Bokrelease - ännu en magisk kväll

Igår var det ju dags för bokrelease i Kulturhuset i Deje och kvällen blev precis så trevlig som vi hade hoppats. Ännu bättre än vi hoppats, den var magisk och påminde till viss del om vernissagen i kyrkan i september.

Jag var nervös innan men när folk började ramla in så släppte allt och jag bara njöt av alltihop.

Solveig och Lennart (Carinas mamma och styvfar) hade ansvar för allt tilltugg respektive försäljningen av böcker. De är båda helt fantastiska och jag kan inte tacka dem nog mycket för det jobb de la ner.

Jag tycker att det är helt fantastiskt att få uppleva allt detta. Och jag trodde att jag skulle må dåligt idag, att fibron skulle ställa till det som den gjorde till viss del efter vernissagen då jag fick migrän dagen efter. Nu förberedde jag mig med Alvedon redan när jag la mig igår kväll. Sömnen blev det dåligt med inatt. Jag somnade gott och sov tre timmar och sen vaknade jag och var klarvaken. Det gick inte att somna om på en lång stund och då blev sömnen väldigt ytlig. Sånt som hade hänt under kvällen spelades upp som en film i huvet på mig och det var ju trevligt i och för sig men inte när man vill och behöver sova. :-) Jag vaknade också vid ett tillfälle av att jag skrattade högt. HA! Men jag minns inte vad jag drömde då. Förmodligen nåt roligt.

Jag gick iväg till praktiken även idag för jag kunde inte hålla mig borta. Egentligen skulle jag varit ledig i och med ansträngningen igår men jag ville så gärna dit just för att få dela och prata om upplevelsen av gårdagskvällen med de andra. Så jag laddade med mer Alvedon (dubbelt upp) och gick iväg. De andra hade för övrigt samma känsla av gårdagen som jag, att det var så trevligt och mysigt.

Och trots att jag har haft enorm muskelvärk och varit ganska trött idag så har det känts väldigt bra.













Här är jag i farten och signerar böcker...


























Tina Bergenbrink från Bilda, professor Bengt Starrin och kommunalrådet i Forshaga kommun; Angelica Rage. De höll alla tre så fina tal och Tina läste några av dikterna som hon hade som favoriter.

Fru kommunalråd köpte en hel hög med böcker för att dela ut till sina politikerkompanjoner. :-) Och det är faktiskt mig hon tittar på just där när hon säger det. Tina ser ut att tänka "hoppsan det var inte dåligt". ;-)

Carina pratade också lite om hur det varit från första början med min praktik och hur det utvecklats till vad det är nu.

Och jag vill tillägga att det är mycket tack vare henne som det gått så bra. Hon lät mig ta allt i min egen takt och uppmuntrade mig hela tiden så att jag vågade och ville mer än jag trodde att jag kunde. Du är bara bäst Carina! Och de andra på pastorsexpeditionen går heller inte av för hackor. ;-)

Här står hon iklädd sin diakonmundering, som hon brukar använda i officiella sammanhang, lite sammanbiten för ovanlighetens skull.











Kaos i köket. När jag kom hem hade jag fullt upp med att leta vaser till de blommor jag fick.












Så här blev det när jag äntligen fått tag i vaser.










Alla blommor behövde inte vas. Denna ljuvliga lilla bukett som kom från tjejerna i blomsteraffären satt i en oasis. Och precis som temat på diktutställningen där så toppades allt med en fjäril. ;-) Tjuuuusigt!




Det är förmodligen en hemsida på gång som ska höra till boken. Den är jag inte ansvarig för dock men jag återkommer till det när allt är klart.

På tisdag nästa vecka kommer en tjej från Värmlands Folkblad och ska göra en intervju. Det blir spännande. ;-)

Ha det gôtt! Kram från en lite sliten, trött men väldigt glad person.

ett litet PS... Jag tänkte en gång för längesen, då när jag var så arg på F-kassan och satt och mailade till en av de som var ansvariga för alla de avslag jag fått, att jag minsann nån gång skulle visa både honom och de där andra som trodde att de kunde göra så mot folk. Jag önskade då att jag på nåt vis, med mina ord, skulle kunna ta upp kampen, nå ut så att verkligheten som alla som är sjuka, utslängda ur sjukförsäkringen och fråntagna all mänsklig värdighet lever i, faktiskt kom fram och blev tydlig för alla att se

Jag är där nu. Jag har börjat gå på vägen som ger mig chansen till att påverka. Och detta gör att jag känner en styrka inifrån som kommer just från den platsen i mig som fått upprättelse.

Att kämpa för en sak tar tid, precis som det måste få ta tid med rehabilitering och möjligheten att bli frisk(are) men nu känns det som om det lossnat och rullar på åt rätt håll. I dubbel bemärkelse...