Jag har nyss kommit hem från en förlängd dag på praktiken. På förmiddagen hade vi möte med arbetskonsulenten och hon hade en del saker att ta upp som gäller min framtid. Hon var dock väldigt noga med att poängtera att detta låg långt fram i framtiden om jag säger så. Men att det var bra att tänka på redan nu så det fanns med i ens planering inför resten av tillvaron. Arbetsmässigt sett då. Fast allt hänger ju ihop. Mår man bra på och med sitt jobb så brukar resten av tillvaron också gå rätt bra. Så det måste kunna kombineras och då får man ha med det i planeringen för att försöka ordna sig ett värdigt och drägligt liv trots sjukdom och annat bôs.
Och jag har inte det minsta dåligt samvete för att jag erkände att jag helst inte vill behöva vända mig varken till F-kassan eller arbetsförmedlingen även om hon menade på att det var bra att använda sig av de fördelar som finns när och om man ska bli anställd. Att arbetsgivaren får pengar för att anställa så att det inte kostar denne så mycket. Och att jag då hade lättare för att få en anställning på 50 %. Men för mig innebär kontakt med dessa båda ställen en hel massa krav på mig som människa och ifrågasättanden av mig och de besvär jag har så jag är ännu lite tveksam. Måste nog komma upp i fler timmar än 8 i veckan först innan jag orkar tänka på det.
Hon sa också att om jag får ett arbete skulle jag kunna söka permanent sjukersättning för de procent som jag inte kan jobba. Om jag t.ex får ett jobb på 50 % och kan söka ersättning för 50. Jag sa till henne att det nog inte finns någon på F-kassan som kommer att godkänna min diagnos och hon sa att jag behöver ha nytt läkarintyg för detta. Suck. Så fort såna där saker dras upp så kommer den där gamla jobbiga känslan tillbaka igen. Av att vara misstrodd och dåligt bemött. Jag vet mycket väl att det inte behöver bli så nu igen men känslan har väldigt lätt att hitta tillbaka till mig för ett ögonblick. Och även om hon sa att jag kanske måste göra det som är jobbigt för att det i slutänden ska bli till nåt bra är jag lite tveksam till det.
Jag tänker inte gå till en läkare och tvinga mig själv att släppa allt det friska (igen) och gräva ner mig i min sjukdom bara för att få ett intyg på att jag har fibromyalgi och att detta gör att jag har en nedsatt arbetsförmåga. Jag ska bli trodd och lyssnad på och undersökt utifrån hur jag faktiskt mår nu och hur sjukdomen kan påverka mig och mitt eventuella arbete. Inget annat. Ska man verkligen alltid behöva spela teater för att bli trodd? Bara att få det tipset tycker jag visar på hur fel det har blivit när det gäller sjukvård och intyg.
Jag är stolt över att jag har kommit dit där jag är idag. Stolt över mig själv. Och ingen ska få ta det ifrån mig nu när jag äntligen känner så här. Oavsett om det anses behövas för att det ska bli bättre sen. Nix nej! Men vi får väl se hur det blir. Vi måste ha en slags planering i alla fall att visa upp för min socialsekreterare vid nästa möte.
Efter lunch blev jag intervjuad, som jag nämnde om igår. Vi ska träffas igen på fredag för då ska vi (jag och Carina) hjälpa till med tips om upphängning av utställningen då den ska sättas upp i Forshaga. Jag har ju inte sett lokalen alls förut så jag behöver ju dit och titta först innan jag kan ge tips. Och hon (diakonen) var mån om att dikterna kom till sin rätt. Jag ska egentligen vara ledig på fredag men vad gör man inte för konsten och kulturen! Då får jag väl också tillfälle att läsa igenom sammanställningen av intervjun och kolla av att det jag sa faktiskt var det jag sa. Hehe! Ja just det hon nämnde nåt om att ta en bild också, hon hade glömt ta med kamera idag. Då får man väl försöka visa sin vackra sida, var nu den sitter. ;-)
Vi pratade också lite om minneslådorna för hon ville veta vad jag startade med för slags arbete när jag började min praktik. Detta kom sig såklart av att vi pratade om hur jag hade mått när jag fick min praktikplats och hur jag mår nu och vad detta gjort för mig och min självkänsla. Vi pratade också om hur det kan gå till när jag skriver en dikt. Och jag sa att det kan vara en känsla, en tanke jag får när t.ex. borstar tänderna, lagar mat eller gör nåt annat sånt där vanligt och som jag måste skriva ner genast för om jag väntar tappar jag bort den. Eller också kan det vara en känsla som dyker upp genom att man tänker på något speciellt eller ser ett foto som inspirerar. Det kan skapas dikter på många olika vis. Alla sätt är bra tycker jag.
Hon frågade nämligen om jag var en sån person som liksom värkte fram mina dikter och det gör jag verkligen inte. Nog för att jag kan få kämpa lite om jag ska skriva födelsedagsverser eller andra rim men inte annars. Orden kommer till mig och om de inte gör det så släpper jag hjärnan fri en stund så den får vila och så kan det kanske dyka upp nåt bra senare. Så är det för mig.
Ha det gôtt! Kram!
PS. Om det är nån som undrar hur min ovetenskapliga undersökning går så kan jag säga att jag jobbar på den i tysthet. Den är snart klar att redovisas. :-) Om nån nu skulle undra menar jag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar