Lite öm och ledbruten från gårdagens jippo stapplade jag runt med värkande fötter idag. Skulle varit ledig (efter allt kalasjippo igår) men kände att jag ville ordna till minneslådorna, som var extremt röriga efter att jag använt en massa grejer och sen lagt ner det huller om bladder, så jag gjorde upp med Carina om att komma som vanligt på förmiddagen.
Orken har kommit och gått i omgångar för imorse var det rätt okej, sen när klockan var runt elva då höll jag på att ramla av stolen av trötthet. Och huvet kändes som om det var fullt av sand. Sen runt tolv så släppte det lite. Jag gick hem och åt lunch. Och det kändes rätt bra. Men en stund efter att jag ätit kom den där sandsäcken tillbaka i huvet.
Min farmor fyllde 88 år i söndags men jag var aldrig hos henne då, ringde henne frampå kvällen när jag var klar i tvättstugan, och grattade via telefon men idag skulle jag gå dit. Först skulle jag till biblioteket och lämna tillbaka den där boken som Viktor läst ut för längesen. Den som heter "Isöhäxan" och är skriven av Henrik Larsson. Då passade jag på att leta upp en bok som Carina tipsade mig om för ett tag sen och som jag visste fanns på bibblan här. "Människor helt utan betydelse" heter den. Skriven av Johan Kling. Låter väl som en otroligt rolig bok... ;-) Jag återkommer till den när jag läst den.
Fixade mig ett eget lånekort också, tidigare har jag lånat på Viktors men nu har jag ett eget. Jag har blivit stor tös förstår ni... med eget lånekort och allt... hehe. Och pinkod så jag kan låna böcker utan att nån personal behövs, via en speciell apparat. Jag vet att detta system funnits länge men jag lånar ju väldigt sällan böcker så jag har inte brytt mig tidigare.
Mina fötter, som värkte som attans, fick bära mig både dit och till Konsum. Jag skulle ju ha med nåt till farmor och nu hade orken återvänt. Och hela tiden jag var hos farmor så kände jag mig pigg och det var roligt att prata med henne. Hon hade inte mått så bra idag, hade fått ta Alvedon för hon hade värk i sina ben och hon hade vilat en stund. Kände sig lite vissen. Men sånt är ju i högst grad tillåtet när man kommit upp i en såpass hög ålder. Hon är i farten ändå rätt mycket och nåt som förvånar mig, och gör mig glad också naturligtvis, är att hon bakar och lagar mat själv och grejar fortfarande. Trots att hon ser väldigt dåligt. Den damen ger inte upp i första taget. Hon kunde ju ta matdistribution, vilket hon gjort några gånger förr och särskilt för några år sen då min farfar nyss gått bort, men hon tycker bäst om att laga själv. Så länge hon orkar så gör hon det.
Det som är roligt med våra träffar är att vi kan prata om allt. Och då menar jag allt. Ibland blir hon rörd och lite tårögd när hon pratar om min farfar eller om jag berättar nåt för henne som hon blir känslomässigt tagen av. Och vi skrattar mycket. Hon orkar fortfarande engagera sig i sånt som händer ute i världen och följer med i nyheterna. Hon är en strong tant min farmor. :-)
Jag ska väl erkänna också att jag faktiskt "dopade" mig lite innan jag gick iväg efter lunch. Jag tog en halv Treo för att jag inte skulle få sån där trötthetshuvudvärk som jag kan få när jag är väldigt trött och mätt. Brukar försöka undvika dessa tabletter men de är så bra mot huvudvärk. Och jag tog ju bara en halv. Men jag känner mig fortfarande klar i knoppen så den hjälpte mig liksom över kanten om man så säger. ;-) För nu har den ju för längesen gått ur kroppen.
Imorgon kommer en annan församlings diakon för att göra en liten intervju med mig. Forshaga ska sätta upp utställningen den här veckan (eller hämta den i alla fall efter vad jag förstår) och diakonen ville prata med mig och ha med detta i nåt som heter Församlingsbladet som då har presstopp på fredag. Så efter lunch imorgon kommer hon till pastorsexpeditionen för att prata med mig. Jag har ju träffat henne förut i andra sammanhang så vi är lite bekanta redan.
De e mycke nu! :-)
För andra dagen i rad har Viktor kommit hem till en tom lägenhet, vilket är rätt ovanligt. Och när jag sa till honom förut att jag inte vet om jag är hemma imorgon heller så tittade han på mig och sa "men herregud!" Han har lite svårt att smälta att hans morsa helt plötsligt har så mycket för sig att hon inte ens kan vara hemma när han kommer från skolan. Han har ju blivit van att jag är det. Och det brukar jag ju vara, det är inte ofta jag är ute på vift. Väldigt sällan skulle jag vilja säga.
Återkommer förmodligen imorgon, kanske med fler bilder från födelsedagsfesten. :-)
Med värkande fötter och en ovanligt normalt trött hjärna ska jag nu gå och diska. Over and out!
Kram!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar