det för det är deras verklighet. Det är de som tvingas leva och jobba så. Och i och med det tuffa läget på arbetsmarknaden så säger man ju helst inte nej till att jobba även om villkoren är skit och det vet de som bestämmer reglerna och därför bryr de sig inte. Som den där chefen som jag hade sa så fort någon hade åsikter om nåt; "Om du inte gillar att jobba här kan du söka dig nån annanstans". Så bemötte hon all kritik.
Här är länken till artikeln i NWT
En insändare i samma ämne
Förmodligen så ser det så bra ut i skrivbordsversionen, det gör ju ofta det, men fungerar väldigt dåligt i praktiken. Vilket de som jobbar inom vården kunde sagt på en gång om de blivit tillfrågade, vilket de aldrig blir. Men det är endast fråga om att spara pengar. Vad de inte fattar är att det enda de åstadkommer är väldigt stressad personal och även väldigt stressade vårdtagare som naturligtvis är de som blir mest lidande i slutänden.
Tänk om det kunde vara ett krav på de som styr när det gäller äldreomsorgen, och för all del annan vård också, att de skulle gå ut och faktiskt delta i arbetet på plats. Minst en månad.
Nedmonteringen av äldrevården kom i början av 90-talet och tar visst aldrig slut. Och även om jag själv inte längre jobbar kvar så blir jag ändå precis lika förbannad som jag var då jag fanns med i eländet. Ska dessa tjänstemän aldrig lära sig att lyssna på personalen? Man behöver trygghet och ordning i sin tillvaro, inte detta eländiga kaos som det innebär att vänta på att få jobba, att ständigt vara tillgänglig, aldrig kunna planera sin tillvaro. Nu tror jag nog att tjänstemännen som kommit på detta system tror att det fungerar som det står i deras papper att det ska göra medan verkligheten är en helt annan. Det brukar ju vara så.
De behöver en rejäl dos av verkligheten så kanske de fattar nåt sen. Förhoppningsvis.
För att lätta upp stämningen efter denna lite dystra utläggning så...
Ha det bra! Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar